Det sjuka med den här bloggen är att den faktiskt har läsare trots en uppdateringsfrekvens som är mer sporadisk än antalet soltimmar den här våren. Jag får så dåligt samvete av att tänka på att det mot alla odds är några trogna själar som efter alla dessa år väl kanske känner något slags behov av att kolla att jag lever och så får de bara mötas av samma gamla ouppdaterade tröghet vareviga gång. FÖRLÅT! Ztill 4LiV3 osv osv.
Dock var den senaste sökordskombon som ledde hit "depression massmord", så det kanske säger något om hur kul stämning det är här på bloggo? Hur som helst - GÖR DET INTE.
Annat kul i livet: Är fortfarande skadad och kan inte springa. Har en läkartid för det om en dryg vecka så jag sätter allt mitt hopp till det. Har även blott en veckas studieledigt kvar innan jag börjar jobba igen några månader över sommaren. Läste igår Ett eget rum. VW är ju i den mycket intensiv på det där med att varje kvinna behöver ha femhundra pund om året för att sedan kunna göra vad hon vill i livet. Nu vet jag inte exakt vad femhundra pund årligen motsvarar i dagens valuta, men jag tror ändå hon är något på spåren. Att liksom, som nu, byta en sysselsättning som är rolig och utmanande mot en som är själadödande enkom för cashflowet är..... inte så peppigt? Särskilt inte för en begränsad period.
Det fina med att under en längre tid ägna sig åt just själadöd är ju nämligen att man härdas nåt sjukt och intalar sig att det är så det ska vara. Man slår upp ögonen varje morgon och bara *denna dagen ett liv* och så biter man ihop, hittar någon slags silver lining, tränar sig för trött för att orka tänka på skiten och lägger sig tidigt så det blir en ny dag fort så livet kan passera någon himla gång så de där bättre tiderna man väntar på kanske kan dyka upp åtminstone innan man blir för dement för att kunna uppskatta dem.
Det fina med att under en längre tid istället hinna bryta sig loss från det där är ju såklart att man slipper hata livet, vilket väl ändå får anses som ett positivt drag. Det tråkiga är ju att det går hand i hand med all världens existentiell ångest men det är ju som jag brukar säga, är du inte ångestriden har du inte LEVT, unge man. If you don't cry it isn't love, och allt det där.
Skoja. Men slutsatsen är väl att summan av ångesten är konstant, men det är mer trivsamt och intellektuellt givande att ha den riktad mot existensen än mot morgondagen, om man nu är privilegierad nog att kunna välja. Vilket jag tydligen är för tillfället. Eller åtminstone i höst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar