Jag försökte nyss förklara för Stefan M hur jag får en serie intervaller att kännas överkomliga. Eftersom jag är en sån vansinnigt begåvad retoriker kom jag naturligtvis med en klockren och klar och tydlig beskrivning på hur man bäst hanterar en längre period av jobbigheter, så jag känner att ni också borde få ta del av detta pedagogiska mästerverk.
Så varsågoda, jag tänker faktiskt precis såhär varenda gång, helt utan undantag. Det är sant. Som en loop som sätts igång av sig självt.
"Jag brukar när jag springer, om jag inte har sällskap att smygtävla mot då, räkna ner enligt en egentligen helt ologisk metod som går ut på att de första tre (om jag kör tio) inte KAN vara jobbiga eftersom de är i början (här handlar det alltså om ren vägran att tycka att det är tungt), nummer 4-5-6 är jobbiga, men de är bara tre stycken så det är ändå överkomligt och hanterbart och tre intervaller är ju inget att grina över, och sen är 7-8-9 alla "i princip" den sista, vilket gör att jag lurar mig själv att tro att jag kört tio redan på den sjunde, vilket får mig att känna mig jättestark eftersom det inte känns så jobbigt som det borde (eftersom jag ju kört minus tre då, men det får jag inte tänka på) och då går de sista tre på ren hybris sen."
Jag glömde tala om för honom att man även i alla subdelar måste räkna baklänges inom gruppen, 1-2-3 blir alltså 3-2-1 och 4-5-6 också 3-2-1, och eftersom 4,5,6 då "försvinner", har jag mentalt bara sprungit tre när det är dags för nummer 7 (de tre som egentligen är 4,5,6 känns ju då också lättare, eftersom de ju har gjorts om till första, andra, tredje, och alla vet ju att i de första är man ju fräsch och pigg!). Eftersom sjuan sen då är nummer tio, i princip, blir alltså mina tio intervaller i mitt huvud i själva verket bara fyra, och FYRA intervaller, herregud, det är ju ingenting! Det klarar man lätt som en plätt!
(Rör det sig om längre intervaller än enminutare räknar man naturligtvis enligt stegmodellen ner minutrarna inom varje också, för att på så vis minska dom med hälften, en fyra blir ju då 1-2-2-1, alltså bara två mentala minutrar osv)
Sofisterna ligger mig inte helt otippat rätt varmt om hjärtat, Protagoras hade nog velat adoptera mig.
3 kommentarer:
Det går bra att använda mitt namn, men minimera mig inte till bara ett efternamn tack, Deal?
Vid pennan, Stefan Valdemar Määttä
Tyckte efternamn var lämpligare med tanke på alla Stefanar som florerar i mitt liv, men visst, ändrat.
Tack LS! Har du märkt nåt sen jag la till dig i min bloggrulle? Är det några vilsna cyklister som hittat till dig?
Skicka en kommentar