Att plugga igen är hur som helst som balsam för själen. Istället för att vilja dö 24/7 så vill jag typ... inte dö? Fattar inte vad det är för fel på mig som gör mig så dålig på att jobba men så extremt bra på att plugga. Det är ju uppenbarligen inte brainpower som är bristen. Har väl bara inte haft rätt jobb, antar jag. Funderar nu på sätt att kunna plugga FÖR EVIGT utan att 1. gå i personlig konkurs, 2. få ångest av att inte vara en lönsam liten vän. Det sistnämnda var ju inget större problem när man var 22, men man är ju ingen duvunge längre precis. Skoja. Jag är inte ens intresserad av karriär i den traditionella meningen men det vore ju kul att inte behöva bli så fattig att man inte kan försörja sina tio katter på ålderns höst.
Apropå brainpower så gick jag ju med i mensa tidigare i år pga törstade så mkt efter någon form av intellektuellt sammanhang och kände att det inte riktigt var rimligt att tvinga mina vänner att umgås med mig dygnet runt enbart på grund av mitt eget omättliga behov. Har sedan dess fått så många insikter? Till exempel så trodde jag ju naivt nog att smarta människor på något vis skulle vara godare människor, eftersom allt annat verkar orimligt (det tycker jag faktiskt någonstans fortfarande). Så var ju inte fallet har det visat sig, även om den procentuella fördelningen nog ändå inte är riktigt lika deppig i det sammanhanget som om man skulle göra ett snitt på landet i stort. Men det är klart, även om man är världens snabbaste löpare så hjälper det ju inte att man springer fort om någon visar in en på fel väg - man kommer ändå inte gå i mål (men det är förmodligen svårare för andra att springa ikapp och visa rätt riktning än om man kryper).
Okej, kanske en halvbra löparmetafor?
En annan halvbra löparhistoria är yours truly. Jag sprang häromdagen någon slags fartlek kring årstaviken. Fy fan det går inte fort nu alltså? Ett år av sporadisk träning varav ca ingen i intervallform skapar tydligen inte drömformen? Som tur är så ska jag springa Axa fjällmaraton nästa år, så jag behöver inte vara snabb, bara orka hålla på för evigt. Däremot så vill man ju ändå vara såpass vardagssnabb att man inte blir omsprungen när man är ute och joggar. I Falun löste det sig självt 9 ggr av 10 eftersom man på landet i allmänhet är ensam på vägarna. Här däremot är ju fan och hans moster och bägge deras löpargrupper ute och gör tripping och skipping i varenda hörn.
Det om det, återkommer med ytterligare sammanfattning av livet. I helgen ska jag kolla på föräldralösa hundar! RÄTT så pepp på det. Förhoppningsvis kommer jag komma hem med dem allihop. Djurgosbristen är så stor här i stan, det är inte ett värdigt liv att inte få snusa valpig mage åtminstone några dagar i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar