Efter Axa

Jaha, ja, ni undrar förstås om jag blev kvar där ute på fjället eftersom jag inte uppdaterat?
Det blev jag inte. Men det var inte långt ifrån. Mellan ca km 20-30 var jag fullständigt övertygad om att jag faktiskt inte skulle ta mig i mål. Tyvärr visste jag inte heller hur jag skulle kunna göra något annat än att ta mig i mål, eftersom det knappast är särskilt lönt att bryta ett lopp mitt på ett väglöst fjäll. Man lär ändå ta sig hem för egen maskin, så själva brytandet blir i praktiken ganska meningslöst eftersom det ju ändå innebär att man måste fortsätta springa.

Så ja, jag kom fram. Dock knappast för egen maskin utan enbart genom att bli puttad, släpad, dragen, peppad och påhejad av min lagkamrat Krippa som är en maratonmaskin som i princip lika gärna hade kunnat skippa hela loppet till förmån för att stanna hemma och vänta på bussen pga det hade inneburit ungefär lika mkt stillastående dötid i väntan på något som aldrig verkar dyka upp. Dvs jag. Men hon fick åtminstone gott om tid att njuta av utsikten, och det skall ju inte föraktas. Man skulle kunna se mig som en slags tvingande mindfulnesscoach. En rejäl bromskloss som omöjliggör för lagkompisar att stressa genom loppet. Varsågod.

Ärligt talat var jag inte beredd på att må så dåligt som jag gjorde. Visserligen har jag inte kunnat träna särskilt vettigt de senaste två åren pga ryggen, men jag hade ändå kört tre rejäla långpass innan vilket jag naivt nog trodde skulle hjälpa mig. Vad jag däremot inte hade räknat med var att inleda loppet med 15 minuter mjöksyrespurt uppför grusbacke där folk skenade som vore de en gnuhjord med vittring på Mufasa för att komma först in på stigen upp mot första toppen. Blev således tvärrökt direkt, och sedan gick det bara utför (känslomässigt, tyvärr inte banprofilsmässigt).

Efter det är mitt minne av banan suddigt, men lerigt. Minns en evighet av steg klafsande i ankeldjupa dypölar, halkande i branta genomgeggiga utförslöpor, greppandes efter nån tanig fjällbjörk som kanske kunde hejda lerkanandet, samt att det varje gång man höjde blicken tornade upp sig ett berg där man kunde se ett pärlband av små, små människor som ringlade upp mot toppen (då var det ändå bara tre toppar, så vi kan av det dra slutsatsen att jag inte tittade upp så ofta).

I höjd med toppbestigning nummer två maxade jag misären genom en lätt panikattack med tillhörande andningssvårigheter. Satte mig på huk med ansiktet i händerna och övervägde mina alternativ i livet. Insåg att det bara fanns ett enda - att fortsätta springa, pga orsakerna nämnda ovan. Löste därför istället det hela genom att bli konstruktiv som en treåring, dvs genom att kanalisera uppgivenheten genom fortsatt gråt. Hulkade och haltade mig fram med en sönderriven gel i ena näven och min stolthet lika trasig i den andra. Det gick så långsamt att jag började tro att jag skulle bli tvungen att dö längs den där jävla banan. Funderade på om det var rimligt att helt sonika bara trotsa livet självt och sätta mig rakt upp och ner och vägra röra mig, så kunde världsjäveln få lösa det problemet bäst den kunde! Insåg till slut att nej. Grät lite till. Och så vidare.

Med en mil kvar såg Kristin till att jag fick i mig en mugg coca cola vilket som vanligt var en magisk dryck. Med det i blodet lyckades jag skrapa ihop resterna av mig själv såpass hjälpligt att jag faktiskt fick springa om några gubbar både på väg upp och ned för sista fjälltoppen. (Kristin hann under den tiden både mer eller mindre springa backintervaller samt gå och kissa, för den som undrar exakt HUR mycket starkare än mig hon var.) Vi kom i mål efter 6,5 h. Jag tog ett steg över mållinjen och ramlade in i Krippas armar och grät som ett barn av lättnad över att vara framme, tacksamhet över att ha fått göra det med henne, kärlek till livet, lyckan över att inte behöva springa över en enda sten till, att det finns hundvalpar, människor och vatten i världen, samt allmän salighet över livet etc. Hade absolut ingen som helst rimlig nivå av känslomässighet.

Allt som allt var det alltså en vidrig upplevelse under tiden, men härligt såhär efteråt att få uppleva den där gränslösheten både vad gäller vidsträckta vyer och fysiska och psykiska reaktioner. Eftersom jag tydligen hatar mig själv är jag nu mycket peppad på att göra om det nästa år. Förhoppningsvis med ett år av frisk och hel kropp och tillhörande regelbunden träning och bättre form. Längtar redan.