Visst var det mysigt?
Mm det var.
Igår tränade jag som sagt med friidrottsklubben. Det bästa med det är att 1. man får sällskap, 2. man får springa på lite nya ställen, 3. någon annan bestämmer upplägget. Gårdagskvällen bjöd på tusenmetersintervaller. Jag har inte sprungit särskilt mycket intervaller under hösten eftersom min kropp ju varit ett gammalt härke, och även under de perioder jag gjort det mer regelbundet (typ förra våren) så vet jag med mig att jag är som en unghäst på galoppbanan som bara vill explodera i första för att sedan tvärstumna och knappt ta mig igenom resten. Inledde därför passet med att vitt och brett klargöra för alla att jag var en sopa på farthållning och absolut inte skulle kunna hålla något vettigt tempo i längden etc etc etc.
Klockade sedan in alla intervaller på EXAKT 4.05.
Såatte.
Slutsats: även gamla hundar kan sitta när stjärnorna ligger i fas, tidvattnet är rätt, göken gal, katten kikar i galen tunna osv.
Nu behöver jag bara bli snabb(are) i ett jämnt tempo, men vintern är ju lång så det är ett mindre bekymmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar