måndag 30 november 2015

Rörelsens tid är nu

Så, nu har jag lite mer tid. Tentan gick ok. Jag slapp mitt hatämne, nämligen frågan om det finns något med nödvändig existens, och fick istället bre ut mig om tid. Det var skönt. Tid känns ändå lite mindre abstrakt. hahaha

För den som inte är insatt så kan man grovt dela upp tidsteorier i A-tid och B-tid. Om man skall sammanfatta så innebär B-tid att tiden inte rör sig, utan att tidslinjen i princip är en statisk linje av händelser enligt modellen Händelse A - Händelse B - Händelse C - Händelse D osv, och det som gör att vi upplever att tiden "går" är att vi helt enkelt upplever de olika händelserna och liksom själva förflyttar oss längs med händelseaxeln, men i själva verket står alltså själva tiden still. Det innebär ju också att allting som någonsin hänt eller någonsin kommer hända i själva verket alltid finns, eftersom B-tidens tidslinje inte har något "förflutet" eller någon "framtid" (och därför heller inte något "nu" som på något vis skiljer sig från andra tidpunkter i tiden).

Personligen kan jag känna att det känns lite kontraintuitivt? Just upplevelsen av att nuet ändå är lite mer verkligt och har någon mer speciell egenskap än tidpunkter som inte är nuet, känns ju spontant mer rätt. Då kan man istället vända sig till A-tiden. Det är en teori som menar att tiden faktiskt går, samt att "nuet" har en lite speciell ställning och liksom konstant förflyttas in i framtiden till nya "nu", samtidigt som det förflutna, de "nu" som varit, inte längre finns. Är ni med? Å andra sidan kan det kännas problematiskt att tänka sig att ingenting mer än nuet existerar, när nuet på något sätt bara kan definieras som det som händer i skärningspunkten mellan förflutet och framtid?
Att köpa teorin om A-tid innebär också att det aldrig kan finnas komplett händelselöshet, för något händer alltid i och med att åtminstone tiden går. Enligt B-tiden är det teoretiskt möjligt med total händelselöshet. Om inget händer så händer ju inte det vi upplever som tiden heller.

Ett problem för A-tiden är istället att om tiden nu rör sig framåt, så måste man ju kunna mäta den rörelsen på något vis? Om en löpare rör sig framåt så mäter vi ju hastigheten i.... just det, tid! Tiden bör ju då också mätas mot någon tid, men den kan ju inte mätas mot sig självt. Alltså måste man i så fall tänka sig en form av hypertid, mot vilken "vanlig" tid förhåller sig, och det skulle man ju förstås kunna tänka sig att göra. Det blir dock jobbigt när man inser att hypertiden ju OCKSÅ är en tid, som ju då också rör sig, och som också måste mätas mot något, och då måste man ha en hyper-hypertid, som ju OCKSÅ är en tid, som måste förhållas mot något, osv osv. Ni fattar. Man kan inte vinna mot tidens tand.
Livet, sån bråkstake.

En rolig konsekvens av B-tid är ju att hela den här mindfullness-grejen blir rätt märklig, pga det får väl ändå anses rätt kontraproduktivt att kämpa hårt för att "vara i nuet" när nuet alltså inte är varken mer eller mindre av någonting än vilken annan tidpunkt som helst i evinnerligheten? Man skulle lika gärna kunna anstränga sig för att vara i förrgår. Man väntar ju på att nån jobbig jävel ska skriva en debattartikel om DET.

På tal om mindfullness(?) så har jag inte börjat meditera men åtminstone börjat ägna mig åt rörlighetsträning vilket är om inte samma sak, så åtminstone ungefär i samma ände av träningsskalan. Min teori är att det ska vara bra för min rygg (detta epos). Än så länge är utfallet lite oklart, men jag har märkt att jag är väldigt rörlig i ryggen men väldigt stel i baksida lår. Möjligen är det så att jag kompenserar för min lårstelhet genom att ta ut för mkt rörlighet i ryggen och därför får ont? Jag utelsuter inget.

Utöver det har jag sprungit en del intervaller på band. Jag är inte supersnabb men jag behöver i alla fall inte ta löpbandet längst bak och stå och skämmas av långsamhet, så det finns både hopp och potential. Tråkigt att springa på band, tänker ni. Tråkigt att vara trångsynt, säger jag! Det finns ändå ingen natur att uppleva i centrala Stockholm, och om man springer på band får man bada bastu efteråt vilket är min nya besatthet. Älskar ingenting mer just nu. Men mer om det nästa gång.

lördag 28 november 2015

arte et marte

Hej ni sover väl inte??
Jag är uppe och ska skriva en tenta i metafysik, känner mig orimligt dåligt förberedd men man kan ju åtminstone försöka. Kul ämne annars, men tråkigt att ha behövt tugga sig igenom rätt mastiga ämnen som fri vilja, objektiv sanning, vad som gör en personlig identitet, vad är tid, osv, på lite för kort tid bara. Det KAN kännas som att man inte riktigt har rett ut de gamla grekernas eviga frågor på en eftermiddag, men det är väl bättre att ägna några veckor åt det än att inte ägna någon tid alls.

I torsdags var jag på Mackans genrep av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och FY FAN det var en kulturupplevelse det. Premiär idag, alla borde gå och kolla. Den handlar om norrland och ondska. Vidden av genipersoner i den där produktionsgruppen alltså. Det nästan mysigaste med det hela var dock att det gav mig en välbehövlig kulturinjektion i största allmänhet, och det är inte precis något som varit särskilt närvarande i mitt lilla liv på sistone. Allt har mest varit politisk depression och jävligt störig debatt med folk som inte kan tänka abstrakt och man kan ju vilja gå i älven för mindre. Nu vill jag däremot bara tänka på konst igen, så allt känns mycket bättre.

Jag har tränat också men det får vi ta nästa gång, nu ska jag bege mig till uni för att motivera varför gud finns (obs tror inte att gud finns) (eller?) (ELLER?) och varför ingenting finns (ELLER????)!
Laterz!

fredag 16 oktober 2015

Vandraren

Ett av mina största problem med att nu vara tillbaka i Stockholm är att man spenderar så orimligt mycket tid inomhus hela tiden?!?
Jag är ju ändå en tränande människa som kanske är ute nån timme i snitt per dag i det syftet vilket förmodligen ändå är mer än de allra flesta, men det är liksom inte tillräckligt. Att gå till detta från ett liv med hästar och hundar och skog och mark där jag vant mig vid att få vara utomhus flera timmar om dagen, utöver den där timmen träning, är en ganska stor kontrast. En flumbrasklapp här, men att vara utomhus på det viset, året runt och oavsett väder och vind, ganska många dagar i veckan, ger en någon slags lugnande känsla av att vara ett med naturen och liksom inse sin plats. För mig är det ganska existentiellt. Vet inte om ni fattar? Man kanske måste uppleva det? Hur som helst så är det något som jag upplever som rätt viktigt för att inte bli helt lost i världslig strävan efter typ "fet lägenhet" eller diffus "framgång" och jag är ju en neurotiker så... (Det är även mitt starkaste argument för att det är ovärdigt att inte leva sitt liv på landsbygden och jag tror på ett helt ocharmigt sätt att ALLA människor skulle må bättre av det, det är bara att vissa inte insett det än.)

Hur som helst. Lösningen skulle förstås vara enkel genom att helt enkelt skaffa hund, men jag vet ju dels inte vad jag ska göra av mitt liv osv så jag vet inte riktigt om jag kan det än, plus att jag inte vet om jag tycker Stockholm är det optimala stället att ha hund på. I brist på det så upprätthåller jag en acceptabel nivå genom att typ promenera hem från Universitetet de flesta dagar. Det tar bara lite drygt en timme och det är ju inte precis en naturupplevelse längs Birger Jarlsgatan, men man får i alla fall vara utomhus. Däremot är det ju rätt tråkigt att promenera utan både djur & natur så för att lösa detta har jag börjat lyssna på poddar. De enda jag gillat hittills är "En varg söker sin pod" och "Stuff mom never told you". Finns det andra poddar som folk som gillar dessa brukar gilla? Obs EJ om träning (om det inte är väldigt nyskapande på det temat) och ej typ alex & sigge eller liknande mög. Det måste vara smart + kul + bildande.

tisdag 13 oktober 2015

En lite sämre spaning

Spanarna i P1 beskriver själva sitt program såhär:
I Spanarna hör du en panel med tre ovanligt skarpsynta personligheter som försöker avläsa tendenserna i det vardagliga bruset, för att sedan presentera sina framtidvisioner för dig. Allt, högt som lågt blandas i skön förening.

Utan att ondgöra mig över programmet, som jag faktiskt gillar, så känner jag nog ändå att det kan finnas utrymme att ifrågasätta hur mycket av fingret som ligger på pulsen när den spaning de stoltserade med i helgen var att det kommer komma en ny motionstrend, i form av leriga löplopp där man ska bli smutsig och kanske ta sig över hinder...

....
.... så atte ...


De har alltså vänt ut och in på internet, satt fingret i luften, känt var vindarna blåser, lagt samman ett och ett, kollat rönnbärens riklighet och svalornas flyghöjd och avläst "tendenserna i det vardagliga bruset" för att till sist känna att det här med Tough Race/Tough Viking/Toughest/Tjurruset/jag kan inte ens skriva ner alla pga det finns SÅ HIMLA MÅNGA är nästa nya grej? Well.

Jag vill nu inte vara den som är den, och det är möjligt att det ÄR tre ovanligt skarpsynta personer, men att spå obstacle racing, något du kan göra över hela världen och en typ av lopp som arrangeras till och med i minsta lilla bruksort i Sverige, som nästa nya grej är väl lite grann som att spå glutenfritt som nästa nya kosttrend, Idol som nästa stora tv-satsning eller New York som nästa stora populära resmål?


måndag 5 oktober 2015

En from teori

Här kommer en spaning: jag är HELT säker på att religion kommer bli nästa kulturella trend.
Varför tror du det? undrar ni, och det ska jag berätta.

Det ena är att jag tror att den här träningstrenden, som ju länge nu varit den moderna människans kyrka (ni kanske minns detta inlägg? http://lisastrom.blogspot.se/2014/03/tre-ave-maria-och-tre-burpees.html ), kommer bli avtagande. Dels eftersom ingenting peakar hur länge som helst, och dels eftersom jag tror att vi mer och mer kommer inse att det inte förändrade varken oss själva eller våra liv i särskilt mycket större utsträckning än att vi duschar oftare och är hungrigare. Folk kommer nog säkert visserligen fortsätta träna eftersom once you go black osv, men som lifestyle-preferens och som identitetsmarkör är jag rätt säker på att träningen är på väg ut. Snart kommer folk kunna jogga en runda utan att starta en blogg/säga upp sig och utbilda sig till personlig tränare/bli glutenintoleranta, och tacka Gud för det! (ehheh)

Så det är det ena. Vi har försökt sona våra synder medelst crossfit i några år nu och alla hatar fortfarande sig själva, det är dags för något nytt!

Det andra skälet till att jag tror att folk kommer börja knäppa händerna lite mer frekvent än tidigare är att jag tror att det kommer komma som en reaktion på det här med att världen är i upplösning. Eller ja, den här bilden vi får av att den är det, i alla fall. Sanningen är ju som bekant att vi förmodligen har lite för stor tillgång till lite för mycket information om världsläget för att vi inte ska bli vrak (säger yours truly som varande någon som senast i förra veckan låg i ett knä och grät otröstligt pga panik över klimatkrisen och hur JÄVLA KÖRT DET ÄR DET ÄR LIKA BRA ATT DÖ PÅ EN GÅNG, så tro mig när jag säger no judgement ...). Det är visserligen bra med "transparens" och jag är inte emot ett samhälle som förser människor med information. Jag är alltså helt för den här situationen egentligen eftersom alternativet hade varit ännu värre. Men nog hade vi ändå varit ett lite mer nöjt gäng om vi inte var riktigt lika välinformerade? Haft lite mindre koll. Haft en värld som inte var större än ens eget lilla rent fysiska hörn av den. Då hade vi som samhälle säkert dessutom tagit hand om tex tiggarna som nu i bästa fall mest ignoreras. Poängen är alltså att vi informeras om kriser 24/7 och det stressar många av oss, och som ett samhälle av människovrak på grund av ständig information om att ingenting är pålitligt (politiker:korrupta; miljön:körd; flyktingkrisen:oändlig; regnskogen:rökt; våldet:ökande; jämställdheten:hahahaha; FN:inte ens dom!; ekonomin:evigt rödsiffrig; etc etc) så tror jag att andligheten är en het potatis. Folk kommer känna ett större behov av att känna en högre mening och samhörighet som plåster på de själsliga skrapsår som ständigt rivs upp av att snubbla vid apokalypsens rand. Hence: änglakör!

Det var två. Det tredje är att jag faktiskt tror att klimatfrågan kommer få större fäste. Inte hos de stora bolag som kan påverka det på riktigt alltså (kul skämt ändå!), så vi kommer fortfarande vara körda, men hos den enskilda människan. Det kommer förmodligen leda till att fler kommer sluta äta animalier (hurra!), men även att det kommer bli en backlash konsumtionsmässigt i somliga kretsar. Men utan kick vill ingen vara i guds lilla barnaskara, så för att få den känsla av identitetskonstruktion man tidigare shoppade sig till så kommer man istället söka sig den andligen i en eller annan form.

Det fjärde är att SD är svinstora och de har ju vunnit över ca alla sina väljare på att måla upp en bild av ett Sverige som var/är/ska vara typ som "Änglagård"-byn var innan Bergström/Wolf kom dit och SABBADE ALLT som vore de flyende från en humanitär katastrof, och där gick alla i kyrkan var söndag .

Det femte är en samlingsgrupp av trådar jag inte hinner utveckla mer nu: 1. tv-programmet "tro hopp & kärlek" och det faktum att det sänds helt okritiskt och utan ifrågasättanden i public service som vore det helt normalt att vara frikyrkopastor, 2. den generella amerikaniseringen som såklart mer och mer normaliserar även deras wacko förljugna kristendom, 3. behovet av ritualer i en globaliserad värld som urvattnar många av de traditioner som tidigare fick folk att känna att de följde någon form av utstakad livsbana (dop, konfirmation, bröllop, osv).

Det var det, vad tror ni?

tisdag 22 september 2015

Spå i kaffesump

Dagens caféupplevelse är duden som sitter bredvid mig och skriver något på sin dator och stönar rakt ut efter varje punkt?! Som om han hade lyft en skivstång varje gång han skrev en mening. Nog för att man hört talas om hur mycket alla historiens manliga genier har lidit för sin konst och så vidare, men är det verkligen så fysiskt jobbigt för killar att kreera saker att de måste pusta och frusta sig fram mellan tangenterna? Är att skriva för en kreativ kille ungefär som det är att orientera för en normal människa? Man brötar fram genom en snårskog av POTENTIELLA GENIALA KILLIDÉER (eller för oss andra; blåbärsris, björksly, stenar) och måste mellan varje passage stanna och pusta med händerna mot knäna, torka svetten ur pannan, ta ett nytt andetag och kolla på kartan innan man kan köra på igen.

Det är ju möjligt förstås att det är så. Vad vet jag? Jag har ju inte varit ett manligt geni en enda gång under mitt liv. På sätt och vis vore det faktiskt rimligt om så var fallet, det skulle ju då vara ett mycket mer begripligt och rimligt förhållande mellan typ Kerouac, hans alster och publikens respekt.

En intressant tanke är ju hur folk runt omkring hade förhållit sig om det varit en tjej som suttit och stönat högljutt var trettionde sekund. Jag vågar sätta ganska många kronor på att hon hade uppfattats som galen? Själv är jag så stressad över att eventuellt störa någon att jag knappt vågar andas, dricka eller tugga, vilket förstås är ett absurt beteende eftersom jag de facto är på ett cafe där ju själva syftet är att äta och dricka saker (vilket i sin tur förutsätter att man även andas istället för att dö kvävningsdöden). Summan av det hela är väl att han bredvid kommer ha stönat fram nån generationsromansjävel och får stöna/skratta sig hela vägen till banken medan jag sitter här och lägger min energi på att hitta ett sätt att sörpla i mig slutskvätten av cappuccinoskummet utan att göra några ljud ifrån mig.

måndag 14 september 2015

Lurad

I morse gick min telefon i tre delar. En skärm, en baksida och en lös knapp. Det var intressant? Gick till iphonehackerkiosken och ville ha den lagad, men de skulle ha hutlösa 800 spänn för något som de inte ens var säkra på skulle fungera. Tror de man är gjord av pengar eller? Ser de inte att jag är en fattig student! Tog mitt mobilpussel i fickan på guldbrallerna och gick och köpte en kaffe och en yoghurt för SJUTTI SPÄNN FYFAN STORSTADEN ÄR SÅ SJUUUUUUK KOMMER NI IHÅG GUSTAFS CAFE 20 KR FÖR KAFFE OCH BULLE. I slutändan var det väl i princip plus minus noll på kontot ändå.

Nåväl, man får ju ut så mycket annat av upplevelsen. Man kan se det som att man betalar för konceptet och för att få lyssna på andras privatliv. Av den varan bjuds det trots allt mer i lite mer välfrekventerade områden än Gustafs C. Jag är ganska ofta själv på cafe så jag lyssnar ganska ofta på andras privata konversationer. Dagens utbud var dock skralt även här. Jag fick sitta i ett hörn och den enda bordsgrannen var också själv. Imorgon är en annan dag. Då kanske det blir som den gången jag åt lunch och fick lyssna på ett par som hade så stora problem med att hitta folk på krogen som var villiga att ha trekant med dem. Det var enligt dem mycket lättare för några år sedan. För några år sedan såg ni kanske lite fräschare ut, och det kan ju också spela in? sa jag. Inte.

söndag 13 september 2015

Lite om cykel (!?!)

Jag har cyklat!! Jo, det är sant. I träningssyfte! Efter att hela morgonen ha legat under täcket och gnällt om hur tråkigt det skulle bli och att jag inte ville så gav jag vika för grupptrycket och följde med Daniel och Niclas ut. Jag älskar ju ändå frisk luft och sällskap och träningskläder osv. Rullade lugnt till Saltsjöbaden och tillbaka. De tryckte på i två backar och jag satt med betydligt bättre än vad man kan vänta sig av någon (mig) som inte tagit i på cykel sedan mörksuggejakten 2012, eller när det nu var. Skönt att vara en talang, alltså! Eller att vara lätt? Eller kombinationen? Fick dock sota för mina backambitioner med rejäl prologhals men det har ju sin charm det med.

Det var kul! Synd att jag kom på det i mitten av september istället för i mitten av maj...

Avrundade dagen med att ta med mig regnet och titta på gärdescrossen. Hade inte HATAT att cykla lite cross direkt. Problemet med att inte vara aktiv tävlingscyklist är dock att tröskeln för att tävla då blir så sjukt hög. En enda tävling skulle kosta mig ett par tusen i klubbmedlemskap, licens, chip, startavgift, etc etc, så det är tyvärr inte så inbjudande till spontankörningar.

fredag 11 september 2015

Kvantitet före kvalitet

Håller just nu på med rekonstruktion av argument i skolan. Det känns som jag ägnat en orimligt stor del av mitt liv åt just detta, eftersom det ju är själva grunden även när man läser retorik. Skillnaden är att filosofer tydligen inte anser att retoriker argumenterar?! Det hela är väldigt märkligt eftersom det enligt retoriken är.... allt man gör? Kämpa med sammanhållningen, de humanistiska grenarna!

Att plugga igen är hur som helst som balsam för själen. Istället för att vilja dö 24/7 så vill jag typ... inte dö? Fattar inte vad det är för fel på mig som gör mig så dålig på att jobba men så extremt bra på att plugga. Det är ju uppenbarligen inte brainpower som är bristen. Har väl bara inte haft rätt jobb, antar jag. Funderar nu på sätt att kunna plugga FÖR EVIGT utan att 1. gå i personlig konkurs, 2. få ångest av att inte vara en lönsam liten vän. Det sistnämnda var ju inget större problem när man var 22, men man är ju ingen duvunge längre precis. Skoja. Jag är inte ens intresserad av karriär i den traditionella meningen men det vore ju kul att inte behöva bli så fattig att man inte kan försörja sina tio katter på ålderns höst.

Apropå brainpower så gick jag ju med i mensa tidigare i år pga törstade så mkt efter någon form av intellektuellt sammanhang och kände att det inte riktigt var rimligt att tvinga mina vänner att umgås med mig dygnet runt enbart på grund av mitt eget omättliga behov. Har sedan dess fått så många insikter? Till exempel så trodde jag ju naivt nog att smarta människor på något vis skulle vara godare människor, eftersom allt annat verkar orimligt (det tycker jag faktiskt någonstans fortfarande). Så var ju inte fallet har det visat sig, även om den procentuella fördelningen nog ändå inte är riktigt lika deppig i det sammanhanget som om man skulle göra ett snitt på landet i stort. Men det är klart, även om man är världens snabbaste löpare så hjälper det ju inte att man springer fort om någon visar in en på fel väg - man kommer ändå inte gå i mål (men det är förmodligen svårare för andra att springa ikapp och visa rätt riktning än om man kryper). 
Okej, kanske en halvbra löparmetafor? 

En annan halvbra löparhistoria är yours truly. Jag sprang häromdagen någon slags fartlek kring årstaviken. Fy fan det går inte fort nu alltså? Ett år av sporadisk träning varav ca ingen i intervallform skapar tydligen inte drömformen? Som tur är så ska jag springa Axa fjällmaraton nästa år, så jag behöver inte vara snabb, bara orka hålla på för evigt. Däremot så vill man ju ändå vara såpass vardagssnabb att man inte blir omsprungen när man är ute och joggar. I Falun löste det sig självt 9 ggr av 10 eftersom man på landet i allmänhet är ensam på vägarna. Här däremot är ju fan och hans moster och bägge deras löpargrupper ute och gör tripping och skipping i varenda hörn.

Det om det, återkommer med ytterligare sammanfattning av livet. I helgen ska jag kolla på föräldralösa hundar! RÄTT så pepp på det. Förhoppningsvis kommer jag komma hem med dem allihop. Djurgosbristen är så stor här i stan, det är inte ett värdigt liv att inte få snusa valpig mage åtminstone några dagar i veckan.

tisdag 1 september 2015

Nya tider, gamla problem

Hej, vad mysigt!
Olika sätt jag ägnat mig åt barndomsgående under den senaste veckan:
1. har blivit student igen?!
2. har flyttat tillbaka till orimligt få kvadrat i sthlm more or less?!
3. ja nä, det var väl bara det. Still tho. Det är trots allt de två sakerna som tydligast definierat mina tidiga tjugoårsår, men nu alltså tio år senare. Dessa två ganska liknande liv skiljer sig framför allt åt genom nu bättre idrottslig form (återkommer till detta) och mindre fatölssupande med *killar som spelar i band*. Alltid någon form av framsteg, man får ju inte bli girig. Ångesten är ändå densamma.

Jag läser alltså en kurs(!) i filosofi(?!) på sthlms uni under hösten. Pga carpe diem, antar jag. Och lite pga att jag håller på med min masterutbildning. Klassen består av 50% tjugoåriga Killar Som Tänkt På Saker(tm), en näve äldre män som också tänkt på saker (men lite mindre framgångsrikt vad det verkar), minst en ungmoderat som redan efter en föreläsning ville lösa de gamla grekernas frågeställningar medelst universalmedlet ökad tillväxt, samt ett gäng tjejer i olika åldrar som såklart inte får en syl i vädret i ovanstående sällskap. Bra pepp ändå, det finns ju få saker som får min klocka att gå lika hårt som 1.att få sätta killar som tänkt på plats och 2. att få älta all världens problem, så jag har svårt att se att jag kan gå missnöjd ur detta sammanhang.

onsdag 15 juli 2015

Om att älska eller hata sin kropp

Av olika anledningar, som mest beror på slumpmässiga saker jag läst, så har jag tänkt rätt mycket på kroppar på sistone. På hur man förhåller sig till sin kropp, och på hur andra människor verkar relatera till sina. Ofta upplever jag att jag har ett förhållande till min kropp som inte så många andra kvinnor eller tjejer verkar ha. Jag tycker till exempel i allmänhet inget särskilt om den. Så länge den inte är sjuk eller skadad och gör ont så reflekterar jag oerhört lite över dess existens.

När det delas artiklar och blogginlägg om hur man ska lära sig sluta hata och börja älska sin kropp har jag därför rätt svårt att relatera. Jag hatar inget med min egen kropp, men jag har heller inte som mål att älska den. Jag tycker om den. Jag är rädd om den och vill att den ska vara hel och funktionell. I stort förhåller jag mig till den som ett grymt bra verktyg som jag har förmånen att använda till olika saker jag vill göra. Däremot kan jag såklart både älska och hata mig själv, beroende på situation, men då är det mitt jag som jag syftar på, min skalle, mina tankar, min personlighet. Inte min fysiska uppenbarelse. På många sätt består min självbild av bara två ögon och en hjärna, helt separerad från den fysiska kroppen.

(Jag är medveten om att jag i egenskap av normativt poppis lång+smal naturligtvis har privilegier som tex inte funktionshindrade har, och som såklart påverkar min möjlighet till att leva rätt obrydd om min kropp. Men även många fullt friska och starka och klassiskt "snygga" personer verkar ha stora problem med kroppshat, så jag ser inte att mitt resonemang står och faller med detta.)

Hur som haver, min poäng: att lära sig "älska" sin kropp tror jag inte är nyckeln. Hela grundtanken är fel. Tyck om den och var snäll mot den, men jag tror det bästa är att sluta förhålla sig så passionerat till sin kropp. Att älska något är så mycket drama och det är just drama som de allra flesta kvinnor behöver mindre av i sin relation till sin kropp. Kärlek ligger så nära hat, det är för lätt att börja hata något man en gång älskat, eller för all del så lätt att börja hata något man kanske inte ens lyckas med att börja älska.

Att lära sig älska sin kropp kräver jobb och närvaro, men nästan ingen mår bättre av att reflektera mer kring sin kropps eventuella problem eller fördelar, även om målet är att lära sig tycka om dem. Tänk istället MINDRE på kroppskrället. Hata den inte, men lägg heller inte energi på att försöka älska den förbehållslöst. Låt den vara där och ge den bra förutsättningar att göra sin grej, så kan du själv istället fokusera på annat. Gå och fika med någon som skrattar åt dina skämt eller stick ut och spring en vända eller gosa med hundvalpar, typ. Det är tre saker som garanterat kommer få dig att tycka bättre om dig själv i betydligt högre grad än vad en medveten kärleksträning av dina bröst kommer göra. Plus att man får svinsnygg röv av att någon tycker att man är smart och rolig. Jag kan inte källhänvisa på det men jag är ganska säker på att det är bevisat vid något forskningsinstitut i Schweiz.

lördag 27 juni 2015

Om att vara den där killen

I morse försökte jag springa, men jag kom ca 20 meter innan jag insåg att mitt knä fortfarande är paj. Det måste varit något som gått sönder där inne när jag föll för nu är det ju snart två veckor sedan och det gör fortfarande ont?! Det går dock bra att cykla, och det är nog även bra för min rygg. Det är däremot inte bra för mina energinivåer. Att springa blir man ju pigg av. Av att cykla blir man mest trött och hungrig. Igår lyckades jag vägga mig själv på en timmes (alltså...!!!!) hempendling i distansfart. Blev tvungen att äta kaka och glass och sova på soffan när jag darrig kom innanför dörren. Höjden av allt som inte är rimligt.

Förutom det har jag skickat in min uppsats för publicering, så vilken dag som helst finns den nog tillgänglig för nedladdning så ni har något att läsa på semestern! Det är en metaforanalys av nyhetsrapporteringen kring Israel-Palestina. Den driver tesen att Israel blir omotiverat särbehandlat. Det är ju dock bara en kandidatuppsats så den är förstås ganska smal materialmässigt pga utrymmesskäl, men jag tycker ändå den har en relevant poäng. 

Kul annars det här med att både varenda privatkotte och företag igår jublade kring USA's nya äktenskapslagar och idag har pinkwashat sina profilbilder och loggor på Facebook etc som om det inte fanns någon morgondag. Inte för att jag inte är för att ta ställning, utan snarare för att det ändå är lite irriterande att 90% av dessa människor/företag/organisationer aldrig tagit ställning förut. Men nu när det är officiellt okejat av Mr Obamzor så är det förstås enklare att vifta med regnbågsflaggan än när Roffe drar bögskämt i fikarummet till vardags. 

FÖRLÅT man ska inte hata på folk när de gör bra saker bara för att de inte alltid gör det, det är såklart alltid jättebra att människor vill visa sitt stöd för utsatta grupper, men jag kan inte hjälpa att tycka det är lite hyckleri. Så himla enkla poäng att ta utan att göra någon egentlig insats och utan risk för konsekvenser. Men det är väl bättre nu än aldrig, antar jag. Samtidigt kan man ju reflektera kring hur det hade sett ut om USA hade beslutat sig för motsatt lagändring? Hade världens alla privatpersoner och företag rest sig upp och viftat med regnbågar då? Hade hela ens facebookflöde varit klätt av färgglatt tonade profilbilder? I think not. Och då är det ändå då som det VERKLIGEN hade behövts.

I vanlig ordning: ingen vill vara "this guy", om inte alla andra är det också.


fredag 26 juni 2015

Leva pendlarlife

I morse cyklade jag dock faktiskt till jobbet! Förutom att det tog mig en halvtimme att komma iväg hemifrån så var det en ren fest. Solsken, ljumma vindar, klorofyllstinna omgivningar, en och annan nyvaken betande kossa i hage etc etc. Till och med medvind sista kilometerna. Intressant nog tog det mig lika lång tid som det brukar ta mig att cykla samma sträcka på cross, i frost och minusgrader?! Man kan ju välja att förstå den informationen som att jag antingen var långsam idag eller är en sådan supercrosstalang att jag helt enkelt var episkt snabb då. Eftersom det är fredag så kör vi på det senare alternativet.

Överväger lyxen att lämna väskan på kontoret tills på måndag och fripendla (myntade detta begrepp nu, varsågoda) hem utan packning. Då kanske jag till och med kostar på mig en omväg. Lär ju maxa soltimmarna nu.

torsdag 25 juni 2015

En kommentar ang. "hotet" från digitaliserad kultur

Idag läste jag en kolumn i SvD som drev tesen att e-böckerna hotar barns läsande i och med att det plockar bort de fysiska bokhyllorna från folks hem och därmed inte gör läsandet till en lika lättillgänglig aktivitet (http://www.svd.se/hotet-fran-e-bockerna-ar-inte-det-du-tror/om/kultur).
Jag höll först med. Sedan tänkte jag en sekund, och insåg vad möjligheten att ladda ner musik gjorde för mitt och min omgivnings musikintresse när det blev enkelt att göra hemma på den egna datorn.

Jag gick på högstadiet när jag upptäckte napster och alla dess efterföljare. Det var lite jobb att ladda ner på den tiden och det tog ganska lång tid (att kunna ha Spotify i mobilen hade varit en lika våt som overklig dröm!). För en kulturintresserad fjortonåring med rätt begränsad månadspengsekonomi, vilken tidigare möjliggjort kanske ett eller två skivköp i månaden alternativt lån och byten med vänner och bekanta som ofta hade liknande preferenser och världsbild som en själv, möjliggjorde det dock en musikkonsumtionsökning av episka proportioner. Plötsligt fanns ALLT att tillgå!

Visserligen hade mina föräldrars fysiska skivsamling redan tidigare erbjudit mig en och annan allmänbildande musikhistorisk upptäckt, men det var inte där jag breddade min musiksmak och upptäckte nya saker. Det var inte den som formade mina kulturella preferenser. Det var inte deras skivor som fungerade som ögonöppnare för all världens olika genrer och smala indiebolag. Den digitala nedladdningen möjliggjorde för mig att upptäcka musikstilar jag inte ens visste fanns innan de blev möjliga för mig att klicka hem i mitt flickrum. Nu är den dator jag hade då för länge sedan död och begraven, men den hade ett extremt spretigt musikbibliotek med allt från experimentell konstmusik till Front 242, Tupac, tweepop och d-takt. Musik som hjälpte mig att orientera mig kulturellt och som jag aldrig kommit över i skivhyllan i mitt barndomshem.

Att tänka sig att samma sak kommer ske med litteraturen är ju inte direkt ett extremt långskott. Än så länge är läsapparna lite taffliga, vilket gör att man sällan snubblar över nya upptäckter bortanför topplistorna, men att sätta sitt hopp till apputveckling känns ändå rimligare än att försöka motarbeta hela teknikkulturen. Artikeln tar upp att barns utbildningsnivå har starkare samband med bokhyllor i hemmet än med föräldrars utbildningsnivå. Det kan säkert stämma. Men rimligen är det läsande föräldrar och tillgängligheten till litteraturen som är nyckeln i den ekvationen, inte bara själva inredningsdetaljen i sig. Dessa faktorer försvinner inte med läsplattan. Tvärtom tillgängliggör e-böckerna all världens bibliotek för en betydligt mer överkomlig peng. Man begränsas inte längre på samma sätt av ekonomi eller övriga familjemedlemmars tycke och smak, och läsandet som vana bör smitta av sig oavsett om det sker på papper eller på platta.

Utan att ha läst forskningen som påståendet om korrellationen böcker-utbildningsnivå grundar sig på vågar jag nog också påstå att föräldrars läsande per automatik skapar en mer intellektuell och kulturell miljö som förbereder barnen för högre studier. Inte heller detta bör påverkas av litteraturens format, utan det är något som rimligen bör märkas i det sociala och samtalen mellan barn och förälder. Förutsatt förstås att man som vuxen pratar med sina barn. Mot samtalet är det dock troligare att Facebook och Candycrush är de största hoten, inte läsplattor.


Ett inställt pass är också ett pass?

Nej jag har inte tränat. Åkte till främby & red efter jobbet igår. Åkte sedan hem och, tro det eller ej, tvättade min landsvägscykel(!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!). Hade storslagna planer på att cykelpendla idag så det i alla fall blir lite motion och friskluft för den här stackars flickekroppen. Kläder framlagda, väska packad. Vaknade sedan i morse till upptäckten att det inte bara var mina ögon som var uppslagna utan även himlen hade smällt upp portarna till hela paradisets vattenreserv. Upptäckte i samband med detta att jag plötsligt blivit gjord av socker, och det inte på grund av min gullighet. Tog bilen.


onsdag 24 juni 2015

Bra nu

Jo kompisar, nu ska jag berätta. Igår när jag glad i hågen och nöjd som en mätt speleman skulle skicka in min uppsats så DÖR MIN DATOR?!?!?! Alltså va?!?!? Hur kan det ens hända?!?!? Åkte hem till mina föräldrar eftersom jag mot alla odds faktiskt sparat ner den även på dropbox (jag är ju annars den sämsta backuppare som världen skådat) men, visade det sig, det hade jag tydligen gjort i något idiotformat som inte mac-word ville öppna. Hur är DET ens möjligt?!

Åkte hem. Grät en skvätt, odlade några gråa hår, dunkade huvudet i väggen etc. Konsulterade all datakunnighet jag känner till i försök att återuppliva min egen dator utan större framgång. Gav upp. Stirrade i väggen en stund. Samlade ihop mig ty jag är en vuxen människa nu. Åkte tillbaka till min far och provade att öppna eländet på en annan dator, vilket faktiskt lyckades! Dock med tvåhundra formateringsbuggar, så sedan tog det en timme att sitta och försöka styra upp allt sånt. Till slut blev jag tvungen att pausa för att sova, så resten lär väl styras upp i eftermiddag. Om ni ens visste mängden tid jag suttit med just formateringsproblem i den här uppsatsen?! Uppskattningsvis 50% av tiden.

Men en visuellt ful uppsats är åtminstone bättre än ingen uppsats alls.

Innan dess "sprang" (joggade? lunkade? hasade?) jag ett varv på jungfruberget. Det resulterade i ett ännu ondare knä, så det var ju kul även det. Fick gå i nerförsbackarna pga ont av stötarna. Men ryggen gjorde i alla fall inte ont under tiden.

Vidden av kämp alltså.


måndag 22 juni 2015

A line allows progress, a circle does not

Jaha, jag har nu (kanske?) skrivit klart min uppsats för andra gången inom loppet av en månad. Har såklart hittat tusen och en saker jag skulle vilja justera nu också, till exempel en lite vettigare kapitelindelning och annat sådan som gör det läsbart, men det får väl bli i ett annat liv. Så jobbigt att lämna ifrån sig något som känns så halvdant nu (även om det kommer kännas halvdant hur länge jag än får sitta och påta med det) men det ska samtidigt bli på episkt skönt att kunna typ.... läsa skönlitterärt och slöglo på tv utan dåligt samvete igen.

Läste i mitt jobb med den idag en kul artikel i alla fall, som säkert är stapelvara för dem som pluggat MKV men som var ny för mig, som handlade om nyheter och dess förhållande till vårt 24h-dygn (Schudson, Sociology of news production). Att den kulturellt förväntade dagliga nyhetsrapporteringen uppmuntrar till individfokuserade snarare än strukturellt inriktade nyheter, helt enkelt för att större strukturella skeenden sällan bryr sig särskilt mycket om dygnscykler, medan människor i allmänhet faktiskt lever och agerar enligt det vilket gör det till ett tacksammare förstahandsval. Såklart i kombination med traditionellt berättarperspektiv som gärna vill ha en hjälte osv. Det går ju hur som helst att fundera på vad det faktumet att vi just ser på nyheter som en färsk dagsvara har för konsekvenser etc, om ni vill ha något att grunna på såhär för att kicka igång veckan.

Själv ska jag gå till gymmet. Återstår att se vad jag kan göra där med den här gamla rishögen, men kanske kan jag i alla fall klämma en armhävning eller två innan varenda ben är brutet. Om inte annat får jag väl stretcha? Bicepscurla? Dricka vatten ur flaska? Vem bryr sig. Huvudsaken är att man får ha på sig sportiga tights.

söndag 21 juni 2015

Blaha

Det är i alla fall inte mitt fel om internet blir överfullt av information, så något kan ni i alla fall tacka mig för! Men det är ju inte så inspirerande att skriva en träningsblogg när man aldrig någonsin får träna?!?!?!

Hälsostatusupdate:

Röntgade ryggen i onsdags. Den har uppfört sig på sistone men istället har jag klotat som en liten krocketkula över ett kalhygge pga kan uppenbarligen inte lyfta på fötterna, så nu är jag halt & lytt av andra skäl istället. Jag har ju aldrig trott på någon gud men om det finns någon så vill hen uppenbarligen inte att jag ska springa i alla fall. Eftersom jag inte kan träna någonsin så gick jag istället med i mensa, tror ni det är ett bra substitut?!? Åtminstone inte beroende av en skadefri fysik. Den som lever får väl se antar jag. Om inte annat så jobbar de ju en del för begåvade barns rätt till utveckling osv och det är ju hur det än är behjärtansvärt och värt att stödja.

Har annars mest ridit. Det var allt bra tur att jag tog upp hästeriet igen så det åtminstone finns något att fylla all träningslös tid med. På midsommarafton över två timmar i skog & mark, igår två olika kusar i två olika stall - den ena vildare än den andra. Som tur var satt jag varken på eller flög av när det var fler hovar i luften än i marken. Ibland kan även jag ta ett och annat klokt beslut verkar det som, klantigheten kanske är koncentrerad till löpningen?

Idag ska jag träffa min gamla vapendragare Mackan, det ska bli så roligt! Den enda jag träffat som lyckats bli framgångsrik som konstnär (och då har jag ändå gått på konstskola och hängt på en och annan konsthögskolefest i mina dagar...)!

Laterz.

torsdag 11 juni 2015

Ponnysommar

För er som för bok över min hälsostatus:

Ett:
Proverna jag tog hos läkaren föra veckan kom tillbaka med bra värden allihop, så det var ju bra även om det inte gjorde mig klokare i ryggfrågan. Men givetvis skönt att inte ha en massa obotliga sjukdomar etc. Nästa onsdag ska jag till röntgen så kanske blir jag klokare då.

Två:
Det tog ganska exakt en vecka av frotterande med jobbet innan jag blev sjuk. Kämpa kroppen.

Tre:
Håller på att sätta igång hästen Helmer som inte ridits sen kristi födelse. I min värld är han en treårig liten spjuver, pga det var han när jag träffade honom första gångerna. Nu har han dock blivit en nioårig gigant med hundrafemtio rävar bakom öronen. Dessutom är han inriden akademiskt och jag är bara skolad i engelsk ridning, så det är inte direkt som att vara på mammas bakgård. Men jag får hjälp och det är roligt att lära sig något nytt, och höjden av sommarlovig barndomsmässig myskänsla att kunna strutta runt barbacka på en sådan här rund ponnyrygg!


tisdag 9 juni 2015

Om chiapuddingens varande

Ändå relativt stor humor att temat i tidigare nämnda morgonshow idag var "MAN FÅR JU INTE SKÄMTA OM NÅGONTING I DET HÄR LANDET LÄNGRE UTAN ATT VA RASIST/SEXIST/HOMOFOB!!!!!".

HEeehehe, tror ni de läser min blogg? Eller mina TANKAR?
Tydligen var ingången att Seinfeld nyss haft en utläggning på exakt samma tema. Eller mer exakt: PK-Twitter tar död på humorn.
Spontant kan jag ju känna att det inte borde vara något problem för folk som jobbat med humor i hela sina liv, då de rimligen borde ha en lite större repertoar än bögskämt? Men vad vet jag om skämtkonstruktion.

På annat radioämne:
På jobbet just nu är jag i en process där jag sitter och gör rätt mycket körningar av material genom olika program. Det vill säga aktivitet som lämpar sig rätt bra för att lyssna på poddar & dyl under tiden. Igår gick jag igenom Kropp & Själ i P1. Bland annat lyssnade jag på ett avsnitt om den här populära sk "supermaten" som varenda blogg med hälsoinriktning kört på de senaste åren. Tråkigt nog för bloggisarna kom de i programmet fram till att man lika gärna kan käka havregrynsgröt med lingon som vilken svenneunge som helst, istället för chiapudding eller importerade bär. Det var ju snopet. Undantaget var väl om man ville göra av med onödigt mycket pengar, för då gav ju chiafröna mycket bang for buck, men innehållsmässigt var det som sagt inget att direkt hurra för.

Överlag tycker jag att just det sista där är en intressant diskussion. Att exklusivitet och högt pris per definition ofta gör något eftertraktat eller trendigt är ju inte direkt något nytt (lex alla killar med limiterade sneakers, hela modeindustrin, konstbranschen, etc etc etc) men när det är hälsa som ska paketeras som en handsydd customklänning så blir det ändå lite mer problematiskt.
Dels för att god hälsa i någon mån är en livsnödvändighet, och dels för att det är så extremt förljuget att marknadsföra en person eller en produkt som någon/-t som vill/ska förbättra människors hälsa, när det alltså går precis lika bra att betala en tiondel av priset och få samma effekt. Det är ingen passion för folkhälsan som driver en då, utan bara ren och skär girighet (ofta i kombination med okunskap).

Och det är fine! Alla kan inte brinna för andra människors bästa. Men när Nike vill ta hutlöst betalt för någon lyxdojja så är det så uppenbart en överflödig lyxkonsumtionsprodukt skapad för folk som bara vill spendera cash. Det är ändå ärligt. När livsmedelsbranschen och dess köpta PR-sprutor i bloggvärlden försöker prångla ut en överprissatt produkt som påstås rädda människor från ohälsa är det att istället vända sig till de som mår dåligt, till de som lider av ohälsa på ett eller annat vis, och försöka suga ut dessa. Att vrida ur slantarna ur de som är desperata istället för de som bara har ett överflöd av dom är trots allt lite mindre snyggt, om ni frågar mig. Hade man på allvar velat förbättra folkhälsan och göra det tillgängligt för så många som möjligt hade man istället tipsat om typ kål. Eller lök.

Fast mest handlar det väl om att jag tycker den sortens trender, som chiapuddingen är ett paradexempel på, är så tramsiga och fårskockiga.

Nu ska jag dricka kaffe & käka rostmacka.

måndag 8 juni 2015

Ang. morgonradio

Jag har ju börjat jobba igen under sommaren. Det innebär, förutom att jag får användning av min stora garderob, att jag åker bil tjugo minuter varje morgon och eftermiddag. Tidigare har jag alltid lyssnat på vinyl-kanalen på morgnarna eftersom det varit den enda kanal som spelat musik utan att ha något enerverande "morgonprogram" där man måste lyssna på den samlade begåvningsreserven som ska "väcka Sverige" medelst typ prankcalls (alltså hur kan någon ens tycka att det är roligt?!?!). På eftermiddagen kan jag hantera sådant dumt, men klockan sex på morgonen innan jag fått frukost är tålamodet för trams och idioter en aning mindre.

Under den här våren har dock tydligen även min sista livlina till att kunna vakna ifred fått sig en morgonshow, och det är inte vilken morgonshow som helst det inte! Det är tamefan den vidrigaste mest fördomsfulla och osympatiska skit jag hört i hela mitt liv?! Under de fyra dagar jag hunnit höra det (och då har jag som sagt ändå bara hört 20 min per dag av det så det lär ju bara vara toppen av isberget) har de hunnit vara sexistiska, homofoba, rasistiska och driva med transexuella, KON-jävla-STANT, och ingen producent verkar överhuvudtaget reagera på det här?

Hur sjukt är det? Ok att man ska kunna skämta om allt (även om jag ju inte direkt är pro-charlie hebdo, så att säga) och ok att det är kommersiell radio som väl får sända vad de vill men 1. det är ju det tydligaste beviset på att kommersiell kultur har sina.... eh.... brister.... och 2. det är ju för fan absurdt att vi ändå lever i ett samhälle där det som tydligen "säljer" är att hata folk och bete sig som en samling praktarslen utan minsta tillstymmelse till sympati, goda intentioner eller ens förmåga att tänka i två led?! HUR kan det vara det??!?!? Jag fattar inte?!?!??!

fredag 5 juni 2015

Lisa recenserar ett liv med undermålig fysik

Igår fick jag ÄNTLIGEN komma till en läkare för min rygg. Det har bara dröjt ett halvår. Eftersom att måla fan på väggen är en konstform jag behärskar till fulländning så har jag såklart hängt upp mig totalt på att den här läkaren började prata om eventuell kotglidning. Då har alltså kotorna förskjutits i förhållande till varandra och då blir man ALDRIG bra? Man kan antingen leva med det eller steloperera och inget av det är ju direkt VM-guld i fulländning. Fy fan så deppigt? Hoppas verkligen inte det är det?!

Hur som så fick jag remiss till röntgen för att utreda det, samt fem rör blod tagna för att testa för olika sjukdomar. Jag brukar alltid skryta (rimligt skrytämne) över att jag har så bra blodprovsådror (= väl synliga) men tydligen så var jag ett B-exemplar även där. Den stackars sköterskan fick offra typ fem-sex rör innan det ens gick att få så mycket flöde att det blev något att ha. Jag ba "ehehe förlåt ska bättra mig!!" vilket ju säger en hel del om hur jag vill leverera antar jag?

Nåväl, eftersom jag nu alltså är övertygad om att invaliditeten står för dörren i fullt liemans-ställ så har jag ägnat de senaste tolv timmarna åt att fundera på vad jag ska skaffa för intressen när jag inte kommer kunna konditionsträna längre. Antar att jag kan börja måla igen. Eller skaffa en hund. Eller nåt. Eller bara gå helt upp i någon form av karriär, det är väl sånt folk som inte kan röra på sig gör?

Problemet är bara att jag hellre är trött än framgångsrik, hellre snabb än smart, hellre springer intervaller än jobbar övertid, etc etc etc. Plus att om man inte tränar måste man umgås med folk som inte heller gör det och alla vet att hurtiga friluftsiga människor är mycket mer sympatiska än andra! Kommer alltså bli en överarbetad trötting med tråkiga vänner?!? Deppigt.


onsdag 27 maj 2015

Lisa recenserar snubbar som recenserar sig själva

Kom idag över en liten text av och om en kille som jag känner lite och som jag nu och då korsar vägar med i olika sammanhang. Enligt detta lilla stycke om hans egen förträfflighet har han varit såväl nationellt som internationellt framgångsrik (störst i världen! yngst i världen!) inom flera olika extremt svårmanövrerade karriärområden. Det sjuka är att ingen kollar upp det här, utan alla ba "NÄE LÄGG AV, TROTS SÅ UNG!! BRILJANT!" när det i själva verkat är en, milt sagt, liten putsning av verkligheten. Att publiceras i lokalblaskan är sällan likställt med att ha varit chefredaktör på New York Times, om man säger så.

Det hade väl i och för sig varit lugnt om hans enskilda lycka var gjord på dessa moraliskt tveksamma grunder om det bara inte var för att det är ett ständigt mönster. Jag känner fan femhundra killar som gör detta regelbundet. Samt Blondinbella. Så episkt trött på att snubbar som dude-douchigt överskattar sin förmåga tar utrymme från de som besitter kvalitet på riktigt enbart pga ingen skam i kroppen? Så trött på hela den här kulturen där folk förväntas sila sina erfarenheter genom ett förstoringsfilter som plötsligt gör att till och med den mest svagbegåvade plötsligt har examinerats med tusen guldstjärnor och ett konfettiregn från Harvard samt löst världsfreden och botat cancer i pauserna mellan gulden i friidrotts-VM och självbiografiskrivandet, om man frågar linkedIn.

Det grundar sig ju förstås i hela kulturen med konceptet "det personliga varumärket", som vi ju vet sedan innan leder till allt ont i världen. Att ta sig upp som individ istället för som grupp blir per definition omöjligt att göra utan att någon annan måste nedåt. Hela det säljiga tänkandet bygger på ett grundläggande hierarkiskt system. Om du lyckas sälja in dig själv så måste någon annan misslyckas. Att ha en kultur som grundar sig i en syn på "vinnare" och "förlorare" på individbasis är så extremt destruktivt och jag vågar påstå att det här med att "sälja sig själv" är själva slutprodukten av soppan kokad på det receptet. Dessutom skapar ju själva säljandet i sig också personer som är betydligt sämre inom sina respektive områden än vad de annars skulle ha varit. Om man ägnar 50% av sin tid åt att omformulera "tog studenten som medelmåtta" till "WORLDS SEXIEST AND SMARTEST MAN IN THE HISTORY OF EVER AND ALSO THE YEAR 2000-2015" så återstår inte särskilt mycket tid till att ägna sig åt faktisk intellektuell eller professionell utveckling.

Givetvis kan ju inte en enskild individ klandras för det. Alla gör väl vad de kan för att hålla huvudet ovanför soppskålskanten och man kan inte tycka illa om någon för att den inte vill ligga kvar där på botten som någon gammal minestronenudel, men det är få saker som provocerar mig något så fruktansvärt som när jag inser att det som lönar sig i livet är inställsamhet och smicker snarare än ärlighet och faktisk kompetens.

Och nej, det är ju inte direkt tidernas newsflash att det är så det ser ut, och knappast heller att detta är vad jag tycker om det, men den här bloggen har väl aldrig varit annat än ett utlopp för all den frustration jag undviker att ta ut på min omgivning. Pga måste tänka på mitt rykte. Vill ju kunna sälja in mig. Kramiz. Blinksmiley. *harvarddiplom*. *imaginärt glatt och härligt foto i bikini + gulliga valpar*


måndag 25 maj 2015

Lisa recenserar P4 Extra

Hörde i förmiddags en intervju i p4 Extra med Maria Sveland. Lasse Bengtsson, ni vet han från nyhetsmorgon, skulle prata med henne om hennes nya bok. Ploten i den är ungefär denna:

Serievåldtäktsman härjar i Örebro. Polisen säger sig göra vad de kan men får inte fast någon. Ett kvinnligt nätverk får nog av släpphäntheten och börjar misshandla oskyldiga män och tänker fortsätta med det tills polisen fått tummen ur och tagit våldtäktsmannen.


Det är så nära en BRILJANT romanidé man kan komma, om ni frågar mig. Önskar att jag kommit på den själv pga genialt. Sveland inledde även med att förklara det intressanta med hela konceptet. Att våld mot kvinnor är så normaliserat i vår kultur och populärkultur att ingen ens reagerar på att varenda tv-serie innehåller mördade/våldtagna kvinnor, att feminismen/kvinnorörelsen i princip är den enda minoritet som enbart gör motstånd utan våld och det unika med det, att tonårstjejer vänjer sig vid att det offentliga rummet inte är deras efter mörkrets inbrott och yada yada osv osv, men att det när man utsätter män för samma behandling som kvinnor är födda och uppvuxna med blir ett jävla liv. Till och med när det är fiktion. (lex SCUM-manifestet, i och för sig)

Superintressant, eller hur? Det roligaste med hela intervjun var dock inte att hon fick prata om sin bok utan att den lät såhär:

Lasse B: "ja, det är ju ett väldigt starkt ämne du behandlar, det här med att de misshandlar oskyldiga män"

Maria: "ja, det är ju som jag nyss sa, ett intressant ämne att fundera kring med tanke på blablabla (se ovan)"

Lasse B: "ja, men de misshandlar ju alltså OSKYLDIGA män. Det är ju väldigt starkt och obehagligt!!"

Maria: "ja, men som jag sa......"

Lasse B: "men det är OSKYLDIGA MÄN!! SOM UTSÄTTS FÖR OPROVOCERAT VÅLD!!!!"

Maria: "ja, som sagt så utsätts ju kvinnor för detta hela...."

Lasse B: "men OSKYLDIGA MÄN!!! OSKYLDIGA!!!! SOM MISSHANDLAS!!! DET ÄR OERHÖRT BRUTALT DETTA!!!! HUR TÄNKTE DU????"

Maria: "jo, jag tänkte ju då på det här med ombytta roller...."

Lasse B: "OSKYLDIGA MÄN!!!!!! SOM INTE GJORT NÅGOT!!!!!! SOM UTSÄTTS FÖR DETTA!!!! OSKYLDIGA!!!"


Och så vidare i en halvtimme, eller vad det nu var. Ni fattar.

Vidden av kränkt + oförmögen att ta in hela konceptet var rätt episk. Boken verkar svinbra. Sveland fick sin point proven å det grövsta i och med Lasses reaktioner. Allt var väl bra egentligen. Ni missade nåt. Rekommenderar.



söndag 24 maj 2015

Lisa recenserar livsläget

Det sjuka med den här bloggen är att den faktiskt har läsare trots en uppdateringsfrekvens som är mer sporadisk än antalet soltimmar den här våren. Jag får så dåligt samvete av att tänka på att det mot alla odds är några trogna själar som efter alla dessa år väl kanske känner något slags behov av att kolla att jag lever och så får de bara mötas av samma gamla ouppdaterade tröghet vareviga gång. FÖRLÅT! Ztill 4LiV3 osv osv.

Dock var den senaste sökordskombon som ledde hit "depression massmord", så det kanske säger något om hur kul stämning det är här på bloggo? Hur som helst - GÖR DET INTE.

Annat kul i livet: Är fortfarande skadad och kan inte springa. Har en läkartid för det om en dryg vecka så jag sätter allt mitt hopp till det. Har även blott en veckas studieledigt kvar innan jag börjar jobba igen några månader över sommaren. Läste igår Ett eget rum. VW är ju i den mycket intensiv på det där med att varje kvinna behöver ha femhundra pund om året för att sedan kunna göra vad hon vill i livet. Nu vet jag inte exakt vad femhundra pund årligen motsvarar i dagens valuta, men jag tror ändå hon är något på spåren. Att liksom, som nu, byta en sysselsättning som är rolig och utmanande mot en som är själadödande enkom för cashflowet är..... inte så peppigt? Särskilt inte för en begränsad period.

Det fina med att under en längre tid ägna sig åt just själadöd är ju nämligen att man härdas nåt sjukt och intalar sig att det är så det ska vara. Man slår upp ögonen varje morgon och bara *denna dagen ett liv* och så biter man ihop, hittar någon slags silver lining, tränar sig för trött för att orka tänka på skiten och lägger sig tidigt så det blir en ny dag fort så livet kan passera någon himla gång så de där bättre tiderna man väntar på kanske kan dyka upp åtminstone innan man blir för dement för att kunna uppskatta dem.

Det fina med att under en längre tid istället hinna bryta sig loss från det där är ju såklart att man slipper hata livet, vilket väl ändå får anses som ett positivt drag. Det tråkiga är ju att det går hand i hand med all världens existentiell ångest men det är ju som jag brukar säga, är du inte ångestriden har du inte LEVT, unge man. If you don't cry it isn't love, och allt det där.

Skoja. Men slutsatsen är väl att summan av ångesten är konstant, men det är mer trivsamt och intellektuellt givande att ha den riktad mot existensen än mot morgondagen, om man nu är privilegierad nog att kunna välja. Vilket jag tydligen är för tillfället. Eller åtminstone i höst.




måndag 13 april 2015

Hemma igen

Hej kompisar, nu är jag på svensk mark igen! Tel Aviv var asfett. Så väldigt mysig stad och så väldigt skönt med lite omväxling. Jag har ätit så mycket goda grejer så jag går bara och väntar på att det ska börja spruta ur öronen på mig. Utöver det har jag även druckit några cocktails (jag gillar inte ens sprit men jag drack en som smakade TE?! HUR GENIALT?!), morgonjoggat på stranden (ehehe), umgåtts med israeliska cyklister (även de vill vara med i rapha-katalog), turistat lite på platser där historiens vingslag är så påtagliga att man ju börjar undra om det ens FANNS något annat än Israel före modern tid (civilisationens vagga & all den jazzen men alltså... ja, faktiskt?!), saaaaaaamt inte gjort så mycket mer? Promenerat en himla massa, pga det är vad man bör göra när man är i nya städer.
Mycket nöjd med denna lilla tripp. Nästa gång vill jag åka runt lite mer. Till exempel till Jerusalem och till ÖKNEN. Hoppas på det.

Nu är jag i Stockholm igen och det är också trevligt. Det vill säga om man tycker det är trevligt att sitta och fånstirra på ett word-dokument och dramatiskt ack:a och oh:a av trögtänkthet tills man inser att man lika gärna kan vara tyst för ingen är i närheten och kan höra det ändå. Jag tycker uppenbarligen det för jag har sökt en master tills i höst och vill tydligen göra exakt detta i två år till? Där ser man.


torsdag 2 april 2015

Nä nu drar jag söderut

Har haft sån grav framtidsångest de senaste dagarna alltså, stressklump i halsen 24/7 pga måste ta så många beslut inom de närmaste veckorna som känns så stora och avgörande (jaja jag vet att man alltid kan ändra sig och det ena och det andra, men det kan ju vara bra att inte UTGÅ ifrån att man ska behöva göra det i alla fall?) och jag vet varken ut eller in. Är värdelös på att planera saker längre fram i tiden än de närmaste månaderna. Får panik av att behöva göra pga så mycket påslag av livets förgänglighet och alla dessa eviga existentiella ångesthärdar. Känner mig som jag tror att man känner sig när man är en tecknad seriefigur och blir inlåst i ett timglas och känner sanden börja rinna ner över en.

För att bota detta bokade jag nyss en flygbiljett till Tel Aviv i nästa vecka. Det bästa för att förtränga stressande måsten är ju som bekant att 1. konsumera, samt att 2. förflytta sig geografiskt. Är extremt peppad på detta föredömliga och superbra beslut! Där är det dessutom badväder och sommarvärme, en hatar ju inte det direkt. Fick idag denna bild skickad till mig:


Ska kämpa, tack.


onsdag 1 april 2015

Depression gör ingen mördare

Ok jag är lite besatt av den här flygkraschen i alperna. Hela grejen är så sjuk, om det nu gått till så som de sagt. Att någon helt kallt bara.... störtat. Ett helt plan?! Fullt med folk?! Vem GÖR så? Så fascinerande. Jag vill veta allt om Lubitz. Lusläser hela interwebz som en liten flashbackare.

Vad som däremot INTE är lika spännande är det här att hela världen nu verkar ha tappat allt förnuft helt fullständigt och har börjat hänvisa hela situationen som orsakad av pilotens depressioner. Förlåt, men alltså, sen NÄR blev massmord en vanlig konsekvens av depression? Självmord, visst, men nu var inte det här ett självmord. Det var ett massmord. Så vitt jag vet är det inte massmordsrisken man vill förebygga vid depression direkt, helt enkelt eftersom det inte är en rimlig konsekvens av sjukdomen.

Däremot är det ju självklart att ingen människa som störtar ett plan är psykiskt frisk, åtminstone inte vid tillfället för själva kraschen. Om det sedan rör sig om en plötslig knäpp eller om långvariga psykiska problem låter jag vara osagt, för det vet jag ingenting om, men tala ändå om det på det sätt som man bör. Det vill säga inte om hans depressioner. Man ska nämna saker vid dess rätta namn, som det klassiska gamla retoriska uttrycket säger.

Förutom att man helt enkelt far med osanning, vilket man ju kan tycka är tillräckligt illa när det kommer till nyheter men knappast kanske särskilt förvånande för oss som är någorlunda upplysta/insatta/pålästa om något ämne vilket som helst som någonsin behandlats som nyhet, så är det ett förstadie till riktigt obehagliga konsekvenser.

Dels stigmatiserar man psykisk ohälsa ännu mer. Folk har redan nu svårt att "komma ut" som deprimerade på grund av de fördomar som finns kring depressioner, och det kommer knappast bli bättre av att den allmänna synen nu även tycks inbegripa risk för att man vid depression plötsligt kan gå bärsärk och mörda random människor i ens omgivning. Det kommer såklart leda till att folk i ännu större utsträckning undviker att erkänna eller tala om att de mår dåligt vilket i sin tur naturligtvis leder till senare, sämre eller i värsta fall ingen hjälp alls - som i förlängningen faktiskt leder till ett ökat antal självmord (notera dock: ej massmord).

Man hamnar dessutom snabbt i den obehagliga diskussion jag hörde på radion igår, där man talade om huruvida en del yrken kanske borde förbjudas för människor som tidigare i livet varit deprimerade, och då är vi plötsligt inne på riktigt, riktigt läskiga vatten. Djuphavsområden där plötsligt allt som inte är 100% livspepp, carpe diem, morgonyoga och spenatsmoothie plötsligt kan kosta dig jobb, inkomst, socialt sammanhang och framtidsutsikter. Det leder dessutom oundvikligen till en följddiskussion där man måste börja rangordna mående och sortera in dessa på någon form av lämplighetsskala för att få anses arbetsför och "normal" i samhällets ögon. Hur är det om man kanske inte blivit diagnosticerad med depression, men ibland verkar lite svårmodig? Kan man lita på en sån människa? Någon som kanske ibland har en dålig dag? Någon med trist morgonhumör?

Betyder det dessutom att man även där det gäller sk "fysiska" sjukdomar inte heller någonsin ska anses friskförklarad, eftersom man tydligen då inte skall göra det när det gäller psykiska? Är en läkare som tidigare i livet varit förkyld verkligen acceptabel inom vården, där hen skall frottera sig med människor med sänkt infektionströskel? Är en idrottare som en gång stukat foten pålitlig nog att anställa? Eller ska detta enkom gälla just depression? På vilka grunder skall man särskilja just depressionen från andra åkommor man kan bota på medicinsk väg?

Herregud, nivån av pantat är så skyhög i alla de där diskussionerna att jag blir helt matt. Kan inte alla bara avgå.

måndag 30 mars 2015

See me rollin

När man inte kan göra det man vill kan man ju lika gärna lära sig något nytt, så i helgen har jag lärt mig cykla på rullar!!! Jag är oerhört nöjd över detta faktum!

Det såg ut ungefär såhär:



Nä, ok, inte riktigt.
Spenderade typ en kvart med att hålla mig krampaktigt i ett räcke bredvid och ba "JAG KAN JU INTE SLÄPPA OCH TA STYRET!!!!" ända tills jag, eh, ja, släppte räcket och höll i styret istället (whaaaat).

Sedan gick det över förväntan. Ni vet, att cykla är ju som att..... cykla?

Den första dagen var jag så emotionellt utmattad av all nervositet att jag bara pallade rulla lugnt i 40 min. Sa efteråt att "det där var ju lite kul och så men det känns ju väldigt avlägset att jag skulle kunna göra det som träning liksom". Dagen efter dansade jag igenom en timme med någon slags intervaller. Så att. Inte stått vid mitt ord sedan 1984?

Jag kunde i och för sig inte riktigt köra mig slut pga måste ha lite medvetande kvar i vingelmarginal, men med den minimala cykelträning jag bedrivit de senaste åren går det ju att bli lokalt trött efter typ två tramptag så på så vis fungerar det ju oerhört bra.

fredag 27 mars 2015

Halvbra

Jaha, ännu en expert - ännu ett kvitto på min optimala fysik och tio nya rynkor i pannan/gråa hår hos kiropraktorn jag var hos igår. Ett besök varken hon eller jag blev klokare av.
Precis som alla andra sjukgymnaster/läkare/allehanda undersökare anser så tyckte även hon att jag var rak, stark, mjuk, jämn, balanserad, etc etc etc. Det finns tydligen extremt stark empiri för att det inte finns några fel över huvud taget på den här kroppfan?! Men ont har jag ju så något är det ju. Nu har jag fått en ny tid där hennes kollega skall vara med också, eftersom två huvuden är klokare än ett, osv.

Hon avslutade med orden "ja, det är ju lite intressant i alla fall med sånt här obegripligt"

JA, JA. Arbetshypotesen nu verkar vara att det eventuellt kan vara någon form av diffust lower cross syndrome, alltså obalans i förhållandet mellan musklerna i rygg/höftböjare/rumpa/baksida lår, även om det inte riktigt är direkt uppenbart. Så kanske det kan vara. Vem vet. Helst hade jag ju velat få två knak och sedan automagiskt blivit bra, men så kul ska vi tydligen inte ha det.

Skönt med lite massage hur som helst, och egentligen älskar jag ju att få höra att jag är ett muskulärt praktexemplar pga lägger orimligt stor del av mitt människovärde i min fysiska förmåga (hoppas VID GUD att jag aldrig behöver bli tex rullstolsbunden).

Med tanke på hur mycket beröm jag dessutom fick för mitt uppsatsutkast i tisdags så skulle man kunna tro att jag, på grund av så mycket upphöjande till skyar av både fysik och hjärna på så kort tid, dansar fram på moln dygnet runt, men istället har jag framtidsångest av ganska så ansenlig mängd. Never not worrying, osv. Problemet är sällan att jag inte känner mig kapabel, men nästan alltid att jag inte känner att jag är i rätt forum för min kapacitet. Ödmjukhetens högborg, dvs.

Jaja, nu ska jag sammanfatta ett historisk skeende som börjar vid kristi födelse och fortfarande pågår - på en a4. Det är jag faktiskt skitdålig på, så det väger upp och det kan ni ju glädja er åt.

tisdag 24 mars 2015

Lite synpunkter ang Vetenskapens Världs inslag om tjejer som slutar idrotta

Såg ni Vetenskapen Värld igår? Om det spännande "Varför slutar tjejer idrotta".
Jag har tidigare bland annat skrivit om det på Osportsligt, där jag mer fokuserade på tanken att tjejer i större utsträckning än killar måste separera sin idrottspersona från sin civila persona. Detta eftersom de kvaliteter som elitidrott plockar fram sällan anses särskilt attraktiva om man ser till hur den normativa tonårstjejen förväntas vara och se ut. Det leder rimligtvis till inre konflikter och är förmodligen för de allra flesta såpass jobbigt, både identitetsmässigt och i faktisk tidspress att hinna med båda sina liv, att man till slut väljer bort det ena, och eftersom viljan att höra till och inte sticka ut är stor för de flesta tonåringar är det inte förvånande att det är idrotten som får stryka på foten till förmån för stereotyp kvinnlighet.

En annan aspekt som jag tycker att de helt missar i programmet är att det faktiskt är ett faktum att det i princip är så gott som omöjligt för en kvinnlig idrottare att försörja sig på sin sport, utom i vissa få undantag, medan det är ett helt rimligt och inom räckhåll liggande mål för en tonårskille. Som manlig idrottare kan du vara en medelmåttig joxare med trasan och ÄNDÅ kunna tjäna ditt levebröd som forward i något halvrisigt fotbollslag ute i landet. Som tjej kan du ta OS-guld och trots det tvingas hanka dig fram på något timjobb du har vid sidan av för att med lite tur och livspusselskicklighet kunna finansiera resor till världscuptävlingar. Det finns helt enkelt väldigt dåligt med incitament för en tonårstjej att satsa allt på sin idrott, då det inte är ett reellt karriärval för henne. Att läsa vidare är betydligt smartare, så länge som idrotten är såpass ojämställd som den är nu.

I programmet säger de att tjejerna i tonåren börjar fokusera mer på skolan, vilket jag menar är fullt rimligt då det alltså är den enda vägen till en inkomst för dem, och att det samtidigt blir en större elitfokusering i klubbarna. En elitsatsning som alltså för många tjejer kräver betydligt mer än den kan ge. Tränarna pratar om att det är tråkigt att tjejerna slutar då när de äntligen kan "skörda det de har tränat" under åren, men det är ju precis det de inte kan. Det finns ingen skörd, elitmässigt sett. Det är inga prunkande rapsfält där ute, det är nån torr gammal stäpp med tumbleweeds och sand som blåser in i ögonen när man försöker se klart.

En tredje möjlighet är ju att det kanske faktiskt är möjligt att barn ofta tränar i mixade grupper fram till tonåren, men sedan delas upp i tjej- & killgrupper när det ska börja satsas mer. När då tjejerna i tonåren blir medvetna om att de inte prioriteras i samma utsträckning som killarna är det inte konstigt att den idrottsliga lågan falnar. Att ständigt få mindre pengar, mindre engagemang från klubbledningarna, sämre tider i idrottshallar osv kan tära på den peppigaste av själar.

Inslaget avslutas med ett uttalande som börjar såhär:

"Enligt forskarna måste alltså en större del av verksamheten utgå från flickornas egna önskemål"

All fine & dandy, SJÄLVKLART skall FEMTIO PROCENT av verksamheten utgå ifrån flickors önskemål hur kan det ens behövas en forskare för att påpeka det grundläggande jävla faktumet i livets skolas grundämne Sunt Förnuft 1A jag blir snart TOKIG?! Folk, alltså? Sedan följer de tyvärr dessutom upp med detta:

"Klubbarna bör jobba förebyggande med mer pedagogiska utbildningar för tränarna."

Just det, ELLER hörni, så kan vi bara, jag vet inte, styra upp en jämställd idrott (och samhälle, för all del) där tjejerna inte särbehandlas utan där en sextonårig tjej har samma förutsättningar som en sextonårig kille att satsa på sin sport. Det är knappast så att tonårstjejer är så extremt komplicerade att de behöver specialpedagogik för att förstås (trots det här förstås att kvinnor är älvlika väsen (eventuellt häxor, ingen vet?!?) som liksom är lite mer komplicerade än oss vanliga sköna dudes höhö bärs pattar bajen höhöhö).

Här kommer mitt tips till världen: 1. kolla på vad det är som gör att killar känner att de tycker det är kul och/eller accepterat att satsa på sport 2. behandla tjejerna likadant

Det var allt för mig, hej!

måndag 23 mars 2015

Ett inlägg om ingenting

Jaha, min sjukgymnast dumpade mig? Tror ni han var sur? Tror ni att vi kan vara vänner? Var det inte mig det var fel på, det var honom? etc etc etc
Hur det än är så är jag nu ensam med ryggen igen, men det ska väl gå bra det med. Får väl ringa nån. Börjar bli van vid att vara partiellt 500 miljoner år gammal.

Fortsätter att träna medelst crosstrainer pga orkar inte cykla i kyla sedan jag vant mig av vid det och vågar inte riktigt springa. Det är ändå ok än så länge när jag ser någon slags ände på det. För att palla ens försöka härda ut kör jag 100% intervallpass (till skillnad mot det normala som kanske är 30% av veckans pass? -ish) och det är ju alltid roligt. Har kört mycket fyror och trösklar och nu på slutet även en hel del enminutare. Just enminuters är ett extremt hatkärleksobjekt för mig, det är så sjukt obekväm längd. En fyra/tia/femtonmuntare/osv är ju svinjobbig och vidrig men ändå mer eller mindre lång och hanterbar på det viset. En trettiosekundare är svinjobbig och vidrig men så kort att man alltid kan mata sig igenom den. Men enminuters? Jag vill dö efter 40 sekunder VARJE gång?! Det är säkert bra för mig just därför.

Knappast enligt skolboken med den ickevariationen och totala avsaknaden av lugnare pass förstås, men mitt huvud skulle inte stå ut med annat och nöden har som bekant ingen lag. Positivt är hur som helst att jag därför är rätt sliten i benen, och alla som vet någonting om någonting vet också att det är få saker som är lika göttigt som att vara just det! Eftersom jag dragits med det här onda i ett halvår nu, och under den tiden inte tränat som jag vill, så var det ju utan överdrift rätt så jäkla länge sedan jag fick ha onda ben av slitenhet. Ändå mysigt. Om man inte får vara snabb så kan man åtminstone få vara trött.

Har i övrigt inte gjort mycket alltså. Skrivit uppsats, varit i Uppsala, lagat(!) god(!) mat och typ.... kollat på jordskott och sedan skrivit lite mer. Det visade sig att det tog ganska mycket längre tid än jag trott att gå igenom allt det här materialet. Nu har jag gått igenom det så många gånger att jag knappt ens längre kan läsa det pga vet redan vad som står där. Det kan ju bli ett problem.


onsdag 18 mars 2015

Ehehe

Jag har ju haft problem med min rygg sen i somras (hur sjukt?), och de senaste månaderna har jag gått till en sjukgymnast som tror att det är problem kring en disk. Det har varit lite oklart vad som funkar och inte funkar i träningsväg så jag har fått testa lite, men han har sagt åt mig att inte styrketräna i alla fall.

Eftersom jag ändå kan ganska mycket om träning och kände att nu efter tre månader helt utan allt vad styrka heter så började svagheten i sig bli ett problem, så har jag på eget bevåg börjat styrketräna lite lätt de senaste veckorna ändå, lite i smyg. Jag är såklart noga med att inte göra något som belastar ryggen eller som gör ont eller så, men generellt är jag ändå övertygad om att svag alltid är sämre än stark när det kommer till krämpor.

Hur som helst så är ju en (eller ja, den enda faktiskt) av grundpelarna i att göra saker i smyg det här med att inte bli upptäckt. Man kan därför säga att det förekom en ansenlig nivå av snopet när det första jag ser när jag glatt stövlar in på gymmet igår kväll är.... min sjukgymnast!

Jag tror inte ens ni förstår vidden av förkroppsligandet av uttrycket "svansen mellan benen" som sedan ägde rum när jag neurotiskt försökte lyckas sjunka genom jorden utan att samtidigt ställa till med en scen under tiden jag snabbt pep iväg till angränsande rum på ett helt "avslappnat" och "naturligt" sätt.

Alltså, VAD ÄR ODDSEN?! Han jobbar på ett annat gym, borde över huvud taget inte vara där!!!

Eftersom mitt gym är rätt litet så är det liksom oundvikligt att prata med varandra till slut ändå, så vi fick reda ut det hela. Jag fick inte skäll. Han var snäll. Det var tur. Jag tror han förstod hur jag tänkte. Dock gjorde jag ca 500 stirriga pullups i ren stress innan vi pratat med varandra så idag har jag svinmycket träningsvärk, men det är väl priset man får betala för att vara en lömsk smygare antar jag. Synden straffar sig självt osv.

tisdag 17 mars 2015

Ridlektion och teh Future

Igår kväll åkte jag som varje måndag till FRK för ridlektion. Vi red en övning som går ut på att man rider på en åttvolt med travbommar på ena kortsidan av ena volten, och i själva krysset mellan volterna rider man skänkelvikning. Varje varv blir alltså travbommar på vänstervolt, höger skänkelvikning, volt åt höger, vänster skänkelvikning och sedan tillbaka över bommarna. Efter ett tag kan man ju med fördel byta varv också.

Riktigt kul men knepig övning, jag gillar när det är finlirigt och man måste tänka och koncentrera sig hela tiden. Theo är ju lite spänd över bommar och ville gärna bryta ut någonstans i mitten över dom och jag är lite klen och orkar inte riktigt sitta emot då, så själva bomdelen var väl inte det vackraste min instruktör skådat men skänkelvikningarna gick å andra sidan desto bättre. Det är väl bara att inse att min fördelning hopp-/dressyrmänniska är ca 0% / 100%.

Jag var på riktigt skräpigt humör innan, men som alla vet är det omöjligt att fortsätta vara det när man hänger med djur. Svårt att vara arg när man umgås med den här uppsynen:


I övrigt har jag anmält mig till en sommarkurs. Tror det är första gången i världshistorien jag gjort det i tid? Därmed blev jag också påmind om att jag måste bestämma mig rätt snart för om jag ska läsa en master i höst eller inte? Åh denna eviga beslutsångest. Å ena sidan älskar jag ju det akademiska, å andra sidan är det så himla jobbigt att vara fattig student ända tills man är medelålders (jaja, men nästan). Å tredje sidan är det ju mer värt att ha roligt än att ha pengar. 

Lär väl återkomma i den ångestfrågan.
 

måndag 16 mars 2015

En överlevande, nya intervaller, och lite om min uppsats

Jo, jag kom tillbaka, tackar som frågar.
Snöfritt var det kanske inte, men när fördelningen är ca 50/50 snustorr vårstig och isbana kan man ändå härda ut. Så himla härligt att springa stig ändå? Idag träningsvärk i vaderna pga trippigt och ystert löpsteg över rötterna i 1,10.

Imorse fick jag istället ägna mig åt den rehabbiga övningen crosstrainerintervaller. Det var till en början, när jag gjorde det för första gången för några veckor sedan, extremt snoozefestigt men nu börjar jag ändå uppskatta det på det där sättet som man uppskattar testcykling. Mätbart, tydligt, enkelt, asjobbigt osv. Inte som att vara utomhus såklart men om man nu ska välja mellan att inte träna alls så är det ändå helt skapligt. Körde 5*4/2 och avslutade med en kilometer i fyrafart på löpband för att inte tappa all snabbhet i påkarna, gjorde några pliktskyldiga bålövningar för beachsäsongen, 5 pull-ups (icke-assisterade!!!!!!!!!! extremt stort!!!!!!) och gick hem.

Nu är jag på VM-BIBLIOTEKET (yeah!!!!!!! 2000!! mega!!!!) på VM-LUGNET och skriver på min uppsats. Eller rättare sagt söker mediedatabaser och facepalmar. Jag skriver ju, lite förenklat, om språklig användning i rapporteringen kring gazakonflikten i somras och allllllllllllllllltså jag minns visserligen hela den journalistiska gärningen kring den tidpunkten som helt wack men man har ju ändå hunnit glömma bort en hel del stjärnrapporteringar om man säger så. Läste nyss en Aftonbladetartikel som i princip enbart bestod av uppräkning av namn på döda barn från ena konfliktsidan. Mycket smakfullt. Elleerrrrrrrrr?

Inte för att göra en politisk blogg av det här nu (HAhA eh jo alltid vad finns det annars som är intressant? Skulle vara kärlek då kanske men det vill jag inte grotta i.) men ibland undrar man ju verkligen om redaktörerna ens läser igenom det de publicerar? Eller är de så förblindade av sin egen helgonaspirerande gärning att det är värt att offra all form av saklighet för att få framstå som "god" eftersom medelsvenne ändå inte vet vad som är sant och inte? Ja, inte vet jag. Hur som helst så blir jag lite matt av allt det här och vet inte ens var jag ska börja nysta i eländet.

Det här kriget blev ju ganska personligt för mig pga jag hade plötsligt en koppling till ena sidan som visade på en helt annan bild av situationen än den som i allmänhet visades mig i vår dagspress här. Det var rätt omtumlande. Jag har visserligen alltid varit en människa som gärna ifrågasätter allt alla säger alltid eftersom jag dels är uppfostrad så antar jag(?) och dessutom typ, är genusmedveten till exempel och då blir man rätt skolad i det kritiska vare sig man vill eller inte. Men någonstans har jag ändå trott att sådant som krigsrapportering skulle vara på en sakligare och på något vis högre nivå än kulturditon. Där hade man ju fel, om man säger så.


söndag 15 mars 2015

Gött e la borg

Jag var sjuk nästan en vecka i oklar huvudvärk (förmodligen cancer/ebola/aids/osv) och har efter det varit i Göteborg och praoat som småbarnsförälder. Det var alla tiders. Jag blev ju faster för tre månader sen till den här lilla röven:


Inte så ful att det gör ont i ögonen av att titta på henne direkt! Tråkigt för alla andra ungar födda kring det här året som för evigt kommer vara lite mindre gulliga och lite tråkigare och sämre på allt. Kämpa.

På västkusten var det full on hardcore vår med allt vad det innebär av tunn jacka, solsken, grönt gräs, vårblommor och ljusa kvällar. Således ägnades dagarna primärt åt att skuffa runt unge och tre hundar i timtal och att lattemorsafika med andra barnvagnsdragare/hundrastare på uteserveringar. Rätt skapligt liv ändå.

Trodde jag skulle hinna plugga en del, men vet ni hur mycket tid det tar att jollra med ungar?! Jättemycket! Har således mer sagt "kakapooopootoo" än "konceptuell metaforik" men försök själva att INTE släppa allt ni har för händerna för att gulla med något så gulligt?!?!?!

Nu är jag hur som helst tillbaka till senvintern i dalom. Fem minus och skarsnö. Idag ska jag springa i skogen för första gången sedan snön föll i höstas, exakt hur fett tror ni det kommer bli?! Jag tror SVINFETT, om bara min skräpiga rygg pallar eländet. Som backup har jag med mig Krippa & Johan, de borde med samlade krafter kunna bära hem mig om jag skulle gå av på mitten.

torsdag 19 februari 2015

Stötch

Kul att det var så många som höll med mig ändå!
Bildade som folk är så fick jag även tag på illustrationen jag efterlyste, nämligen den här:


Mycket träffande.

Idag är jag i Stockholm. Åkte ner med min far sent igår kväll, ganska mysigt ändå att åka bil på tu man hand. Bodde en natt på Wellington = hotellfrukost i morse vilket är det bästa jag vet av nästan allt. Extremt värt. Har sedan spenderat dagen med att skriva syftesformulering till min uppsats och springa intervaller. Den här gången bara 4 stycken fyror, eftersom jag inte vill springa för många långa pass på löpband då jag upplever att det sliter rätt mkt på typ fötter och sånt. Ökade istället tempot och det var ju inte jobbigare för det. Lär väl sluta lata mig snart och känna på lite mjölksyra?

Nu fikar jag för hundrade gången idag och väntar på att Daniel ska komma hem från Köpenhamn. Hoppas det går fort för snart tar alla mina batterier på alla mina devices slut och vad ska man då göra, prata med främlingar?!

onsdag 18 februari 2015

Det här med vetenskapsförakt och att varenda jävel är hobbyexpert

Ok FÖRLÅT men nu måste jag bara. Jag har verkligen försökt att behärska mig, jag lovar, men nu har jag under de senaste dagarna sett mina flöden formligen explodera i mer vetenskapsförakt än vanligt i frågor kring allt från kost och träning och fan och hans moster och någonstans går till och med min provokationsgräns.

Missförstå mig rätt, det är jättebra och kul för alla de människor som känner att de "hittat rätt" på ett livsstilsmässigt plan, oavsett vad det är för livsstil de förespråkar. Det finns såklart lika många lämpliga sätt att leva sitt liv som det finns individer och var och en är kung över sitt lilla hustempel till kropp. Om man då känner att man mår jättebra av att ligga på en spikmatta eller dricka en spenatsmoothie eller ha en sked kokosolja i kaffet eller köra en viss specifik sorts intervaller eller säga något mantra innan man ska sova eller spotta tre gånger över vänster axel när man ser en svart katt gå över gatan så är det förstås toppen. Kör på, hörni!

Vad som däremot känns mindre ok är när folk börjar hävda att det är "sanningar", när det börjar hänvisas till diffusa "undersökningar" som visat saker som stärker den egna tesen, helt utan vetenskaplig grund, och den egna empirin används som enda understödjande argument för att det skulle vara sant. Vi må leva i ett samhälle som främjar ett individualistiskt tankesätt och som uppmuntrar och belönar att se till sin egen härd, men någonstans måste det ju finnas reson.

"Jaha, nähä, det kanske inte är några forskare som kommit fram till det här men nu är det så att det funkar JÄTTEBRA för mig att bota ebola/kolera/cancer/IBS/migrän/trötthet med glutenfri kost/raw food/an apple a day/tio ave maria och är inte det värt nåt va? VA? VAVA?"

Kort svar: nä, det är faktiskt inte värt någonting. Förutom möjligen ditt eget inombordsliga myz.

Placebo är en jättefin och härlig effekt som för all del är fascinerande på sitt sätt, men att med någon form av försök till auktoritet rekommendera det till andra på några hittepå-grunder, ofta till och med tillsammans med länkar till högst tveksamma källor, känns väl sådär?

Förutom att folk som kanske inte är vana vid att kunna skilja på vetenskap och dravel riskerar att luras in i en massa vanor som i bästa fall bara är meningslösa och i värsta fall är både dyra och hindrar dem från riktig vård, så bidrar det där tankesättet till det kanske värsta jag ändå vet här i världen, nämligen ett allt mer utbrett vetenskapsförakt. Om varenda kotte ute i landet kan komma med "sanningar" som förväntas tas på allvar och ses på med samma respekt som något det forskats på i decennier så blir ju nämligen vetenskapen helt onödig.

Det finns faktiskt, tro det eller ej, en anledning till att forskning i allmänhet tar svinlång tid och kräver en rätt lång utbildning, till skillnad från att blogga om sin smoothiefrukost (vilket man kan göra redan på lågstadiet och går så fort att det praktiskt taget är minustid), nämligen den att vetenskapliga metoder måste se ut på ett visst sätt för att man ska kunna vara säker på att det finns evidens för den tes man lägger fram, och att man måste ha en viss nivå av utbildning för att kunna ens ställa relevanta frågor att undersöka från första början. I allmänhet utförs tex inte forskning på "upplevelser jag, min kompis och en granne hade en gång när vi testade en grej", helt enkelt därför att våra upplevelser inte säger särskilt mycket i ett större perspektiv.

Jag hade en gång en mycket bra illustration för detta orimliga förhållningssätt till vetenskap, där en forskare ställs mot en soffpotatis som suttit och "tänkt" saker på sin egen kammare och förväntas ta en diskussion med densamme, men den har jag tydligen tappat bort. Jag får hålla till godo med att illustrera med denna. Varsågoda att försöka lista ut vilka av era sanningar som tillkommit med vilken metod.




tisdag 17 februari 2015

Löpband & VM

Sprang tidigare idag 6*4/2 på löpband. Exciting stuff. Rätt pigg dock, och ändå rätt skönt att få testcykelmala med blicken nitad i en vitmålad vägg någon meter framför, fast springandes då. Det jobbiga med att springa ute i naturen är ju att man blir konstant distraherad av tex trafik, andra människor, väder & vind, underlag, olika djur, klockan man behöver för att få koll på sina tider, etc etc etc, plus att man såhär års behöver trycka sig in i varenda trasa i funktionsmaterial som går att uppbringa i garderoben för att inte frysa ihjäl och därför är smidig och lättfotad som en isbjörn.
Även om jag älskar naturen mer än livet och helst skulle spendera nästan all min vakna tid utomhus kan det därför vara rätt trivsamt att någon gång emellanåt såhär under vintern få springa sina intervaller inomhus i kortbralla och linne och med en riktig klocka som håller koll på hur långt och hur fort.

I övrigt är det ju VM här nu, så vart man än vänder näsan så är det någon landslagsdräkt ute och återhämtningsjoggar sig vilse. Det är väl för all del lite kul, men annars är det mesta ett skämt. Störst skämt är väl att bossen för tävlingen gått ut i stor öppenhjärtlig intervju angående att han kan tänka sig att jobba på FN efter detta? Förlåt men va?
Men det är klart, alla vet ju att en av de tyngre meriterna för att bli BFF med Ban Ki-Moon är att man anordnat en sporttävling i en liten nischad idrott som folk gillar i nordeuropa. Extra många CV-poäng i FN-huset får man om man dessutom gjort det och misslyckats att hålla budgeten med någon nätt summa på ca 500 miljarder och till på köpet fått en hel kommun emot sig. INGET säger "VÄLJ MIG!!!" när det kommer till prestigejobb som just det att vara jättedålig med planering och ekonomi och att vara oförmögen att få människor med sig istället för mot sig.

fredag 13 februari 2015

Medhårs

I tisdags sprang jag backintervaller, igår var jag i Uppsala för att träffa min handledare. Älskade henne. Så himla bra och vettig och pedagogisk. Man är ju olika när det kommer till ledarskap, och jag fungerar O-ER-HÖRT dåligt med människor som leder med någon slags tough-love-mentalitet. Jag förstår ju principen och jag förstår varför en del människor fungerar jättebra under de formerna, men för mig så blir det tvärnit och det resulterar enbart i att jag går hem och gråter och inte ens försöker pga upptagen med att ligga i fosterställning i akut självförtroendekris.

Istället vill jag att de som ska lära mig saker ägnar ganska mycket av feedbacken åt att tala om för mig att jag är bra och smart och talangfull. Sedan får de givetvis komma med synpunkter på det som skall ändras, men jag behöver liksom få det formulerat som ex "jättebra idé, kan du försöka hitta någon annan vinkel tror du?" istället för tex "ooookkkk....., tror du verkligen att du kan säga nåt vettigt med det här?". För mig är det en stor och helt avgörande skillnad. (Inser såklart att man (jag), när man (jag) är medveten om sånt där, har ett ansvar att försöka hantera det, men man kan ju också i den mån man har möjlighet försöka jobba med människor som gillar samma inställning som en själv).

I alla fall, jag slapp bli sågad så det var skönt. Måste nu bara avgränsa mitt material lite mer (surprise) så det ryms i uppsatsomfånget, men det ska väl inte vara omöjligt.

Kom sedan hem och ägnade flera timmar åt att bråka i telefon så idag är jag helt utmattad. Ska ändå träna en sväng pga man lär ju bli fysiskt trött också om man ska hitta nån jämvikt i livet.

tisdag 10 februari 2015

Olika sorters visuellt

För er bokföring i intresseklubben: idag har jag skickat in mitt uppsats-PM inför handledningen på torsdag.
Det blev tre sidor fast min intention var att skriva en (1) pga jag drogs väl med lite. Så kan det gå. Man kan säga att jag blev snabbt påmind om att det här med att skriva uppsatser aldrig handlar om att lyckas fylla ut sidantalet utan nästan alltid bara om hur effektivt man kan komprimera det man vill säga så det ryms inom det där trettiotalet sidor som är tillåtet. Jag förstår varför folk börjar forska, så man åtminstone får ett rimligt omfång att bre ut sig på!

Nåväl, det var kul i alla fall. Min arbetsmodell rör sig kring bildspråk i nyhetsrapportering, eller snarare hur retorik konstrueras i sammanhang där avsaknaden av just retorik är syftet. BOOM, kan ni säga om den saken. Eller så kan ni säga som min sjukgymnast: "Förlåt, men det låter skittråkigt". Det är vilket som, men jag kommer att döma er beroende på ställningstagande.


Apropå bildspråk, har ni sett den här?



Ok, fruktansvärt dålig pojkrumsmusik och rätt töntiga videobitar på stödstrumpor och typ grabbig bromancebrottning och JAJA Northug är en eternal bad boy och förmodligen ett as på en massa olika vis, men ändå, exakt hur tacksam borde längdskidåkningen som sport vara för att de har Petter Northug? Ingen annan har väl någonsin haft rockstjärnekvalitet i magtröja, cykelbrallor och rullskidor?

(Även om jag tycker Northugs kvaliteter skildras bättre i den gamla favoritbiten nedan:)



Det var allt från flickrummet idag
/Lisa 14

måndag 9 februari 2015

Sjukgymnasten del 3

Min sjukgymnast ger mig som enda order att ligga på soffan och läsa tidningen? Va! Jag som trodde det enda alla sjukgymnaster (jaja fysioterapeuter) ville var att alla skulle röra på sig i fotriktiga skor samt stretcha och styrketräna funktionellt 24/7?!

Så förvirrat. Sedan talade han om för mig att han var tveksam till om man kan forska på humanistiska ämnen, men sådana åsikter har ju alla naturvetenskapligt grundade människor så det är inget som upprör precis. Själv tycker jag nog att humanistiska ämnen är det ENDA man kan forska i, om man med forskning menar att komma fram till banbrytande nyheter om livet och alltet.

Eller nej kanske inte, det vore väl kul om någon kunde uppfinna en tidsmaskin eller bota cancer någon gång också och allt sådant, men ni vet - finns ens cancer? ÄR DET EN KONSTRUKTION?! HUR VET MAN?!?! Är sjukdom nödvändigtvis något dåligt? Vem definierar "dåligt"? FINNS ENS "DÅLIGT" SOM KONCEPT UTANFÖR VÅR EGEN KONSTRUKTION AV DET?!

Skoja.

Eller?

söndag 8 februari 2015

Friska vindar

Men förlåt! Två dagar av strålande solsken har passerat, men inte har jag lyckats åstadkomma en enda bild hit! Utom kanske en, men den finns ju redan på instagram.

Hur som helst så har jag skidat 35 km klassiskt. Åkte ute i Sundborn båda dagarna. Det absolut tyngsta skälet för att välja det spåret framför andra spår är att det går över ängar och sjöar, dvs är väldigt öppet, vilket gör att man under soliga dagar får bada i vintersol under hela passen. Just solsken är ju det jag kanske längtar mest efter mellan oktober - april, så jag blir desperat som en marskatt och vill helt glupande helst spendera varje vaken minut i ljus om det ges minsta chans.

Det absolut tyngsta skälet för att INTE välja det spåret framför andra spår är att det går över ängar och sjöar, dvs är väldigt öppet, vilket gör att man under blåsiga dagar mer eller mindre är lika utsatt för vinden som nån liten tumbleweed i vilda västern/årets sista björklöv/alla viktiga kvitton någon någonsin har tappat i närheten av trafikerad gata.

Tråkigt och härligt nog för mig har bägge de två senaste dagarna varit sprängfyllda av både obscena  mängder solsken som vräkt ner från en klarblå himmel - och stormvindar av en sådan kaliber att man undrade hur det ens skulle finnas någon blåst över i världen till första deltävlingen av mello. Vindar på sådana nivåer att man med fradgan hängandes i mungiporna får staka sig ned för utförslöporna i motvind, men sedan kan luta sig tillbaka, fila naglarna, och bara stillaståendes låta sig blåsas upp för medvindsuppförsbackarna med stavarna hängandes. Ingen rimlighet någonstans.

Det andra bästa skälet för att välja det spåret är att det är ett riktigt byspår och man därför alltid får konversera med mysiga gubbar och tanter i träningsoveraller. Idag pratade jag med en dam som åkt samma spår på 40-talet! Mäktigt, vill jag lova.


fredag 6 februari 2015

Lite mer raljerande om lchf och träning, men inte direkt nåt nytt

Läste en motionsblogg häromdagen som lovordade lchf i kombination med träning, så som motionärer ofta gör. Låten bland dessa predikanter går ju som sådan att det är en JÄTTEJÄTTEBRA kombination!!!!!! JÄTTEBRA!!!! FINNS INGET NEGATIVT MED SÅDAN KOSTOMLÄGGNING!!!! Det märks INGEN skillnad ALLS förutom eventuellt att allt nu är JÄTTEJÄTTEBRA och alla har JÄTTEBRA KÄNSLA PÅ ALLA PASS OCH ÄR SUPERSTARKA!!!!

Kul för dom, kan man ju tänka då. Tills man läser lite bakåt och ser att de i så gott som varenda fall har försämrat sig svinmycket prestationsmässigt sedan de började skippa kolhydrater. Nu behöver man ju inte bry sig om sådant som effekt eller tider, i och för sig, och om man upplever att man mår hemskt bra i sin vardag är väl det gott så och each to his own och så vidare. Men det är ändå bra kul det här med att de själva alltid upplever sig ha blivit bättre rent träningsmässigt, trots att de i reda siffror inte är det?

Dock, det är orimligt att ta en diskussion pga allt blir en empirigryta där det enda argumentet någon tycker är värt något är den egna personliga "upplevelsen" och där är man som bekant alltid kung i sitt eget rike. Så kämpa på, för all del, vem är jag att säga vad som är rätt för andra enskilda individer, men det vore ju tråkigt om det drog med fler välvilliga men okunniga än nödvändigt av bara farten (de som är kunniga är förstås förmögna att mixtra mer med kost i kombination med träning för att uppnå olika mål, men tyvärr blir man ju sällan expert av att läsa en populärvetenskaplig pocket/aftonbladets wellness-bilaga/en blogg på internet).


Det om det. Idag har jag åkt 16 km klassiskt med Krippa. Riktigt fina spår i Stångtjärn nu. Det var -4 när vi startade och +2 när vi slutade. Hur sjuk är den snabba temperaturomställningen?!

torsdag 5 februari 2015

Äventyrsåkning

Hej kompisar, här står jag och kämpar för allt vad tygen håller:


Nej herregud det var lögn, kämpigt var det sista det var. Eller ja, rent fysiskt var det väl lite kämpigt pga det FANNS INGA SPÅR?! Vem hade anat?? Jag hade, i och för sig, anat just det eftersom det inte gick att hitta någon spårinfo på skidspårsbibeln skidspår.se. Men ändå. Mötte en äldre skidräv i byn och vi enades om att det ju åtminstone hade åkts skoter så det borde vara åkbart om man hade god vilja, gott humör, gott om tid, etc.

Istället för spår fick jag alltså strax över en timmes äventyrsskidning på skoterspår! Det var inte helt dumt det heller ska jag tala om för er. Förutom att man känner sig hemskt friluftsig när man offroadar så är det svårt att tycka illa om någonting i hela världen när vyerna är vida, himlen blå, solen varm och temperaturen fem minus = det mest optimala vinterväder som finns. Pratar man någonsin om något annat väder när man pratar om härligt vinterväder än just fem minus, sol och mycket snö? Nej, precis, man gör ju inte det.

Hatade således inte livet när jag kom hem igen. Det är bra fantastiskt ändå hur man kan gå från att göra just det till raka motsatsen, enbart genom att kunna styra sin egen tid lite och därför kunna vara ute i solen i dagsljus och istället sitta och glo på nåt dokument på nån dataskärm på kvällen när det ändå är mörkt. Varsågod för tips, exakt hela världens chefer.