Jag är så extremt nöjd och stolt över hur jag hanterat den här lille höften of mine. Har verkligen använt det sunda förnuftet osv, vilket verkligen är lättare sagt än gjort.
Den här veckan har jag bytt ut två löppass ur mitt program, det ena mot styrketräning och det andra mot skidor, för att få i alla fall en dags löpvila mellan varje pass. Det verkar (peppar, peppar) fungera bra! Är i övrigt tillbaka på ordinerad träning. Kanske att jag kortar ner helgens långa pass lite, beroende på hur det känns. Kanske inte.
Dessutom har jag investerat i ett gäng nya skor. Bland annat ett par lätta men stumma med hård sula, som sjukgymnasten tipsade om, och ett par asfeta (feta i bemärkelsen tunga, stabila, etc, inte feta som i ashäftiga...). Eftersom det känns töntigt och tråkigt att bara köpa den sortens grundträningsdojjor slog jag till på ett par snabba och rejsiga också, men de får nog vänta till våren och snabbare underlag än snömodd....
De senaste passen har jag sprungit i adidas adizero tempo. Jag upplever den som helt "död", den ger liksom ingenting tillbaka? Då har jag visserligen tidigare haft nikes lunarglide som ju är ungefär som att springa på en madrass, så det är såklart väldiga kontraster att byta mellan. Det är hur som helst inte nödvändigtvis något dåligt eller obehagligt över den där döda känslan, men jag antar att det är en vanesak. Upplevelsen är ju att jag liksom inte får någon skjuts i steget utan aktivt måste lyfta benen mer. Det är säkert inte sant egentligen.
Igår sprang jag hur som helst 8 ggr backe. Det var kul? Sprang dom längs kanten på Falu Gruva så jag fick mig dessutom lite lokal kulturell boost. Jag försöker lära mig att variera mina rundor lite, jag vet ju i teorin att man kan springa "överallt" men i mitt huvud finns det ca tre olika rundor och de är de enda. I längden kan det kanske bli lite tråkigt...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar