Spå i kaffesump

Dagens caféupplevelse är duden som sitter bredvid mig och skriver något på sin dator och stönar rakt ut efter varje punkt?! Som om han hade lyft en skivstång varje gång han skrev en mening. Nog för att man hört talas om hur mycket alla historiens manliga genier har lidit för sin konst och så vidare, men är det verkligen så fysiskt jobbigt för killar att kreera saker att de måste pusta och frusta sig fram mellan tangenterna? Är att skriva för en kreativ kille ungefär som det är att orientera för en normal människa? Man brötar fram genom en snårskog av POTENTIELLA GENIALA KILLIDÉER (eller för oss andra; blåbärsris, björksly, stenar) och måste mellan varje passage stanna och pusta med händerna mot knäna, torka svetten ur pannan, ta ett nytt andetag och kolla på kartan innan man kan köra på igen.

Det är ju möjligt förstås att det är så. Vad vet jag? Jag har ju inte varit ett manligt geni en enda gång under mitt liv. På sätt och vis vore det faktiskt rimligt om så var fallet, det skulle ju då vara ett mycket mer begripligt och rimligt förhållande mellan typ Kerouac, hans alster och publikens respekt.

En intressant tanke är ju hur folk runt omkring hade förhållit sig om det varit en tjej som suttit och stönat högljutt var trettionde sekund. Jag vågar sätta ganska många kronor på att hon hade uppfattats som galen? Själv är jag så stressad över att eventuellt störa någon att jag knappt vågar andas, dricka eller tugga, vilket förstås är ett absurt beteende eftersom jag de facto är på ett cafe där ju själva syftet är att äta och dricka saker (vilket i sin tur förutsätter att man även andas istället för att dö kvävningsdöden). Summan av det hela är väl att han bredvid kommer ha stönat fram nån generationsromansjävel och får stöna/skratta sig hela vägen till banken medan jag sitter här och lägger min energi på att hitta ett sätt att sörpla i mig slutskvätten av cappuccinoskummet utan att göra några ljud ifrån mig.