fredag 17 februari 2017

Uppenbara fördelar

Tänker varje morgon innan boxningen, när jag snoozar 2*5 min, att jag kanske ska hoppa över, bara just idag. Överväger om jag tycker det är särskilt kul egentligen, funderar på om jag är sliten, känner efter lite extra noga om jag inte har ont i huvudet eller halsen. Tänker att jag kanske borde hoppa över något pass så jag inte tröttnar. HÅLLER PÅ, med andra ord. Tramsar. Inser varje gång att jag ju faktiskt både packat väskan och lagt fram kläder, plus att jag ju inte kan veta om just idag blir ett jätteroligt pass där jag lär mig supermycket. Masar mig upp varje gång. Ångrar mig aldrig. Eftersom jag är på sparvstadiet där allting är nytt så lär jag mig ju så mycket varje gång att jag är ca 500% bättre efteråt än innan. Det är ändå en ganska stark motivation.

I måndags blev jag till exempel tipsad om att köpa nya och längre lindor, vilket varit fantastiskt för min knoge. Det är kanske något man kan tycka att jag hade kunnat räkna ut själv eftersom jag ständigt maler på om att jag inte är dum i huvudet, men så lycklig var jag nu inte. Desto lyckligare nu.

Nu helg. Om stjärnorna står rätt etc kommer jag springa både ett intervallpass och ett långpass innan det är måndag igen. Men man kan aldrig så noga veta med detta skröple till kropp.

onsdag 15 februari 2017

same but different

Fick imorse både beröm plus umgås med hund. Har inga större krav på träningspass än så.

För den som bryr sig om min löpning (ingen?) så sprang jag nästan ett långpass i helgen. Tog mig till djurgården, yttervarvet runt, och tillbaka, vilket borde bli ungefär 17 km. EJ ont i knät, prisa gudarna etc.

torsdag 9 februari 2017

Livets lidanden

Denna lilla kropp är så sliten nu alltså, jag vill inte ens börja diskutera det. Dubblade med både morgonpass och lunchpass igår pga gillar ju att röra på kröppa osv, men tänk ändå att man blir dubbelt så trött av dubbelt så många timmar träning?! VEM hade anat detta??
Skoja.
Har hur som helst tre blåslagna knogar och orkade KNAPPT ta mig hem efter jobbet igår kväll eftersom kampen mot gravitationen i varje steg var övermäktig och jag helst ville lägga mig ner och sova efter varje lyft fot. Som tur är så är det såpass kallt att detta ej var ett alternativ, så värdigheten är intakt. Men så sjuk grej att bli sliten utan att det specifikt är i benen, utan mer helkropps? Väldigt ovan känsla för mig som bara cyklat och sprungit i någon större utsträckning.

Idag har jag lycksaligt nog både bjudlunch och bjudmiddag att återhämta mig med på denna vilodag, och det är förmodligen receptet på framgång.

onsdag 8 februari 2017

Relativitetsteori

En kort notering:
Hade vikarie på boxningen imorse.
Den HÄR tjejen.
Helt vanligt, inga konstigheter, slött pass, osv.
Eller hur det nu var.

måndag 6 februari 2017

Vab

Funkar toppen detta att bli sjuk så fort man försätter sig i projektet att dokumentera sin träning. Men man kan nog också argumentera för att jag får skylla mig själv eftersom jag ägnade förra helgen åt att dygnet runt gosa in skallen i famnen på en superförkyld tvååring. Inte det smartaste ur ett friskhetsperspektiv. Men ganska så värt ur ett livsnjutar-dito.

Hur som, har därför ägnat ca en vecka åt att tycka synd om mig själv, läsa bok och ligga still. MEN, igår sprang jag runt söder (11-12km) och imorse var jag tillbaka i ringen, så nu räknar jag mig själv som officiellt tillbaka på banan.

Men tro inte att det här ska bli någon gnällfri zon för det! Jag har visserligen blivit bra i min rygg som gjort ont de senaste två åren (vidden av win är obeskrivlig), och inte heller den knoge jag slog sönder för några veckor sedan gör ont, men nog fan har jag strul med ett knä nu istället. Kan återkomma med bitterhet kring det ämnet framöver, men det gör i alla fall att jag inte kan springa några hårda pass såååå...

måndag 30 januari 2017

Morgonpass

Boxas ju klockan sju på morgnarna. Det betyder att jag måste gå upp klockan sex för att kunna vakna, byta om, hinna med tunnelbana och komma dit i tid, linda händer etc. Varje morgon känns det som att det inte kommer gå, som att jag aldrig kommer vakna tillräckligt mycket för att kunna ta i eller koncentrera mig. Men som vanligt går det ju över ca 5 minuter in i uppvärmningen, och när jag älgar vidare mot omklädningsrummen på jobbet kvart över åtta kan jag inte begripa att jag någonsin i livet har varit trött. Kommer till jobbet med 500 ggr mer energi och pepp än alla andra nyvakna människor, och det håller väl i sig i alla fall fram till lunch.

Idag var det ganska mycket sparring på schemat. Fick en rak höger rakt i ögat, och efter det vaknar man ju till om inte annat. Jag kan väl slå ganska ok, men när det kommer till att ta emot slagen, parera eller blocka dem så finns det, milt sagt, en del övrigt att önska. Min ryggmärgsreflex är att bara höja armarna, vika undan huvudet och backa så långt jag kan. Det är kanske inte exakt den taktik som klassisk boxning uppmuntrar, men men.

I hegen var jag i Göteborg. Sprang några vändor kring 9-10 km. Har ju haft ont i knät ett par veckor men det verkar ha gått över, så nu borde jag förhoppningsvis kunna springa lite längre snart igen. Målet är trots allt att vara någorlunda mer långpassförberedd till sommaren än i fjol. Snabb lär jag väl därför inte bli, men hellre hel kropp än att persa på milen.

måndag 23 januari 2017

Solar plexus

Hej va gör ni?
Skräll detta.

Ni kanske undrar vad JAG gör, och jag jobbar mest i vanlig ordning. Reklamen gör inte sig självt, osv (eller GÖR den? Det är en diskussion för vidare samtal det). Men förutom det har jag börjat boxas?!? Så konstig turn of events ändå. Senast i fredags fick jag till exempel en snyting rakt i ansiktet så näsblodet flödade. Har ständigt mörbultade knogar trots både lindor och handskar. Äger ett tandskydd. Vem, jag säger VEM, hade anat detta? Inte var det då jag, i alla fall. För den som glömt det så hatar jag att ha ont och göra illa mig och kan inte ens begripa hur folk kan få en kick av sånt.
Å andra sidan så älskar jag ju att ta i och bli trött och känna mig stark, så då får man kanske offra lite blod.

Fast i helgen har jag varit dalarna och åkt skidor. Stakade ca 40 km på ett dygn, vilket jag tydligen tyckte var ett rimligt första pass för året. Nu mår triceps & rygg, kan man säga. Gick sedan upp kl 06 imorse för att gå till den svettiga källaren som är boxningslokalen för att slåss en timme för jobbet, ifall det skulle finnas något uns av energi kvar i överkroppen.
Gör det tre gånger i veckan. Ett sällsynt effektivt uppvaknande.

Det om det.
Egentligen var jag inte i Falun för att staka mig sönder och samman, utan för att gå på Krippas disputationsfest. Skulle hålla tal, men blev så rörd och betagen av att känna en sån mäktig och härlig människa att jag inte kunde sluta gråta. Kul ändå för övriga 40 pers på festen som artigt fick sitta och titta på mig storgråtandes och hulkandes rakt ner i en mikrofon. Men man kan i alla fall inte beskylla mig för att inte vara uppriktig och leverera med känsla.
Är all känsla en bra känsla, kan man ju såklart kontra med. Men hur bra är ni själva på att hålla tal säger jag då!