Tjejruset

Igår sprang jag alltså tjejruset. Jag hade gruvat mig för det hela dagen eftersom det är så himla jobbigt att springa kort. Folk som inte springer så mycket tänker ju ofta att det är jobbigare ju längre man springer, ooohohohoho boy som de är fel ute!
Det stämmer såklart till viss del om man är helt otränad och tycker löpandet är jobbigt i sig självt, men så fort man kommit över någon slags grundläggande nivå så blir det ju precis tvärtom. Kortare distans = högre fart = mjölksyra och andfåddhet och stumma ben och allt möjligt annat obehagligt. Själv brukar jag bli trött i magmusklerna(?!) vid kortare distanser så jag är väl mest bara klen i största allmänhet.

Här står vi fint uppradade precis innan starten, bilden är snodd från dt.se. Om ni är skarpögda kan ni hitta mig till höger i bild:

Vi blev direkt en tätgrupp på sex pers. Ett gäng friidrottare, en triatlet, en orienterare och jag. Så småningom anslöt vad jag tror är en skidåkerska(?) och ytterligare en friidrottstjej. Vann gjorde orienteraren som tydligen är världsmästare, så det var väl rimligt och sunt på alla sätt. Jag släpade mig i mål som åtta någon minut efter och med hedern ändå i behåll.

Hela kvällen efteråt ägnades sedan åt prologhosta, det är nog ändå det finaste med korta distanser! Ärligt talat så hade jag våndats i onödan, dels eftersom jag faktiskt förvånande nog kunde gå med där framme, och dels eftersom det var så kort att jag inte ens hann fundera på om det var jobbigt eller inte (det var det). Dessutom var banan dragen över väldigt blandat och inte så snabbt underlag med gräs/sand/grus/asfalt/etc så skulle man mot förmodan känna att man hade tid att filosofera kring lidandets essens osv så blev man snabbt påmind om att istället fundera på var man sätter fötterna.

Här har Kristin fotat mig halvvägs, snart passerar jag 3 km på 11:20, och det var också precis efter det jag blev stum & trött och tappade tempo:

Kul allt som allt. Mycket bra att få till ett bra fartpass istället för egna intervaller, och det är trots allt nästan alltid roligt med nummerlapp. Dessutom fick jag mersmak för att lära mig springa kort och snabbt! Men först ska jag kuta långt i skogen i helgen, för då vankas det 21km stiglöpningsrace. Även det lär kunna göra ont.