Kom idag över en liten text av och om en kille som jag känner lite och som jag nu och då korsar vägar med i olika sammanhang. Enligt detta lilla stycke om hans egen förträfflighet har han varit såväl nationellt som internationellt framgångsrik (störst i världen! yngst i världen!) inom flera olika extremt svårmanövrerade karriärområden. Det sjuka är att ingen kollar upp det här, utan alla ba "NÄE LÄGG AV, TROTS SÅ UNG!! BRILJANT!" när det i själva verkat är en, milt sagt, liten putsning av verkligheten. Att publiceras i lokalblaskan är sällan likställt med att ha varit chefredaktör på New York Times, om man säger så.
Det hade väl i och för sig varit lugnt om hans enskilda lycka var gjord på dessa moraliskt tveksamma grunder om det bara inte var för att det är ett ständigt mönster. Jag känner fan femhundra killar som gör detta regelbundet. Samt Blondinbella. Så episkt trött på att snubbar som dude-douchigt överskattar sin förmåga tar utrymme från de som besitter kvalitet på riktigt enbart pga ingen skam i kroppen? Så trött på hela den här kulturen där folk förväntas sila sina erfarenheter genom ett förstoringsfilter som plötsligt gör att till och med den mest svagbegåvade plötsligt har examinerats med tusen guldstjärnor och ett konfettiregn från Harvard samt löst världsfreden och botat cancer i pauserna mellan gulden i friidrotts-VM och självbiografiskrivandet, om man frågar linkedIn.
Det grundar sig ju förstås i hela kulturen med konceptet "det personliga varumärket", som vi ju vet sedan innan leder till allt ont i världen. Att ta sig upp som individ istället för som grupp blir per definition omöjligt att göra utan att någon annan måste nedåt. Hela det säljiga tänkandet bygger på ett grundläggande hierarkiskt system. Om du lyckas sälja in dig själv så måste någon annan misslyckas. Att ha en kultur som grundar sig i en syn på "vinnare" och "förlorare" på individbasis är så extremt destruktivt och jag vågar påstå att det här med att "sälja sig själv" är själva slutprodukten av soppan kokad på det receptet. Dessutom skapar ju själva säljandet i sig också personer som är betydligt sämre inom sina respektive områden än vad de annars skulle ha varit. Om man ägnar 50% av sin tid åt att omformulera "tog studenten som medelmåtta" till "WORLDS SEXIEST AND SMARTEST MAN IN THE HISTORY OF EVER AND ALSO THE YEAR 2000-2015" så återstår inte särskilt mycket tid till att ägna sig åt faktisk intellektuell eller professionell utveckling.
Givetvis kan ju inte en enskild individ klandras för det. Alla gör väl vad de kan för att hålla huvudet ovanför soppskålskanten och man kan inte tycka illa om någon för att den inte vill ligga kvar där på botten som någon gammal minestronenudel, men det är få saker som provocerar mig något så fruktansvärt som när jag inser att det som lönar sig i livet är inställsamhet och smicker snarare än ärlighet och faktisk kompetens.
Och nej, det är ju inte direkt tidernas newsflash att det är så det ser ut, och knappast heller att detta är vad jag tycker om det, men den här bloggen har väl aldrig varit annat än ett utlopp för all den frustration jag undviker att ta ut på min omgivning. Pga måste tänka på mitt rykte. Vill ju kunna sälja in mig. Kramiz. Blinksmiley. *harvarddiplom*. *imaginärt glatt och härligt foto i bikini + gulliga valpar*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar