Om e-sport och sport-sport.

Kan vi prata lite om det här med årets säsong av Mästarnas Mästare? Efter att jetsettar'n Jon Olsson hoppat av tog produktionen tydligen in en Esport-snubbe. Föga förvånande fick det ett gäng traditionella killsportare att se rött, bland annat hockeyspelaren Tommy Söderström.

"Datorspel hör inte hemma i Mästarnas Mästare! Det är inte en sport!!" vrålar Tommy. "Det är ett SPEL!!! Det är sånt som BARN ägnar sig åt". (Till skillnad då mot hockey, får man anta, eftersom Tommy själv varit med i just Mästarnas Mästare och myst kring gamla filmklipp och skrönor om fornstora dagar).

Men det är ju självklart. Hockey är som alla vet inte i närheten av ett spel eller något som barn håller på med, det är ju en... vetenskap? En överlevnadsteknik? En konstform? En intellektets tango, endast åtkomlig för riktigt mogna och förfinade sinnen hos vuxna medborgare. Oåtkomligt för barn! Precis som alla andra idrotter som figurerat i Mästarnas Mästare. ALLA vet att inte en enda unge spelar innebandy, rider, simmar, håller på med friidrott och så vidare. (Förra året ökade antalet svenska hockeyspelande barn mellan 5-10 år till över 32000 enligt hockeyförbundet, men vad vet jag.) Alla vet även att fotboll inte alls spelas av småknattar på gator och bakgårdar världen över, att golf inte alls bara är en avancerad form av krocket, att bob inte alls bara är en sorts tillkrånglad pulkaåkning och att sport överlag inte har ETT DUGG med LEK att göra. Är det något så är det KRIG. Eller?

Nu vill jag inte på något sätt förespråka e-sport som en vettig sport (jag tycker som bekant att idrott ska innebära blod, svett, tårar och många mil ensam med bultande hjärta, och det diskvalificerar ju såväl hockey som counterstrike och en mängd annat fjös), men man får ju ändå vara hyfsat konsekvent. Har vi nu beslutat att den gemensamma nämnaren för idrott inte ska vara fysisk kapacitet så har vi ju. Att sura över att virtuellt prickskytte inte är samma sak som gammeldags lerduveskytte är väl ungefär lika vettigt som att vägra ta emot kommunikation på annat sätt än via ponnykurir (och sist jag läste en aftonbladetartikel om nämnda Tommy Söderström så hade han i alla fall mailat SVT med sina klagomål).

Jag har ju tidigare i den här bloggen diskuterat lite kring definitionen av idrott, och delade då upp det i tre delar som måste finnas för att vi ska anse att något får vara en sport. Dessa är då: 1. tävlingsmoment, 2. publikvänlighet/underhållningsvärde, och 3. rent spel/rättvisa regler. Det måste alltså finnas en vinnare och förlorare, det måste vara lite kul att kolla på, och "vem som helst" måste kunna vinna om hen tränar hårt (iofs en uppenbar lögn, men det är ju ett ämne för ett annat inlägg).

Om man nu vill skärskåda e-sporten så ser man ju ganska snabbt att den faktiskt faller inom de här ramarna. På många sätt är den väl till och med, på grund av sin digitala natur, betydligt mer publikvänlig än många andra sporter. Vill man försvara den skulle man till och med kunna hävda att den, om någon, inte är något för barn. För att spela counterstrike behöver man till exempel kunna använda en dator, och det är betydligt fler vuxna som har mer problem med det än vad det är som har svårt att knyta skridskor.