torsdag 18 december 2014

jullov!

Jag har jullov!!!!
Idag är jag visserligen på jobbet för jullunch, men det är bara ett litet break i denna evighetslånga ledighetsfest på ca EN MÅNAD (!!!!!!!!!!!) som jag ska tumla runt i kring alla de här julhelgerna. Kan inte ens förklara hur överfett det känns. Inledde min första lediga dag igår med att sova till TIO (???!!!!!?!?!) som vore jag en tonåring och sedan åka till stallet och drälla runt under hela dagen, som vore jag en tonåring även i det avseendet. Försöker klickerträna hästen, tror det går bra? Åkte sedan hem, sprang en vända, och ägnade resten av dagen åt att tupplura på soffan med en hund bakom röven. Se instagram för bildbevis.

Det känns som en bra satt nivå för kommande dagar. Vill verkligen inte göra mycket annat de här veckorna. Kanske gå en hundpromenad eller två, men där drar jag gränsen.

tisdag 16 december 2014

Ponnyridning

Eftersom Kristin som sagt brutit nacken (fortfarande så sjukt!) så rider jag hennes häst. Igår red jag lektion. Det är så himla roligt?! Framför allt är det extremt tacksamt då jag för varje gång lyckas få kroppen att komma ihåg lite mer vad det är den ska göra och hur det ska kännas och utvecklingstrappan (eller uppväckningstrappan?) därför är så sjukt brant. Pusselbitarna bara rasar på plats hela tiden. Det är väldigt, väldigt tacksamt. Dessutom är det kul att som omväxling göra något som är en tekniksport och inte en snorsport.

Missförstå mig nu rätt, jag älskar att känna pulsen dunka i öronen medan man sliter och dököttar på i blindo längs nån elljusslinga eller på nån löparbana eller under snötyngd gran i skidspår i midnattstimma etc etc, men om man enbart gör det är det lätt att man tappar bort hela den magiska känslan som kommer av att få olika små delar av kroppen att samverka och koordinera.
Ridning är ju speciellt på det viset att man, till skillnad från de flesta andra idrotter, hela tiden strävar efter att använda mindre och diskretare rörelser och använda kroppen mindre och mindre. Samtidigt krävs det både en stor känsla för timing och en väldig kroppskontroll för att kunna göra just det, och att tex använda sig av viktfördelning istället för tyglar och händer. Den lilla häst jag nu rider är lite ostabil i sig själv och därför extra känslig för det där med vikten, så fort man slarvar med sitsen märks det och det kräver sin dos koncentration. Efter en timme är jag inte särskilt trött fysiskt, men desto mer slut i huvudet.

Mysigt är det i alla fall. Men bäst såklart i kombination med det andra, och idag jobbar jag min sista dag innan 12 januari (WOOOOOOOOHOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!) så jag lär nog hinna med båda delarna framöver.

måndag 15 december 2014

party every day

Helgen spenderade jag i stötch, som vi säger här i dalarna. Det innebar i träningsväg en lugn runda runt söder på söndagen och ett pass backe i hammarbybacken dagen innan. Sprang upp till toppen sex gånger på lördag eftermiddag. Fem gånger gick bra och den sista gången var jag trött. Det tog ungefär 4 min och några sekunder (15?) från botten ovanför parkeringen till toppen och alla vet ju att fyror är kungen av träning så alltid var det väl bra för något.
Höll mig på rätt sida mjölksyran dock, inget syrepirr i armarna, så det finns mer att ge där men jag kan gott spara på det till framåt våren.

I övrigt har jag mest sovit länge och käkat lussebulle, vilket är rätt göttig sysselsättning det också. Plus att Daniel gjorde misstaget att lära mig spela guitar hero. Det är bara nu ca tio år efter alla andra höll på med det, men just därför finns det ju utrymme för mig att obsessa nu utan att det blir tjatigt! Försökte sedan få spela HELA TIDEN och kan inte se att det skulle bli någon större förändring i de önskemålen under den närmaste livstiden, så det introducerandet lär han ju ångra några gånger om. Tydligen är man inte roligt sällskap när man är rockstjärna. Jag som trodde det var precis tvärtom att alla ville umgås med en då?


fredag 12 december 2014

Katten musen tio tusen

Visst var det mysigt?
Mm det var.

Igår tränade jag som sagt med friidrottsklubben. Det bästa med det är att 1. man får sällskap, 2. man får springa på lite nya ställen, 3. någon annan bestämmer upplägget. Gårdagskvällen bjöd på tusenmetersintervaller. Jag har inte sprungit särskilt mycket intervaller under hösten eftersom min kropp ju varit ett gammalt härke, och även under de perioder jag gjort det mer regelbundet (typ förra våren) så vet jag med mig att jag är som en unghäst på galoppbanan som bara vill explodera i första för att sedan tvärstumna och knappt ta mig igenom resten. Inledde därför passet med att vitt och brett klargöra för alla att jag var en sopa på farthållning och absolut inte skulle kunna hålla något vettigt tempo i längden etc etc etc.
Klockade sedan in alla intervaller på EXAKT 4.05.
Såatte.

Slutsats: även gamla hundar kan sitta när stjärnorna ligger i fas, tidvattnet är rätt, göken gal, katten kikar i galen tunna osv.

Nu behöver jag bara bli snabb(are) i ett jämnt tempo, men vintern är ju lång så det är ett mindre bekymmer.


torsdag 11 december 2014

Hejhej

Mmm ska vi blogga? Snart kommer jag ha ett behov av det igen pga 1. långledig över jul (nästan en månad!!!!!!) och 2. sen plugga och ALLA som är det minsta internetsavvy vet att studier är grundbulten i allt kvalitetsbloggande eftersom man har jättemycket saker man undviker att göra pga prokrastineringsgenen men som ändå ogörs framför en skärm så man kan låtsas att man nästan är produktiv. Dessutom blir man lite inspirerad eftersom studier är rökelse och myrra för hjärnan istället för dränerande.

Det kommer bli fett.

Tills dess härdar jag men det går bra, jag kan både springa och får gosa ohämmat med ponny. Förutom att jag (PEPPAR PEPPAR) har lyckats varken vara sjuk eller ha ont i säkert ett par veckor och därför kunnat träna lite så har jag blivit hästskötare eftersom Kristin flög av sin häst och BRÖT NACKEN?! For realz. Ironin i detta - när jag red hennes häst i förra veckan skämtade vi såhär: "haha tänk på att inte ramla av och bryta nacken på ridlektionen bara!" (eftersom jag inte var medlem och därmed inte försäkrad). Det var ett kul skämt pga orimligheten i att någon skulle göra det var ju total. Bortsett från att hon alltså exakt på slaget en vecka senare på samma lektion GÖR EXAKT DET??!?!?!
Förlåt gud, det var inte meningen att skämta så!!
Som tur är blir hon bra igen så småningom.

Idag ska jag springa intervaller med friidrottarna. Det lär bli asjobbigt, men det är bra för mig och min framtida fart.


onsdag 15 oktober 2014

100

Ok idag ska jag inte gnälla?
Igår sprang jag en lugn mil och ägnade mig åt de här löpskolnings- & löpstyrkeövningarna jag fått lära mig. Alltså jag är så dåååååliiiiig!!!! Spänsten är.... svårupptäckt. Nåja. Kul att hoppa lite ändå. Bra för mig.
Avslutade det hela med att gå till gymmet eftersom jag lärt mig min läxa. Under hela sommaren så varken styrke- eller rörlighetstränade jag någonting, och sedan kunde jag knappt sätta på mig kläder eller skor utan att sitta ner eller ta stöd av något pga så ont i ryggen varje dag, och så kan man ju faktiskt inte ha det?
Nu har jag varit duktig och ansvarstagande och gymmat lite sporadiskt någon gång eller två i veckan. Jag gör inget särskilt utan typ lite mage/rygg/höft/azz och sånt man generellt är klen och stel i, samt en och annan enbensknäböj, men det har (hör och häpna!) faktiskt hjälpt himla mycket. I flera dagar har jag kunnat resa mig upp utan att se ut som jag är 90 år! Lär alltså fortsätta med den här disciplinen.

tisdag 14 oktober 2014

Ett jävla gnäll

Har väl tänkt att uppdatera här men det blir inte av. Har varit lite sjuk, precis som varenda vecka den här hösten. Jag tror att det var i augusti som jag senast kunde träna en vecka som planerat. Kul skit.
Min teori om varför: frotterar mig med folk på jobbet som är sjuka + vantrivs så mkt på olika fronter i livet att det läcker ut som utmattning.

Annars är jag mest less. Läser lite bloggar och blir bara trött. Så många okunniga människor som uttalar sig som om de vore experter. Så mycket skit som säljs till än mer okunniga människor av dessa självcertifierade (eller typ.. helgcertifierade, men det är ju samma skrot) "coacher" inom olika inriktningar. Jag fattar verkligen inte hur man har mage att marknadsföra sig som kunnig när allt man kan är sådant som vilket spån som helst kan läsa sig till i vilken träningsblaska som helst?

Men å andra sidan publicerar träningsblaskorna mest ctrl-c-ctrl-v:ade pressutskick så man ska väl kanske bara vara glad att det ens finns något att läsa. Även om man först måste läsa det en gång som reklam i sin egen mail, och sedan en gång till som "artikel" på tidningswebbar.

Kul med journalistiska ambitioner och kvalitetskänsla!


Två positiva grejer dock:

I fredags hade jag lektion i löpskolning med löparproffset Emma. Fick ont i alla möjliga delar av benen samt var jättedålig(!), så jag antar att det är välbehövligt. Det var hemskt roligt på det sättet som typ.... step up är kul. Dvs man måste tänka mer på koordinationen än på transpirationen och jag är ju en aerobicstjej at heart.

Hann även med ett långt och äventyrligt pass till skogs med DH-Krippa (måste eventuellt byta till mindre cykelinriktat smeknamn, även om det bär mig emot!) och det innebar både flera felnavigeringar med bristfällig mobiltäckning och enirokarta, djupt i vildskogen utanför Sågmyra, OCH en KOSLAKT! Så mycket äventyr!

Sedan blev jag sjuk. Låg hemma och sov på soffan, åt rostbröd och kollade på dagtids-TV. Alltid surrealistiskt. Nu är jag väl frisk igen, så jag ska väl försöka mig på en veckas träning till. Skam den som ger sig!

onsdag 8 oktober 2014

Höst

Såhär på hösten känns träning alltid lite omotiverad, om man inte tävlar cx. Det är liiiiiiiite för långt till våren och prestationsångesten och det är liiiiiiiiite för jobbigt med ovan kyla och ovant mörker för att man ska känna hur det lockar att ta ut sig ordentligt en tisdag efter jobbet och ligga och skidåkarsnora i duggregnet i nåt dunkelt elljusspår.
Men det enda som är värre än att vara påbylsad och klen på fastande mage med alldeles för få timmars sömn är ju möjligen att vara inomhus en hel dag och tur är väl det för det är förmodligen den enda anledningen till att jag ständigt släpar mig ut.

Igår sprang jag en mil eller vad det nu är (tror typ 9,5 km om man ska vara petig men vem är det? mvh kungshöftarn) och det gick väl varken bra eller dåligt, var varken tråkigt eller roligt eller någonting annat heller. Det var vad det var. Ikväll tänkte jag springa kuperade tröskelintervaller. Kan eventuellt vara det jobbigaste jag vet, så risken är inte jätteliten att det kommer både föregås och efterföljas av en halvtimme på hallgolvet.

måndag 6 oktober 2014

Hackmora

Om man bildgooglar Hackmora Bergslopp så är det här en av de första bilderna som dyker upp:


Det är en ganska talande bild, för ungefär sådär ligger 100 pers kringströdda och kvider på toppen av Hackmora Klack varje år i oktober, sedan 23 år tillbaka.

Jag sprang loppet 2010. Från det mindes jag ingenting mer än starten och målgången, allt däremellan var ett enda töcken. Riktigt så mycket lyckades jag inte ta ut mig i år, kanske på grund av att jag blivit gammal och lat, kanske för att jag ju mest varit sjuk i september och därför är i lite kass form. Vem vet. Blev tia. Hade tusen VM-idrottare framför mig. Det är fan inte rimligt att bo i ett län med så sjukt hög idrottslig nivå som vi har här?! Man får helt skeva perspektiv! Så fort man tänker hurtbulla sig lite så står halva landslaget i valfri idrott där och ba "tänkte också va med!!". Men å andra sidan är det kanske fostrande?

Maria Gräfnings vann på 14.10. Jag tröskade i mål på 16.37. Sist tog det mig 19 minuter så ändå ett pers på typ två och en halv minut. Med stabil utvecklingskurva lär jag ju vinna nästa gång?!!??!!?!!??!

fredag 3 oktober 2014

Skidgångsbacken

I stångtjärn finns det en klassisk skidgångsbacke som till och med är skyltad med pilar och start och mål. Jag har på fullt allvar passerat den tusentals gånger, promenerandes, springandes, på cykel, på skidor och fan vet om jag inte till och med har åkt skridskor förbi den (den utgår från ett motionsspår runt en sjö, så det är inte så konstigt som det låter).

Hur som har jag, trots allt det förbigåendet (heh), aldrig svängt in på stigen eftersom den ser lite trist ut vid första anblicken. Igår kände jag mig dock lika trist jag, så jag tänkte att jag lika väl kunde springa någon slags backintervaller där som någon annanstans. I stångtjärn får man ju åtminstone bonusen av en sådan här fin vy innan och efter och det är ju värt något det också.



Stigen ser alltså inte så mycket ur för världen, så jag satte väl av i full galopp in i spenaten. Glädjen i den hågen rann dock snabbt ur mig rakt genom de små flickebenen när man efter typ 20 meter kommer över ett litet krön och ser ett himla BERG torna upp sig??? Alltså, det var ca 4 ggr så långt och TUSEN gånger så brant som jag trodde? Hade puls på ca 450 halvvägs in i första vändan upp pga mitt övermod och underskattande av motstånd. Krälade hostande och kippandes efter luft över mållinjen på toppen där dimman låg tät, luften var tunn, temperaturen ca 10 grader kallare och det på något sätt måste vara ett biologiskt underverk att träden fortfarande stod pall trots höjden som BÖR ha varit en bra bit över trädgränsen. Helt sjukt var det!

TIllägas bör väl att de följande turerna upp var det inte riktigt lika farligt, och sista gången kändes den till och med anständig, så det är väl kanske möjligt att farthållningsstrategin hade ett finger eller två med i spelet gällande den initiala upplevelsen. ÄNDOCK. Kul backe? Här står ett nöjt svetto och svettas och kontemplerar över tillvaron efter den nära döden-upplevelsen:



Blev så nöjd med mig själv att jag på vägen tillbaka till bilen drog av 5 pullups i chinsräcket vid badplatsen, som vore jag på venice beach!


torsdag 2 oktober 2014

Den stora återkomsten

Jag delar ju kontor med Öijer, och då får man ju inte en lugn jävla stund i livet. Skoja. Det får man, men man måste prata om cykling HELA TIDEN?! Det är ju visserligen ofta roligt men detta har även lett till att statusen på min gamla cx-hoj har varit av allmän kännedom och när jag nu dragit ut på att byta ut ett trasigt växelöra i snart två månader (tre skruvar....), vilket jag blivit påmind om dagligen, så insåg även jag att gränsen på något sätt var nådd för hur mycket lättja man kan rättfärdiga.

Tog således tag i det där. Och när jag ändå hade mekat cykel (lika nöjd varje gång) så kunde jag ju lika gärna cykla på eländet, och eftersom det var onsdag = vm och cykling gör sig bäst i grupp på stötig gräsmatta och/eller i sand så var det väl bara att gå i barndom (nåja) och dra sin lekamen upp dit.

Se så glad jag blev!


Förmodligen 50/50 pga får stå bredvid sveriges största cykeltalang Ida samt pga panikartat leende orsakat av den helt magiska ryggvärk jag drog på mig. Hade glömt (förträngt?) att inget är så himla ryggontsframkallande som cykling. Blev, eh, påmind. Om man säger såhär: lyckades sova inatt först efter att ha monterat upp hela kroppfan på olika kuddar för att få till någon typ av vinkel på alla delar som gjorde det hanterligt.

Kul med cross annars, som alltid. Jag svängde som en sopa, ville inte trängas med folk(???) och var stum med distanspuls vilket ju alltid är ett tecken på att man är hemskt tränad för uppgiften.... Å andra sidan är väl förbättringspotentialen ungefär lika stor som om jag skulle börja... simma, och det är förstås tacksamt.

onsdag 1 oktober 2014

Motstridiga känslor

Försöker komma in i någon slags träningsrutiner igen efter den här dryga månaden av soffliggande. Det går främst ut på att inte ge efter för känslan som säger att det vore stabilt och trevligt att ligga på soffan under en filt ungefär från nu fram till april, utan att faktiskt ändå släpa mig ut på de pass jag är van vid, trots kyla, mörker, osv. När jag väl är ute brukar ju resten lösa sig, precis som för alla andra latmaskar, förutom att jag är lite klen i skallen och därför inte så peppad på att ha ont/bli trött/må illa/bli stum, men det kommer väl det också snart.

Igår bytte jag ut intervallerna mot "fartlek" som jag egentligen hatar pga så omätbart och svårhanterligt mentalt, men eftersom jag var så bekväm att jag förlade min utetimme till närmast tänkbara vägar för att efteråt bara kunna ramla över tröskeln hemma så straffades jag med så mycket övergångsställen och järnvägsövergångar och cykelvägsbommar och annat bös att mätbarhet ändå inte är att tänka på.

I slutändan fick jag nog ihop ganska många kilometer över distansfart, men det känns liksom inte sådär lätt längre. Å andra sidan minns jag hela förra vintern som olätt och långsam så det kan väl även vara så att snabbheten gått i ide några månader oberoende av min envishet. Skönt ändå att lyfta snabbt på fötterna.

måndag 29 september 2014

Ledsamt & långsamt

Det är ju fortfarande en bit till toppformen, om man säger så. Sprang i lördags ett långpass i skogen men fick stanna ett antal gånger och typ... andas? Samla kraft? Oklart om det sitter i huvudet eller i kroppen, men eftersom jag hur det än var kunde fortsätta i all tid och evighet så får vi väl anta att den här eviga tröttheten primärt är mental. Längtar till årsskifte och sysselsättningsskifte. Man kan säga att min vardag tär, och det tar sig väl uttryck på alla fronter. Så less på att vara less.


tisdag 23 september 2014

Armgiven

Succén fortsätter, och jag med den. Igår var jag på gymmet som den fitnesstjej jag är. Hade tights och färgglada sneakers eftersom jag kan det där med vikten av att klä sig för sitt uppdrag.

Gjorde min favoritövning: enbensböj med kettlebell. Gjorde även en och annan övning som inte är min favorit, tex armhävning = oerhört tråkig övning? Har provat ALLT för att få det roligt eftersom jag 1. tycker det är en "bra" övning pga funktionell, helkropps, blabla och 2. det är lite mäkt att kunna göra väldigt många armhävningar?

Men trots försök med två fötter, en fot, sneda armar, med pilatesboll, med trx-band, med bosu, med bänk, med medicinboll, med hantlar, med bendrag, uppochner, med rotation, på tid, som maxtest, i stege, i intervallform eller bara i pur spontanitet så har jag fortfarande inte lyckats hitta smaken som får medicinen att gå ner, som man brukar säga. Trist. Ingen imponerande bringa för mig till beach 2015 med andra ord. Tur man inte springer med torson.

söndag 21 september 2014

Högform

Gårdagens träningsdos: 5 km i knapp styrfart

Efter det: 11 timmars sömn

Dagens träningsdos: 8 km i joggtempo

Det tar sig, med andra ord, säger nu inte längre bara mordbrännaren utan även jag!

Visserligen var det väl lite klent med människor som i chock stannat till mitt i rörelsen på sin promenad, förstummade av spänsten och lättheten i mitt steg längs grusvägarna, men det kan faktiskt ha precis lika mycket att göra med faktumet att det ösregnade. Ingen vill väl stå still och bli kall i regnet. Jag passerade dem med en menande blinkning och ett överseende leende, mimandes "det är ok", så jag tror de förstod att jag förstod. Man vill ju hålla stämningen god ute i spåren!

fredag 19 september 2014

Rapport från kistan

Hej comrades, här kommer ett sista flämtande andetag från sjukstugan. Såhär när livet präglats av sjukdom i ca 3 veckor känns det naturligtvis hemskt rimligt att rassla igång en gammal träningsblogg igen. Avstånd bygger väl närhet eller hur det nu är man brukar motivera distansförhållanden, och mer distans än såhär har jag nog inte haft till min träning sedan jag blev vuxen.

Hittills har jag provat att: 1. vila mig frisk och 2. träna mig frisk.
Båda alternativen har haft måttlig framgång, dvs ingen. Igår tog jag till desperata åtgärder och kollade mitt HB ty den trötthet som ridit denna lilla flickstackarkropp har inte precis varit av normala mått. Trist (eller ja, bra egentligen antar jag) nog hade jag inget för det, för där satt jag väl blodstinn med helyllevärden som hade jag inte gjort annat i livet än käkat blodpudding och spenat (vilket jag heller inte har, om man ser till de senaste dagarna!).

Hur det nu än är så vet jag alltså fortfarande inte vad fan som är felet, men ambitionen jag hade att slå ett mäktigt milpers i helgen har av förklarliga skäl fått stryka på foten. När man inte ens kan ta en promenad i livsnjutartempo utan att behöva återhämta sig medelst 12h sömn och en näve blandat antiinflammatoriskt och febernedsättande så måste faktiskt förhoppningarna tas ner på jorden en aning.

Men imorgon ska jag prova att röra på mig!

onsdag 13 augusti 2014

Kul liv

Hej vad gör ni

Jag har hjärtklappning av stress och ansvar jag bara måste ta men inte kan påverka men annars är det väl kul. "Kul".

På söndag fyller jag 30. Ingen större grej med den saken men för någon med min nivå av stadig existentiell ångest även i vardagen är förstås inte födelsedagar, nyår och andra tidsmarkörer som koncept något större vinstlott. Lär inte köpa mig själv en ponny i present i år heller, lär inte plötsligt få styr på skeppet.

Borde bara retirera, kapitulera och lyssna på den där inre rösten. Men vem har tid med det när man har deadlines att passa och fika kl nio trettio men det är väl fortfarande den vanliga regeln som gäller att när man vill gråta fler gånger än en om dagen så borde man förändra något? Väl.

tisdag 24 juni 2014

Läge att träna lite mindre?

I svallvågorna av den här "debatten" kring ortorexi (ja, citationstecken pga så tramsig grej alltihop, att folk ens ska diskutera vad som är "värst" av ortorexi och fetma/utbrändhet/whatever är liksom så enormt beyond rim och reson....) har jag fått anledning att prata om det här med träning och träningskultur och elitidrott och allt som hör därtill med folk i min omgivning.

Ett känt fenomen bland folk som idrottar mycket är ju att man i och med det oftast också får ett umgänge som till stor del består av andra idrottare. Det kommer liksom av sig självt, ska du träna 10-20 timmar i veckan finns det inte riktigt tid för så värst mycket casual hängande med andra människor utan vill man då ha något socialt liv öht så måste det liksom ske i samband med tränandet. Det är såklart fine & dandy om man är medveten om att det ger extremt vinklade och nischade perspektiv, och förstår vad det innebär, något som jag tycker många ofta missar. Istället för att inse att 6-7 strukturerade träningspass faktiskt inte är en genomsnittlig träningsvecka för gemene man, så viker sig vanliga motionärer dubbla i sin strävan att mellan jobb och dagishämtningar försöka följa något gammalt proffs träningsschema från nåt träningsläger -98. Det är ju vad alla andra gör (självklart är det vad du tror att alla andra gör, alla du umgås med gör ju precis samma sak som du själv, du hinner inte träffa andra människor än dina träningskompisar).

Förutom att jag är övertygad om att det är skadligt för både själen och skallen att ha ett så homogent umgänge så är det inte ens bra för din träning. Nu när vi är mitt i sommarsäsongen är det så tydligt att så många har så stor differens mellan ambitions- och prestationsnivå. Bågen har spänts av bara helvete sedan årsskiftet vilket leder till att många nu sitter slutkörda och utleda och inte ens tycker att det är kul att träna och tävla längre. Mängden statusuppdateringar om "överträning" och allmän leda är som vanligt på topp såhär halvvägs in i den period då det egentligen borde vara som roligast att vara aktiv, och jag vågar nog påstå att det faktiskt har att göra med en viss brist på verklighetsförankring förorsakad av det moment 22 som består av att mängdtränande människors umgänge består av andra mängdtränande människor.

Mitt tips till alla som tränar mycket är att i sin ensamhet faktiskt reflektera lite kring varför ni tränar. För vem, för vad, vilket är målet, vad offrar du på vägen, är det värt det, vilka förutsättningar har du, finns det andra sätt att leva, finns det annat som är viktigt, hur påverkar det dig, hur påverkar det din omgivning, är det vad du vill lägga dina pengar på, är det vad du vill lägga din tid på?
Jag är ganska säker på att brist på reflektion kring sådana frågor är det som både leder till upplevd överträning samt gör ortorexidebatten så fruktansvärt känslig för så många. Istället för att se att det kan vara ett problem att försaka saker för optimerad träning och kost så reageras det med fullt försvarsställ pga någon diffus känsla av att känna sig "anklagad" utan att riktigt veta varför.

Men! Det är ju mycket möjligt att svaret är att du vill ha det precis som du har det, och jag är verkligen inte den som inte uppmuntrar till träning. Jag tycker man ska röra på sig varje dag, utomhus, i alla fall i någon timme (alla borde köpa hund?), men på en nivå som gör att man orkar fortsätta år efter år och som inte gör att du måste offra andra viktiga delar av livet. Däremot har jag oerhört svårt att se ett enda hållbart argument för varför småbarnsfarsor eller andra motionärer ska träna som sk "elitmotionärer" eller på en mängd/nivå som motsvarar elitidrottare, oavsett idrott. Jag har hittills inte heller träffat någon annan som kunnat motivera det, vilket är extremt märkligt sett till hur många jag trots allt känner till som ägnar sig åt det.
Ser dock fram emot att kanske få ta tillbaka det uttalandet?

Happy thinking!

(Mitt andra tips är att alla borde börja rida! Det är supertidskrävande, om man nu gillar det, men det är omöjligt att pressa sig över sin faktiska nivå, plus att man tvingas till både avstressning och ödmjukhet. Således extremt opti.)


tisdag 17 juni 2014

Äh

Ledsen att det inte händer så mycket här. Jag är trött, less, ledsen, uttråkad och relativt sett inte ens i särskilt bra form. Kämpar på genom dagarna och tänker mest på vad jag ska göra av mina sex lediga veckor i höst? Var tidigare inne på flerländers-rundresa, eftersom det är så lång tid, men tänker nu att jag borde åka nånstans och jobba med typ.... djur. Det ena utesluter väl i och för sig inte det andra. TROR ju att jag vill ha "lugn och ro" men vet också att det inte är sant.

torsdag 12 juni 2014

Fars

Nu var det ett tag sen igen, men jag försöker verkligen applicera det här med att om man inte har något att säga så kan man vara tyst. Mardrömmen är att bli en blogg som lägger upp en stämningsfull bild och nåt citat. Så jag kämpar på.

Har tävlat lite sedan sist med förväntad framgångsnivå (halvdan) eftersom jag fortfarande inte lärt mig att tygla min egen startfållepepp och således även fortsatt gått ut i samma tempo som herrtäten och ba "det här känns rimligt!!!" för att sedan tvärdö 3 km senare eftersom jag bara är en medelmåttig tjej. Gamla hundar och sittande.

Jag har också pratat med flera olika spännande människor om flera olika spännande projekt som rör mina tre favoritämnen: idrott, skrivande & jämställdhet och alla känns roliga och utmanande! Längtar nu efter att få åka till havet och bli en författargubbe med skägg och fiskebåt och nån oljemålande konstnärsvän men det är väl detaljer för ett senare skede i processen.

Vad jag mer har gjort, som kanske är det mest otippade, är cyklat distans! JAG VET. Tog mig till Vaxholm och tillbaka. Eller rättare sagt, tog mig till Vaxholm, fikade, kämpade mig tillbaka. Att inte ha tränat ett enda pass längre än tre timmar (och det är bara ett enda längre än två h!) kan man ju konstatera kändes en del. Oerhört knäckande för mig som brukar kunna cykla i hundra dygn utan ens en drickapaus, men tydligen måste man underhålla sin distansform även om man är distansdrottning. Skräll, jag vet.

Nu googlar jag weekendresor. Eller enkelbiljetter.

tisdag 3 juni 2014

Ponnyhäst

Känner mig som ett fullblod i startboxen på Jägersro. Förutom rent fysiskt. Känner mig rent fysiskt som en avdankad travare på nån gammal ridskola.

måndag 2 juni 2014

Lugnet Trail Run

Det tävlas och det tävlas. Utöver det jobbar jag mest och det vill ni inte läsa om så ni får nog stå ut med mycket tävlingsrapporter här just nu. Visserligen blev det ju inget Stockholm Marathon för mig på grund av den där skadade lilla höften i våras, men jag har väl kompenserat lite för det med allt övrigt rejsande. Igår sprang jag istället mitt fjärde lopp på tre veckor. Tre av dessa har varit halvmaror och det fjärde ett femkilometerslopp, jag tror ju mycket på det här med att tävla sig i form så det har säkert varit bra för mig. Dock börjar det väl kännas lite i form av lite slitenhet, det är inte direkt min normala dos av tävlingsfart... I veckan tränade jag medelst ypperliga träningstävlingen Sickla Trail Run och tyckte redan då jag var lite orapp och gnisslig i kroppen. Igår var den inte direkt piggare.

Visserligen kändes det hemskt bra de första 5 kilometerna, jag gick ut som ett jehu eftersom det är what I do och låg tvåa under första loopen av tre. Det här är väl ungefär på kilometer två och förutom att jag ser ut att vara superkort(??) så ser det där steget ju än så länge ganska piggt ut. Foto Stefan Määttä:



Från kanske kilometer sex var jag däremot ett under av gråt och tandagnisslan. Daniel sprang med mig vid sidan om vägen vid några partier längs banan och försökte få mig att rappa på lite med lite peppiga inspel men det enda jag hade att säga till det var att det gick ju inte, jag ju var stum! Det gååååår inteeeeee, jag är tröööööööööött, jag kaaaaaan inteeeeee, jag är ju stuuuuuuuummmmm, om jag inte ligger på pallplats så kliver jag av!!! osv.

Någonstans kring 6-7 km blev jag pga mycket gnäll och lite fart därför också passerad av tjej nummer två och förpassad till den tredjeplats jag sen höll in i mål. Vid det laget hade jag inte mycket tryck i påkarna kvar. Lyckades pressa rätt bra bitvis när jag fick med mig huvudet på det men större delen av tiden så liksom bara....pallade jag inte..... Fin men jobbig och kuperad bana, precis som allting annat här i dalarna. Jag föredrar stiglöpning, men för de som gillar det lite mer obanat och brötigt så var den perfekt. Mycket blåbärsris, mossa och fallna trädstammar att yxa sig igenom efter bästa förmåga (min: inte så god).

Jaja, så kan det vara. Lina Börjes som ju är en supertalang på allt möjligt lyckades vara på alla ställen längs banan samtidigt(!!) och klämde bland annat dessa foton där jag ser mer eller mindre snabb ut:



tisdag 27 maj 2014

Kolmårdstrailen

Jag lovade er ju en tävlingsrapport från Kolmårdentrailen. Den har dragit ut lite på tiden eftersom jag DOG och alltså har behövt lite tid att återhämta mig på.

Nä jag dog väl inte riktigt, och det ska vi väl vara tacksamma för, men känslan var inte långt därifrån.
Här är en bild från upploppet:


Alltså jag ser så oberörd ut där? Det ser ut som att jag joggar in på min femteplats och sedan gick direkt vidare på typ... fest? Jobb? Ett nytt träningspass? Det kommer aldrig bli trovärdigt när jag nu ska försöka förklara för er hur dåligt jag mådde, men försök häng med ändå.

Jag mådde så. himla. dåligt. Kan nog inte dra mig till minnes att jag mått lika dåligt under någon tävling (cykel inräknat) någon gång? Till att börja med var det 29 grader varmt, helt stillastående och med gassande sol och jag hanterar inte värme så bra. Redan i startfållan var jag groggy? Hällde en flaska vatten över huvudet INNAN START(!?!!) för att ens kunna härda ut (borde anat ugglor i den där kolmårdenmossen redan här). När starten gick kände jag mest för att i första kurvan efter hundra meter vika åt vänster istället för höger och bara springa rakt ner i sjön och hoppas att ingen skulle märka.

Men så gör man ju inte, man Oryx&Crake:ar, och jag låg fyra då och på en sån position lär man ju anstränga sig lite, så jag sprang på. Efter två kilometer ungefär mådde jag däremot så illa att jag var helt överens med alla delar av mig själv om att bryta vid första vätskekontrollen vid 4km eftersom det kändes helt omänskligt att ta sig någon längre sträcka än så. Väl vid kontrollen hällde jag två muggar vatten över mig, tänkte på hundvalpar och beslutade mig för att i alla fall springa till kontroll nummer 2 eftersom då skulle jag ha sprungit (joggat? hasat? stapplat? släpat mig?) 8 km och det kunde åtminstone ha räknats som träning.

Och sådär höll jag på. Två muggar vatten över huvudet vid varje vätskestation och nästa kontroll, nästa kontroll, nästa kontroll. Höll mig själv samlad och sansad enkom med hjälp av tanken på att det kanske skulle bli bättre när jag kom in i skogen igen (fel, det blev bara stillastående och kokande och ångbastu) alternativt kanske bättre när jag kom UT ur skogen igen (fel igen, bara gassande, stekande sol och ingen vind). GICK i VARJE litet motlut de sista kilometerna?!?!? Och var ändå tvungen att STANNA vid krönen för att inte bli för yr??!?!? Alltssåååå..... Det var inte ens backar....


På den här bilden tagen vid ca 20 km (från LFA) ser jag visserligen glad ut men det är bara för att mitt entertainer-jag såklart lyckades klämma fram nån kommentar till den skojiga fotografen. The show must go on och så vidare. Grät inombords. Min hållning (assåååå....) kan ju om inte annat avslöja ett och annat om den saken... Stannade 20 meter senare och övervägde på fullt allvar att ge upp. Då hade jag alltså lite drygt tusen meter kvar bara och hade ju ändå varit tvungen att ta mig hem och i mål så det var naturligtvis en hemskt rationell tanke på alla vis.

Kul att vara på topp!

När det var en kilometer kvar var det bara en myr som skulle passeras (då hade jag i en timmes tid nästan enbart drivits framåt av tanken på att efter målgång, utan att stanna, få bara springa vidare och rakt in i en iskall dusch med kläderna på). Jag minns hur fruktansvärt skönt det var att den där myren var lite sval och började nästan uppskatta det, innan jag trampar fel och kör ner vänsterbenet på helt fel ställe och sjunker ner till höften. I en myr! Vad gör man då? JAG vet inte. Jag är ingen skidåkare, kan ingenting om myrlöpning! Det finns inget att ta spjärn mot med andra benet för att komma loss och det sjunkna benet sugs bara fast ju mer man försöker komma upp. Jag stod ett tag där handfallen (man är ju heller inte sitt mest snabbtänkta jag vid den där sortens mående..) innan jag lyckades bli intelligent nog att lägga mig ner, få tag i nån gren och sedan dra mig upp med överkroppen. Då var allt kul vill jag lova. Till råga på allt såg jag att ultralöperskan Frida Södermark började komma ikapp mig bakifrån då så jag fick dessutom efter det lägga in en fartökning in mot mål. Hä smakade mumma.

Kom till slut fram ändå. Kände det som att jag överlevt kriget, mount everest, gobiöknen, månlandningen och en torktumling samtidigt. Tom blick, tomt huvud. Satt med illamåendet väldigt, väldigt högt upp i halsen i ett par timmar tills jag lyckades få i mig lite pommes i Norrköping och därefter kunde bli människa igen.

Fy fan alltså? Det var en sån sjuk jävla pärs? Vet inte om det var värmen eller att jag hade sprungit både Göteborgsvarvet och Tjejruset under samma vecka (kanske lite mycket med två halvmaror och ett 5km på så kort tid...eh...)? Det positiva är väl att jag var så oerhört nöjd att ens komma runt att jag inte orkade vara besviken över att vara kass.

Slutade femma i alla fall, precis före Frida Södermark som sagt, och en kvart efter nån landslagsorienterare som var sjua på VM i somras? Bra motstånd alltså, det är alltid kul.

(Även jättefin bana som säkert är jätterolig under piggare omständigheter! Kuperad och teknisk och varierad och jag inser att jag rent teoretiskt borde ha älskat den. Kanske ger jag den mer kärlek nästa år!)

Eftersom det där var ett sånt saftkalas ska jag göra om det i helgen. Det är väl så skönt att känna att man lever!

torsdag 22 maj 2014

Tjejruset

Igår sprang jag alltså tjejruset. Jag hade gruvat mig för det hela dagen eftersom det är så himla jobbigt att springa kort. Folk som inte springer så mycket tänker ju ofta att det är jobbigare ju längre man springer, ooohohohoho boy som de är fel ute!
Det stämmer såklart till viss del om man är helt otränad och tycker löpandet är jobbigt i sig självt, men så fort man kommit över någon slags grundläggande nivå så blir det ju precis tvärtom. Kortare distans = högre fart = mjölksyra och andfåddhet och stumma ben och allt möjligt annat obehagligt. Själv brukar jag bli trött i magmusklerna(?!) vid kortare distanser så jag är väl mest bara klen i största allmänhet.

Här står vi fint uppradade precis innan starten, bilden är snodd från dt.se. Om ni är skarpögda kan ni hitta mig till höger i bild:


Vi blev direkt en tätgrupp på sex pers. Ett gäng friidrottare, en triatlet, en orienterare och jag. Så småningom anslöt vad jag tror är en skidåkerska(?) och ytterligare en friidrottstjej. Vann gjorde orienteraren som tydligen är världsmästare, så det var väl rimligt och sunt på alla sätt. Jag släpade mig i mål som åtta någon minut efter och med hedern ändå i behåll.

Hela kvällen efteråt ägnades sedan åt prologhosta, det är nog ändå det finaste med korta distanser! Ärligt talat så hade jag våndats i onödan, dels eftersom jag faktiskt förvånande nog kunde gå med där framme, och dels eftersom det var så kort att jag inte ens hann fundera på om det var jobbigt eller inte (det var det). Dessutom var banan dragen över väldigt blandat och inte så snabbt underlag med gräs/sand/grus/asfalt/etc så skulle man mot förmodan känna att man hade tid att filosofera kring lidandets essens osv så blev man snabbt påmind om att istället fundera på var man sätter fötterna.

Här har Kristin fotat mig halvvägs, snart passerar jag 3 km på 11:20, och det var också precis efter det jag blev stum & trött och tappade tempo:


Kul allt som allt. Mycket bra att få till ett bra fartpass istället för egna intervaller, och det är trots allt nästan alltid roligt med nummerlapp. Dessutom fick jag mersmak för att lära mig springa kort och snabbt! Men först ska jag kuta långt i skogen i helgen, för då vankas det 21km stiglöpningsrace. Även det lär kunna göra ont.

onsdag 21 maj 2014

Fangirl länktipsar

Man blir så himla glad när man hittar bloggar som 1. handlar om träning och ändå 2. inte är efterblivna, eftersom det inte direkt händer så ofta att det stör. Jag skulle nog kunna påstå att det hänt mig ungefär en gång i livet, och då hade jag i själva verket bara råkat klicka in på min egen.

SKOJA

Men det är faktiskt hemskt sällan. Jag är nämligen rätt så ointresserad av bilder på tights, någons proteindryck, "peppande" citat, uppskuren frukt på fat, bildkollage med solnedgångar eller annat carpe diem-bös. Jag är även episkt ointresserad av Mitt Sommarlov-redogörelser av träningspass eller lopp, och framförallt är jag helt sned i ansiktet efter att ha facepalmat mig igenom allt för många texter som författats av människor utan känsla för språk, vilket man annars skulle tycka borde vara rätt så grundläggande när man ägnar sig åt just det. Men ja, ni förstår ju.

I alla fall, Runners har lyckats med konststycket att värva storbloggaren (nåja, BLIVANDE!) Lars Södergård och jag är så lycklig över det tjuriga men skojiga inslaget i min www-rutin. Idag förekom till och med denna tonårstjejsdiskussion i mitt sociala medie:ande:

A: har läst han södergårds blogg nu och den var ju superrolig!
B: jag vet!!!
A: älskar när det inte är något glam what so ever
B: älskar den! 
A: typ motsatsen till NNs etc bloggar 
B: allt är bara jobbigt och gör ont typ, också det här att han faktiskt kan skriva, man är ju tom tacksam för det lilla nuförtin
A: haha, alltså jag blir ju bra mkt mer boostad av rubriker som "vad jag hatar på när jag hatar på löpning" (brilliant) än *insert valfritt kvasispirituellt citat*

Varsågod för det översvallande länktipset, det blir lätt så i detta torftiga liv.
 
 

tisdag 20 maj 2014

Göteborgsvarvet

Jo förstår ni, nog sprang jag Göteborgsvarvet allt. Det var kul. "Kul". Jo men det var det. Roligast var det innan och efter. Här står tre glada musketörer och en liten accessoarshund uppradade, alla fortfarande vid gott mod:


Det är från vänster: 1. en glad rehabbare, 2. en nervös bror och sist men inte minst 3. ett tänt ljus/överpeppad skolpojke. (Liggande: terriern Smockan)

Det är svårt det här med tävling alltså. Man tror att man är helt oövervinnerlig de första kilometrarna. Jag tyckte att jag tog det aslugnt och låg och bromsade och tänkte helt förnumstigt och nöjt att "det här går ju enkelt, så himla snabb & stark, jag kommer LÄTT kunna öka sista halvan, lätt!".

Jo tjena.

I kanske en mil var jag pigg, sedan var jag trött, sen var jag överhettad, sen var jag bara stum och less och förbannad eftersom banjäveln aldrig tog slut?? Med några kilometer kvar blev jag omsprungen av...... alla. Men även av två bekanta som kostade på mig lite konversation vilket ändå livade upp. Jag var för stum för att ens ta i (det kan även vara så att min skalle svek mig här...) så snacktempo var liksom det enda tempo jag kunde hålla och då är det trots allt trevligare att ha någon att just snacka med.

Efter ca två år (uppskattad tid) och femhundra mil närmade sig upploppet. Jag passerade sista klockan i parken (20 km?) vid 1,29 och insåg ju att det där med 1,30 bara var att glömma. Blev på sedvanligt lisa strömskt manér uppgiven över missat mål och gav mentalt upp. Inte ens en fartökning in i mål kostade jag på mig (måste verkligen jobba med den där biten att det kan vara värt att kämpa även om man inte vinner) för vad spelade det för roll jag var ju ändå värdelös etc etc etc.

Men så fort jag fick stanna var jag nöjd och glad med livet och mig själv igen. Jag blev nog bara på dåligt humör för att det var jobbigt att bli trött? 1,35 är faktiskt inte jättedåligt för en första halvmara och det finns mycket tid att kapa genom att bara inte vara en total rookie som inte ens kan det där med farthållning, startskott, slutspurt och allt däremellan.

Imorgon ska jag tävla på 5 km, det blir förmodligen ännu mer av ett saftkalas. Stay tuned för DEN racerapporten om ni gillar gråt och tandagnisslan!


fredag 16 maj 2014

Hjärtat

Den översta hästen i förra inlägget som jag ägnade så många år åt att rida var inte min, utan jag fick låna honom. Den här finingen:



Sedan jag slutade rida då har jag inte riktigt vetat vad som hände med honom och jag har väl trott att han förmodligen varit död, men nu fick jag se dessa bilder på facebook, från förra året!



Ser ni vad vit han blev till slut, när han blev gammal. 24 respektingivande bast och så himla fin. En herre som åldrades med värdighet!

Gud alltså, jag var verkligen inte beredd på att det skulle vara så känslosamt att se honom igen, men här sitter jag alldeles tårögd och gråtfärdig. Skrutten.

Men nu försöker vi samla oss och åker ner och springer göteborgsvarvet imorgon! Förhoppningsvis inte alltför långsamt.

torsdag 15 maj 2014

Hästtjej 4ever

Jag var alltså och red hästar för ungefär en vecka sen. Min kompis Kristin har släkt som föder upp ponnys (ALLTSÅ!!!! denna tonårsdröm!!) och jag fick komma dit och rida HUR MYCKET JAG VILLE i flera fantastiska dagar. Denna ynnest, kan knappt fatta.

Jag älskar att rida! När jag var tonårig gjorde jag det nästan varenda dag på den här älgen jag hade. Han hette Fellini, efter filmskaparen, så redan där var väl min framtid som kulturpretto utstakad:


Sedan hade jag ett uppehåll på kanske åtta år innan jag ägnade något år åt att rida de här två:



Efter det har jag liksom inte hunnit ägna mig åt det där. Jag har cyklat hundra miljoner timmar och varit på cuptävlingar i varenda svensk ort/skog/åker i flera år så det har varit svårt att hinna göra hästbiten som ju är om möjligt ännu mer tidskrävande än alla elitsatsningar i världen.

MEN nu fick jag! I flera dagar! Jag var såhär nöjd:


Pga allt var såhär fint:


Herregud!!
Solsken, ponnys, skogsvägar och som en bonus hundar, kalvar och nyfödda lamm. Att inte vara nöjd och tillfreds i sådana omgivningar är ett helt omöjligt uppdrag. Om alla levde så skulle varenda livscoach och terapeut gå arbetslös för vem är ens olycklig?! FINNS ens ledsamhet? Funderar nu mycket på hur jag ska kunna göra det möjligt att gå i barndom och bli en elvaårig stalltjej igen. Tips mottages tacksamt.

Kanske börjar jag med att helt enkelt börja ta ridlektioner igen.

tisdag 13 maj 2014

Du kommer vinna!

Jag har ett café här i kommun' där jag då och då stannar till på mina löprundor för att typ kissa eller dricka ett glas vatten (det här är på landet, caféägarna uppskattar sånt här). I vintras mötte jag en man från eritrea där som blev eld och lågor över att jag var ute och sprang (eventuellt blev han också bedragen av skenet i att jag ibland "ser snabb ut" trots att majoriteten av min faktiska träning går ut på att tröska runt i något som knappt är styrfart) och genast förhörde sig om min träning, mitt skoval, mina tider, mina tävlingar, min bakgrund etc etc.

Igår stannade jag till på samma ställe och mötte i dörren samme man. Precis lika till sig som för två månader sedan skulle han, efter att först ha konstaterat att jag var samma människa trots ca 3 lager mindre kläder och utan fjorton buffar och mössor i halva fejjan, givetvis följa upp vårt senaste samtal.

Hur tränade jag nu? Hade jag haft bra kontinuitet sedan i vintras? Hur hade det gått med höften? Jag stretchade väl såhär och såhär? Hur långt hade jag sprungit ikväll? När ska du tävla? På lördag! Hur långt? Hur långt har jag sprungit innan? När går starten? Såhär ska du lägga upp loppet! Såhär ska du äta! Såhär ska du dricka! Inget kallt vatten och gå ut lugnt! Åker jag ner på torsdagen? På fredagen! Varför på fredagen? Jobba!? Säg åt chefen att man måste åka ner på torsdagen så man kan bli mjuk och jogga på fredagen! Vem ska följa med? Vem ska heja på? De här kilometertiderna ska hållas! Det kommer gå bra! Gör jag bara som jag är tillsagd kommer jag vinna! Eller kanske inte vinna, för det gör de göteborgska eritreanerna, men kanske efter dom!

Jag vilar i den tryggheten.

torsdag 8 maj 2014

Varats olidliga feghet

Ok, skulle egentligen ha bloggat om hur jag hela förra veckan var på landet och galopperade ponnys på mjuka gräsiga skogsvägar, men så långt hann jag inte. Istället har jag fått tänka på cykling, på det dåliga sättet.

Häromdagen lanserades Eurosports nya cykelprogram. I 50 minuter pratades det högt och lågt om cykling. Förlåt, om killar som cyklar. I sju (SJU?!?!?) minuter berördes damcyklingen. En stor del av detta handlade om tjejer som visade hur man ska klä sig för att vara en "snygg" cyklist. Detta trots att damerna stod inför start i smått revolutionerande tour of britain och det knappast var brist på intressanta uppslag att fylla någon halvtimme med. En rimlig 50/50 fördelning mellan herrarnas giro och damernas tour hade varit så rimlig och förväntad att jag satt som en fågelholk i fejjan hela programmet igenom av pur förvåning.



Jag kan inte ens formulera hur uselt resultat jag tycker att det är. Det är nästan skickligt att lyckas snedfördela så gravt, särskilt när de svenska damcyklisterna är så oerhört mycket bättre än herrarna och damcyklingen på så många sätt står inför vad jag nog snarast skulle vilja kalla för ett paradigmskifte. Men det är som det är, Eurosport gör som de vill, och vill de inte ta det ansvar som rimligtvis borde avkrävas en så stor drake inom sportbevakningen så kan ingen tvinga dem. Vad jag däremot tycker att alla vi andra har ett ansvar att göra är att säga ifrån att det är fel och att visa att det inte är så det borde se ut.

Tyvärr har jag i samtal om detta de senaste dagarna från flera håll mötts av argumentet att det ändå är bra att de nämner damcykling alls, att man ska vara glad för det lilla, att förändring måste få ta tid, att det säkert (säkert....) blir bättre med tiden. Och. Så. Fucking. Vidare.
Förlåt min franska, men vad i helv?

Jag är så fruktansvärt utled på att människor ska fortsätta ursäkta folks brist på engagemang, ansvar och fan VETT OCH SANS i någon slags starstruck konflikträdsla, vilket det här onekligen verkar röra sig om.
Vacchi, som är programledare för nämnda program, är tung och en rejäl auktoritet inom cykelsverige. Han är en briljant kommentator och oerhört kunnig, jag säger ingenting om det. Men att folk därför i någon slags nätverkskåtma ska slå knut på sig själva i försöken att klappa honom på axeln för ett så himla bra "försök" och att han ändå var en sån jämställdhetens förkämpe som till och med NÄMNDE damcykling är fan beyond allt tramsigt jag varit med om. Skärp er.

Min vän Kristin skrev följande på twitter i morse:
"förändringar behöver inte ta tid om de som gör fel inser att de gör fel och ändrar sitt beteende, förändringar tar tid om de med insikt måste tjata sig blå för att få de konservativa & lata trögskallarna att förstå"

och det är så jävla talande. Att inte kräva av de som har makt, pengar, medieutrymme att de bidrar till en bättre värld är så pinsamt.

Det var allt. Jag ber om ursäkt för svordomar men nivån av irritation har inte precis varit nådig.

tisdag 22 april 2014

Grejer colting inte fattat om ortorexi

Vår vän som definierar hälsa som inte att må bra utan att "vara snygg naken" har gått loss igen och skrivit två extremt raljerande inlägg där han hävdar att ortorexidiagnosen är det som leder en hel generation ner i fördärvet av fetma och inaktivitet.

Men hur menar han, vilka syftar han på? Jo, han tror det finns en stor konspiration av de som överdriver belastningen i sin träningsdos i något slags försök att "komma undan" med powerwalks istället för coltings egenförespråkade triatlonträning. Enligt coltans teori så är Sverige ett land i akut hälsoförfall nästan enbart på grund av att dessa människor som enligt honom fuskar med träningen inte istället äter lax och tränar två pass om dagen.

Detta problem försöker colting lösa genom att håna människor med diagnosen ortorexi, eller andra diagnostiserade mat- & träningsrelaterade tvångstankar eller -handlingar. Det är naturligtvis rimligt eftersom..... Nä, precis, det är något som inte alls har med saken att göra.

Det är knappast så att Svenne 45 som joggar 2 ggr i veckan (och som colting tycker borde börja träna dubbla pass 7 dar i veckan istället för att fjösa runt) i fikarummet motiverar sitt val att enbart sporadiskt träna med att han har ortorexi. Det är knappast så att småbarnsföräldrarna som köper för mycket godis till sina barn gör det för att de inte ska växa upp till ortorektiker. Ortorexi är ett sjukligt tillstånd där den drabbade inte kan leva ett normalt liv, som påverkar både hen själv och alla runt omkring hen. Det är en diagnos likt exempelvis anorexi, och den är inte på något vis skyldig till den ökande ohälsan. Att dessutom tro att det är något folk generellt "låtsas" ha är ju som att tro att tjejer ljuger om våldtäkter, den enda som skulle förlora på det är den som ljög.

Vad man däremot kan konstatera, men som colting helt missat, är att både ortorexi och andra ätstörningar delvis är ett symptom på ett förvirrat samhälle som fått mat och motion helt om bakfoten, precis som den ökande övervikten och ohälsan är ett symptom på just detsamma. Det är alltså två sidor av samma mynt som colting i sitt effektsökeri försöker göra en poäng av att ställa mot varandra, trots att de i själva verket står sida vid sida som effekter av samma ursprungsproblem.

För att ta det hela till ännu en nivå av ironi så är inlägg som coltings ett mycket effektivt sätt att motarbeta en sund syn på kost och träning, vilket alltså skulle kunna vara medicinen mot det sjuka hälsoklimat vi har som i sin tur ligger till grund för den övervikt och det stillasittande han säger sig vilja motarbeta. Detta eftersom de bagatelliserar och förlöjligar allvarliga diagnoser som folk faktiskt dör av (anorexi är den psykiska diagnos som har högst procentuell dödlighet). Att ännu mer försöka förlöjliga den redan innan så skambelagda och stigmatiserade psykiska ohälsan är att på alla sätt ytterligare komplicera folks förhållande till mat, träning, sin kropp och sin hälsa vilket alltså kommer leda till ökade problem med såväl fetma som andra ätstörningar.

Visserligen är folks förvirring inom dessa områden något som colting själv tjänar sitt levebröd av, så det är ju förståeligt att han vill krångla till det och försöka lägga krokben för folk, men när han gör det genom att göra narr av svårt psykiskt sjuka så är det ungefär lika normalt, sunt och sympatiskt som att stjäla godis från svältande föräldralösa barn som snart ska dö i cancer på en långsamt sjunkande färja i ishavet.

Men någon ska väl göra det också....

måndag 14 april 2014

Släpp fansen ut, det är vår?

Det är mycket fotboll nu, men så är det förstås också mycket fotboll ca jämt och överallt eftersom det oftast anses vara av något slags allmänintresse. Nu har det ju också blivit det, även för de som inte är intresserade av sporten i sig, i och med det här våldsdebatterandet.

Idag såg jag att Stockholms lokaltrafik två kvällar den här veckan spärrar av busstrafiken förbi Gullmarsplan, dvs en av de större knutpunkterna i lokaltrafiken, mitt under rusningstid mellan 17.45-19.15 för att fotbollssupportrarna ska marschera från medis till arenan. Det är alltså en aktion som ENBART finns för att bygga den så kallade "sammanhållning" och "stämning" inom supporterkulturen som vi ju alla vet säkert är mysig och härlig i de goda stunderna men som också misshandlar, sätter skräck i övrig befolkning och skördar fucking liv.

På polisens webb står följande:
" Man beräknar att marschen kommer ta ungefär en timme med start cirka klockan 17.30 – 18.00 men  supportrar börjar samlas redan vid 15-tiden på Medborgarplatsen.
Marscherna brukar locka ett antal tusen deltagare."
"Stockholmspolisen har en sedvanlig särskilt uttagen polisinsats på plats för att stötta arrangörerna i ordningshållningshänseende men även för att kunna ingripa om/när ordningsstörningar eller brott begås."
"Erfarenheter från tidigare matcher mellan den båda lagen gör att ordningsstörningar inte kan uteslutas."

Det vill säga: folk hindras under eftermiddagen och kvällen från att ta sig hem från sina jobb för att fotbollsfans ska promenera till sitt fritidsintresse och inte är civiliserade nog att kunna göra det under former som inte skrämmer människor och hotar allmänhetens säkerhet.

Det är naturligtvis..... rimligt?


Med tanke på hur mycket inflytande fotbollen får ha på det övriga utomfotbollssamhället, dels på det här viset där hela stadsdelar spärras av för att några ska lira boll, dels med tanke på hur tex i det närmaste all annan sportrelaterad nyhetsrapportering slås ut så fort någon ens tittat på en gräsplan eller hur det fullkomligt tar över en tv-tablå utan att någon höjer på ögonbrynen, så får man väl ändå lov att säga att fotbollen kräver en ganska stor andel av vårt övriga samhälles tid, utrymme och resurser?

Samtidigt vill fotbollskulturen inte behöva ta det ansvar som rimligen borde avkrävas den som en konsekvens av detta. Vill man vara en så stor del av ett helt samhälle och en hel kultur att man dominerar medier och infrastrukturen påverkas påtagligt, vare sig den är intresserad eller ej, så bör man vara skyldig att också i denna sin resurskrävande värld inkludera alla de som drabbas av konsekvenserna. Då krävs det att fotbollsförbundet rätt snabbt gör upp en jävligt tydlig plan för att inkludera minoriteter, minska våldet, utesluta de som gjort sig skyldiga till brott och över huvud taget visa att de är intresserade av att göra en positiv förändring där polisen till exempel inte behöver spärra av och varna människor för våld så fort det är match.

De kan också börja med att direkt omfördela sin misogyna sponsringsverksamhet.

Varsågoda för tips!

(Och för att förtydliga eftersom folk har tenderat att missförstå: när jag säger att "fotbollen" gör ngt menar jag alltså inte den fysiska leksaken som är själva bollen, utan fotbollskulturen, dvs fansen, förbundet, spelarna, etc etc etc)

fredag 11 april 2014

Bladlös

Även om jag tycker det är hemskt och sorgligt att man ska behöva protestera på det vis som nämnts i inlägget nedan, eftersom den sortens klimat såklart i en ideal värld inte borde kunna finnas, så måste jag nog ändå säga att jag tycker det är en sådan lättnad att folk ändå gör det.
Av tradition så är ju många väldigt hemliga när det kommer till politik, det är hur vanligt som helst att folk till exempel ber om ursäkt om de vill säga något om det i sociala sammanhang ("ledsen att bli politisk här men...." osv), vilket såklart är absurt eftersom allt är politik och att inte ta ställning är också att ta ställning osv osv osv.

I alla fall, jag tycker att synen på politik som något man ska hålla tyst om är ungefär lika toppen som det här med att många ogärna talar om sin lön, trots att alla vet att den enda som faktiskt tjänar på att anställda är hemliga med sina lönenivåer är den som är intresserad av att hålla lönerna nere. Som arbetstagare är det alltid bättre med transparens.

På samma vis har jag så svårt att förstå varför man inte vill tala om sina politiska ståndpunkter, eftersom de enda som vinner på att vi håller käft är the bad guys. Varje gång man inte reagerar eller säger emot i en risig situation eller samtal så är man medskyldig, och det på grund av vad? Feghet? Rädsla för obekväm stämning?

Det är också så ironiskt, för den enda situation som kan bli obekväm är ju den som är befolkad av rövhattar, och det sammanhanget ska man väl vara glad att man upptäcker och kan ta sig ur snarare än att vara rädd för att göra "obekvämt". Dessutom, om de med osympatiska politiska ståndpunkter oftare behövde konfronteras med dessa och tvingas motivera dem så skulle det nog reda sig självt i mångt och mycket. Dels för att man skulle kunna välja sitt umgänge bättre, och dels för att det för många faktiskt är rätt svårt att förklara varför man ska vara rasist/hata kvinnor/slå barn/whatever.

Hur som helst, det gör mig alltså lite varm i stenen att se att folk äntligen tar sig ton och faktiskt säger ifrån. Jag hoppas det är något som många kommer märka är rätt skönt och positivt och även fortsätter göra. Åsikter är bäst! Och de gör ingen nytta i det tysta.

onsdag 9 april 2014

Jimmie Åkesson vill ju bara umgås lite

Jag läste två olika texter på min lunch idag som berörde mig på ett eller annat sätt.

Dels det här blogginlägget om vad det gör med en som människa att leva i en värld där någon annans historia alltid är den som berättas ("Det här att kvinnor inte anses ha en bärande roll i en historias uppbyggnad. Vi ser det i historieskrivning och berättelser i skolan, i film, genom konst, fotografi, serietidningar.[...] Och vid friande domar i uppenbart hemska våldtäktsmål dras liksom allt detta till sin spets. Att inte ens då, när det kommer till den egna kroppen och vad som händer med den, inte ens då får kvinnan en bärande roll när historien berättas. Mannen blir huvudperson. Igen. Hans uppfattning om vad som skett blir bärande. Igen."),

och dels den här recensionen och hela grejen med goda handlingar ("Många av monologerna ger – kanske oavsiktligt – intrycket att genuint goda människor kännetecknas av en stor tillit till sina medmänniskor. Denna tillit gör det möjligt för dem att lyfta sig över det trånga egenintresset och i stället se till det allmänna bästa.[...] I motsats till de flesta ekonomer menar de att det varken är egenintresset eller konkurrensen som utgör den viktigaste drivkraften i arbetet på ett gott samhälle. Den viktigaste faktorn är i stället tillit medborgarna emellan – men samtidigt också medborgarnas tillit till samhället och dess institutioner.").


 Kan vi bara.... jag vet inte... tänka på de där två citaten tillsammans en stund?


För att sedan fortsätta på samma tema så kan vi ju gå vidare och bara helt kort gå igenom lite av det här med SD:s lilla arbetsplatsturné och de efterföljande protesterna, protesterna mot protesterna och protesterna mot de som protesterat mot protesterna samt såklart mordhoten från sverigedemokraterna eftersom de precis som vanligt är helt wack i huvudet och inte ens kan nöja sig med att framföra en åsikt på ett vettigt vis som civiliserade människor utan vid minsta känslokänning istället måste starta trådar på flashback och skicka anonyma hatbrev om hur de ska våldta/mörda/stycka folk/deras barn/syskon/föräldrar/vänner/osv & whatever. Av någon anledning verkar ju SD-känslorna vara lite mer all over the place än andra människors, om man med place menar våldsbenägenhet och orimlighet.

I sydsvenskan kommenterar SD det här med att folk går från sina arbetsplatser för att inte behöva träffa Jimmie & co när de kommer på besök med att man inte borde ha ett jobb om man inte kan hantera att folk har olika åsikter. Jag känner såhär: kanske borde man inte vara POLITIKER om man inte kan hantera att det finns MÄNNISKOR (som inte är, eh, ariska?)?! Men vad vet jag.

De ledsna och sårade sverigedemokraterna tycker också att det känns "otryggt" att vårdpersonal hyser sådant agg mot ett visst parti, enbart på grund av partiets åsikter. Där kan jag ju spontant känna ungefär såhär: det finns nog en och annan vårdanställd (en tredjedel inom äldrevården har invandrarbakgrund, en klar majoritet är kvinnor) som tycker det känns rätt otryggt att behöva stå öga mot öga med människor som efter besöket inte bara kommer fortsätta bedriva sin rasistiska politik, som per definition är ett hot mot ens existens om man faller under någon av dessa kategorier, utan dessutom kommer gå hem, knyta upp slipsen och sedan skicka mordhot och gå ut på gatan och slå ner den jävla horan med järnrör etc.

Men det är såklart säkert också en hemskt jobbig och "otrygg" upplevelse för Jimmie att folk talar om att de inte gillar honom och går därifrån...

Hur som helst, för att knyta an detta till de inledande citaten - nu har ledningen för SUS gått ut med en varning till de vårdanställda, som i protest mot SD-besöken valt att bära en pin med "vårdpersonal mot rasism", eftersom vården ska vara "fri från manifestationer av alla slag" och "även den som har rasistiska åsikter måste känna att han eller hon får samma vård som alla andra".

För att förtydliga, det är alltså nu ansett som en orimlig och provocerande manifestation att vara för allas lika värde. Det anses nu som ett undantag. Det är "inte okontroversiellt" att medelst något så diskret som en PIN säga att HEJ hörni, jag hatar inte människor baserat på ursprung/kön/sexuell läggning/whatever! Vad säger det om vad som anses vara normalläget? Och under de förutsättningarna, vems röst är det som har rätt att skriva historien?

Och med en övervägande majoritet av en befolkning som tvingas leva i den otryggheten, både den rent faktiska hotbilden, men även den hotbild som säger att du inte ostraffat får protestera mot det, hur rimligt är det att bygga ett samhälle vars klimat innehåller ens ett uns av godhet?



(Rolig bonus: Jimmie Åkesson besöker saker! Jag försökte länka till denna skojiga på Facebook men den har blivit blockad. Det säger ju sitt det med...)

tisdag 8 april 2014

Välkommen hem!

Jag har varit i Italiensk vårvärme och cyklat stekig italiensk cykel (colnago med GULD, det blir väl knappast mer italienskt än så...?), druckit vin på vingård, druckit vin på hotell, druckit vin på strandrestaurang, druckit vin till frukost lunch mellanmål och fika samt ätit olika sorters fiskar och pastor. Cyklade även ett Gran Fondo vilket var min första erfarenhet någonsin av motionärsracing. Det var kul. Återkommer till det.

Allt som allt var det fett, man ska verkligen inte klaga när gud ger en lemonad rakt av. Vad man däremot kan klaga på är väl eventuellt det här att jag nu sitter i Borlänge, som ju är staden gud glömde, och det tydligen ska snöa inatt. Känner någonstans att mitt hemresebeslut känns en aning förhastat. Jag hade i detta nu istället för att blänga ut på en regnvåt parkeringsplats i mellansveriges mest kriminella stad kunnat ligga nycyklad på en soldränkt sluttning i skuggan av en vinranka med ett glas gårdsnära i ena näven och nån lagrad ost i andra?

Potentiell känsla:






Faktisk känsla:


onsdag 2 april 2014

Oj, förlåt


Såklart, det är naturligtvis kvinnornas fel att männen slåss, måste sluta uppmuntra sånt beteende. Förlåt också för alla krig, våldtäkter, hustrumisshandlingar etc jag är skyldig till. Sorry, visste inte :(:(:(:(:(:(:(:(:(:(:((:((((((((((((((:::::((((((((((

Det väl säkert också vårt fel att vi inte förtjänar pengar..... :((((

måndag 31 mars 2014

Det är faktiskt fotbollens fel


 Fotbollskram!

Det är verkligen oerhört sällan jag känner ett behov av att säga något om fotboll, men nu är det väl nästan oundvikligt med tanke på det här dödandet det ägnats tid och kraft åt i helgen.

Jag har läst en del inlägg från fotbollsfansen om det här, och det här "Fotbollens helande gemenskap" tycker jag nog är den text som enskilt bäst sammanfattar alla de argument som de allihop kommer dragandes med. Kan vi bara ta ett djupt andetag och gå igenom detta lite?

Läget är alltså ungefär såhär: "folk" tycker att fotbollen är slapphänt som inte reagerar mer, och supportrarna surar och whinear över att "utomstående" (dvs icke fotbollssupportrar) fokuserar för mycket på att fotbollen måste ta ansvar för sin våldskultur och för lite på det sorgliga i att någon dött, vilket supportrarna själva sägs göra.

Enligt krönikan
"Från supporterhåll kom det i stället nästintill uteslutande kondoleanser, omtankar och kärlek till de anhöriga och alla djurgårdare"

Det var alltså i princip INGEN ("nästintill uteslutande"...) som från supporterhåll faktiskt kände att nu kanske det var läge att inte skicka ett "kram, kompis"-sms utan att kanske istället sätta sig ner, ta sig en funderare på läget och komma fram till att nej, det är nog kanske trots allt inte rimligt att fotboll är en sport vars fans slår ihjäl varandra och det måste vi som supportrar nog faktiskt själva ta tag i och göra något åt.

Nä, istället skickar supportrarna en tröstande kramiz till varandra, klappar sina axlar för att de är så stöttande sinsemellan och har en sån härlig gemenskap i allt det här sorgliga och går sedan vidare i sin våldskultur som om allt var fine & dandy och det här bara var en olycklig omständighet. Typ som att bli överkörd på övergångsstället. Han hade otur. Det var trist. Tänd ett ljus. Det var det. Nu tar vi en bärs och kollar lite boll! Sluta hata vår gemenskap!

Påminnelse: det är er "gemenskap" som är själva grunden till att någon dog i helgen. Det är er "gemenskap" som gör att hatet mot andras sk "gemenskap" blir så psykotisk att det i stunden tydligen är rimligt att offra människors liv för att någon tror att någon är bättre på att leka med en boll än någon annan (alternativt har finare eller fulare färger på sin tröja än någon annan?)

Ja, och hur motiverar då fotbollen det här att de inte tar detta mer på allvar? Jo, genom att det är ett "samhällsproblem" och fotbollen därför omöjligen kan hållas ansvarig för det.

"Att det är ett samhällsproblem. Precis som alla (oändligt mycket fler sett till statistik) misshandlar, sexuella övergrepp och rån som sker på de flesta större musikfestivaler varje sommar. Eller valfri nattklubb och större restaurang i landet, som har bråk och ordningsstörningar vareviga helg"

Klassisk barnen-i-afrika-retorik med andra ord. Eftersom det är VÄRRE någon annanstans (syrien, svältande barn, festivalvåldtäkter, atombomber, andra världskriget, djur som är ledsna, e-nummer i mat, etc etc) så måste man faktiskt lösa allt det FÖRST innan man kan komma och avkräva lilla fotbollen något ansvar. Att lösa problem på olika fronter i samhället samtidigt, så tex livsmedelsindustrin sköter sina problem, nattklubbarna sina och fotbollen sina? Nääääeeee, det vore ju faktiskt ORIMLIGT nu får jag ta och ge mig knasiga lilla tjej!


Men hörni, det är inte så orimligt, och det är faktiskt fotbollens fel att folk blir misshandlade och i det här fallet till och med dödade.

Fotboll har massa trevliga delar också. Det är kul med lekar och spel, det är roligt att göra saker med andra och det är kul att ha matchande outfits när man ropar "heja" till folk man gillar.

Det är inte fotbollens fel att våld finns i världen. Det är heller inte fotbollens fel att det finns problem på andra fronter i samhället eller att vi har en manskultur och mansroll som ofta uppmuntrar till våldsamma utspel. Vad det däremot är, det är att det FAN är fotbollens fel att de skiter fullständigt i att folk slår ihjäl varandra i dess namn. Det är FAN fotbollens fel att de inte vågar ta i med hårdhandskar mot supporterkulturen och dess problem på grund av big bizniz och ekonomiska skäl. Det är FAN fotbollens fel att inte lagets övriga fans tar mer avstånd från supportervåldet. Det är FAN visst fotbollens fel att det dog en man, make, son, far i helgen och det är ett jävla hyckleri att försöka påstå något annat och tro att dess härliga "gemenskap" och we shall overcome ska väga upp det förbluffande ignorerandet av supporterproblematiken och den helt totala oviljan att ta ansvar för den kultur den själv skapat och tillåtit växa sig stark.

Att det här varit något fotbollen blundat för länge är ju inget nytt, men det blir onekligen ganska osmakligt när det görs såhär nära inpå en människas faktiska död.

fredag 28 mars 2014

Olika definitioner av kvalitetspass


Som ni ser slog jag till på cykling till jobbet även igår! Fy fan det är en fest alltså, kan inte komma på något som är lika trivsamt? Man kommer till jobbet pigg som en lärka och på strålande humör, och kommer hem kanske lite mindre pigg men alla gånger lika glad och trevlig! Ovärderligt.

Det tar mig ganska exakt en timme dit och lite mer än en timme hem eftersom jag då tar vägen på bilden ovan som dels är lite längre och dels lite mer tungkörd eftersom det bitvis är över skogen. Å andra sidan är det ju också så mycket mer värt att få lite naturupplevelse på köpet istället för bilväg. Det är så trevligt att det inte ens bekommer mig att behöva släpa runt på en ryggsäck vilket egentligen borde vara hemskt irriterande för en sån som mig som tycker det är oskönt att ens ha ett kreditkort i ryggfickorna! Men på jobbpendlingen är det klent med hjälpryttare så då får man vara en tjej som reder sig själv och släpa runt på sina egna prylar.

Egentligen skulle jag vilja cykla varenda dag nu! Men ibland har man tider att passa där det inte är lämpligt att dyka upp svettig i tights (jag vet, så konstigt, alla älskar väl svettig & tights??) så jag räknar med att det nog får hålla sig till kanske varannan dag-ish. På sätt och vis också bra eftersom jag faktiskt också behöver springa lite kvalitetspass emellanåt och det är lite svårare med 6 mil cykling innan, både mentalt och för att jag gärna gasar i alla fall lite grann på cykeln och därför inte är helt fräsch i benen efteråt. Men det är såklart också en vanesak, i sinom tid när den här första entusiasmen lagt sig kan jag säkert cykla lugnt hem och vara pigg i påkarna för mer träning.

I förrgår sprang jag i alla fall ett bra pass med Kristin. 8*1 min backe följt av 2*1000 snabba platta. Otippat bra fart i steget på långintervallerna efter de där inledande korta backarna. Bra pass, bra sällskap, bra kropp, kul att träna osv osv osv.

För mig som gammal cyklist känns det hur som helst bra att få ihop lite mängd igen, som ju pendlingen onekligen bidrar till. Jag upplever att min kropp svarar rätt bra på att ha rätt mycket timmar ("mycket" är förstås relativt, men i alla fall tvåsiffrig veckodos tycker jag nog är rätt skönt...), och det är ju svårt att få till med enbart löpning. På söndag ska jag dock, om planen håller, springa det första långpasset sedan jag fick ont i höften. Dagen efter har jag återbesök hos sjukgymnasten för uppföljning. Jag har slarvat lite med stretchandet men varit mycket duktig med styrketräningen så jag håller tummarna....


onsdag 26 mars 2014

Kenta K gör en ekonomisk fylledragshow

Ja här trodde man att man skulle få en dag där man i lugn och ro kunde blogga om sin cykelpendling och vara nöjd så, men det hann jag knappt ens nöjt tänka och luta mig tillbaka med kaffet i ena handen och vetelängden i andra innan detta uppenbarade sig i mitt flöde:


Kent Kullander på Vision ska alltså göra något så VILT & CRAZY som att leva på en KVINNOLÖN i en månad!!! Ja, ni hörde rätt! På endast 27500 kr istället för 32000 ska han alltså hanka sig fram, kämpa i sitt anletes svett, gå klädd i säckväv, äta barkbröd, tigga på gatan, sälja svavelstickor som vore han en helt vanligt kvinna. För att vi inte ska missa hur det här spännande kommer utveckla sig kommer Kent twittra under hela månaden så vi får ta del av alla de vedermödor han kommer möta i detta HELT NYA LIV!!!!!

Gud, jag känner att jag håller andan redan nu, kan inte bärga mig.

Men, tänker ni då, vad händer med de där 4500 kronorna då? Kommer de skänkas till hans kvinnliga kollega? Kommer de gå till en kvinnojour? Kommer de gå till någon annan slags arbete för kvinnors rättigheter i arbetslivet? Nä, ser ni! De lägger Kenta i ett litet kuvert som han INTE FÅR RÖRA förrän månaden är slut! När vi passerat månadsskiftet går de dock tillbaka till Kents privatekonomi och han kan köpa lika mycket snarr för sin veckopeng som innan denna extremt starka politiska aktion han nu ska ägna sig åt.

Alltså, jag har väl fan aldrig i mitt lilla tjejliv varit med om maken till meningslöst icke-ställningstagande? Kent ska spara några tusen i några veckor och vill få någon himla medalj som kvinnorättskämpe? Det här gör ju inte mer för kvinnolönerna än vad typ... fulla svennesvensexor gör för transaktivismen när de brölande låter någon ha på sig en kjol & smink pga så himla "tokigt".

Det är väl fan helt totalt fullständigt ointressant att veta hur Kent shoppar för 27500 istället för 32000, det är väl ingen som på allvar betvivlar att det är möjligt att leva på 27500 kr i månaden? Problemet är väl inte att en regionsamordnare tjänar just exakt 32000, problemet är väl att kvinnor som grupp tjänar mindre än män - oavsett inkomst. Alltså hur kan någon gå ut offentligt och visa att man så uppenbart missat hela poängen med allting? SKÄMS HAN INTE?! Jag blir helt matt. Förlåt. Måste gå och tröstäta lite mer vetelängd. Återkommer kanske när jag samlat ihop anletsdragen efter den episka facepalmfest jag nu måste ägna mig åt fram till lunch.

Toodles.

Vardagsblogg

Ni vet hur det är när man blir påverkad av sin omgivning. Plötsligt har man bytt utseende/matvanor/musiksmak/dygnsrytm utan att man fattar hur det gick till. För egen del har jag väl nu jobbat lite för länge lite för nära Öijer, för häromdagen vaknade jag på morgonen fylld av känslan att det kändes så himla HELRÄTT att cykelpendla lite!

Jag hade tyvärr missat detaljen att det fortfarande är minusgrader här på morgnarna trots sol och blå himmel, så när jag någon timme senare rullade in på jobbet strax innan sjusnåret så var mina händer och fötter mig inte särskilt tacksamma eftersom mina garderobsval oftast inte är mer avancerade än att de bygger på det rätt basala "sol=varmt, molnigt=kallt" och jag såklart därför hade klätt mig för tunt. Å andra sidan var alla andra delar av min kropp mig väldigt tacksam eftersom få saker är bättre än att börja dagen med att få röra lite på sig (jag vet, så himla präktigt, men jag älskar även alla former av morgonjoggar etc!), så det kanske går på ett ut.

Eftersom jag är en så avslappnad och opretentiös cyklist och därför inte använder mig av en massa mätinstrument och gps:er och bös utan bara cyklar på ~*känsla*~ så fick jag stå ut med en anstormning av besvikelser och uppgivna sårade suckar som hela internet uppbådade när det stor klart att jag därför inte kunde uppvisa några GRAFER efter min pendling?!?! KARTOR? PULSKURVOR? HASTIGHETSDIAGRAM?

Till er har jag gjort en fin illustration i paint som visar vilken väg jag cyklade till respektive från jobbet. Falun och Borlänge är på ett rimligt vis illustrerat med en kungakrona och en ledsen smiley.


Som ni ser valde jag gamla Leksandsvägen på morgonen och Runnleden hemåt. Det var såhär fult:


Det var ju inte precis som taggtråd för själen att få ägna nån timme efter jobbet åt att cykelcrossa sig fram i den där miljön, ooom man säger så. Det var länge sedan jag var så ostressad under min hemresa. Vill nu cykelpendla varje dag! Fast inte idag, för i eftermiddag ska jag göra nyhetspanelen på radio såklart. Men alla andra dagar!

Men nästa projekt tror jag blir att springa hem! Det kan bli vilken dag som helst det.

tisdag 25 mars 2014

#innerwarrior ETC ETC



Idag såg jag det här med årets Adidas Tribes, deras reklamgrej där man kan träna "med" en mediepersonlighet inför ett lopp. Tanken verkar vara att få folk som kanske inte tränar så mycket i vanliga fall att komma igång med löpning och det är ju ett lovvärt koncept. Queen of all (eller i alla fall en människa som verkar kul & vettig baserad på: internetz) Brita Zackari leder en, Linda Pira en annan, osv. Förra året hade väl Musse Hasselvall samma grej om jag inte missminner mig?

Hur som helst så tycker jag grejen är svinbra. Det är alltid svårt att locka icke-tränande människor in idrottsvärlden eftersom den faktiskt är ganska exkluderande (som alla subkulturer i och för sig) och alla sätt som får folk att röra på sig är bra så länge de är positivt laddade osv.

Det enda lilla jag känner ett motstånd mot är det där med namnet... Adidas TRIBES? Precis som SATS löpgrupper "Urban Tribes". Alltså, jag vet inte...

Fattar att det får alla de här stenålderskostmänniskorna att gå igång på alla cylindrar, och det är förmodligen en väldigt köpstark grupp så det är säkert toppen ur säljsynpunkt, men jag får bara inre bilder av hur en samling långhåriga crossfit-killar vrålande springer korta intervaller i bar över för att sedan typ bröstbumpa varandra, grymta något ofullständigt (men "manligt"!!), buffla runt lite i grupp och sedan dra till nåt spa för att käka grönkål, något slags rått kött och cashewcréme...?

Vad vill man ens säga med "tribes"-namnen? Ser framför mig hur den känsla man ska gripas av är hur ens inre urmänniska ska få frigöra sig ur storstadskroppen, återfå sin ursprungliga vilja att jaga något över någon savann, förenas med den krigarstam ur vilken vi en gång kom, bära höftskynke (i softshell?), ha någon form av jord i ansiktet (urban decay?), tillbe någonting (HÄLSAN?), hitta tillbaka till något liksom "sant" om sig själv, i kontrast till den känsla av att vara artificiell och inte rikigt äkta som folk drar runt på.

Jag vill ju ogärna vara den som understryker mina egna poänger (hahahaaa.... åh gud...), men tja, jag tror jag varit inne på det här förr va...

måndag 24 mars 2014

Granfondo Selle Italia

I lördags kunde den uppmärksamme se följande ekipage på vägarna:


Det var alltså yours truly som till slut mecklat fram den där gamla crossen och släpat sig ut på ett distanspass på cykel för första gången på ungefär sju månader. Skönt att hålla en kontinuitet osv. Eftersom det är få saker som man kan träna i samma mängd som cykling så har jag såklart, trots idogt kutande och skidande, inte heller kört ett enda pass över tre timmar sedan i somras. Deeeeet...... kändes ju. Stannade i Sundborn med dryga milen hem och åt en pingvinstång för humöret, men hade förvånansvärt pigg kropp ändå trots både tunga vintercrosshjul och episk motvind.

Anledningen till den här plötsliga cykellustan är att jag häromdagen fick besked om att jag ska till norra Italien för att cykla ett Gran Fondo om två veckor. Till och med jag, den store försvararen av att träna och tävla på talang och gamla meriter, inser att det inte är upplagt för succé att köra lopp om man inte tränat grenspecifikt ALLS innan (åtminstone under samma år, året innan är nog preskriberat...), så nu tänkte jag försöka få ihop två distanspass och kanske någon cykelpendling innan dess. Det bör väl räcka för att inte avlida?

Fint i Italien annars. Pasta, vin, kaffe och berg. Sist jag cyklade där slutade det ju tyvärr såhär:


...så jag känner att förbättringspotentialen åtminstone är stor. Det räcker att hålla mig på hjulen och INTE krocka med bussar. Hoppas jag klarar det.

Nä, det ska bli kul! Om inte annat så blir det bra träning. Göttz med några dagars semester, göttz med hotellfrukost, göttz med cykelkultur och sånt och det brukar ju inte vara så fula omgivningar att det gör ont i ögonen där nere såhär års.


torsdag 20 mars 2014

Min vanliga tjejkropp

Men gud hörni VILKEN SPRIDNING det fick, det där Kickstartsinlägget? För att dra till med en sportig och aktuell referens så hade jag fler besökare än hela världscupavslutningen i längdskidor! Herreguuud, jag har gått runt på dagarna med stirriga ögon och hakan släpandes efter mig i marken och bara refreshat statistiken på mobilen med stora ögon. Först blev jag såklart till mig som en hundvalp följt av att sedan fasa för alla dessa idioter som när som helst rimligen borde börja kommentera eftersom det ju brukar vara oundvikligt så småningom. Men så är det, med något enstaka undantag, bara briljanta och superfina människor som läst och kommenterat och hört av sig!

Alltså va, jag blir så glad!! Tack allihop!!


Men det gick ju såklart över snabbt, för det är ju inte precis svårt att bli ledsen och bekymrad i den här världen.

Någon gång igår förmiddags fick jag nämligen ett mail om #tjejkropp-kampanjen som nu nått stor spridning, ni vet - "vanliga" tjejer lägger ut bilder och filmer på sina "vanliga" kroppar som kontrast till allt retuscherat mög som annars trycks upp i våra ansikten på daglig basis. So far so good. Jag fattar verkligen grejen, jag fattar att man kan känna att det behövs. Att döma av folks reaktioner finns det ett stort uppdämt behov av att få prata om det och jag tror verkligen att det är viktigt att man som tjej får bli medveten om att en kropp inte ser ut som i reklamen - inte ens reklammodellens egen gör det.

Men ärligt talat så har det där ju gjorts förr, vi VET vid det här laget att en tjej inte går runt på stan i ett glimrande photoshop-filter. Vi har sett både Linda Skugge & Blondinbella nakna på tidningsomslag. Vi har sett kroppsbilder-sidan som gjorde exakt samma sak - bad vanliga tjejer skicka in bilder på sina kroppar. Vi har varit på stranden. Vi har bytt om i omklädningsrum. Vi har för sjutton tjejkompisar.

Nåväl, initiativet är ju ändå gott (hoppas jag, det är misstänkt mycket uppmärksamhet och merch ute på väldigt kort tid så det känns ju inte orimligt att det är någon större bizniz som ligger bakom och då återstår det väl att se vad det kan vara...), men det är samtidigt så VANSINNIGT tråkigt och tröttsamt att vi inte kommit längre än till att det FORTFARANDE ska kokas ner till att handla om hur fan kroppjäveln ser ut? Om den är "normal"? Hur vi ska värdera den? Är den ok? Är den inte? Är den kanske mer ok än en mer normativt "attraktiv" kropp? Det går liksom inte att vinna i en sådan här kampanj, hur goda intentionerna än är, för det kommer ofelbart komma ner till diskussioner som går ungefär såhär:

"Härligt! Sådär ser en riktig kvinnokropp ut!" (för det finns naturligtvis en "riktig" och en "oriktig" tjejkropp? vem bestämmer det? hur ser den ut? hur mycket eller lite kroppsfett/muskler/hår måste den ha för att vara "riktig"?)

"Killar gillar tjejer med lite att ta i! Inte några beniga modellspinkisar!" (alla tjejer bör som alla vet bry sig om vad alla killar gillar, tycker, tänker och säger.....)

"Fyfan vilken äcklig tjock feministfitta!" (...........)

"Jag har lite häng men jag duger ändå!" (vadå ÄNDÅ? vadå häng? SLUTA PRATA OM DITT HÄNG!)

Et-ce---teeeee-raaa

Ser ni hur vi inte någonstans kommer ur den här fällan att det vi ändå gör är att värdera vårt (eller andras) utseende, till och med när vi försöker motverka just det? Det är så himla destruktivt med en kampanj som istället för att fokusera på annat än utseendet bara visar på ett annat utseende som "mer rätt". Det är som att laga läckan i taket genom att plocka takpannor från andra sidan taknocken, det regnar liksom in oavsett - bara på ett annat ställe.

Genom att ge ytan den där sortens uppmärksamhet så legitimerar man hela grejen med att det är ok att ge/ta någons värde på grund av hur hens kropp ser ut. Inte ens hur den fungerar! Hur den SER UT? Vi måste väl någon gång komma längre än så och kunna se att människovärdet kanske ändå trots allt ligger i något annat - även för tjejer?

Mitt tips för förbättrat liv + samhälle: sluta omedelbart bonda med era tjejkompisar över hur era eller deras kroppar ser ut. Sluta diskutera om ni får en putmage i en tröja, om jeansen får er röv att se stor ut, om det är ångestfyllt att köpa bikini eller vad det nu kan vara.

Jag vet att det är svårt eftersom det dels är ett väldigt socialt accepterat sätt att bekräfta en kvinnlig gemenskap och det dels är något många är osäkra kring och oroliga över, men det är bara en vana! Jag lovar! Sluta med det och ni kommer upptäcka att ni 1. mår bättre, 2. har intressantare diskussioner med era vänner, 3. kommer tänka mycket mindre på hur ni ser ut och kan istället börja göra mer meningsfulla och utvecklande grejer som tex vad som helst annat.

Vsg för dagens tips.

Här är en hundkropp, det kändes mer konstruktivt som illustration än ännu en tjejkropp.