måndag 26 september 2016

Leva life

Har umgåtts närgånget med ca 200 förkylda personer de senaste veckorna, samt dragits med en irriterad hals själv sen i fredags. Tog därför det säkra före det osäkra i helgen och gjorde inte många knop.
Åt en pizza, kollade på lidingöloppet, jobbade, fick veta att mitt ex träffar en ny tjej, laddade ner tinder, tänkte på livet, läste en bok, sov fem timmar och gick till jobbet imorse. Älskar ändå jobbet. Hoppas kunna träna ikväll även om det väl är föga troligt med tanke på att jag blir sjuk av allt under sju timmars sömn. Nåväl.

Blev så racesugen av att kolla på lidingö. Jag är ju inte precis den som kan ta ut mig till död'n på egen hand, och det är så gött ändå att få vara helt jävla sopslut. Det är väl utmattning, att bli nedslagen eller att bli svinfull som fungerar för att hantera livet, och båda de sistnämnda får så tråkiga konsekvenser. Utgår ifrån att det är skälet till att alla tränar.

fredag 23 september 2016

STOP

Förlåt men jag har inte kunnat ANDAS på grund av träningsvärken de senaste dagarna, så det har inte riktigt varit läge. Skriver detta medan jag håller andan. Måste fatta mig kort.

onsdag 21 september 2016

Vidgade vyers visa

Idag har jag Testat Nåt Nytt(tm). Man ska ju göra sånt. Utvecklas som människa och det ena med det andra. Ett problem med det är oftast att vanan är en ganska tung debattör att vinna över, men det kommer ju tillfällen när till och med jag har svårt att hitta argument (obs sällan). Till exempel när ens jobb tränar boxning på lunchen. Och man har med sig träningskläder. Och inte ska gå ut och luncha. Och någon frågar om man ska följa med. Och man älskar att träna. Och man ändå inte kommer hinna träna ikväll. Och man älskar det sociala i gruppträning. Och så vidare.

Så jag har alltså idag gått till en insvettad källare, lånat boxningshandskar så impregnerade av svett att mina händer fortfarande, en dusch och tre handtvagningar senare, luktar gammal skosula, och boxat mig till blodvite. Det var SÅ kul. Jag vill göra det varje lunch från och med nu?! Älskar att lära mig nya fysiska grejer? Sällan är upplevelsen av att vara kapabel så stark, och är det något jag älskar att känna i mitt i övrigt neurotiska liv så är det att just känna mig kapabel och redig.

Dock, det spännande med att göra saker med överkroppen när man normalt sett inte gör det är att det känns helt bisarrt att få mjölksyra i allting ovanför midjehöjd. Min kropp instämmer i den känslan, pga jag har sedan klockan ett inte kunnat lyfta armarna över brösthöjd utan att darra som en besatt parkinsonpatient. Sällan man upplever det efter ett löppass ändå. Första timmen var det lite kämpigt att kunna skriva på tangentbord också. Det börjar som tur var lägga sig nu, men jag tänker nog inte precis börja skruva upp hyllor i takhöjd ikväll.

Det hade jag i och för sig inte planerat att göra ändå. Även om jag kanske kunnat, pga igår fick jag veta att jag kan bo kvar i min lägenhet i ett år till! Värt ett fir!

(ps. sprang igår korta intervaller i 3.35-fart?! vad är det som händer?!)

måndag 12 september 2016

Ett jinxande

Kul att vi hörs så ofta nu förtiden?
Igår sprang jag bana. Förutom att jag var tvungen att cirkulera runt hela idrottsplatsen som en vilsen skata innan jag ens hittade ingången i gallret så gick det bra. Det kan jag säga eftersom jag inte sprang med klocka. Det är även mitt kanske starkaste argument för att just inte träna med en massa gearz. Härligt att bara "det gick bra!" på frågor om passet, enbart för att man gick i alla uppförsbackar och bara sprang i nedförslut vilket ju då ändå inte gör att man direkt ljuger om man säger att man sprungit fort (obs sann historia ur mitt liv).

Men nu sprang jag alltså inte nedåt utan platt och vänstervarv. Masade mig igenom 3*5*200. Misslyckades såklart med farthållning (pga ingen klocka?) och hade med stor sannolikhet inte direkt samma tider i slutet som i början. Å andra sidan hade jag desto mer mjölksyra. Även om det inte precis är kosher i träningssynpunkt att lägga upp ett pass på det high chaparall-sättet så är det ändå lite fostrande för min kropp att få ta i lite ordentligt. Det har inte varit mycket syra i den de här senaste två åren och det kan den gott ha.

Tre bra pass i tre dagar i rad hörni! Nu är comebacken nära!

Faktiskt obegripligt skönt att kunna träna mig trött igen och inte behöva sluta på grund av att det gör ont någonstans eller för att jag är rädd att jag kommer få ont i morgon annars etc etc. Men för att inte utmana ödet alldeles för mycket så vilar jag idag. Lika bra det, för det är fotbollsmatch utanför mitt hem här vid Globen och att ens ta sig till Ica var som att brottas med 200 huliganer. Och det är inte ens en metafor! Det var bokstavligen det jag gjorde! Känner mig efter detta redo att söka till gladiatorerna 2017.

lördag 10 september 2016

en ospännande uppdatering

Hej och grattis på geologins dag!
Jag har firat den genom att samla sten i skosulorna. Efter ett år tillbaka i den här stan har jag insett att jag inte bara är här på besök (whaaat) och har därför också insett att jag behöver vidga mina löprundevyer och inte längre bara kan variera mig mellan två olika svängar om jag vill undvika att dö av tristess. Därför har jag de senaste veckorna påbörjat projektet att lära mig hitta i nackareservatets gruslabyrint. Det är som alla vet omöjligt, eftersom allting ser likadant ut och det finns 250000 olika spår, slingor, grusvägar och stigar, men jag jobbar envist på enligt metoden att memorera en kort sväng och sedan utöka den liiiite varje gång. Hittills har jag uppenbarligen åtminstone kommit hem igen så det funkar ju relativt bra.

En annan metod hade förstås varit att springa med telefon och kunna orientera sig medelst gps, men man är väl ingen fegis? Under mild protest inför mig själv har jag dock faktiskt sprungit med klocka för att få ett hum om distansen, men annars är jag ju en stark förespråkare av asketiskt idrottande.  Älskar i alla fall att åtminstone få se lite träd och mossa under passen. Ingen blir väl lycklig av asfalt.

Igår skrapade jag ihop 6*4 i miltempo. Eller ja, uppskattat miltempo. Jag har ingen som helst aning om var min faktiska form befinner sig, så det var en helvild höftning. Idag 14 km slöjogg. Imorgon ska jag jobba. Jag har nytt jobb? Det är BÄST och jag älskar det och tycker inte ens att det gör nåt att jobba veckans alla dagar eller till midnatt men man blir ändå lite slut i huvudet av det, vilket också gör att jag inte ens har nåt kul att säga om träning pga tänker inte ens på något annat. Kanske om någon vecka när jag vant mig.

Ber om ursäkt för att jag upptagit er tid med det här inlägget? Lovar bot och bättring.

måndag 29 augusti 2016

Projektbeskrivning

Spenderar idag min sista dag i dalom. Förhoppningsvis inte min sista dag här NÅGONSIN alltså, men för i alla fall säg, den här veckan. I eftermiddag åker jag tillbaka till stötch och sedan börjar jag jobba på torsdag. Det ska bli 1. superkul och 2. superläskigt. Men jag försöker undvika att älta min ångest kring sådant som är uppenbara hjärnspöken, så jag ska inte rota mer i den nojan.

För att avrunda min oväntat utdragna vistelse här uppe (den var tänkt att bli ett par dagar, men blev ett par veckor...) ska jag ta med hundarna på en löptur i skogen. Jag älskar skog och hund och de älskar att springa i skogen. Tyvärr bjur dagen på hällregn och är det något mina hundar inte älskar så är det regn. Min löptur kommer alltså eventuellt primärt bestå av att sitta på huk i blåbärsriset och försöka locka ut djuren från en torr plätt under någon ormbunke eller gran. Kommer bli kul! Ni borde hängt på!

Hade även planer på att försöka få ner min CX till Stockholm nu till hösten för att kunna köra lite stockholmscup och närliggande crosscupsdeltävlingar, men jag har insett att jag helt uppriktigt inte har någon enda yta att förvara den på. Ni kanske inte tidigare har förstått vidden av compact living i min lägenhet, men då kan jag upplysa er om att jag i min förra lägenhet hade cyklarna ståendes i köket som inte var större än att jag var tvungen att möblera om dem varje gång jag skulle använda en kastrull, och det tyckte jag funkade bra! Det är inte så att jag har några enorma krav på bekväma förvaringslösningar alltså. Men trots detta finns det på riktigt ingen yta i mitt nuvarande hem. Det är litet.

Cykeln får alltså stanna på landet och därmed har jag inga direkta idrottsliga mål eller syften med hösten, vilket känns lite tråkigt. Hösten gör sig bäst i sällskap med ett projekt, så vad ska jag ägna mig åt?

fredag 26 augusti 2016

Om e-sport och sport-sport.

Kan vi prata lite om det här med årets säsong av Mästarnas Mästare? Efter att jetsettar'n Jon Olsson hoppat av tog produktionen tydligen in en Esport-snubbe. Föga förvånande fick det ett gäng traditionella killsportare att se rött, bland annat hockeyspelaren Tommy Söderström.

"Datorspel hör inte hemma i Mästarnas Mästare! Det är inte en sport!!" vrålar Tommy. "Det är ett SPEL!!! Det är sånt som BARN ägnar sig åt". (Till skillnad då mot hockey, får man anta, eftersom Tommy själv varit med i just Mästarnas Mästare och myst kring gamla filmklipp och skrönor om fornstora dagar).

Men det är ju självklart. Hockey är som alla vet inte i närheten av ett spel eller något som barn håller på med, det är ju en... vetenskap? En överlevnadsteknik? En konstform? En intellektets tango, endast åtkomlig för riktigt mogna och förfinade sinnen hos vuxna medborgare. Oåtkomligt för barn! Precis som alla andra idrotter som figurerat i Mästarnas Mästare. ALLA vet att inte en enda unge spelar innebandy, rider, simmar, håller på med friidrott och så vidare. (Förra året ökade antalet svenska hockeyspelande barn mellan 5-10 år till över 32000 enligt hockeyförbundet, men vad vet jag.) Alla vet även att fotboll inte alls spelas av småknattar på gator och bakgårdar världen över, att golf inte alls bara är en avancerad form av krocket, att bob inte alls bara är en sorts tillkrånglad pulkaåkning och att sport överlag inte har ETT DUGG med LEK att göra. Är det något så är det KRIG. Eller?

Nu vill jag inte på något sätt förespråka e-sport som en vettig sport (jag tycker som bekant att idrott ska innebära blod, svett, tårar och många mil ensam med bultande hjärta, och det diskvalificerar ju såväl hockey som counterstrike och en mängd annat fjös), men man får ju ändå vara hyfsat konsekvent. Har vi nu beslutat att den gemensamma nämnaren för idrott inte ska vara fysisk kapacitet så har vi ju. Att sura över att virtuellt prickskytte inte är samma sak som gammeldags lerduveskytte är väl ungefär lika vettigt som att vägra ta emot kommunikation på annat sätt än via ponnykurir (och sist jag läste en aftonbladetartikel om nämnda Tommy Söderström så hade han i alla fall mailat SVT med sina klagomål).

Jag har ju tidigare i den här bloggen diskuterat lite kring definitionen av idrott, och delade då upp det i tre delar som måste finnas för att vi ska anse att något får vara en sport. Dessa är då: 1. tävlingsmoment, 2. publikvänlighet/underhållningsvärde, och 3. rent spel/rättvisa regler. Det måste alltså finnas en vinnare och förlorare, det måste vara lite kul att kolla på, och "vem som helst" måste kunna vinna om hen tränar hårt (iofs en uppenbar lögn, men det är ju ett ämne för ett annat inlägg).

Om man nu vill skärskåda e-sporten så ser man ju ganska snabbt att den faktiskt faller inom de här ramarna. På många sätt är den väl till och med, på grund av sin digitala natur, betydligt mer publikvänlig än många andra sporter. Vill man försvara den skulle man till och med kunna hävda att den, om någon, inte är något för barn. För att spela counterstrike behöver man till exempel kunna använda en dator, och det är betydligt fler vuxna som har mer problem med det än vad det är som har svårt att knyta skridskor.