fredag 28 februari 2014

Men är det så fel med doping då...?

Vad kul att det blev sånt engagemang kring mitt förra inlägg om hockeyn. Det är ett så intressant ämne det här med doping tycker jag, för det ställer hela frågan om idrottens essens på sin spets. Förra året när Lance åkte fast skrev jag följande text på min dåvarande blogg på Bicycling, som jag tycker är mycket aktuell även i Bäckis-gate, eftersom principerna är exakt desamma (jag har justerat den lite för att passa i nutid):


I efterspelet av det här med Lance är det väl en sak som känns konstigast; hur han kan ha sett sig själv som oskyldig under den här tiden. Att han inte skämdes? Att han ansåg sig värd sina segrar?

Givetvis är det beroende på att Lance, som han säger själv, inte såg det som att han fuskade utan som att han jämnade ut villkoren. Om de andra höll på, och han INTE skulle gjort det, skulle det bli orättvist. Dopingen blev på ett skruvat sätt en väg att ge alla samma förutsättningar, eller primärt ge sig själv samma förutsättningar som övriga dopade medtävlare.

Står man vid sidan av kan det här verka som ett märkligt tankesätt, och med tanke på de allmänna reaktionerna är det vad som anses ute i stugorna, men egentligen är det ju en betydligt mer flytande skala än vad man först tänker. Särskilt i en tävlingsgren som landsvägscykling, och för den delen även hockey.

Man kan dela upp sporter i två grupper. En grupp där, förutom att vinna den aktuella tävlingen, de absoluta resultaten spelar stor roll. Till dessa hör till exempel många friidrottsgrenar, simning, bancykel och andra grenar där man gör, i tid eller distans, mätbara resultat och rekord från tidigare också är värdefullt att slå. Man tillryggalägger en viss sträcka på en viss tid etc. I tex en höjdhoppstävling tvistar ju de lärde till och med om inte ett nytt världsrekord väger tyngre än ett OS-guld ett visst år. Inom sådana idrotter finns det naturligtvis ett värde av att hålla utrustning och förutsättningar relativt lika år efter år, i och med att det är själva grunden för jämförandet och mätbarheten. Minns när de nya simdräkterna kom och folk slog världsrekord så fort de så mycket som tittade på en vattenpöl.

Både landsvägscykling och hockey däremot hör ju till en grupp idrotter med mer relativa resultat. Tiden på landsvägs-SM är ju helt ointressant, precis som det absoluta antalet mål i en match. Det handlar istället om vem som är först över mållinjen, eller att ha fler mål än motståndaren. Det finns vinnare och förlorare i nuet, men kopplingen till historiska lopp är ganska liten (utom eventuellt i antal, som Lances fd 7 toursegrar). Inom den här typen av sporter finns det inget värde av att hålla fast vid gamla sätt, tvärtom är nyare och bättre material, tekniker och metoder det som skiljer just vinnaren från förloraren vid varje enskilt tillfälle. I en sådan miljö välkomnas naturligtvis töjandet av gränser för vad som är tillåtet i större utsträckning. Lyckas du töja tillräckligt mycket med nyare och mer avancerade metoder utan att komma över på andra sidan är segern din.

Så, var går då gränsen? Om man kan plocka isär beståndsdelarna i elitidrott i tre delar skulle de kunna vara 1. tävlingsmoment - någon måste vinna/någon måste förlora, 2. publikvänlighet - det måste finnas ett värde i att titta på det hela, och 3. rent spel - för att vi ska tycka att det är acceptabelt måste det finnas en möjlighet att "vem som helst" kan vinna, idrotten måste ha rättvisa förutsättningar.

Varken 1 eller 2 påverkas ju negativt av doping, faktum är att nr 2 till och med tjänar på det, många minns ju tidigare generationers proffstävlingar där det ställdes skåp på det ena mer spektakulära sättet än det andra. Det här med rent spel är däremot naturligtvis vad vi vill rikta in oss på. För att tävlingen ska anses rättvis måste förutsättningarna för startfältet jämnas ut i så stor utsträckning som möjligt, och det är naturligtvis det som Lance hävdade att han gjort. I området medicinsk hjälp finns det förstås också en flytande skala, som börjar med ren faktisk medicin, tex astmaspray, går över i sådant som kan verka prestationshöjande utan att vara dopingklassat, och så slutligen doping. I en miljö där töjandet av gränser uppmuntras blir sådant förstås svårt att förhålla sig till. Även om det är problematiskt när "alla" har samma inställning som Lance (eller Bäcks), att det är något som krävs för fair play, så är den ändå hemskt förståelig.

Det man möjligen kan fråga sig är förstås varför vi värderar den tredje beståndsdelen av elitidrott som högre än de övriga två? Förmodligen går det tillbaka till en tro att den som är "naturligt" bäst också är den mest rättmätige vinnaren. Det naturliga är det fina och rätta. I våra huvuden tänker vi att det innebär att den som helt enkelt tränar hårdast och bäst och har mest psyke kommer vinna, alla skulle då ha en likvärdig chans och misslyckas man har man helt enkelt inte haft vilja/ork nog. Men sanningen ligger väl egentligen närmre en fråga om huruvida man vunnit det genetiska lotteriet/valt rätt föräldrar/kommer från rätt uppväxt. Har man haft turen att födas rätt har man också rätt till idrottsliga framgångar? På många sätt ett synsätt som är inne och touchar lite på Nietszches tankar om übermensch, men ändock något som står relativt oemotsagt i idrottsmiljöer.

Jag vill inte på något sätt ställa mig på dopingens sida i det här, men så värst enkelt är det trots allt inte, och definitivt måste man börja titta på vad som bygger upp den kultur som accepterar doping. Vilka beståndsdelar består den av? Det är först genom den vägen vi har en chans att börja få en ren idrott.

Underbart är kort

Igår var det dags för mitt absoluta hatpass alla kategorier. Jag hade gruvat mig hela veckan och sist jag körde det så klarade jag inte ens av att genomföra eländet. Så heller inte den här gången, utan jag fick ta ett par extra minuters vila när jag var halvvägs. Jag förstår såklart att det har allt att göra med min totala avsaknad av kompetens när det kommer till farthållning på korta distanser och att jag hela tiden, på överentusiasters vis, tokmaxar i början av passet för att sedan tvärstumna och inte kunna hålla tempo under sista halvan.

Det var 20*200 såklart, ett fullständigt vidrigt upplägg på alla möjliga sätt. På bana tycker jag korta intervaller är roligt, då hjälper ju också banan till med motivationen på ett helt annat sätt och man får lite hjälp med farthållningen. Utomhus, nooohoot so much. Pallade 10 stycken, tog sedan någon minuts extra vila innan nästa tio. Orkade 5. Sedan någon extra minut igen innan jag med nöd och näppe tog mig igenom slutstriden levande. Gråt, tandagnisslan, grimaser, all that jazz.

Jag försökte hitta någon bild som kunde illustrera motsvarande stumhetskänsla, och jag tror kanske min mållinjepassering här kommer ganska nära:


Nåväl, det som inte dödar det härdar och så vidare.

Jag sprang i alla fall passet i Adidas Adios. Det var spännande för det var första gången och jag hade höga förhoppningar, men jag tror nog att intrycket var ganska medelmåttigt. Jag har fortfarande lite svårt för den där superstumma känslan som Adidas verkar köra på i sina skor? Men lätta och fina såklart, och framför allt tycker jag dom är hemskt retrosnygga, på det där lite töntiga sättet som ju bara slår över och blir fett!

Men jakten på den optimala skon fortsätter...

onsdag 26 februari 2014

En dopingjämförelse. Kämpa, svensk hockey

Nu ska vi tala om doping bara lite till.

Det största skämtet är ju för det första att hockeyförbundet och sportjournalisterna konstant försöker få saken att handla om vid vilken tidpunkt de fick beskedet. Det är naturligtvis helt ointressant. Är du dopad är du det oavsett om någon berättar det för dig och din omgivning klockan sju eller klockan tolv.

En grej som däremot är intressant i hela den här hockeysituationen tycker jag är hur hockeysfären (spelare, fans, förbund, etc) försvarar Bäckströms agerande.

Från ledningshåll hävdar man att det "förstör det riktiga dopningsarbetet" (märk väl ordvalet "riktiga", man har ju gått ut hårt med att konsekvent kalla det för "medicinering" istället för doping från hockeyns håll i det här fallet. Givetvis för att avdramatisera det hela och få det att verka som det "misstag" de så konsekvent gnetar på om, och förmodligen också med hopp om att ingen ska komma på att tex populära dopingen EPO ju faktiskt också är just medicinering... )

Andra stora hockeyspelare går ut med "alla har provat det" och
"Jag vill inte starta någon debatt så, men testa de andra killarna så får du se hur höga värden de har. Testa någon annan NHL-svensk eller någon annan som spelar där borta." 
Man säger också att det ger en tydlig effekt:
"Man blir lite uppåt av det. Ibland gör det dig lite temperamentsfull på isen, lite för tänd."
 "alla tog det öppet, det var inget konstigt. När de kände sig trötta fick de energi och fick upp pulsen. Spelarna använde det i det syftet."
 Ok, så med detta lilla axplock av uttalanden (det finns ju eoner mer men vi lär väl begränsa oss här) kan vi konstatera att han har "medicinerat" med en substans som inte är tillåten i de mängder han tagit den, killen är alltså dopad. Men det är inget vi borde bry oss om eftersom
  1. Det är "medicin" och att neka någon medicin gör man ju inte
  2. Att sätta dit honom förstör för "riktigt" antidopingarbete
  3. Alla andra tar det ändå så varför göra stor grej av det
Slutsatsen media reproducerar är att vi helt enkelt ska se genom fingrarna här, låta boys be boys och vara med i leken och leken tåla. Ingen gnäller i NHL så varför skulle vi, etc? Ägna er istället åt att ta fast "riktiga" dopare (hela tiden oklart vilken doping på listan med förbjudna ämnen som är "riktig" och vilken som är med på listan "på låtsas"...)

Är det här verkligen ett rimligt förhållningssätt till doping hos den idrott man är aktiv och verkar inom? Låt oss titta på ett exempel från cykelsporten som ju är lite mer ruttad när det kommer till dopingbrott och har en riktigt smutsig stämpel på den fronten. Vad gäller cykel är ju den allmäna synen snarare att "alla" är dopade, vare sig de testat positivt eller ej.

"Dopingskandalerna hotar OS-status"

Där har vi alltså en artikel från 2007 som beskriver hur den utbredda dopingen inom cykelsporten kan innebära att den inte får ha OS-status i framtiden, eftersom:

"En idrott som visar sig vara dopinginfekterad och där ledningen inte bryr sig eller misslyckas totalt hör inte hemma på det olympiska programmet"
Man konstaterar också att cyklingen har:
"en dopingkultur sedan länge – och den har gått i arv"
Detta bör naturligtvis då ställas i kontrast mot den dopingbefriade (men möjligen lätt "medicinerade") hockeyn där "alla" testat på prestationshöjande medel och som ÄNDÅ tydligen inte är vare sig dopinginfekterad eller har en långt gången dopingkultur som går i arv till nya spelare. Javisst!

Enligt artikeln går det "inte en dag utan nya dopningsfall i Tour de France". Sådana skandalrubriker spär såklart på synen att "alla cyklister är dopade". Men låt oss då titta på hur frekvent antidopingarbetet ser ut i lite olika sporter:



Hemläxa: Jämför till exempel cykling och hockey. Fundera hur det skulle se ut om hockeyn (där "alla använder") ökade sitt testande till cyklingens nivåer. Diskutera i smågrupper.

Jag vill förtydliga att jag inte på något sätt tycker att cykelsporten är ett föredöme vad gäller dopingkultur, den är förmodligen precis lika jävlig och smutsig som ALLA andra sporter där det finns pengar. Däremot tycker jag att den faktiskt tar de smällarna också till skillnad mot den betydligt mer skenheliga hockeyn där helyllegrabbarna bara lirar lite puck mellan nässpraysvändorna.

Dessutom är här ett exempel på reaktionen hos svenska storstjärnor inom cykelsporten, när en svensk cyklist åkt dit för doping:

"Svenska cykelstjärnor är kritiska efter beskedet. Gustav Larsson, som tog OS-silver i Peking, vill att Axelsson straffas med livstids avstängning. Han får medhåll av OS-silvermedaljören Emma Johansson, som säger till Aftonbladet:
- Jag blir rent ut sagt förbannad. Jag förstår inte vad han tänker med. Han förstör ju för alla oss andra."

Eller när en teamkollega åkt dit:
Man blir mest deprimerad över allt som kommer fram kring cyklister som varit dopade. Det som kan vara bra är väl att informationen kan leda till något positivt, en ren cykelsport, säger Balck."

 Jag tycker ändå att hur övriga aktiva reagerar på doping inom sin egen sport, om de förkastar eller om de bortförklarar med att "alla gör det", säger en hel del om den kultur och den syn på doping som finns inom respektive idrott. Framför allt säger det enormt mycket om hur långt man kommit i sitt antidopingarbete, vilken bild man förmedlar till aktiva ungdomar och hur man ser på sin egen rätt att stå över lagar och regler.

Svensk hockey har helt uppenbart en lång väg kvar att vandra.

8 ggr backe & lite mer doping

Hej kompisar, igår sprang jag backe. FY SATAN, det var ett saftkalas det.
Jag får visserligen skylla mig själv eftersom jag var ute dels bland folk och dels tidigt på eftermiddagen och således i dagsljus, vilket gjorde mig nojig över att se långsam ut och därför maxade ur nåt alldeles vansinnigt under den första vändan upp.

Man kan ju tycka att man som någorlunda klok människa ska lära sig att det väldigt sällan är en begåvad idé och att man i 100% av fallen får sota för det efteråt, men det är tydligen en hemskt svårinlärd läxa just det där.

Efter den rivstarten var det alltså såklart flåsfest, gråt och tandagnisslan i knappt 20 minuter till innan jag fick vända hem igen. Det är ju ändå alltid skönt efteråt. Kanske blir jag också även starkare av det, om jag har lite tur.

Dessutom försökte jag mig på att använda självutlösaren på min kamera för att piffa till den här redovisningen med lite bilder ändå trots allt, men jag har kanske lite att öva på när det gäller tajmingen... Knepigt det där!


Ska försöka bättra mig......


Här har ni även en uppbygglig artikel om doping och elitidrott, om än lite kontroversiell (men man gillar ju kontroverser!) som är det vettigaste jag läst hittills på ämnet, apropå det här med hockeyn. Varsågoda för dagens folkbildning.

måndag 24 februari 2014

En sammanfattning av hockeydopingen (och lite träning)

I lördags åkte jag skidor. Det mest spännande med det var den rendez-vous jag hade med en SORK(!) upprepade gånger i spåret. Till en början försökte jag flytta på den med staven, men sorkar har uppenbarligen mer stolthet och bestämda åsikter om världens läge än man kanske tror, så det kunde jag ju bara glömma. Återstoden av passet löste vi det hela genom att jag helt enkelt fogade mig och lyfte på skidan i det spår sorken satt och ägnade sig åt sina begivenheter, och istället åkte på ena foten bredvid och över honom. Naturligtvis fullt rimligt att bli ägd av en trehektos sork sådär på lördag förmiddag?

Igår skulle jag springa långpass för första gången sedan min bråkande höft. Fick med mig Emma! Så jag hade åtminstone säkrat upp med värt sällskap om kroppen skulle vara ovärd. Alltid något. Jag kläckte den briljanta idén om att springa i skogen eftersom det är "kul". Det man kanske inte tänker på när man säger en sådan sak är väl att det är rätt mycket snö i skogen såhär års? Jag har kanske tidigare trott att snöpulsande fått sitt namn efter de pulsande stegen, men vet ju nu att det knappast kan härstamma från något annat än den maxpuls man ofrånkomligen kommer upp i bara av att titta på ett löst packat skoterspår i töväder. Det var kul hur som helst. Bra för mig. Bra för kröppen. Är väl lite skavig i höften såhär dagen efter men ska inte börja gråta blod än!

Helgens tredje stora grej var väl att jag fick friterade västerbotten- och potatiskroketter till middag!!!!

Nej, det var visserligen gott, men helgens tredje grej måste väl ändå vara att hockeyspelare är dopade? Eller ÄÄÄÄR dom det? Ingen vet, för hockeyförbundet och landets alla ~*HoCkEyFaNz*~ gör allt de kan för istället enbart prata om hur taskigt det var att inte tala om att de hade en dopad spelare förrän två timmar innan match. Klassisk "MEN DURÅ!"-strategi. Jag kan sammanfatta vad som diskuterats i alla tv-soffor och krönikor i följande fiktiva dialog:

"Ursäkta, en av era spelare är dopad"

"VA??? Säger ni det NU?? Men han har ju redan värmt upp???????"

"Ja, han är ju ändå dopad så...."

"MEN HAN HAR JU VÄRMT UPP!!!! HAN ÄR JU PEPPAD PÅ ATT FÅ SPELA NU JU!! VI HAR GJORT HIGH FIVE I OMKLÄDNINGSRUMMET!!!"

"Ja, var han så peppad kanske han inte skulle ha dopat sig....."

"MEN DE ANDRA KOMMER BLI HELT FÖRVIRRADE OM VI BYTER UT EN SPELARE NU!!"

"Ja, det kanske ni skulle tänkt på innan ni okejade era spelare att ta preparat som innehåller dopingklassade ämnen, såå....."

"MEN HAN HAR JU VÄRMT UPP!!! VI HAR JU GJORT EN LAGUPPSTÄLLNING!!!! MASSA ANDRA SPELARE I LAGET TAR JU OCKSÅ DET HÄR!!"

"Good to know, men hur som helst så är han ju nu dopad, så...."

"NÄ OM INTE NI SA TILL INNAN SÅ TÄNKER INTE VI GÅ MED PÅ DET!!!!"

"Ja, hade vi sagt till innan hade ni kanske inte ens kommit till final, så ta ett chillpill, men inte ett dopingklassat! Heheheeee, lite wada-humor. Hur som helst är han avstängd nu eftersom, ni vet, han är dopad...."

"MEN NIRÅ!!! LÅTER OSS FÖRST FÅ SPELA EN MATCH MED DOPAD KILLE OCH SEN SÅ SKA VI PLÖTSLIGT INTE FÅ DET?? SÅ HIMLA MIXED MESSAGES!!!! OCH HAN HAR JU VÄRMT UPP NU OCKSÅ FAKTISKT!!! SÅ HIMLA OPROFESSIONELLT GJORT ALLTSÅ!!! NÄR VI I HOCKEYFÖRBUNDET TESTAR SJÄLVA ÄR DET FAKTISKT INGEN SOM ÅKER DIT NÅGONSIN FÖR VI VET VAD VI GÖR!!!!! AMATÖRER!!!! VI TÄNKER STARTA EN EGEN CUP OCH INTE VARA MED PÅ ERT OS LÄNGRE!!! VAD SÄGER NI DÅ???!!?!?!?!"

"Ehm..........."


Och där är vi nu, så extremt spännande detta. Väntar på upplösningen lika spänt som tjejen i vansih-reklamen!


fredag 21 februari 2014

Ny sula

Jag är så extremt nöjd och stolt över hur jag hanterat den här lille höften of mine. Har verkligen använt det sunda förnuftet osv, vilket verkligen är lättare sagt än gjort.

Den här veckan har jag bytt ut två löppass ur mitt program, det ena mot styrketräning och det andra mot skidor, för att få i alla fall en dags löpvila mellan varje pass. Det verkar (peppar, peppar) fungera bra! Är i övrigt tillbaka på ordinerad träning. Kanske att jag kortar ner helgens långa pass lite, beroende på hur det känns. Kanske inte.

Dessutom har jag investerat i ett gäng nya skor. Bland annat ett par lätta men stumma med hård sula, som sjukgymnasten tipsade om, och ett par asfeta (feta i bemärkelsen tunga, stabila, etc, inte feta som i ashäftiga...). Eftersom det känns töntigt och tråkigt att bara köpa den sortens grundträningsdojjor slog jag till på ett par snabba och rejsiga också, men de får nog vänta till våren och snabbare underlag än snömodd....

De senaste passen har jag sprungit i adidas adizero tempo. Jag upplever den som helt "död", den ger liksom ingenting tillbaka? Då har jag visserligen tidigare haft nikes lunarglide som ju är ungefär som att springa på en madrass, så det är såklart väldiga kontraster att byta mellan. Det är hur som helst inte nödvändigtvis något dåligt eller obehagligt över den där döda känslan, men jag antar att det är en vanesak. Upplevelsen är ju att jag liksom inte får någon skjuts i steget utan aktivt måste lyfta benen mer. Det är säkert inte sant egentligen.

Igår sprang jag hur som helst 8 ggr backe. Det var kul? Sprang dom längs kanten på Falu Gruva så jag fick mig dessutom lite lokal kulturell boost. Jag försöker lära mig att variera mina rundor lite, jag vet ju i teorin att man kan springa "överallt" men i mitt huvud finns det ca tre olika rundor och de är de enda. I längden kan det kanske bli lite tråkigt...?

tisdag 18 februari 2014

Frisk!

Nä om man skulle ta och börja blogga med bilder kanske? Eller?

HA SKOJA. Så himla nybörjarbloggigt att ha bilder? Jag var förbi den fasen -98. Å andra sidan lär jag väl snart vara tillbaka då. Nåväl.

Hur har det gått med höften, undrar ni? Jo, det ska jag berätta för er!

I fredags sprang jag sex km. I lördags åkte jag 30 km klassiskt. I söndags morse sprang jag 9 km. Efter det var jag lite liksom "trött" i höften (igen, så svårt att beskriva?) och det kändes nästan som om den liksom krampade lite i muskelfästet(???) men jag hade inte ont, och eftersom jag vilat + voltarenat i en vecka och det uppenbarligen inte tagit bort det så kom jag och mitt briljanta intellekt fram till att det förmodligen inte var vila som var receptet. Gymmade en massa prehabbiga nyttiga övningar på söndag kväll och vilade igår. Idag 14 km varav 9 i snabbdistansfart. Kände ingenting efter det.

ÄR JAG FRISK NU????

Istället för vila har jag de senaste dagarna stretchat like a crazy person i alla möjliga varianter och vinklar och leder och det verkar ju ha gett bättre effekt? Skojar inte att jag alltså suttit/stått/hängt/böjt/vridit framför mitt skrivbord hela dagarna på jobbet. Inga konstigheter. Bry er inte om mig. Jag ligger här på golvet med hoptvinnade ben men fortsätt ni bara med det ni höll på med!

Som en bonus har jag dessutom blivit av med min stelhet i ryggen? Jag har ju alltid stretchat förr om åren, mest av hävd och ohejdad vana, men de senaste åren har jag väl blivit bekväm och lat och mest velat duscha och äta efter passen och därför skippat det där. Eftersom jag också är rätt överrörlig så lider jag inte direkt av det i vardagen, men kanske är det så enkelt att jag ändå gått och blivit stel någonstans bara? Som pöbeln!

Har iofs även nya skor. Så det kan väl vara det också. Man vet inte. Jag bryr mig heller inte sålänge det är bra.

torsdag 13 februari 2014

Dude

Igår var jag på gymmet. Älskar att vara på gym? Älskar inte så mycket att styrketräna, men att få ha tights! Att få ligga på nån matta/hänga i nån stång/gå runt och skaka på armarna eller vad man nu ska göra? Älskar det!

Fortfarande dock noll riktiga träningstimmar, alla vet att för konditionsidrottare så räknas inte styrketräning (utom eventuellt för skidåkare? Jag är mycket osäker på hur de räknar? Eftersom de är timjägarkungarna framför alla andra så LÄR de ju räkna inte bara själva gymtiden, utan även cykelturen dit, duschen efter, rundan på ICA på vägen hem och typ.... vilan dagen efter som träning? Allt för att maxa boken! Alla delar är viktiga! 24 timmar träning senaste DYGNET!!! Puh, snart vasalopp).

Men jaja, det var inte så intressant. Jag lyfte nån vikt, joxade runt med olika sorters bollar, gjorde pull-ups och så var det inte mer med det.
Vad det däremot är rätt mycket med är detta:


HATAR ju inte precis det där OOOOOM man säger så!

Crocker har alltså för sin vårkampanj fotat modellen Erika i både tjej- & killkollektionen och sedan klippt ihop bilderna enligt ovan. ALLTSÅ. Genierna på Crockers marknadsavdelning? Extremt snyggt och i tiden rätt. Tråkigt bara att de inte lät en lika androgyn kille göra hälften av jobbet? Rimligtvis hade det inte varit svårt att hitta någon passande, men fortfarande är det förmodligen lite för kontroversiellt. Ändå så fin grej det här. Hoppas alla biznizez och reklamare därute ser att det inte behöver vara så himla svårt att göra kampanjer som 1. töjer lite på normer, 2. ändå inte är så kontroversiella att de inte kan sälja utan 3. istället ger svinmkt cred och positiv uppmärksamhet.

Hoppas, hoppas, hoppas nu också att all världens (ok kanske landets) lärare osv tar tillfället i akt för lite prima gratis diskussionsunderlag på temat kön, gestaltning, vad som "gör" en kille respektive tjej, hur vi förhåller oss till det och alla de tusen andra bildanalys 1A-frågorna man kan använda något sånt här till.


onsdag 12 februari 2014

Moget beslut

Jag fick ju egentligen godkänt av sjukgymnasten att börja springa lite korta rundor redan nu och se hur det känns. Men se, det har jag inte gjort!

Och varför inte dårå, undrar ni? Jo, det ska jag tala om för er, det är för att jag

1. redan hade kommit över den stressade fasen och förlikat mig med eländet
2. har varit beyond svintrött, så vilan har känts rätt nyttig
3. insåg att jag aldrig NÅGONSIN(??) i modern tid vilat mer än max två dagar utan att vara sjuk
4. fortfarande äter voltaren, vilket:
  • a, ändå inte ger lika bra träningseffekt
  • b, gör att det är svårt att känna om jag får känningar i den där höften igen
  • c, är helt emot alla mina principer att träna med värktabletter i kroppen
Så det är ju tur man inte eftersträvade en friidrottskarriär, för det vet ju alla att de inte gör annat än tränar on the pill.

Hur som helst ska jag gå till gymmet idag ändå kanske. Styrketräning är som bekant inte riktig träning, plus att det här att inte röra på sig överhuvudtaget ju är som att misshandla den stackars kroppen. Man får ont och blir stel överallt! Igår var jag tvungen att gå en promenad bara för att hantera det (+ det dåliga måendet över att inte få daglig dos av frisk luft??? Så SJUKT. Helt groggy av all instängdhet!)! Såååå sjuuuuuukt. Plötsligt fick jag sån insikt i hur folk som inte är ute och tränar måste ha det? Stackars människor.

tisdag 11 februari 2014

DIX POINTS

Igår var vi hos sjukgymnast, kröppa & jag. Jag har ju förskonats med en kropp som nästan aldrig krånglar, så jag har aldrig(!!!) varit hos någon sjukgymnast tidigare. Bara det gjorde det ju hemskt spännande. Vad ska man göra? Hur går det till? Hur är patientrollen? Eftersom jag alltid i alla sammanhang är supernojig över att eventuellt försätta någon i dess yrkesroll i en jobbig eller besvärlig situation och därför alltid överkompenserar och är superavslappnad och vill agera som om ingenting är något märkligt någonsin och som om jag är helt på det klara med att allt är ok och naturligt så blir jag såklart helt hyper i sådana här situationer. Ba "HAR INGEN ANING OM VAD SOM SKA HÄNDA MEN DET ÄR HELT OK MED MIG, INGA KONSTIGHETER, ALLT ÄR LUGNT, OK, OK, OK, DET ÄR OK, JAG ÄR MED I BÅTEN, LIGGER HALVNAKEN MED BENEN BAKOM NACKEN HÄR INGA PROBLEMOS NO WORRIES EHEHEHEHEHE *THUMBS UP*". Förmodligen betydligt jobbigare att handskas med än nån tyst jävel, men jaja. Jag försöker åtminstone, det är tanken som räknas.

Jag fick i alla fall bända och böja och vrida och vända och blev mätt och dragen och tryckt och måttad och jämförd och sträckt och genomgången genom hela fot-ben-höft-rygg-partiet. Det visade sig såklart att jag var optimal, rent fysiskt. Stark, jämn, mjuk, rörlig, rak, etc. (Visste jag väl!)

Eftersom jag lägger orimligt mycket vikt vid att scora toppoäng när det gäller min fysiska status på det här viset (minns förra årets hälsokontroll på jobbet när jag typ tyckte jag vunnit LIVET pga hade bäst blodvärden...) så gjorde det mig såklart oerhört nöjd och lättad. Det betyder att det förmodligen bara rör sig om någon slags överbelastning, vilket väl i och för sig inte är så bara, men ändå bättre än att få domen att hela skelettet är skevt och trasigt och att alla muskler sitter som lösa små skrumpnade russin och skramlar i sina fästen, vilket jag annars såg som rimligt.

Jag ser nu hoppet i livets horisont igen. Kanske behöver jag inte bli rullstolsbunden ändå. Ska genast kolla om det går att ta tillbaka det livstidsmedlemskap i handikappades riksförbund jag givetvis signade upp för redan första dagen.


söndag 9 februari 2014

Hur min kropp och jag har talat med varandra på sistone

Akt 1

Kroppen (viskar): Duuu......

Ingen reaktion

Kroppen (lite högre): Duuuu......

 Jag (irriterat): Vad är det om?

Kroppen (tyst): Duuu, jag är lite trött faktiskt, vi har gjort samma sak jättelänge nu.

Jag (fortsatt irriterat): Trött?! Jadu, cry me a river, vem är inte trött på det här stället?

Kroppen (nu gladare): Men kanske vi skulle kunna göra något annat då? Ta sovmorgon? Eller åka på semester!

Jag (himlar med ögonen): Nä-hä-hä-du lilla vän, man kan inte sluta med något bara för att man är trött, det har ingen kommit längre av! Man ska ta sig IGENOM tröttheten. Igenom och förbi! Och vem är du att gnälla? Du sköter ju bara dig själv! Tänk på mig som måste jobba hela dagarna och sen dessutom hantera en massa tankar och känslor på det, medan du såsar runt och mest bara är kött all tid utom under träningen. Kom tillbaka när du har nåt ordentligt att klaga på!

Kroppen (ledsen):Men.... jag är ändå trött!

Jag (argt): TYST!

Kroppen (tyst): Jaja.....



Akt 2

Kroppen (tyst): Duuu.........

Ingen reaktion

Kroppen (lite höge): Duuuu........

Jag (irriterat): JA? Vad ÄR det om????

Kroppen (trotsigt): Om du inte tänker lyssna på mig så tänker jag ha ont här i hälen! HA! Känner du? Vad säger du nu då? Nu måste vi åka på semester!! Jag vann!!

Jag (himlande): Tss..... ont i foten? Vem bryr sig om ont i hälen? Jag springer väl inte med hälen? Ingen landar på hälen längre! Vilket år är du från egentligen, 1984? Kom in i matchen, sluta gnäll, tyst nu så ska vi träna, vi har ett program att hålla faktiskt! Sluta tjafsa!

Kroppen (tyst): Jaja.....


Akt 3

Kroppen (gnälligt): Duu..! Hallå...

Jag (suckande): Ja? Vad är det nu då?

Kroppen (ledset): Du lyssnar aldrig på mig.... Jag sa att jag var trött men du brydde dig inte om det, så sa jag att jag gjorde ont i hälen här då, men det lyssnade du inte heller på. Det är som om du inte tycker om mig längre ens! Vad har jag gjort dig egentligen???

Jag (upprört): Men sluta! Gud vad du överdriver, sluta vara så himla känslig. Det är klart jag tycker om dig! Det är därför jag gör det här, jag gör det här för oss! Tillsammans! För att vi ska bli starkare ihop! Sluta sura, det blir kul! Tänk på hur bra vi brukar ha det när vi gör sånt här.

Kroppen (gnälligt igen): Men jag är trött, och du lyssnar aldrig på mig. Det är som att du har en annan kropp som du är snäll mot och så får jag göra allt det jobbiga. Jag vill inte ha det så längre! Nu tänker jag ha ont i höften här, så ska vi se hur bra det kommer gå för dig då! HA!

Jag (irriterat): Men vad gör du? Lägg av! Det här känns inte alls bra. Sluta! DU FÖRSTÖR BARA FÖR DIG SJÄLV!!!

Kroppen (trotsig): Jag lyssnar inte på dig längre! NANANANANA

Jag (arg nu): SLUTA! SLUTA SA JAG!!!


Akt 4

Jag (försiktigt): Duuu.....?

Kroppen: Mm..

Jag: Du jag tänkte på en grej, du kanske hade lite rätt ändå...

Kroppen (misstänksamt): Hade jag...?

Jag (kamratligt): Ja alltså, det kanske var lite mycket där ett tag, men vi tar en paus från det nu! Så testar vi igen lite om ett tag istället, men först lite vila!

Kroppen (tveksamt): På riktigt...?

Jag: Ja! Jag lovar, vi springer inte nu! Om du lovar att läka ihop höften och så, så lovar jag att inte springa!

Kroppen (positivt): Jaa, okej då. Ja. Om du lovar?

Jag: Jag LOVAR.

Kroppen: Ja okej, ja, om du lovar att jag får ta det lite lugnt ett tag? Då har vi en deal.

Jag: Absolut! Skönt att vara vänner igen!

Kroppen: DU ÄR MIN BÄSTIS!


Akt 5

Jag (försiktigt): Men du, jag tänkte, vi kan åka lite skidor kanske? Bara staka lite? Då kan du fortfarande hålla din del av avtalet om det här med höften men så kan vi ändå köra på lite? Det är väl ok? Bara lite? Det blir kul!

Kroppen: DU LOVADE!!

Jag (skuldtyngt): Jaa jag vet, men det här är som att nästan hålla min del av löftet också! Det är i princip att vila, vi ska bara använda halva dig!

Kroppen: JAG HATAR DIG! DU ÄR INTE MIN MAMMA! NU FÅR DU RYGGSKOTT SÅ SKA DU SE HUR LÄTT DET KOMMER GÅ ATT STAKA!! DET HÄR KAN DU HA NÄR DU BARA ÄR DUM, DU KOMMER ÅNGRA DIG NÄR JAG ÄR DÖD! DÅ KOMMER NI ALLA ÅNGRA ER!!!!

Kroppen lämnar rummet, smäller i dörren, sätter på Marilyn Manson på högsta volym, är missförstådd och planerar skolskjutning.



Ridå


Stay tuned för fortsatt dramatik

fredag 7 februari 2014

Vad som känns som inlägg nummer tusen

Jag känner mig så OERHÖRT tjatig nu, jag börjar verkligen fatta hur extremt frustrerande det måste vara för de som är långtidsskadade (och då är jag ändå inte en av dem som har hela min identitet i min träning, till skillnad från många som hållit på med en och samma idrott sedan barnsben), men här är senaste uppdateringen på min höft -

Igår gick det bra att springa igen! Det verkar som att det kanske behövs mer än 24 h mellan passen för att det ska funka? Precis som i tisdags så kände jag ingenting (mer än trötthet, mjölksyra, stumhet, etc, men det är ju som det ska) under intervallerna, men däremot märks det på vägen hem när jag är trött. Idag har jag inte ont men känner att den finns där. Spännande detta.

Jag har i alla fall kontaktat en sjukgymnast och hoppas på att få en tid snart. Min egen teori är att det är snapping hip, och det verkar ju i så fall mest vara obehagligt och inte så farligt så det vore ju bättre än många andra värre diagnoser. Tydligen drabbar det oftast 1.kvinnor som är 2.smala, 3.överrörliga så det vore väl inte helt orimligt. Dessutom har jag alltid kunnat knäppa mina höfter på precis det sättet som beskrivs, även om det då inte varit obehagligt. Men att det då skulle börja slita så småningom känns inte helt långsökt.

JAJA, nu hoppas jag att det snart blir ett slut på det här (det har inte ens gått en vecka?? mitt tålamod är..) så jag kan få börja gnälla om hur trött jag är och hur ont jag har pga träningsvärk istället, det är ändå bra mycket trevligare.

torsdag 6 februari 2014

Blind, god, halt

Näe, igår fick jag vända hem?
Hade inte ONT direkt, men kände ändå av höfteländet, och eftersom jag ändå bara hade en lugn timme på programmet så kändes det onödigt att nöta upp något på grund av timjagarpass och kanske då istället inte kunna köra dagens kvalitetspass. Men ändå så frustrerande!!

Sprang hem efter någon kilometer och åkte till gymmet istället. Var stark, och det vägde ju i alla fall upp lite. Men ändå så irriterande. Jag har ALDRIG varit skadad? Alltså jag har alltid varit så nöjd med att jag varit så allroundig att alla andras slitskador liksom inte drabbat mig. Ska det verkligen behöva vara slut på den superwomankroppen nu? Pallar ju kanske inte riktigt det då va (ok, vi pratar ETT missat pass här... men ändå).

Som tur är så kommer det ju en helg nu. Helg innebär träning i dagsljus vilket innebär att man kan dra till skogs. Det tror jag är toppen för alla delar av kroppen. Varken skidor eller skrillor lär väl vara att tänka på i denna midsommarvärme?! Älskar dock midsommarvärmen så till den milda grad (HAHAHA gud, jag, alltså, åh) att jag i princip hade packat väskan igår. Kom på att jag inte tagit semester. Jaja. Det är väl kul med kommunala möten också.

tisdag 4 februari 2014

Vänt & vint

Sprang idag! Det gick bra! Höften pajade ej!

Återkommer till det.

Från början då - jag var på episkt dåligt humör efter jobbet. Hade haft ont i huvudet och sovit dåligt och överlag känt mig kass ända tills jag åkte hem. Avrundade därefter med att tjafsa lite med min syrra över nonsensgrejer, åka hem och gråta en skvätt pga vanligt pallar-inte-det-här-livet-mode, samt bli helt skogs över min nike-klocka som inte ville hitta satelliter. Det var jävligt. Pallrade mig ändå ut eftersom jag dels ville se om jag skulle få ont igen, och dels inte vill missa pass i mitt program. Gud jag är en sån duktig elev.

Sprang 4 * 2,5 km tröskel. Råkade göra en Öijer och gå ut alldeles för hårt pga "bra känsla" (alltså ALLA vet att man inte ska gå på den lätta??? men så omöjligt att inte!!!!) och tappade därför lite fart på slutet av sista, men inget katastrofalt. Lite stumma ben men på strålande humör under hemjoggen. Tänkte mycket på vilken hemsk människa jag skulle vara om jag inte fick träna. Sprang förbi hos mina föräldrar. Klappade hundar. Var sams med min syrra. Fick stöd av mor & far & syrra i det här med när folk är taskiga mot mig apropå Osportsligt-bloggen. Var snabb, nöjd, hel, smärtfri, pälsnojsig och värd. Bra helomvändning, Lisa Ström.

Och apropå det här med höften. Kände inte av den över huvudtaget under intervallerna, men då kommer jag ju upp i lite fart och får lite spänst (nåja) i stegen. När jag joggade ner däremot så kände jag hur jag kunde känna av den när jag säckade ihop och sladdrade i steget. Så fort jag istället liksom höll ihop höften (svårt att förklara men lätt att känna) så försvann det, så jag antar att jag stabiliserar dåligt när jag blir trött? Och att det därmed felbelastar? Jag får öva på, och vara noga med att springa ordentligt och mindre som en säck potatis.

måndag 3 februari 2014

Pensionen

Eh fick ont i höften efter det där långpasset? Det typ sträcker och stramar i höftkulan? Känns som om den gnisslar mot själva benet. Har självdiagnostiserat via google och det verkar tyvärr som att jag aldrig någonsin kommer kunna gå igen, så det var ju ett tråkigt slut på hela den här historien.

Men eftersom hoppet är det sista som överger människan osv så har jag ägnat de senaste 24h åt att styrketräna, stretcha och foamrolla tills svetten lackat och ögona blött, och tro på fan om det inte känns lite bättre nu?

Enligt internet kan det slita rätt mycket på höfterna om man 1. får ett sittande löpsteg när man är trött (det får jag), 2. ökar mängden (det har jag gjort) 3. har dåliga stabiliserande höftmuskler som gör att steget liksom "vickar" lite när man inte orkar hålla det längre (ingen aning om jag gör det, men det skulle väl inte vara orimligt...)

Håller tummarna för att det kanske är bra imorgon så jag inte behöver vila hela veckan!

lördag 1 februari 2014

Grattis

Idag 26 km i 5,00-tempo med tre inbyggda fartökningar á 3km - 2km - 1km. Det satt fint. Sprang en dryg mil lugnt först och släpade mest benen efter mig, men som vanligt kom jag igång lite när jag sedan fick tvinga upp farten. Avslutade därför passet snabbare än det började, vilket ju tydligen ska vara positivt när man springer har jag förstått.

De där fartökningarna sprang jag i 4,30, 4,15-4,17, 4,10-4,13. Tusen meters vila mellan varje. Ganska jobbigt där på slutet när man börjar komma upp i 20 km och ändå ska hålla på att öka tempot. Men det är bra för mig och mina små ben.

Lyxade även till det och sprang med vätskebälte, även det är bra för mig. Kom såklart hem med hälften kvar men fick ner iaf 2 dl sportdryck under passets gång och jag tror det gör skillnad! Om inte annat så mentalt. Men jag måste hela tiden påminna mig om att dricka, det är liksom inte så att jag blir sugen på. Ändå bra att öva.

Rätt stum när jag närmade mig hemmet, men så var det mitt längsta pass hittills också. Det fina är att varje långpass nu framöver kommer vara det längsta någonsin! Rekord varje vecka hurra!