Tack & adjö bloggen

Nej, nu inser vi fakta, här blir det ju verkligen inga barn gjorda så från och med nu hittar ni mig enbart på

KADENS.SE

eller på min

TWITTER

Där är det å andra sidan desto mer livat.

Höstslött

Jaha, här händer det ju inte så mycket så det stör? Jag skulle kunna skylla det på så mycket, men det är väl som alla fattar mest det här med att jag får skriva av mig lite på kadens, plus att det tävlas och has hela helgerna, plus att jag åker fram och tillbaka till uppsala i veckorna, och däremellan försöker upprätthålla någon form av anständig nivå på 1.min uppenbarelse, 2. mitt hem, 3. min träning, 4. mitt sociala liv, 5. min sömn och allt sånt där annat och det här med att dygnet trots allt inte har fler än 24 timmar vilket gör att jag förstås ligger back på alla fronter. Hårt liv. Nu ska jag kränga däck på hjul, har fått veta att man ska. Räknar med tårar.

Skjut mig

men vad i HELVETE SJ, vad är ert jävla problem?!?!? Skulle kunna skjuta någon. Är väl en timme sen. Inga som helst konstigheter. Har väl stått still i Sala i en miljard år utan någon som helst upplysning om varför eller hur länge eller något annat heller för den delen. SJ ba "vi är tyvärr lite sena", och man ba "ok, oooooook" och en gång är ingen gång osv men vad HÅLLER DE PÅ MED?? Jag har hittills, av fyra resor i veckan under hösten, varit i tid en (1!!!!!!!) gång. EN=!?!? Vad är grejen? Försöker de på hustrumisshandlarvis få en så nerkörd i skorna genom att vara konstant värdelösa så man tillslut ska ge upp och acceptera sitt öde bara eftersom man inte förtjänar annat än ett evigt cirkulerande i försenade vagnar? SJ, är det så? Ska jag se ert slösande av min tid som någon slags uppercutmetafor? Åååhhh. Exakt vad är affärsidén? Att på riktigt förkroppsliga all världens värdelöshet? Det kan ju helt uppenbart inte vara att ta människor från plats A till plats B i alla fall eftersom det ALDRIG NÅGONSIN SEDAN 1856 HAR SKETT. Alltså. Alltså? Alltså! Orkar ej. Har sovit fyra timmar. Är hungrig. Är förbannad. ÄR SEN?!?!?!!!!

En pudel

Ni vet den här leken(?) man gör när man ska bestämma vad man skulle välja av en viss sak om man bara fick ha den enda sedan i resten av sitt liv? Typ vad skulle du välja för klädesplagg om du bara fick ha på dig det enda i resten av ditt liv, osv. I min ungdoms glada dagar höll vi av någon anledning ganska ofta på sådär när det gällde mat. Kanske för att jag kände rätt många veganer och andra med redan begränsade matvanor som liksom fick ämnet att kännas aktuellt, jag vet inte. Hur som. Reglerna utvecklades ju med tiden till att bli rätt specifika. Man får tex räkna med att man får ha salt & peppar och lite basickryddor, men inte typ, tillbehör. Och.Så.Vidare.

Slutsatsen blev i alla fall alltid att potatis skulle vara det optimala livsmedlet att välja. Det kom i och för sig alltid nån himla besserwisser som ba "amen hallå, hörni, om man väljer ÄGG, då får man faktiskt i sig allt man behöver utom c-vitamin...!!!", men som totalt hade missat tanken på hur vidrigt det skulle vara redan efter en halv dag enkom fylld av ägg. Potatis däremot. Teh shixznit.

Nu är jag hur som helst beredd att revidera den där EFTER ÅRATAL av grubblande framkomna slutsatsen, för om jag bara fick äta en grej så skulle det ju vara det här:

Lunchinlägg

Läser Christine de Pizan. I studiesyfte förstås. Det är lite som att läsa en medeltida Cosmopolitan. Eller kanske typ, en medeltida version av Afotnbladets Eva Rusz, förutom då att kvällstidningarnas frågespalter fortfarande är medeltida, så det är väl inte en så bra jämförelse ändå. Hur som helst. Det här alltså:

"Antag att mannen, som kan tillhöra vilken samhällsklass som helst, beter sig motbjudande och våldsamt mot sin hustru och inte visar henne någon kärlek eller inleder en kärleksaffär med en annan kvinna. Om hustrun inte kan ställa allt till rätta, måste hon stå ut med detta, hyckla och på ett klokt sätt låtsas att hon inte lagt märke till det och att hon faktiskt inte känner till det. Som en förståndig kvinna tänker hon: "Om han gör livet surt för dig och du grälar på honom, har du ingenting att vinna utan spjärnar bara mot udden. Han kanske överger dig och då kommer folk att skratta åt dig ännu mer och dra skam och vanära över dig, och det kanske skulle bli ännu värre för dig. Du måste leva och dö med honom hurdan han än är."
Efter att ha gjort dessa reflektioner bör den kloka damen anstränga sig för att behålla hans intresse genom att vara behaglig och vänlig, och om hon tror att det vore bättre att tala med honom, skall hon milt och taktfullt bringa saken på tal, när de är ensamma tillsammans. Än kan hon förmana honom av tillgivenhet, än vädja till den misskund som han bör visa henne, och än genom ett leende vilja verka göra saken till ett skämt."

Härliga tider!

Annars kan man förstås säga det som min argaste favvistjej istället:



Utöver det, NYTT PÅ KADENS, förstås. Som vanligt. Som hela tiden. Men ni håller väl koll?

Håll ut! Håll ut!

Nytt på Kadens igen! Läs läs läs!

Har ni tålamod med mig? Jag vet ju att det, vilken dag som helst (tex gissningsvis den dag jag säger att jag lägger ner det här nu), kommer komma ett helt vansinnigt sug efter att härja i den här fina gamla bloggen också. Jag har liksom inte hjärta att slita mig! Samtidigt vet jag inte riktigt hur jag ska hantera två stycken? Hur ska jag fördela? Vad ska jag ha vart? Vem kommer fortfarande läsa den här? Ååååhhh.

Och då är jag ändå inte typen som lider av separationsångest. Jag har ju flertalet gånger slängt så gott som hela mitt bohag helt utan sentimentalitet eller tramsig ovilja till frånslit. Jag älskar att slänga! Älskar att radera! Har delete:at åtskilliga ÅR av livs- och blogghistorik förr, så jag borde väl kunna hantera.

Jaja, det kommer väl falla på plats det där med.
Så länge: bear with osv. Och som plåster på såren bjuckar jag på min bästa låt på det gamla goda kärlekstemat:

belgare och cykelcross!

Har bloggat om Duvel! Pommes! Cannondale SuperX! på Kadens. Läs det!