torsdag 13 oktober 2016

Tips!

Här är mina tips på svenskar (och en norsk) som nu kan börja peppa för sina vinstchanser när nästa års nobelpristagare i litteratur ska utses:

Jimmi Eriksson, årets kock 2016 - vägen till hjärtat går som bekant genom magen, så en go macka bör absolut kunna läsas som poesi.

Fredrik Eklund, mäklare - kränger lägenheter för summor som känns uppdiktade, plus älskas av killar. Bör således vara litteratur.

Anneli Alhanko, prima ballerina - dans är som alla vet poetry in motion.

Alla på twitter - den moderna haikun.

Ernst Billgren, konstnär - starkt inspirerad av fabler, vilket alla vet är en slags saga. Man bör därför definitivt kunna läsa tavlorna som om de vore litteratur.

Alex & Sigge, podpolare - gillas av jättemånga killar och använder ord, så det borde i princip kunna läsas som poesi.

Kungen - ni säger dyslexi, jag säger poesi!

VM-laget -94 - av uppenbara anledningar.

Johaug, norska - doping är som poesi för idrotten. Dopad idrott skapar nya perspektiv och måttstockar. Det omdefinierar vad det är att vara människa. Bör således vara poesi.

PewdiePie, youtuber - vet ni hur svårt det är att vara bra på dataspel? Svinsvårt. Nästan lika svårt som att förstå poesi.

Den som skriver visdomsorden på Yogi-tea-tepåsarna - "where ever you go, go with all your heart". Starkt! Givetvis inte RIKTIGT lika starkt som Dylans "Wintertime in New York town, the wind blowin' snow around", men sometimes second best is the best you are going to get, som Jarvis skulle sagt det.

Ja, hörni. Nu är möjligheterna sannerligen oändliga. Kanske borde Akademin dela ut nästa års litteraturpris till sig själva? Årets motivering har ju skapat situationer värdiga att kallas konst. Ingen vet hur de ska reagera! Världen upplevs vara upp och ned! Tiden ur led! (RIM! Nästa års pris till MIG!!). Folk citerar och diskuterar hej vilt! Känslor är i omlopp! Och vad är poesi, om det inte är förmågan att röra upp känslor?
Så grattis Svenska Akademin. Gravt imponerande ändå att iscensätta allt detta enbart för att kunna sluta cirkeln och ta priset själva nästa år.
Chapeau!



söndag 2 oktober 2016

Vargadagar

Igår pratade jag inte med någon på hela dagen, förutom när jag på förmiddagen frågade en kille om vägen hem efter att ha sprungit vilse i nackareservatet (fortfarande helt omöjligt att lära sig hitta där...). Ägnade istället resten av dagen samt kvällen åt att läsa en bok om en kvinna som isolerar sig i sin lägenhet och på grund av det blir galen.

Det var en nästan lika stressande och psykotisk upplevelse som när jag för några år sedan befann mig ensam en vecka på en ö i sydostasien och läste en bok om en man som reste ensam till en grekisk ö och på grund av det börjar hallucinera och blir galen.

Överlag borde jag välja kultur med större omsorg om omständigheterna för inmundigande, kan man känna.

måndag 26 september 2016

Leva life

Har umgåtts närgånget med ca 200 förkylda personer de senaste veckorna, samt dragits med en irriterad hals själv sen i fredags. Tog därför det säkra före det osäkra i helgen och gjorde inte många knop.
Åt en pizza, kollade på lidingöloppet, jobbade, fick veta att mitt ex träffar en ny tjej, laddade ner tinder, tänkte på livet, läste en bok, sov fem timmar och gick till jobbet imorse. Älskar ändå jobbet. Hoppas kunna träna ikväll även om det väl är föga troligt med tanke på att jag blir sjuk av allt under sju timmars sömn. Nåväl.

Blev så racesugen av att kolla på lidingö. Jag är ju inte precis den som kan ta ut mig till död'n på egen hand, och det är så gött ändå att få vara helt jävla sopslut. Det är väl utmattning, att bli nedslagen eller att bli svinfull som fungerar för att hantera livet, och båda de sistnämnda får så tråkiga konsekvenser. Utgår ifrån att det är skälet till att alla tränar.

fredag 23 september 2016

STOP

Förlåt men jag har inte kunnat ANDAS på grund av träningsvärken de senaste dagarna, så det har inte riktigt varit läge. Skriver detta medan jag håller andan. Måste fatta mig kort.

onsdag 21 september 2016

Vidgade vyers visa

Idag har jag Testat Nåt Nytt(tm). Man ska ju göra sånt. Utvecklas som människa och det ena med det andra. Ett problem med det är oftast att vanan är en ganska tung debattör att vinna över, men det kommer ju tillfällen när till och med jag har svårt att hitta argument (obs sällan). Till exempel när ens jobb tränar boxning på lunchen. Och man har med sig träningskläder. Och inte ska gå ut och luncha. Och någon frågar om man ska följa med. Och man älskar att träna. Och man ändå inte kommer hinna träna ikväll. Och man älskar det sociala i gruppträning. Och så vidare.

Så jag har alltså idag gått till en insvettad källare, lånat boxningshandskar så impregnerade av svett att mina händer fortfarande, en dusch och tre handtvagningar senare, luktar gammal skosula, och boxat mig till blodvite. Det var SÅ kul. Jag vill göra det varje lunch från och med nu?! Älskar att lära mig nya fysiska grejer? Sällan är upplevelsen av att vara kapabel så stark, och är det något jag älskar att känna i mitt i övrigt neurotiska liv så är det att just känna mig kapabel och redig.

Dock, det spännande med att göra saker med överkroppen när man normalt sett inte gör det är att det känns helt bisarrt att få mjölksyra i allting ovanför midjehöjd. Min kropp instämmer i den känslan, pga jag har sedan klockan ett inte kunnat lyfta armarna över brösthöjd utan att darra som en besatt parkinsonpatient. Sällan man upplever det efter ett löppass ändå. Första timmen var det lite kämpigt att kunna skriva på tangentbord också. Det börjar som tur var lägga sig nu, men jag tänker nog inte precis börja skruva upp hyllor i takhöjd ikväll.

Det hade jag i och för sig inte planerat att göra ändå. Även om jag kanske kunnat, pga igår fick jag veta att jag kan bo kvar i min lägenhet i ett år till! Värt ett fir!

(ps. sprang igår korta intervaller i 3.35-fart?! vad är det som händer?!)

måndag 12 september 2016

Ett jinxande

Kul att vi hörs så ofta nu förtiden?
Igår sprang jag bana. Förutom att jag var tvungen att cirkulera runt hela idrottsplatsen som en vilsen skata innan jag ens hittade ingången i gallret så gick det bra. Det kan jag säga eftersom jag inte sprang med klocka. Det är även mitt kanske starkaste argument för att just inte träna med en massa gearz. Härligt att bara "det gick bra!" på frågor om passet, enbart för att man gick i alla uppförsbackar och bara sprang i nedförslut vilket ju då ändå inte gör att man direkt ljuger om man säger att man sprungit fort (obs sann historia ur mitt liv).

Men nu sprang jag alltså inte nedåt utan platt och vänstervarv. Masade mig igenom 3*5*200. Misslyckades såklart med farthållning (pga ingen klocka?) och hade med stor sannolikhet inte direkt samma tider i slutet som i början. Å andra sidan hade jag desto mer mjölksyra. Även om det inte precis är kosher i träningssynpunkt att lägga upp ett pass på det high chaparall-sättet så är det ändå lite fostrande för min kropp att få ta i lite ordentligt. Det har inte varit mycket syra i den de här senaste två åren och det kan den gott ha.

Tre bra pass i tre dagar i rad hörni! Nu är comebacken nära!

Faktiskt obegripligt skönt att kunna träna mig trött igen och inte behöva sluta på grund av att det gör ont någonstans eller för att jag är rädd att jag kommer få ont i morgon annars etc etc. Men för att inte utmana ödet alldeles för mycket så vilar jag idag. Lika bra det, för det är fotbollsmatch utanför mitt hem här vid Globen och att ens ta sig till Ica var som att brottas med 200 huliganer. Och det är inte ens en metafor! Det var bokstavligen det jag gjorde! Känner mig efter detta redo att söka till gladiatorerna 2017.

lördag 10 september 2016

en ospännande uppdatering

Hej och grattis på geologins dag!
Jag har firat den genom att samla sten i skosulorna. Efter ett år tillbaka i den här stan har jag insett att jag inte bara är här på besök (whaaat) och har därför också insett att jag behöver vidga mina löprundevyer och inte längre bara kan variera mig mellan två olika svängar om jag vill undvika att dö av tristess. Därför har jag de senaste veckorna påbörjat projektet att lära mig hitta i nackareservatets gruslabyrint. Det är som alla vet omöjligt, eftersom allting ser likadant ut och det finns 250000 olika spår, slingor, grusvägar och stigar, men jag jobbar envist på enligt metoden att memorera en kort sväng och sedan utöka den liiiite varje gång. Hittills har jag uppenbarligen åtminstone kommit hem igen så det funkar ju relativt bra.

En annan metod hade förstås varit att springa med telefon och kunna orientera sig medelst gps, men man är väl ingen fegis? Under mild protest inför mig själv har jag dock faktiskt sprungit med klocka för att få ett hum om distansen, men annars är jag ju en stark förespråkare av asketiskt idrottande.  Älskar i alla fall att åtminstone få se lite träd och mossa under passen. Ingen blir väl lycklig av asfalt.

Igår skrapade jag ihop 6*4 i miltempo. Eller ja, uppskattat miltempo. Jag har ingen som helst aning om var min faktiska form befinner sig, så det var en helvild höftning. Idag 14 km slöjogg. Imorgon ska jag jobba. Jag har nytt jobb? Det är BÄST och jag älskar det och tycker inte ens att det gör nåt att jobba veckans alla dagar eller till midnatt men man blir ändå lite slut i huvudet av det, vilket också gör att jag inte ens har nåt kul att säga om träning pga tänker inte ens på något annat. Kanske om någon vecka när jag vant mig.

Ber om ursäkt för att jag upptagit er tid med det här inlägget? Lovar bot och bättring.