Finjogg

Jag slöjoggade en vända i min ensamhet. Tvingade mig själv att dels inte bry mig om sträckan, och dels inte bry mig om tempot. Jag försöker verkligen att hålla det roligt och avslappnat nu så jag ska fortsätta tycka att det är kul med löpning även när jag är ensam. Jag gör ju det egentligen, så det borde vara rätt lätt att komma tillbaka till det.
Sprang därför genom stan (till skillnad mot alla andra i världen gillar jag ju asfaltslöpning) och bara precis så långt som det kändes kul och skönt och vände sedan. Naturligtvis visade det sig nu att jag hade i princip samma tempo jag brukar ha, så det visade ju bara på hur onödig och uppstressande min fartfixering är. Uppenbarligen gör det ju ingen större skillnad om jag har järnkoll på mitt realtidstempo eller ej, men jag har ändå så himla svårt att släppa den där grejen med att kolla på klockan var femte minut.
Jag lyckades dessutom hålla pulsen på en anständig nivå vilket kanske betyder att jag börjar få lite flyt i steget igen.
Hoppas!

I alla fall, kom hem med känslan av att jag skulle vilja ge mig ut igen, på en gång, och jag tror att det är en bra grej att hålla det så ett tag.
Det är en så förnuftig inställning att jag blir imponerad av mig själv!