Jag har nyss fått prata med båda mina allra bästa bästisar, Markus och Johanna. Förutom att de naturligtvis är vansinnigt intelligenta, begåvade, bildade, tjusiga och fulla av talang, humor, goda hjärtan och alla andra positiva egenskaper ni kan tänka er, så är det de två som tillsammans har lärt mig allt jag vet om livet (nåja, nästan), vilket ju uppenbarligen är en hel del.
När jag ensam som späd liten sjuttonåring flyttade hemifrån och lämnade Dalarna för Stockholm hittade de mig, plockade upp mig, borstade av mig och tog med mig in i sina hem och vänskapskretsar, uppfostrade mig och lärde mig saker om livet. De har haft ett oändligt tålamod. De lät mig bete mig som ett barn fram tills jag var typ 23, har alltid skrattat åt mina skämt och förstår alltid vad jag menar. De har betalat min öl när jag varit pank, hållit mitt hår när jag kräkts, matat mig när jag varit hungrig och bäddat ner mig när jag sovit. De har kommit med vindruvor när jag har varit sjuk, tittat på tv med mig i tyst samförstånd, åkt på semester med mig, spenderat oräkneliga kvällar på Carmen med mig, tröstat mig när jag varit ledsen och firat mig när jag har lyckats med saker i livet. De har uppmuntrat mig och utmanat mig och sagt åt mig att skärpa mig när det har behövts. De har bildat mig och gjort mig till en godare, vettigare och bättre människa, och de har ALLTID, alltid, alltid tagit hand om mig.
Utan de här gamla rävarna hade jag inte varit en skugga av vad jag är idag. Jag är skyldig er halva kungariket och all min kärlek!
En låt till Mackan & Johanna:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar