måndag 22 augusti 2016

Intervaller, Tre Berg, Gubbighet, det vanliga.

Man kan ju nu, med tanke på stillheten här, börja undra om jag dog EFTER det där fjälloppet, som någon slags retroaktiv reaktion. Inte heller så var fallet!

Det jag däremot gjorde var att åka till västkusten (jag vill understryka här att jag försökte skriva "bästkusten" men att datorn autocorrectar till ett inledande V sååatt...) och försöka ställa mig in hos min 1,5-åriga brorsdotter/mitt hjärtas fröjd & glädje etc. Att springa ett ultralopp visade sig vara en ganska bra uppvärmning inför att ägna dagarna åt att springa med hjärtat i halsgropen efter unge som inte har några spärrar och därför hejdlöst kastar sig ner för allt från bryggor till soffor till klätterställningar till famnar. Jag betvivlar STARKT att jag ens är släkt med detta barn med tanke på att jag själv som bekant är rädd för allt som inte är att ligga helt stilla med flytväst på fast mark i växlande molnighet.

Nåväl. Nu är jag i dalarna. Här har jag kutat med mina hundar i skogen och ätit olika sorters kakor. Den senaste veckan slog jag även på stort och sprang två intervallpass vilket väl inte har hänt sedan dackefejden. Det börjar kanske trots allt bli dags att försöka bli lite snabb igen. Resultatet av att springa fort när man inte gjort det på några år är ju tyvärr att man blir sopslut, så jag orkade bara fyra och var förmodligen ingen vacker syn. Det positiva är ju att dalarna är glesbefolkat så det är inte så värst många som behöver lida av den synen.

Annat:

- har de senaste dagarna diskuterat mina favoritämnen/hatämnen (beroende på diskussionspartner) sport & jämställdhet, efter att sveriges största cykellag på herrsidan, Tre Berg, gått ut med PM inför sin årliga tävlingshelg. Arrangemang som man hade kunnat misstänka hade kapat sina PM straight outta nordisk familjebok 1935. Man skall aldrig sluta förvånas. För den som undrar så fick killarna som ville cykla dela på över 50000 kr, medan damerna fick 0.
0!
NOLL?!?!?
Även om det redan innan var uppenbart att man som cyklande tjej helst ska vara ihop med någon i herrklasserna för att få plats i team, bra spons, etc, så trodde jag ändå inte att någon skulle försöka bygga upp hela systemet på någon slags försörjningsplikt där herrarna vinner en hushållskassa åt sina flickvänner som därför inte behöver ha några prispengar?! För det måste väl vara den enda rimliga tanken bakom. De kan ju inte tro att kvinnliga idrottare inte har omkostnader? Eller inte betalar lika mkt i startavgift?
Folk är galna.

(Ryktena säger att de nu korrigerat detta och helt enkelt plockat bort damtävlingen ur programmet, såå...)

Som vanligt hade jag önskat att det NÅGON gång kunde kliva fram NÅGON ENDA aktiv kille i de här elitlagen och visa att han inte ställer upp på att tävla under de här villkoren, eftersom varken förbund eller klubbar lyssnar på damcyklisterna själva. Det har hittills inte hänt. Jag lämnar er med den informationen antar jag.

tisdag 9 augusti 2016

Efter Axa

Jaha, ja, ni undrar förstås om jag blev kvar där ute på fjället eftersom jag inte uppdaterat?
Det blev jag inte. Men det var inte långt ifrån. Mellan ca km 20-30 var jag fullständigt övertygad om att jag faktiskt inte skulle ta mig i mål. Tyvärr visste jag inte heller hur jag skulle kunna göra något annat än att ta mig i mål, eftersom det knappast är särskilt lönt att bryta ett lopp mitt på ett väglöst fjäll. Man lär ändå ta sig hem för egen maskin, så själva brytandet blir i praktiken ganska meningslöst eftersom det ju ändå innebär att man måste fortsätta springa.

Så ja, jag kom fram. Dock knappast för egen maskin utan enbart genom att bli puttad, släpad, dragen, peppad och påhejad av min lagkamrat Krippa som är en maratonmaskin som i princip lika gärna hade kunnat skippa hela loppet till förmån för att stanna hemma och vänta på bussen pga det hade inneburit ungefär lika mkt stillastående dötid i väntan på något som aldrig verkar dyka upp. Dvs jag. Men hon fick åtminstone gott om tid att njuta av utsikten, och det skall ju inte föraktas. Man skulle kunna se mig som en slags tvingande mindfulnesscoach. En rejäl bromskloss som omöjliggör för lagkompisar att stressa genom loppet. Varsågod.

Ärligt talat var jag inte beredd på att må så dåligt som jag gjorde. Visserligen har jag inte kunnat träna särskilt vettigt de senaste två åren pga ryggen, men jag hade ändå kört tre rejäla långpass innan vilket jag naivt nog trodde skulle hjälpa mig. Vad jag däremot inte hade räknat med var att inleda loppet med 15 minuter mjöksyrespurt uppför grusbacke där folk skenade som vore de en gnuhjord med vittring på Mufasa för att komma först in på stigen upp mot första toppen. Blev således tvärrökt direkt, och sedan gick det bara utför (känslomässigt, tyvärr inte banprofilsmässigt).

Efter det är mitt minne av banan suddigt, men lerigt. Minns en evighet av steg klafsande i ankeldjupa dypölar, halkande i branta genomgeggiga utförslöpor, greppandes efter nån tanig fjällbjörk som kanske kunde hejda lerkanandet, samt att det varje gång man höjde blicken tornade upp sig ett berg där man kunde se ett pärlband av små, små människor som ringlade upp mot toppen (då var det ändå bara tre toppar, så vi kan av det dra slutsatsen att jag inte tittade upp så ofta).

I höjd med toppbestigning nummer två maxade jag misären genom en lätt panikattack med tillhörande andningssvårigheter. Satte mig på huk med ansiktet i händerna och övervägde mina alternativ i livet. Insåg att det bara fanns ett enda - att fortsätta springa, pga orsakerna nämnda ovan. Löste därför istället det hela genom att bli konstruktiv som en treåring, dvs genom att kanalisera uppgivenheten genom fortsatt gråt. Hulkade och haltade mig fram med en sönderriven gel i ena näven och min stolthet lika trasig i den andra. Det gick så långsamt att jag började tro att jag skulle bli tvungen att dö längs den där jävla banan. Funderade på om det var rimligt att helt sonika bara trotsa livet självt och sätta mig rakt upp och ner och vägra röra mig, så kunde världsjäveln få lösa det problemet bäst den kunde! Insåg till slut att nej. Grät lite till. Och så vidare.

Med en mil kvar såg Kristin till att jag fick i mig en mugg coca cola vilket som vanligt var en magisk dryck. Med det i blodet lyckades jag skrapa ihop resterna av mig själv såpass hjälpligt att jag faktiskt fick springa om några gubbar både på väg upp och ned för sista fjälltoppen. (Kristin hann under den tiden både mer eller mindre springa backintervaller samt gå och kissa, för den som undrar exakt HUR mycket starkare än mig hon var.) Vi kom i mål efter 6,5 h. Jag tog ett steg över mållinjen och ramlade in i Krippas armar och grät som ett barn av lättnad över att vara framme, tacksamhet över att ha fått göra det med henne, kärlek till livet, lyckan över att inte behöva springa över en enda sten till, att det finns hundvalpar, människor och vatten i världen, samt allmän salighet över livet etc. Hade absolut ingen som helst rimlig nivå av känslomässighet.

Allt som allt var det alltså en vidrig upplevelse under tiden, men härligt såhär efteråt att få uppleva den där gränslösheten både vad gäller vidsträckta vyer och fysiska och psykiska reaktioner. Eftersom jag tydligen hatar mig själv är jag nu mycket peppad på att göra om det nästa år. Förhoppningsvis med ett år av frisk och hel kropp och tillhörande regelbunden träning och bättre form. Längtar redan.


måndag 1 augusti 2016

Inför Axa

Hej, kul att ses igen alla mina 11 läsare, hur mår ni?
Själv har jag haft ont i halsen i en vecka. Maxade sommaren förra måndagen genom att springa två mil i skogen och avsluta med att springa rakt ner i sjön. Så kul ska man ju inte ha det och synden straffar sig själv och så vidare, så sedan dess har jag varit sjuk.

Ändå bättre att ha varit sjuk den gångna veckan än den kommande, för på lördag ska jag springa en fjällmara. Eller en fjällultra är det väl, om man ska vara petig, för det är 44 km. Tvärtemot all världens motivationspsykologers råd har jag ägnat all min tid fram tills nu åt att visualisera mig själv gråtandes, vilse och ihjälfrusen på nån ensam och avig fjälltopp, istället för segergestikulerandes och high-fiveandes efter målgång. Jag är alltså milt sagt lite osäker inför hur det hela kommer arta sig.

De här senaste dagarna när jag har börjat styra upp min packning inför det här loppet har det också blivit tydligt för mig att det inte är ett löplopp, det är en äventyrsaktivitet?!
Saker man måste packa: kompass(?!?!?!?), mössa och vantar (!?!?!?!), FÖRSTA HJÄLPEN-KIT(!?!?!?!?!). Det tydligaste tecknet på att man förväntas dö ensam och vilse på ett fjäll är väl ändå att man måste ha med sig kompass och första hjälpen? Om man INTE skulle gå vilse och bryta benet i sin ensamhet vore det helt överflödigt med sådan utrustning. Mig lurar man inte.

Även om man kollar på kringeventsen runt själva loppet där uppe i Åre så är det helt tydligt vilken typ av människor man förväntas locka. Man kan under veckan till exempel ägna sig åt helt vanliga orimliga aktiviteter så som repellering, forskajak, zipline, forsränning eller skärmflygning. Jag vet inte hur väl ni känner mig, men jag är ju alltså en person som är så rädd för både höjder och vatten att jag KNAPPT är bekväm med att åka hiss och i ärlighetens namn tycker det är liiiite läskigt att åka djurgårdsfärja.

Det är tur att jag gillar att vara trött i alla fall, för jag tror (hoppas vid guds nåde) att ett löplopp trots allt inte kan vara annat än jobbigt på fast mark. Jag tar dock inget för givet.

måndag 30 november 2015

Rörelsens tid är nu

Så, nu har jag lite mer tid. Tentan gick ok. Jag slapp mitt hatämne, nämligen frågan om det finns något med nödvändig existens, och fick istället bre ut mig om tid. Det var skönt. Tid känns ändå lite mindre abstrakt. hahaha

För den som inte är insatt så kan man grovt dela upp tidsteorier i A-tid och B-tid. Om man skall sammanfatta så innebär B-tid att tiden inte rör sig, utan att tidslinjen i princip är en statisk linje av händelser enligt modellen Händelse A - Händelse B - Händelse C - Händelse D osv, och det som gör att vi upplever att tiden "går" är att vi helt enkelt upplever de olika händelserna och liksom själva förflyttar oss längs med händelseaxeln, men i själva verket står alltså själva tiden still. Det innebär ju också att allting som någonsin hänt eller någonsin kommer hända i själva verket alltid finns, eftersom B-tidens tidslinje inte har något "förflutet" eller någon "framtid" (och därför heller inte något "nu" som på något vis skiljer sig från andra tidpunkter i tiden).

Personligen kan jag känna att det känns lite kontraintuitivt? Just upplevelsen av att nuet ändå är lite mer verkligt och har någon mer speciell egenskap än tidpunkter som inte är nuet, känns ju spontant mer rätt. Då kan man istället vända sig till A-tiden. Det är en teori som menar att tiden faktiskt går, samt att "nuet" har en lite speciell ställning och liksom konstant förflyttas in i framtiden till nya "nu", samtidigt som det förflutna, de "nu" som varit, inte längre finns. Är ni med? Å andra sidan kan det kännas problematiskt att tänka sig att ingenting mer än nuet existerar, när nuet på något sätt bara kan definieras som det som händer i skärningspunkten mellan förflutet och framtid?
Att köpa teorin om A-tid innebär också att det aldrig kan finnas komplett händelselöshet, för något händer alltid i och med att åtminstone tiden går. Enligt B-tiden är det teoretiskt möjligt med total händelselöshet. Om inget händer så händer ju inte det vi upplever som tiden heller.

Ett problem för A-tiden är istället att om tiden nu rör sig framåt, så måste man ju kunna mäta den rörelsen på något vis? Om en löpare rör sig framåt så mäter vi ju hastigheten i.... just det, tid! Tiden bör ju då också mätas mot någon tid, men den kan ju inte mätas mot sig självt. Alltså måste man i så fall tänka sig en form av hypertid, mot vilken "vanlig" tid förhåller sig, och det skulle man ju förstås kunna tänka sig att göra. Det blir dock jobbigt när man inser att hypertiden ju OCKSÅ är en tid, som ju då också rör sig, och som också måste mätas mot något, och då måste man ha en hyper-hypertid, som ju OCKSÅ är en tid, som måste förhållas mot något, osv osv. Ni fattar. Man kan inte vinna mot tidens tand.
Livet, sån bråkstake.

En rolig konsekvens av B-tid är ju att hela den här mindfullness-grejen blir rätt märklig, pga det får väl ändå anses rätt kontraproduktivt att kämpa hårt för att "vara i nuet" när nuet alltså inte är varken mer eller mindre av någonting än vilken annan tidpunkt som helst i evinnerligheten? Man skulle lika gärna kunna anstränga sig för att vara i förrgår. Man väntar ju på att nån jobbig jävel ska skriva en debattartikel om DET.

På tal om mindfullness(?) så har jag inte börjat meditera men åtminstone börjat ägna mig åt rörlighetsträning vilket är om inte samma sak, så åtminstone ungefär i samma ände av träningsskalan. Min teori är att det ska vara bra för min rygg (detta epos). Än så länge är utfallet lite oklart, men jag har märkt att jag är väldigt rörlig i ryggen men väldigt stel i baksida lår. Möjligen är det så att jag kompenserar för min lårstelhet genom att ta ut för mkt rörlighet i ryggen och därför får ont? Jag utelsuter inget.

Utöver det har jag sprungit en del intervaller på band. Jag är inte supersnabb men jag behöver i alla fall inte ta löpbandet längst bak och stå och skämmas av långsamhet, så det finns både hopp och potential. Tråkigt att springa på band, tänker ni. Tråkigt att vara trångsynt, säger jag! Det finns ändå ingen natur att uppleva i centrala Stockholm, och om man springer på band får man bada bastu efteråt vilket är min nya besatthet. Älskar ingenting mer just nu. Men mer om det nästa gång.

lördag 28 november 2015

arte et marte

Hej ni sover väl inte??
Jag är uppe och ska skriva en tenta i metafysik, känner mig orimligt dåligt förberedd men man kan ju åtminstone försöka. Kul ämne annars, men tråkigt att ha behövt tugga sig igenom rätt mastiga ämnen som fri vilja, objektiv sanning, vad som gör en personlig identitet, vad är tid, osv, på lite för kort tid bara. Det KAN kännas som att man inte riktigt har rett ut de gamla grekernas eviga frågor på en eftermiddag, men det är väl bättre att ägna några veckor åt det än att inte ägna någon tid alls.

I torsdags var jag på Mackans genrep av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och FY FAN det var en kulturupplevelse det. Premiär idag, alla borde gå och kolla. Den handlar om norrland och ondska. Vidden av genipersoner i den där produktionsgruppen alltså. Det nästan mysigaste med det hela var dock att det gav mig en välbehövlig kulturinjektion i största allmänhet, och det är inte precis något som varit särskilt närvarande i mitt lilla liv på sistone. Allt har mest varit politisk depression och jävligt störig debatt med folk som inte kan tänka abstrakt och man kan ju vilja gå i älven för mindre. Nu vill jag däremot bara tänka på konst igen, så allt känns mycket bättre.

Jag har tränat också men det får vi ta nästa gång, nu ska jag bege mig till uni för att motivera varför gud finns (obs tror inte att gud finns) (eller?) (ELLER?) och varför ingenting finns (ELLER????)!
Laterz!

fredag 16 oktober 2015

Vandraren

Ett av mina största problem med att nu vara tillbaka i Stockholm är att man spenderar så orimligt mycket tid inomhus hela tiden?!?
Jag är ju ändå en tränande människa som kanske är ute nån timme i snitt per dag i det syftet vilket förmodligen ändå är mer än de allra flesta, men det är liksom inte tillräckligt. Att gå till detta från ett liv med hästar och hundar och skog och mark där jag vant mig vid att få vara utomhus flera timmar om dagen, utöver den där timmen träning, är en ganska stor kontrast. En flumbrasklapp här, men att vara utomhus på det viset, året runt och oavsett väder och vind, ganska många dagar i veckan, ger en någon slags lugnande känsla av att vara ett med naturen och liksom inse sin plats. För mig är det ganska existentiellt. Vet inte om ni fattar? Man kanske måste uppleva det? Hur som helst så är det något som jag upplever som rätt viktigt för att inte bli helt lost i världslig strävan efter typ "fet lägenhet" eller diffus "framgång" och jag är ju en neurotiker så... (Det är även mitt starkaste argument för att det är ovärdigt att inte leva sitt liv på landsbygden och jag tror på ett helt ocharmigt sätt att ALLA människor skulle må bättre av det, det är bara att vissa inte insett det än.)

Hur som helst. Lösningen skulle förstås vara enkel genom att helt enkelt skaffa hund, men jag vet ju dels inte vad jag ska göra av mitt liv osv så jag vet inte riktigt om jag kan det än, plus att jag inte vet om jag tycker Stockholm är det optimala stället att ha hund på. I brist på det så upprätthåller jag en acceptabel nivå genom att typ promenera hem från Universitetet de flesta dagar. Det tar bara lite drygt en timme och det är ju inte precis en naturupplevelse längs Birger Jarlsgatan, men man får i alla fall vara utomhus. Däremot är det ju rätt tråkigt att promenera utan både djur & natur så för att lösa detta har jag börjat lyssna på poddar. De enda jag gillat hittills är "En varg söker sin pod" och "Stuff mom never told you". Finns det andra poddar som folk som gillar dessa brukar gilla? Obs EJ om träning (om det inte är väldigt nyskapande på det temat) och ej typ alex & sigge eller liknande mög. Det måste vara smart + kul + bildande.

tisdag 13 oktober 2015

En lite sämre spaning

Spanarna i P1 beskriver själva sitt program såhär:
I Spanarna hör du en panel med tre ovanligt skarpsynta personligheter som försöker avläsa tendenserna i det vardagliga bruset, för att sedan presentera sina framtidvisioner för dig. Allt, högt som lågt blandas i skön förening.

Utan att ondgöra mig över programmet, som jag faktiskt gillar, så känner jag nog ändå att det kan finnas utrymme att ifrågasätta hur mycket av fingret som ligger på pulsen när den spaning de stoltserade med i helgen var att det kommer komma en ny motionstrend, i form av leriga löplopp där man ska bli smutsig och kanske ta sig över hinder...

....
.... så atte ...


De har alltså vänt ut och in på internet, satt fingret i luften, känt var vindarna blåser, lagt samman ett och ett, kollat rönnbärens riklighet och svalornas flyghöjd och avläst "tendenserna i det vardagliga bruset" för att till sist känna att det här med Tough Race/Tough Viking/Toughest/Tjurruset/jag kan inte ens skriva ner alla pga det finns SÅ HIMLA MÅNGA är nästa nya grej? Well.

Jag vill nu inte vara den som är den, och det är möjligt att det ÄR tre ovanligt skarpsynta personer, men att spå obstacle racing, något du kan göra över hela världen och en typ av lopp som arrangeras till och med i minsta lilla bruksort i Sverige, som nästa nya grej är väl lite grann som att spå glutenfritt som nästa nya kosttrend, Idol som nästa stora tv-satsning eller New York som nästa stora populära resmål?