I tisdags sprang jag backintervaller, igår var jag i Uppsala för att träffa min handledare. Älskade henne. Så himla bra och vettig och pedagogisk. Man är ju olika när det kommer till ledarskap, och jag fungerar O-ER-HÖRT dåligt med människor som leder med någon slags tough-love-mentalitet. Jag förstår ju principen och jag förstår varför en del människor fungerar jättebra under de formerna, men för mig så blir det tvärnit och det resulterar enbart i att jag går hem och gråter och inte ens försöker pga upptagen med att ligga i fosterställning i akut självförtroendekris.
Istället vill jag att de som ska lära mig saker ägnar ganska mycket av feedbacken åt att tala om för mig att jag är bra och smart och talangfull. Sedan får de givetvis komma med synpunkter på det som skall ändras, men jag behöver liksom få det formulerat som ex "jättebra idé, kan du försöka hitta någon annan vinkel tror du?" istället för tex "ooookkkk....., tror du verkligen att du kan säga nåt vettigt med det här?". För mig är det en stor och helt avgörande skillnad. (Inser såklart att man (jag), när man (jag) är medveten om sånt där, har ett ansvar att försöka hantera det, men man kan ju också i den mån man har möjlighet försöka jobba med människor som gillar samma inställning som en själv).
I alla fall, jag slapp bli sågad så det var skönt. Måste nu bara avgränsa mitt material lite mer (surprise) så det ryms i uppsatsomfånget, men det ska väl inte vara omöjligt.
Kom sedan hem och ägnade flera timmar åt att bråka i telefon så idag är jag helt utmattad. Ska ändå träna en sväng pga man lär ju bli fysiskt trött också om man ska hitta nån jämvikt i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar