Skitcykel

Mm hörni, jag skulle förstås kunna hålla uppe någon slags käck approach här, men jag ids inte låtsas som att jag alltid har sånt himla flyt, för det ska ju gudarna veta att jag inte har.

Så här var det:

Jag tackade nej till att följa med Ola till Ljungstugan för inomhusintervaller, eftersom jag slutade så tidigt och det var strålande sol och annat larvigt som fick mig att känna mig tvingad att "ta tillvara på dagen" och sån skit, jag hörde ju för mitt inre den klassiska kommentaren att vilken dag som helst kan ju vara den sista fina höstdagen nu så passa på nu och osv osv osv.

Så jag skulle cykla ute då.
Det började bra! Det var verkligen jättefint väder och gott humör och blablabla. Vägen mellan Karlslund och Latorp var så fantastisk att jag, om jag haft tex en iPhone, genast hade kastat mig in på wikipedia för att byta ut det här:


.... mot det här:



Det var vindstilla och knäpptyst och sol i ansiktet och långa skuggor och gyllene fält och pigga ben och snärtig cykel och sammetslen asfalt och gud vet allt vad för fantastiska superlativ.

Sen kom jag till Garphyttan. Där började det för det första bli såpass mörkt att jag insåg att jag var tvungen att vända och hetsa samma väg tillbaka eftersom jag orutinerat nog varken hade minsta reflex eller lampa, och för det andra hann jag börja ägna mig åt lite introvert fixering vid mig själv och började KÄNNA EFTER, och är det någonting jag med min historia av panikångest och sånt jävulskap absolut inte ska göra i samband med träning, så är det ju just det. Det slutar ju bara med att jag kommer fram till den irrationella insikten att jag inte kan andas och nog kommer falla död ner vilken sekund som helst, och det är ju inte precis höjden av konstruktivitet.

Men jag är ju van, så jag vet ju att jag inte kan göra något annat än att bita ihop, härda ut och ta mig hem. Vad är alternativet liksom? Så jag avvecklade den spirande idén att i ren frustration över min förbannade skalle och dess nycker och påhitt lägga mig ner på vägen och grina och vänta på första bästa lastbil. Släpade mig alltså istället de två milen hem med ben som var darrigt svaga av frustration och ilska och hann fler än en gång börja fundera på att sälja cykelhelvetena och börja med kaninhoppning eller heroin istället.


Naturligtvis är jag förbannad nu, för det finns ju inget som gör mig mer irriterad och arg än att känna mig dålig på grund av ett uselt träningspass. Det är så banalt liksom, det borde inte vara så jävla svårt. Om bara benen kunde göra vad jag säger åt dom att göra skulle vi ju inte ha några problem. Hade vi bott i USA hade jag skickat dom på nåt himla freakishly kristet bootcamp för lite tuktan, samvetskval och underkastelse. Nu får jag väl nöja mig med passiv agressivitet och klassisk kylslagen hämnd, som vanligt.



(Jag hatar naturligtvis varken cykel eller träning generellt, jag bara hatar mitt eget huvud ibland. Jag älskar mina cyklar och allt som hör till och det är allt jag vill ägna mig åt.)