Ok jag är lite besatt av den här flygkraschen i alperna. Hela grejen är så sjuk, om det nu gått till så som de sagt. Att någon helt kallt bara.... störtat. Ett helt plan?! Fullt med folk?! Vem GÖR så? Så fascinerande. Jag vill veta allt om Lubitz. Lusläser hela interwebz som en liten flashbackare.
Vad som däremot INTE är lika spännande är det här att hela världen nu verkar ha tappat allt förnuft helt fullständigt och har börjat hänvisa hela situationen som orsakad av pilotens depressioner. Förlåt, men alltså, sen NÄR blev massmord en vanlig konsekvens av depression? Självmord, visst, men nu var inte det här ett självmord. Det var ett massmord. Så vitt jag vet är det inte massmordsrisken man vill förebygga vid depression direkt, helt enkelt eftersom det inte är en rimlig konsekvens av sjukdomen.
Däremot är det ju självklart att ingen människa som störtar ett plan är psykiskt frisk, åtminstone inte vid tillfället för själva kraschen. Om det sedan rör sig om en plötslig knäpp eller om långvariga psykiska problem låter jag vara osagt, för det vet jag ingenting om, men tala ändå om det på det sätt som man bör. Det vill säga inte om hans depressioner. Man ska nämna saker vid dess rätta namn, som det klassiska gamla retoriska uttrycket säger.
Förutom att man helt enkelt far med osanning, vilket man ju kan tycka är tillräckligt illa när det kommer till nyheter men knappast kanske särskilt förvånande för oss som är någorlunda upplysta/insatta/pålästa om något ämne vilket som helst som någonsin behandlats som nyhet, så är det ett förstadie till riktigt obehagliga konsekvenser.
Dels stigmatiserar man psykisk ohälsa ännu mer. Folk har redan nu svårt att "komma ut" som deprimerade på grund av de fördomar som finns kring depressioner, och det kommer knappast bli bättre av att den allmänna synen nu även tycks inbegripa risk för att man vid depression plötsligt kan gå bärsärk och mörda random människor i ens omgivning. Det kommer såklart leda till att folk i ännu större utsträckning undviker att erkänna eller tala om att de mår dåligt vilket i sin tur naturligtvis leder till senare, sämre eller i värsta fall ingen hjälp alls - som i förlängningen faktiskt leder till ett ökat antal självmord (notera dock: ej massmord).
Man hamnar dessutom snabbt i den obehagliga diskussion jag hörde på radion igår, där man talade om huruvida en del yrken kanske borde förbjudas för människor som tidigare i livet varit deprimerade, och då är vi plötsligt inne på riktigt, riktigt läskiga vatten. Djuphavsområden där plötsligt allt som inte är 100% livspepp, carpe diem, morgonyoga och spenatsmoothie plötsligt kan kosta dig jobb, inkomst, socialt sammanhang och framtidsutsikter. Det leder dessutom oundvikligen till en följddiskussion där man måste börja rangordna mående och sortera in dessa på någon form av lämplighetsskala för att få anses arbetsför och "normal" i samhällets ögon. Hur är det om man kanske inte blivit diagnosticerad med depression, men ibland verkar lite svårmodig? Kan man lita på en sån människa? Någon som kanske ibland har en dålig dag? Någon med trist morgonhumör?
Betyder det dessutom att man även där det gäller sk "fysiska" sjukdomar inte heller någonsin ska anses friskförklarad, eftersom man tydligen då inte skall göra det när det gäller psykiska? Är en läkare som tidigare i livet varit förkyld verkligen acceptabel inom vården, där hen skall frottera sig med människor med sänkt infektionströskel? Är en idrottare som en gång stukat foten pålitlig nog att anställa? Eller ska detta enkom gälla just depression? På vilka grunder skall man särskilja just depressionen från andra åkommor man kan bota på medicinsk väg?
Herregud, nivån av pantat är så skyhög i alla de där diskussionerna att jag blir helt matt. Kan inte alla bara avgå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar