Halvbra

Jaha, ännu en expert - ännu ett kvitto på min optimala fysik och tio nya rynkor i pannan/gråa hår hos kiropraktorn jag var hos igår. Ett besök varken hon eller jag blev klokare av.
Precis som alla andra sjukgymnaster/läkare/allehanda undersökare anser så tyckte även hon att jag var rak, stark, mjuk, jämn, balanserad, etc etc etc. Det finns tydligen extremt stark empiri för att det inte finns några fel över huvud taget på den här kroppfan?! Men ont har jag ju så något är det ju. Nu har jag fått en ny tid där hennes kollega skall vara med också, eftersom två huvuden är klokare än ett, osv.

Hon avslutade med orden "ja, det är ju lite intressant i alla fall med sånt här obegripligt"

JA, JA. Arbetshypotesen nu verkar vara att det eventuellt kan vara någon form av diffust lower cross syndrome, alltså obalans i förhållandet mellan musklerna i rygg/höftböjare/rumpa/baksida lår, även om det inte riktigt är direkt uppenbart. Så kanske det kan vara. Vem vet. Helst hade jag ju velat få två knak och sedan automagiskt blivit bra, men så kul ska vi tydligen inte ha det.

Skönt med lite massage hur som helst, och egentligen älskar jag ju att få höra att jag är ett muskulärt praktexemplar pga lägger orimligt stor del av mitt människovärde i min fysiska förmåga (hoppas VID GUD att jag aldrig behöver bli tex rullstolsbunden).

Med tanke på hur mycket beröm jag dessutom fick för mitt uppsatsutkast i tisdags så skulle man kunna tro att jag, på grund av så mycket upphöjande till skyar av både fysik och hjärna på så kort tid, dansar fram på moln dygnet runt, men istället har jag framtidsångest av ganska så ansenlig mängd. Never not worrying, osv. Problemet är sällan att jag inte känner mig kapabel, men nästan alltid att jag inte känner att jag är i rätt forum för min kapacitet. Ödmjukhetens högborg, dvs.

Jaja, nu ska jag sammanfatta ett historisk skeende som börjar vid kristi födelse och fortfarande pågår - på en a4. Det är jag faktiskt skitdålig på, så det väger upp och det kan ni ju glädja er åt.