Underbart är kort

Igår var det dags för mitt absoluta hatpass alla kategorier. Jag hade gruvat mig hela veckan och sist jag körde det så klarade jag inte ens av att genomföra eländet. Så heller inte den här gången, utan jag fick ta ett par extra minuters vila när jag var halvvägs. Jag förstår såklart att det har allt att göra med min totala avsaknad av kompetens när det kommer till farthållning på korta distanser och att jag hela tiden, på överentusiasters vis, tokmaxar i början av passet för att sedan tvärstumna och inte kunna hålla tempo under sista halvan.

Det var 20*200 såklart, ett fullständigt vidrigt upplägg på alla möjliga sätt. På bana tycker jag korta intervaller är roligt, då hjälper ju också banan till med motivationen på ett helt annat sätt och man får lite hjälp med farthållningen. Utomhus, nooohoot so much. Pallade 10 stycken, tog sedan någon minuts extra vila innan nästa tio. Orkade 5. Sedan någon extra minut igen innan jag med nöd och näppe tog mig igenom slutstriden levande. Gråt, tandagnisslan, grimaser, all that jazz.

Jag försökte hitta någon bild som kunde illustrera motsvarande stumhetskänsla, och jag tror kanske min mållinjepassering här kommer ganska nära:

Nåväl, det som inte dödar det härdar och så vidare.

Jag sprang i alla fall passet i Adidas Adios. Det var spännande för det var första gången och jag hade höga förhoppningar, men jag tror nog att intrycket var ganska medelmåttigt. Jag har fortfarande lite svårt för den där superstumma känslan som Adidas verkar köra på i sina skor? Men lätta och fina såklart, och framför allt tycker jag dom är hemskt retrosnygga, på det där lite töntiga sättet som ju bara slår över och blir fett!

Men jakten på den optimala skon fortsätter...