Men förlåt! Två dagar av strålande solsken har passerat, men inte har jag lyckats åstadkomma en enda bild hit! Utom kanske en, men den finns ju redan på instagram.
Hur som helst så har jag skidat 35 km klassiskt. Åkte ute i Sundborn båda dagarna. Det absolut tyngsta skälet för att välja det spåret framför andra spår är att det går över ängar och sjöar, dvs är väldigt öppet, vilket gör att man under soliga dagar får bada i vintersol under hela passen. Just solsken är ju det jag kanske längtar mest efter mellan oktober - april, så jag blir desperat som en marskatt och vill helt glupande helst spendera varje vaken minut i ljus om det ges minsta chans.
Det absolut tyngsta skälet för att INTE välja det spåret framför andra spår är att det går över ängar och sjöar, dvs är väldigt öppet, vilket gör att man under blåsiga dagar mer eller mindre är lika utsatt för vinden som nån liten tumbleweed i vilda västern/årets sista björklöv/alla viktiga kvitton någon någonsin har tappat i närheten av trafikerad gata.
Tråkigt och härligt nog för mig har bägge de två senaste dagarna varit sprängfyllda av både obscena mängder solsken som vräkt ner från en klarblå himmel - och stormvindar av en sådan kaliber att man undrade hur det ens skulle finnas någon blåst över i världen till första deltävlingen av mello. Vindar på sådana nivåer att man med fradgan hängandes i mungiporna får staka sig ned för utförslöporna i motvind, men sedan kan luta sig tillbaka, fila naglarna, och bara stillaståendes låta sig blåsas upp för medvindsuppförsbackarna med stavarna hängandes. Ingen rimlighet någonstans.
Det andra bästa skälet för att välja det spåret är att det är ett riktigt byspår och man därför alltid får konversera med mysiga gubbar och tanter i träningsoveraller. Idag pratade jag med en dam som åkt samma spår på 40-talet! Mäktigt, vill jag lova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar