Igår fick jag ÄNTLIGEN komma till en läkare för min rygg. Det har bara dröjt ett halvår. Eftersom att måla fan på väggen är en konstform jag behärskar till fulländning så har jag såklart hängt upp mig totalt på att den här läkaren började prata om eventuell kotglidning. Då har alltså kotorna förskjutits i förhållande till varandra och då blir man ALDRIG bra? Man kan antingen leva med det eller steloperera och inget av det är ju direkt VM-guld i fulländning. Fy fan så deppigt? Hoppas verkligen inte det är det?!
Hur som så fick jag remiss till röntgen för att utreda det, samt fem rör blod tagna för att testa för olika sjukdomar. Jag brukar alltid skryta (rimligt skrytämne) över att jag har så bra blodprovsådror (= väl synliga) men tydligen så var jag ett B-exemplar även där. Den stackars sköterskan fick offra typ fem-sex rör innan det ens gick att få så mycket flöde att det blev något att ha. Jag ba "ehehe förlåt ska bättra mig!!" vilket ju säger en hel del om hur jag vill leverera antar jag?
Nåväl, eftersom jag nu alltså är övertygad om att invaliditeten står för dörren i fullt liemans-ställ så har jag ägnat de senaste tolv timmarna åt att fundera på vad jag ska skaffa för intressen när jag inte kommer kunna konditionsträna längre. Antar att jag kan börja måla igen. Eller skaffa en hund. Eller nåt. Eller bara gå helt upp i någon form av karriär, det är väl sånt folk som inte kan röra på sig gör?
Problemet är bara att jag hellre är trött än framgångsrik, hellre snabb än smart, hellre springer intervaller än jobbar övertid, etc etc etc. Plus att om man inte tränar måste man umgås med folk som inte heller gör det och alla vet att hurtiga friluftsiga människor är mycket mer sympatiska än andra! Kommer alltså bli en överarbetad trötting med tråkiga vänner?!? Deppigt.
1 kommentar:
Jag håller både tummarna och tårna att det inte handlar om kotglidning och att det går att åtgärda på ett lätt sätt!
Skicka en kommentar