tisdag 27 maj 2014

Kolmårdstrailen

Jag lovade er ju en tävlingsrapport från Kolmårdentrailen. Den har dragit ut lite på tiden eftersom jag DOG och alltså har behövt lite tid att återhämta mig på.

Nä jag dog väl inte riktigt, och det ska vi väl vara tacksamma för, men känslan var inte långt därifrån.
Här är en bild från upploppet:


Alltså jag ser så oberörd ut där? Det ser ut som att jag joggar in på min femteplats och sedan gick direkt vidare på typ... fest? Jobb? Ett nytt träningspass? Det kommer aldrig bli trovärdigt när jag nu ska försöka förklara för er hur dåligt jag mådde, men försök häng med ändå.

Jag mådde så. himla. dåligt. Kan nog inte dra mig till minnes att jag mått lika dåligt under någon tävling (cykel inräknat) någon gång? Till att börja med var det 29 grader varmt, helt stillastående och med gassande sol och jag hanterar inte värme så bra. Redan i startfållan var jag groggy? Hällde en flaska vatten över huvudet INNAN START(!?!!) för att ens kunna härda ut (borde anat ugglor i den där kolmårdenmossen redan här). När starten gick kände jag mest för att i första kurvan efter hundra meter vika åt vänster istället för höger och bara springa rakt ner i sjön och hoppas att ingen skulle märka.

Men så gör man ju inte, man Oryx&Crake:ar, och jag låg fyra då och på en sån position lär man ju anstränga sig lite, så jag sprang på. Efter två kilometer ungefär mådde jag däremot så illa att jag var helt överens med alla delar av mig själv om att bryta vid första vätskekontrollen vid 4km eftersom det kändes helt omänskligt att ta sig någon längre sträcka än så. Väl vid kontrollen hällde jag två muggar vatten över mig, tänkte på hundvalpar och beslutade mig för att i alla fall springa till kontroll nummer 2 eftersom då skulle jag ha sprungit (joggat? hasat? stapplat? släpat mig?) 8 km och det kunde åtminstone ha räknats som träning.

Och sådär höll jag på. Två muggar vatten över huvudet vid varje vätskestation och nästa kontroll, nästa kontroll, nästa kontroll. Höll mig själv samlad och sansad enkom med hjälp av tanken på att det kanske skulle bli bättre när jag kom in i skogen igen (fel, det blev bara stillastående och kokande och ångbastu) alternativt kanske bättre när jag kom UT ur skogen igen (fel igen, bara gassande, stekande sol och ingen vind). GICK i VARJE litet motlut de sista kilometerna?!?!? Och var ändå tvungen att STANNA vid krönen för att inte bli för yr??!?!? Alltssåååå..... Det var inte ens backar....


På den här bilden tagen vid ca 20 km (från LFA) ser jag visserligen glad ut men det är bara för att mitt entertainer-jag såklart lyckades klämma fram nån kommentar till den skojiga fotografen. The show must go on och så vidare. Grät inombords. Min hållning (assåååå....) kan ju om inte annat avslöja ett och annat om den saken... Stannade 20 meter senare och övervägde på fullt allvar att ge upp. Då hade jag alltså lite drygt tusen meter kvar bara och hade ju ändå varit tvungen att ta mig hem och i mål så det var naturligtvis en hemskt rationell tanke på alla vis.

Kul att vara på topp!

När det var en kilometer kvar var det bara en myr som skulle passeras (då hade jag i en timmes tid nästan enbart drivits framåt av tanken på att efter målgång, utan att stanna, få bara springa vidare och rakt in i en iskall dusch med kläderna på). Jag minns hur fruktansvärt skönt det var att den där myren var lite sval och började nästan uppskatta det, innan jag trampar fel och kör ner vänsterbenet på helt fel ställe och sjunker ner till höften. I en myr! Vad gör man då? JAG vet inte. Jag är ingen skidåkare, kan ingenting om myrlöpning! Det finns inget att ta spjärn mot med andra benet för att komma loss och det sjunkna benet sugs bara fast ju mer man försöker komma upp. Jag stod ett tag där handfallen (man är ju heller inte sitt mest snabbtänkta jag vid den där sortens mående..) innan jag lyckades bli intelligent nog att lägga mig ner, få tag i nån gren och sedan dra mig upp med överkroppen. Då var allt kul vill jag lova. Till råga på allt såg jag att ultralöperskan Frida Södermark började komma ikapp mig bakifrån då så jag fick dessutom efter det lägga in en fartökning in mot mål. Hä smakade mumma.

Kom till slut fram ändå. Kände det som att jag överlevt kriget, mount everest, gobiöknen, månlandningen och en torktumling samtidigt. Tom blick, tomt huvud. Satt med illamåendet väldigt, väldigt högt upp i halsen i ett par timmar tills jag lyckades få i mig lite pommes i Norrköping och därefter kunde bli människa igen.

Fy fan alltså? Det var en sån sjuk jävla pärs? Vet inte om det var värmen eller att jag hade sprungit både Göteborgsvarvet och Tjejruset under samma vecka (kanske lite mycket med två halvmaror och ett 5km på så kort tid...eh...)? Det positiva är väl att jag var så oerhört nöjd att ens komma runt att jag inte orkade vara besviken över att vara kass.

Slutade femma i alla fall, precis före Frida Södermark som sagt, och en kvart efter nån landslagsorienterare som var sjua på VM i somras? Bra motstånd alltså, det är alltid kul.

(Även jättefin bana som säkert är jätterolig under piggare omständigheter! Kuperad och teknisk och varierad och jag inser att jag rent teoretiskt borde ha älskat den. Kanske ger jag den mer kärlek nästa år!)

Eftersom det där var ett sånt saftkalas ska jag göra om det i helgen. Det är väl så skönt att känna att man lever!

2 kommentarer:

Daniel sa...

Jag bokar in dig på lite myrlöparträning i sommar!

Lisa sa...

Jaa!!!