Högt och lågt

Det här är min ångest. Eller min ångest över eventuell ångest. Eller vad man nu vill kalla det. En bra pulsskjuts över nittiostrecket, bara sådär apropå ingenting. Iiiinte okej, hörni.
Men jag samlade ihop mig och det gick över. Orkar inte dras med skiten och vara någon neurotisk idiot till tjej, så det handlar väl bara om att bita ihop osv även om det är obehagligt under tiden. Jag förstår ju trots allt det befängda i det. Tröstar mig med att även gamle Nietzsche ju åminstone insåg att graden av oro är en måttstock för intelligensen (bra skämt, etc).

Jag har alltså sprungit. Mötte Ola & Mats utanför deras jobb, slog följe med dom och fick ihop en dryg mil i lagom lugnt tempo. Det är verkligen så väldigt mycket trevligare att springa med sällskap (jag glömmer alltid bort det mellan varje gång, och återupptäcker det lika ofta)! Dels för att det är himla trivsamt att lyssna på någon annan som pratar istället för bara mina egna uttjatade tankar, och dels för att jag verkligen, verkligen gillar det här med att anpassa mig till någon annans tempo. Det är så vilsamt att slippa bry sig om och kunna släppa tankar på någon exakt takt och bara kunna följa någon annans. Förutsatt att det inte är någon slö och långsam människa då, men sådana umgås jag naturligtvis inte med, det förstår ni ju. Jag filtrerar alla mina nya bekantskaper genom ett enkelt; "A/S/L/V02max"?

Hur som helst, jag tror jag är i rätt bra form ändå nu, befinner mig allt som oftast i det där tillståndet när man aldrig egentligen blir särskilt trött och skulle kunna träna precis hur mycket och hur länge som helst. Hela dan, varje dag, som Bredängs finest skulle ha sagt det (här). Det gör det ju dessutom fantastiskt roligt, vilket såklart blir en positiv spiral. Så fortsätter det såhär ett tag till kommer jag snart vara tillbaka i mitt high-on-life-tillstånd och börja brista ut i sånt där som "jag ÄLSKAR cykel/löpning/cykel/cykel" igen. Det vore väl kul? Kanske redan imorrn?