Min klena uppdatering här de senaste dagarna har, av förståeliga skäl, resulterat i upprörda telefonsamtal, rykten på stan om min eventuella bortgång, newsmill-artiklar, en hetsig folkhop komplett med högafflar och facklor utanför mitt fönster och ett utbrett och allmänt aftonbladet-rasande hos svenska folket.
JAG FÖRSTÅR ER. Jag har saknat er med.
Som tur är har jag fullt godtagbara ursäkter, som vanligt. Alla vet väl vid det här laget att jag alltid har en ursäkt på lut och således alltid går med ryggen och samvetet fritt.
I alla fall så spenderade jag fredagen med att hasa, väsa, flämta och kvida mig fram genom tillvaron. Jag var lite sjuk, dvs döende, och ingen kan ju kräva att man bloggar på sin dödsbädd. Åtminstone inte innan reklamintäkterna överstiger en halv mille per år, som ju tydligen är den magiska inkomstgränsen för att man ska bli lyckligare och leva bättre. Då kanske jag skulle överväga det. Fast då skulle jag ju vara så förbannat dumglad och kvittrande, så då skulle jag ju inte vara döende från första början så det skulle vara en icke-fråga.
Igår ägnade jag först halva dagen åt att slå in 24 små paket, researcha lite professorer och kolla min fysiska status med en löprunda innan jag begav mig till det Hellströmska/Backlundska residenset på inflyttningsfest. Drack bål, hade trevligt, pratade om cykel, gick ut, krockade nästan med en hel flock poliser på vägen hem. Fasade naturligtvis för att idag slå upp ögonen och stirra rakt in i det oförtjänta helvetet etc, som jag skrev om i det där inlägget om min bror för ett par veckor sedan, men lyckades mot alla odds vakna UTAN en episk bakfylla vilket ju var helt fantastiskt, otippat och på alla sätt gudomligt. Firade den härligheten med att cykla en vända med Ola och Niclas i dimman, och har spenderat resten av dagen i soffläge hemma hos de nyinflyttade tu med pastasallad, dubbla Transformersfilmer och kaffe.
Jag har haft en bra helg med andra ord, hållt mig lite upptagen.
Så ni förstår, jag har helt enkelt inte hunnit med att sitta och vara bloggfyndig. Som tur är blir jag förmodligen tvungen till mycket datatid den kommande veckan nu, så då blir det naturligtvis ändring på den saken. Tur för er, tur för mig.
Nåja, sista minuten-studier nu. Måste leta reda på lite soft spots hos mina motdebattörer inför torsdagen till debatt-PM:et jag ska lämna in imorgon. Jag kommer naturligtvis att vinna, jag är jättejobbig att diskutera med och rätt duktig på det där med att vrida och vända på andras argument tills de inte minns vad det var de sa från första början.
(Och skulle det visa sig inte fungera så behärskar jag i plan B-syfte en välutvecklad form av uttröttningsteknik jag övat upp på mina syskon under min uppväxt. Den går logiskt nog ut på att tjata till sig ett rätt. Det fungerar ju faktiskt alltid, det handlar bara om att vara tillräckligt uthållig. Jag är det nåt så inni.)
4 kommentarer:
Jo, jag vet.
Jag antar att du syftar på sista stycket, så: bra! Jag är glad att du noterat det, då förstår du ju även hur mycket jag kommer vinna (det är faktiskt en tävling, på riktigt).
Men du glömde lägga till att du älskar det också.
Problemet är att de som är de som inte kan något är så säkra på sin sak och de som kan är så osäkra.
;)
Nu missar du den viktigaste poängen igen, nämligen den att skilja på det där med att vara säker på sin sak, och det här med att kunna argumentera för den.
Det är ju två vitt skilda saker och har ju naturligtvis ingenting alls med varandra att göra. Gör om gör rätt.
Skicka en kommentar