Det är från vänster: 1. en glad rehabbare, 2. en nervös bror och sist men inte minst 3. ett tänt ljus/överpeppad skolpojke. (Liggande: terriern Smockan)
Det är svårt det här med tävling alltså. Man tror att man är helt oövervinnerlig de första kilometrarna. Jag tyckte att jag tog det aslugnt och låg och bromsade och tänkte helt förnumstigt och nöjt att "det här går ju enkelt, så himla snabb & stark, jag kommer LÄTT kunna öka sista halvan, lätt!".
Jo tjena.
I kanske en mil var jag pigg, sedan var jag trött, sen var jag överhettad, sen var jag bara stum och less och förbannad eftersom banjäveln aldrig tog slut?? Med några kilometer kvar blev jag omsprungen av...... alla. Men även av två bekanta som kostade på mig lite konversation vilket ändå livade upp. Jag var för stum för att ens ta i (det kan även vara så att min skalle svek mig här...) så snacktempo var liksom det enda tempo jag kunde hålla och då är det trots allt trevligare att ha någon att just snacka med.
Efter ca två år (uppskattad tid) och femhundra mil närmade sig upploppet. Jag passerade sista klockan i parken (20 km?) vid 1,29 och insåg ju att det där med 1,30 bara var att glömma. Blev på sedvanligt lisa strömskt manér uppgiven över missat mål och gav mentalt upp. Inte ens en fartökning in i mål kostade jag på mig (måste verkligen jobba med den där biten att det kan vara värt att kämpa även om man inte vinner) för vad spelade det för roll jag var ju ändå värdelös etc etc etc.
Men så fort jag fick stanna var jag nöjd och glad med livet och mig själv igen. Jag blev nog bara på dåligt humör för att det var jobbigt att bli trött? 1,35 är faktiskt inte jättedåligt för en första halvmara och det finns mycket tid att kapa genom att bara inte vara en total rookie som inte ens kan det där med farthållning, startskott, slutspurt och allt däremellan.
Imorgon ska jag tävla på 5 km, det blir förmodligen ännu mer av ett saftkalas. Stay tuned för DEN racerapporten om ni gillar gråt och tandagnisslan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar