Men är det så fel med doping då...?

Vad kul att det blev sånt engagemang kring mitt förra inlägg om hockeyn. Det är ett så intressant ämne det här med doping tycker jag, för det ställer hela frågan om idrottens essens på sin spets. Förra året när Lance åkte fast skrev jag följande text på min dåvarande blogg på Bicycling, som jag tycker är mycket aktuell även i Bäckis-gate, eftersom principerna är exakt desamma (jag har justerat den lite för att passa i nutid):


I efterspelet av det här med Lance är det väl en sak som känns konstigast; hur han kan ha sett sig själv som oskyldig under den här tiden. Att han inte skämdes? Att han ansåg sig värd sina segrar?

Givetvis är det beroende på att Lance, som han säger själv, inte såg det som att han fuskade utan som att han jämnade ut villkoren. Om de andra höll på, och han INTE skulle gjort det, skulle det bli orättvist. Dopingen blev på ett skruvat sätt en väg att ge alla samma förutsättningar, eller primärt ge sig själv samma förutsättningar som övriga dopade medtävlare.

Står man vid sidan av kan det här verka som ett märkligt tankesätt, och med tanke på de allmänna reaktionerna är det vad som anses ute i stugorna, men egentligen är det ju en betydligt mer flytande skala än vad man först tänker. Särskilt i en tävlingsgren som landsvägscykling, och för den delen även hockey.

Man kan dela upp sporter i två grupper. En grupp där, förutom att vinna den aktuella tävlingen, de absoluta resultaten spelar stor roll. Till dessa hör till exempel många friidrottsgrenar, simning, bancykel och andra grenar där man gör, i tid eller distans, mätbara resultat och rekord från tidigare också är värdefullt att slå. Man tillryggalägger en viss sträcka på en viss tid etc. I tex en höjdhoppstävling tvistar ju de lärde till och med om inte ett nytt världsrekord väger tyngre än ett OS-guld ett visst år. Inom sådana idrotter finns det naturligtvis ett värde av att hålla utrustning och förutsättningar relativt lika år efter år, i och med att det är själva grunden för jämförandet och mätbarheten. Minns när de nya simdräkterna kom och folk slog världsrekord så fort de så mycket som tittade på en vattenpöl.

Både landsvägscykling och hockey däremot hör ju till en grupp idrotter med mer relativa resultat. Tiden på landsvägs-SM är ju helt ointressant, precis som det absoluta antalet mål i en match. Det handlar istället om vem som är först över mållinjen, eller att ha fler mål än motståndaren. Det finns vinnare och förlorare i nuet, men kopplingen till historiska lopp är ganska liten (utom eventuellt i antal, som Lances fd 7 toursegrar). Inom den här typen av sporter finns det inget värde av att hålla fast vid gamla sätt, tvärtom är nyare och bättre material, tekniker och metoder det som skiljer just vinnaren från förloraren vid varje enskilt tillfälle. I en sådan miljö välkomnas naturligtvis töjandet av gränser för vad som är tillåtet i större utsträckning. Lyckas du töja tillräckligt mycket med nyare och mer avancerade metoder utan att komma över på andra sidan är segern din.

Så, var går då gränsen? Om man kan plocka isär beståndsdelarna i elitidrott i tre delar skulle de kunna vara 1. tävlingsmoment - någon måste vinna/någon måste förlora, 2. publikvänlighet - det måste finnas ett värde i att titta på det hela, och 3. rent spel - för att vi ska tycka att det är acceptabelt måste det finnas en möjlighet att "vem som helst" kan vinna, idrotten måste ha rättvisa förutsättningar.

Varken 1 eller 2 påverkas ju negativt av doping, faktum är att nr 2 till och med tjänar på det, många minns ju tidigare generationers proffstävlingar där det ställdes skåp på det ena mer spektakulära sättet än det andra. Det här med rent spel är däremot naturligtvis vad vi vill rikta in oss på. För att tävlingen ska anses rättvis måste förutsättningarna för startfältet jämnas ut i så stor utsträckning som möjligt, och det är naturligtvis det som Lance hävdade att han gjort. I området medicinsk hjälp finns det förstås också en flytande skala, som börjar med ren faktisk medicin, tex astmaspray, går över i sådant som kan verka prestationshöjande utan att vara dopingklassat, och så slutligen doping. I en miljö där töjandet av gränser uppmuntras blir sådant förstås svårt att förhålla sig till. Även om det är problematiskt när "alla" har samma inställning som Lance (eller Bäcks), att det är något som krävs för fair play, så är den ändå hemskt förståelig.

Det man möjligen kan fråga sig är förstås varför vi värderar den tredje beståndsdelen av elitidrott som högre än de övriga två? Förmodligen går det tillbaka till en tro att den som är "naturligt" bäst också är den mest rättmätige vinnaren. Det naturliga är det fina och rätta. I våra huvuden tänker vi att det innebär att den som helt enkelt tränar hårdast och bäst och har mest psyke kommer vinna, alla skulle då ha en likvärdig chans och misslyckas man har man helt enkelt inte haft vilja/ork nog. Men sanningen ligger väl egentligen närmre en fråga om huruvida man vunnit det genetiska lotteriet/valt rätt föräldrar/kommer från rätt uppväxt. Har man haft turen att födas rätt har man också rätt till idrottsliga framgångar? På många sätt ett synsätt som är inne och touchar lite på Nietszches tankar om übermensch, men ändock något som står relativt oemotsagt i idrottsmiljöer.

Jag vill inte på något sätt ställa mig på dopingens sida i det här, men så värst enkelt är det trots allt inte, och definitivt måste man börja titta på vad som bygger upp den kultur som accepterar doping. Vilka beståndsdelar består den av? Det är först genom den vägen vi har en chans att börja få en ren idrott.