Jag läste två olika texter på min lunch idag som berörde mig på ett eller annat sätt.
Dels det här blogginlägget om vad det gör med en som människa att leva i en värld där någon annans historia alltid är den som berättas ("Det här att kvinnor inte anses ha en bärande roll i en historias
uppbyggnad. Vi ser det i historieskrivning och berättelser i skolan, i
film, genom konst, fotografi, serietidningar.[...] Och vid friande domar i uppenbart hemska våldtäktsmål dras liksom allt
detta till sin spets. Att inte ens då, när det kommer till den egna
kroppen och vad som händer med den, inte ens då får kvinnan en bärande
roll när historien berättas.
Mannen blir huvudperson. Igen. Hans uppfattning om vad som skett blir bärande. Igen."),
och dels den här recensionen och hela grejen med goda handlingar ("Många av monologerna ger – kanske oavsiktligt – intrycket att genuint
goda människor kännetecknas av en stor tillit till sina medmänniskor.
Denna tillit gör det möjligt för dem att lyfta sig över det trånga
egenintresset och i stället se till det allmänna bästa.[...] I motsats till de flesta ekonomer menar de att det varken är
egenintresset eller konkurrensen som utgör den viktigaste drivkraften i
arbetet på ett gott samhälle. Den viktigaste faktorn är i stället tillit
medborgarna emellan – men samtidigt också medborgarnas tillit till
samhället och dess institutioner.").
Kan vi bara.... jag vet inte... tänka på de där två citaten tillsammans en stund?
För att sedan fortsätta på samma tema så kan vi ju gå vidare och bara helt kort gå igenom lite av det här med SD:s lilla arbetsplatsturné och de efterföljande protesterna, protesterna mot protesterna och protesterna mot de som protesterat mot protesterna samt såklart mordhoten från sverigedemokraterna eftersom de precis som vanligt är helt wack i huvudet och inte ens kan nöja sig med att framföra en åsikt på ett vettigt vis som civiliserade människor utan vid minsta känslokänning istället måste starta trådar på flashback och skicka anonyma hatbrev om hur de ska våldta/mörda/stycka folk/deras barn/syskon/föräldrar/vänner/osv & whatever. Av någon anledning verkar ju SD-känslorna vara lite mer all over the place än andra människors, om man med place menar våldsbenägenhet och orimlighet.
I sydsvenskan kommenterar SD det här med att folk går från sina arbetsplatser för att inte behöva träffa Jimmie & co när de kommer på besök med att man inte borde ha ett jobb om man inte kan hantera att folk har olika åsikter. Jag känner såhär: kanske borde man inte vara POLITIKER om man inte kan hantera att det finns MÄNNISKOR (som inte är, eh, ariska?)?! Men vad vet jag.
De ledsna och sårade sverigedemokraterna tycker också att det känns "otryggt" att vårdpersonal hyser sådant agg mot ett visst parti, enbart på grund av partiets åsikter. Där kan jag ju spontant känna ungefär såhär: det finns nog en och annan vårdanställd (en tredjedel inom äldrevården har invandrarbakgrund, en klar majoritet är kvinnor) som tycker det känns rätt otryggt att behöva stå öga mot öga med människor som efter besöket inte bara kommer fortsätta bedriva sin rasistiska politik, som per definition är ett hot mot ens existens om man faller under någon av dessa kategorier, utan dessutom kommer gå hem, knyta upp slipsen och sedan skicka mordhot och gå ut på gatan och slå ner den jävla horan med järnrör etc.
Men det är såklart säkert också en hemskt jobbig och "otrygg" upplevelse för Jimmie att folk talar om att de inte gillar honom och går därifrån...
Hur som helst, för att knyta an detta till de inledande citaten - nu har ledningen för SUS gått ut med en varning till de vårdanställda, som i protest mot SD-besöken valt att bära en pin med "vårdpersonal mot rasism", eftersom vården ska vara "fri från manifestationer av alla slag" och "även den som har rasistiska åsikter måste känna att han eller hon får samma vård som alla andra".
För att förtydliga, det är alltså nu ansett som en orimlig och provocerande manifestation att vara för allas lika värde. Det anses nu som ett undantag. Det är "inte okontroversiellt" att medelst något så diskret som en PIN säga att HEJ hörni, jag hatar inte människor baserat på ursprung/kön/sexuell läggning/whatever! Vad säger det om vad som anses vara normalläget? Och under de förutsättningarna, vems röst är det som har rätt att skriva historien?
Och med en övervägande majoritet av en befolkning som tvingas leva i den otryggheten, både den rent faktiska hotbilden, men även den hotbild som säger att du inte ostraffat får protestera mot det, hur rimligt är det att bygga ett samhälle vars klimat innehåller ens ett uns av godhet?
(Rolig bonus: Jimmie Åkesson besöker saker! Jag försökte länka till denna skojiga på Facebook men den har blivit blockad. Det säger ju sitt det med...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar