Jag älskar att rida! När jag var tonårig gjorde jag det nästan varenda dag på den här älgen jag hade. Han hette Fellini, efter filmskaparen, så redan där var väl min framtid som kulturpretto utstakad:
Sedan hade jag ett uppehåll på kanske åtta år innan jag ägnade något år åt att rida de här två:
Efter det har jag liksom inte hunnit ägna mig åt det där. Jag har cyklat hundra miljoner timmar och varit på cuptävlingar i varenda svensk ort/skog/åker i flera år så det har varit svårt att hinna göra hästbiten som ju är om möjligt ännu mer tidskrävande än alla elitsatsningar i världen.
MEN nu fick jag! I flera dagar! Jag var såhär nöjd:
Pga allt var såhär fint:
Herregud!!
Solsken, ponnys, skogsvägar och som en bonus hundar, kalvar och nyfödda lamm. Att inte vara nöjd och tillfreds i sådana omgivningar är ett helt omöjligt uppdrag. Om alla levde så skulle varenda livscoach och terapeut gå arbetslös för vem är ens olycklig?! FINNS ens ledsamhet? Funderar nu mycket på hur jag ska kunna göra det möjligt att gå i barndom och bli en elvaårig stalltjej igen. Tips mottages tacksamt.
Kanske börjar jag med att helt enkelt börja ta ridlektioner igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar