Om jag idag brast ut i skratt i min ensamhet på grund av pur eufori under mitt träningspass? Johodå. Och då ska jag berätta för er att jag inte är en människa som går genom livet och ensamskrattar till höger och vänster! Jag kan tex inte dra mig till minnes en enda gång jag skrattat åt en film/bok/tvserie/osv själv under hela mitt liv. Jobbar mycket med de här inombordsliga känslouttrycken etc.
Vad föranledde då detta absurda tillstånd idag? Tja, en timmes offroadlöpning i vad-/knädjup pudersnö över orörda skogar, berg och ängar, EVENTUELLT?!
Fyyyyyy farao vad det var fint! Att få tumla nedför sommarängar i all ära, men att få falla ned i en öppen famn av mjuk vispad grädde bland snötyngda granar och en hel värld av vitt fluff kan möjligen vara på samma nivå ändå. Ville aldrig springa hem. Som tur var hade jag både en tid att passa och en hungrig mage så jag blev inte kvar där ute. Kanske imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar