Hur som har jag, trots allt det förbigåendet (heh), aldrig svängt in på stigen eftersom den ser lite trist ut vid första anblicken. Igår kände jag mig dock lika trist jag, så jag tänkte att jag lika väl kunde springa någon slags backintervaller där som någon annanstans. I stångtjärn får man ju åtminstone bonusen av en sådan här fin vy innan och efter och det är ju värt något det också.
Stigen ser alltså inte så mycket ur för världen, så jag satte väl av i full galopp in i spenaten. Glädjen i den hågen rann dock snabbt ur mig rakt genom de små flickebenen när man efter typ 20 meter kommer över ett litet krön och ser ett himla BERG torna upp sig??? Alltså, det var ca 4 ggr så långt och TUSEN gånger så brant som jag trodde? Hade puls på ca 450 halvvägs in i första vändan upp pga mitt övermod och underskattande av motstånd. Krälade hostande och kippandes efter luft över mållinjen på toppen där dimman låg tät, luften var tunn, temperaturen ca 10 grader kallare och det på något sätt måste vara ett biologiskt underverk att träden fortfarande stod pall trots höjden som BÖR ha varit en bra bit över trädgränsen. Helt sjukt var det!
TIllägas bör väl att de följande turerna upp var det inte riktigt lika farligt, och sista gången kändes den till och med anständig, så det är väl kanske möjligt att farthållningsstrategin hade ett finger eller två med i spelet gällande den initiala upplevelsen. ÄNDOCK. Kul backe? Här står ett nöjt svetto och svettas och kontemplerar över tillvaron efter den nära döden-upplevelsen:
Blev så nöjd med mig själv att jag på vägen tillbaka till bilen drog av 5 pullups i chinsräcket vid badplatsen, som vore jag på venice beach!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar