Lugnet Trail Run

Det tävlas och det tävlas. Utöver det jobbar jag mest och det vill ni inte läsa om så ni får nog stå ut med mycket tävlingsrapporter här just nu. Visserligen blev det ju inget Stockholm Marathon för mig på grund av den där skadade lilla höften i våras, men jag har väl kompenserat lite för det med allt övrigt rejsande. Igår sprang jag istället mitt fjärde lopp på tre veckor. Tre av dessa har varit halvmaror och det fjärde ett femkilometerslopp, jag tror ju mycket på det här med att tävla sig i form så det har säkert varit bra för mig. Dock börjar det väl kännas lite i form av lite slitenhet, det är inte direkt min normala dos av tävlingsfart... I veckan tränade jag medelst ypperliga träningstävlingen Sickla Trail Run och tyckte redan då jag var lite orapp och gnisslig i kroppen. Igår var den inte direkt piggare.

Visserligen kändes det hemskt bra de första 5 kilometerna, jag gick ut som ett jehu eftersom det är what I do och låg tvåa under första loopen av tre. Det här är väl ungefär på kilometer två och förutom att jag ser ut att vara superkort(??) så ser det där steget ju än så länge ganska piggt ut. Foto Stefan Määttä:

Från kanske kilometer sex var jag däremot ett under av gråt och tandagnisslan. Daniel sprang med mig vid sidan om vägen vid några partier längs banan och försökte få mig att rappa på lite med lite peppiga inspel men det enda jag hade att säga till det var att det gick ju inte, jag ju var stum! Det gååååår inteeeeee, jag är tröööööööööött, jag kaaaaaan inteeeeee, jag är ju stuuuuuuuummmmm, om jag inte ligger på pallplats så kliver jag av!!! osv.

Någonstans kring 6-7 km blev jag pga mycket gnäll och lite fart därför också passerad av tjej nummer två och förpassad till den tredjeplats jag sen höll in i mål. Vid det laget hade jag inte mycket tryck i påkarna kvar. Lyckades pressa rätt bra bitvis när jag fick med mig huvudet på det men större delen av tiden så liksom bara....pallade jag inte..... Fin men jobbig och kuperad bana, precis som allting annat här i dalarna. Jag föredrar stiglöpning, men för de som gillar det lite mer obanat och brötigt så var den perfekt. Mycket blåbärsris, mossa och fallna trädstammar att yxa sig igenom efter bästa förmåga (min: inte så god).

Jaja, så kan det vara. Lina Börjes som ju är en supertalang på allt möjligt lyckades vara på alla ställen längs banan samtidigt(!!) och klämde bland annat dessa foton där jag ser mer eller mindre snabb ut: