Konsten att ha en åsikt

Det bästa med att gå den här utbildningen jag går är att det är så himla kul att få umgås med människor som har lite åsikter. Hur ofta får man den lyxen annars? Inte ofta. Generellt är ju folk antingen nåt så vansinnigt konflikträdda och/eller bara intellektuellt hämmade och åsiktsbefriade att diskussion blir en omöjlighet.
Men nu är vi ju samlade sextio personer där i alla fall majoriteten tycker att argumentation är en av livets höjdpunkter och som alltså kan se det roliga i att vara oense och inte tar det personligt, blir sura eller börjar gråta så fort någon annan hävdar motsatsen i en sakfråga. Det betyder att jag för en gångs skull får kvalitativa diskussioner på nästan daglig basis.

Det är helt fantastiskt, för det finns ju inget tråkigare än människor utan åsikter. Skitsamma VILKA åsikter, det spelar ingen roll, bara man har några och kan 1.motivera det, 2.stå för det, 3.förklara det.

Det umgänget gör mig också lite bortskämd, för nu orkar jag verkligen inte med några fler våpiga ja-sägare.
Eller det värsta: människor som använder sig av låtsasåsikter genom frasen "jag tycker blablabla, men jag kan inte riktigt förklara hur jag menar...." (faktiskt chockerande vanligt förekommande). Ba va?! Kan du inte förklara det, så kan du ju inte mena det överhuvudtaget, moron! Hela åsiktens existens är ju beroende av ett formulerande! Ett argument kan inte finnas till av sig självt i ett ordlöst tomrum, åsikten FINNS inte innan det formulerats. Alltså är "jag kan inte förklara vad jag menar" samma sak som att inte mena något alls, och då kan man ju lika gärna vara tyst.

Det tycker jag dock inte att ni ska vara, för jag älskar att bli emotsagd. Av ju fler desto bättre. Helst jämt.