Eftersom Kristin som sagt brutit nacken (fortfarande så sjukt!) så rider jag hennes häst. Igår red jag lektion. Det är så himla roligt?! Framför allt är det extremt tacksamt då jag för varje gång lyckas få kroppen att komma ihåg lite mer vad det är den ska göra och hur det ska kännas och utvecklingstrappan (eller uppväckningstrappan?) därför är så sjukt brant. Pusselbitarna bara rasar på plats hela tiden. Det är väldigt, väldigt tacksamt. Dessutom är det kul att som omväxling göra något som är en tekniksport och inte en snorsport.
Missförstå mig nu rätt, jag älskar att känna pulsen dunka i öronen medan man sliter och dököttar på i blindo längs nån elljusslinga eller på nån löparbana eller under snötyngd gran i skidspår i midnattstimma etc etc, men om man enbart gör det är det lätt att man tappar bort hela den magiska känslan som kommer av att få olika små delar av kroppen att samverka och koordinera.
Ridning är ju speciellt på det viset att man, till skillnad från de flesta andra idrotter, hela tiden strävar efter att använda mindre och diskretare rörelser och använda kroppen mindre och mindre. Samtidigt krävs det både en stor känsla för timing och en väldig kroppskontroll för att kunna göra just det, och att tex använda sig av viktfördelning istället för tyglar och händer. Den lilla häst jag nu rider är lite ostabil i sig själv och därför extra känslig för det där med vikten, så fort man slarvar med sitsen märks det och det kräver sin dos koncentration. Efter en timme är jag inte särskilt trött fysiskt, men desto mer slut i huvudet.
Mysigt är det i alla fall. Men bäst såklart i kombination med det andra, och idag jobbar jag min sista dag innan 12 januari (WOOOOOOOOHOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!) så jag lär nog hinna med båda delarna framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar