Det finns ju en väldigt stor vaghet och oklarhet kring det här med vad jag egentligen lyssnar på för musik (Monika beskrev det idag som "poppig musik med konstiga tjejröster" och det stämmer nog rätt bra). Jag diskuterar det ogärna eftersom jag dels inte längre känner att jag kan svara "Jesus & Mary Chain, BARA" utan att ljuga, och dels tycker att det är ett rätt så intetsägande samtalsämne. Generellt kan jag komma på tusen och en saker jag hellre diskuterar än vilken låt jag lyssnade på när jag cyklade till föreläsningarna i morse liksom. Ointressant. Plus att jag tror att jag umgåtts med för mycket killar som spelar i band genom åren, inget kan ju ta död på ett musikintresse så mycket som det. Dör verkligen tristessdöden bara av att så mycket som tänka på killar i band med indiebolag och barklubbsspelningar, men det är ju en helt annan historia som vi kan ta någon annan gång.
I alla fall, eftersom ni alla dör av nyfikenhet inför den stora frågan hur mitt superba snille och smak tar sig uttryck musikwise så har jag nu slagit ihop alla listor med mest-lyssnade/senast-lyssnade/osv jag hittade på alla olika musikspelare jag använder på datorn, och sedan gjort en spotifylista av de låtar jag spottyhittade på den sammanlagda topp-10:an (+ ett tal). Jag har ansträngt mig alltså! Det är fint. Här har ni den.
LISAS MYSTISKA MUSIKSMAK
Lyssnar ni inte på alla får ni inte uttala er.
måndag 30 november 2009
Det som kallas kreativt kaos?
Ni vet hur folk brukar säga att de inte ser hur deras egna barn växer, eftersom de ser dom varje dag? Jag tror något liknande har hänt mig i förhållande till mitt skrivbord på datorn. Jag har liksom lagt lite skitsaker där då och då som jag bara ska använda en gång och sen tänkt slänga eller inte vet vart jag ska göra av än eller som jag ska komma ihåg av någon anledning eller whatever, men jag har hela tiden tyckt att det bara handlat om ett par ikoner liksom.
Men så idag insåg jag att det utvecklats till det här:
Tror det kanske kan vara dags för en rensning va....
Men så idag insåg jag att det utvecklats till det här:
Tror det kanske kan vara dags för en rensning va....
Rustad
Om min motdebattör mot all förmodan skulle visa sig sitta på bättre argument än jag på torsdag, så innebär det naturligtvis inte att jag kommer stå handfallen för det, sådana petitesser är ju inte mycket att gråta blod över.
Jag pekar naturligtvis om så bara lite med hela handen och slänger in det här lättsamma och oemotsägliga lilla stycket i sammanfattningen, så är ju saken fixad:
This tongue is a devouring fire, a world of iniquity, an unruly evil, full of deadly poison. And behold what I would have applied to the tongue of this evil-speaker, had I undertaken to give you a just and natural idea of all the enormity of his vice: I would have said that the tongue of this slanderer is a devouring fire which tarnishes whatever it touches; which exercises its fury on the good grain, equally as on the chaff; on the profane, as on the sacred; which, wherever it passes, leaves only desolation and ruin; digs even into the bowels of the earth, and fixes itself on things the most hidden; turns into vile ashes what only a moment before had appeared to us so precious and brilliant; acts with more violence and danger than ever in the time when it was apparently smothered up and almost extinct; which blackens what it can not consume, and sometimes sparkles and delights before it destroys.
Jag pekar naturligtvis om så bara lite med hela handen och slänger in det här lättsamma och oemotsägliga lilla stycket i sammanfattningen, så är ju saken fixad:
This tongue is a devouring fire, a world of iniquity, an unruly evil, full of deadly poison. And behold what I would have applied to the tongue of this evil-speaker, had I undertaken to give you a just and natural idea of all the enormity of his vice: I would have said that the tongue of this slanderer is a devouring fire which tarnishes whatever it touches; which exercises its fury on the good grain, equally as on the chaff; on the profane, as on the sacred; which, wherever it passes, leaves only desolation and ruin; digs even into the bowels of the earth, and fixes itself on things the most hidden; turns into vile ashes what only a moment before had appeared to us so precious and brilliant; acts with more violence and danger than ever in the time when it was apparently smothered up and almost extinct; which blackens what it can not consume, and sometimes sparkles and delights before it destroys.
söndag 29 november 2009
Lite fest, lite cykel, lite aliens
Min klena uppdatering här de senaste dagarna har, av förståeliga skäl, resulterat i upprörda telefonsamtal, rykten på stan om min eventuella bortgång, newsmill-artiklar, en hetsig folkhop komplett med högafflar och facklor utanför mitt fönster och ett utbrett och allmänt aftonbladet-rasande hos svenska folket.
JAG FÖRSTÅR ER. Jag har saknat er med.
Som tur är har jag fullt godtagbara ursäkter, som vanligt. Alla vet väl vid det här laget att jag alltid har en ursäkt på lut och således alltid går med ryggen och samvetet fritt.
I alla fall så spenderade jag fredagen med att hasa, väsa, flämta och kvida mig fram genom tillvaron. Jag var lite sjuk, dvs döende, och ingen kan ju kräva att man bloggar på sin dödsbädd. Åtminstone inte innan reklamintäkterna överstiger en halv mille per år, som ju tydligen är den magiska inkomstgränsen för att man ska bli lyckligare och leva bättre. Då kanske jag skulle överväga det. Fast då skulle jag ju vara så förbannat dumglad och kvittrande, så då skulle jag ju inte vara döende från första början så det skulle vara en icke-fråga.
Igår ägnade jag först halva dagen åt att slå in 24 små paket, researcha lite professorer och kolla min fysiska status med en löprunda innan jag begav mig till det Hellströmska/Backlundska residenset på inflyttningsfest. Drack bål, hade trevligt, pratade om cykel, gick ut, krockade nästan med en hel flock poliser på vägen hem. Fasade naturligtvis för att idag slå upp ögonen och stirra rakt in i det oförtjänta helvetet etc, som jag skrev om i det där inlägget om min bror för ett par veckor sedan, men lyckades mot alla odds vakna UTAN en episk bakfylla vilket ju var helt fantastiskt, otippat och på alla sätt gudomligt. Firade den härligheten med att cykla en vända med Ola och Niclas i dimman, och har spenderat resten av dagen i soffläge hemma hos de nyinflyttade tu med pastasallad, dubbla Transformersfilmer och kaffe.
Jag har haft en bra helg med andra ord, hållt mig lite upptagen.
Så ni förstår, jag har helt enkelt inte hunnit med att sitta och vara bloggfyndig. Som tur är blir jag förmodligen tvungen till mycket datatid den kommande veckan nu, så då blir det naturligtvis ändring på den saken. Tur för er, tur för mig.
Nåja, sista minuten-studier nu. Måste leta reda på lite soft spots hos mina motdebattörer inför torsdagen till debatt-PM:et jag ska lämna in imorgon. Jag kommer naturligtvis att vinna, jag är jättejobbig att diskutera med och rätt duktig på det där med att vrida och vända på andras argument tills de inte minns vad det var de sa från första början.
(Och skulle det visa sig inte fungera så behärskar jag i plan B-syfte en välutvecklad form av uttröttningsteknik jag övat upp på mina syskon under min uppväxt. Den går logiskt nog ut på att tjata till sig ett rätt. Det fungerar ju faktiskt alltid, det handlar bara om att vara tillräckligt uthållig. Jag är det nåt så inni.)
JAG FÖRSTÅR ER. Jag har saknat er med.
Som tur är har jag fullt godtagbara ursäkter, som vanligt. Alla vet väl vid det här laget att jag alltid har en ursäkt på lut och således alltid går med ryggen och samvetet fritt.
I alla fall så spenderade jag fredagen med att hasa, väsa, flämta och kvida mig fram genom tillvaron. Jag var lite sjuk, dvs döende, och ingen kan ju kräva att man bloggar på sin dödsbädd. Åtminstone inte innan reklamintäkterna överstiger en halv mille per år, som ju tydligen är den magiska inkomstgränsen för att man ska bli lyckligare och leva bättre. Då kanske jag skulle överväga det. Fast då skulle jag ju vara så förbannat dumglad och kvittrande, så då skulle jag ju inte vara döende från första början så det skulle vara en icke-fråga.
Igår ägnade jag först halva dagen åt att slå in 24 små paket, researcha lite professorer och kolla min fysiska status med en löprunda innan jag begav mig till det Hellströmska/Backlundska residenset på inflyttningsfest. Drack bål, hade trevligt, pratade om cykel, gick ut, krockade nästan med en hel flock poliser på vägen hem. Fasade naturligtvis för att idag slå upp ögonen och stirra rakt in i det oförtjänta helvetet etc, som jag skrev om i det där inlägget om min bror för ett par veckor sedan, men lyckades mot alla odds vakna UTAN en episk bakfylla vilket ju var helt fantastiskt, otippat och på alla sätt gudomligt. Firade den härligheten med att cykla en vända med Ola och Niclas i dimman, och har spenderat resten av dagen i soffläge hemma hos de nyinflyttade tu med pastasallad, dubbla Transformersfilmer och kaffe.
Jag har haft en bra helg med andra ord, hållt mig lite upptagen.
Så ni förstår, jag har helt enkelt inte hunnit med att sitta och vara bloggfyndig. Som tur är blir jag förmodligen tvungen till mycket datatid den kommande veckan nu, så då blir det naturligtvis ändring på den saken. Tur för er, tur för mig.
Nåja, sista minuten-studier nu. Måste leta reda på lite soft spots hos mina motdebattörer inför torsdagen till debatt-PM:et jag ska lämna in imorgon. Jag kommer naturligtvis att vinna, jag är jättejobbig att diskutera med och rätt duktig på det där med att vrida och vända på andras argument tills de inte minns vad det var de sa från första början.
(Och skulle det visa sig inte fungera så behärskar jag i plan B-syfte en välutvecklad form av uttröttningsteknik jag övat upp på mina syskon under min uppväxt. Den går logiskt nog ut på att tjata till sig ett rätt. Det fungerar ju faktiskt alltid, det handlar bara om att vara tillräckligt uthållig. Jag är det nåt så inni.)
torsdag 26 november 2009
Jag tränar faktiskt också
För att ni inte ska tro att jag fullständigt har tappat greppet, slutat träna och helt bara hängett mig åt argumentationstekniker och den utbredda akademiska (kroppsliga) förslappningen har jag tagit den här bilden enkom för er kära bloggläsare. Titta, jag tränar! Bildbevis!
Jag förärades en nyckel och satt ensam i ljungstugan ett tag. Jag hade precis hunnit tända varenda lampa (mörkrädd, ni vet) och talat om för mig själv med myndig stämma att det i n t e var okej att lata sig bara för att ingen såg på (jag tror ibland att det är det, men det är såklart fel), när latheten började smyga sig på.
Men precis då dök dock Niklas upp! För att himla med ögonen åt mitt av Ola influerade musikval, byta skiva, och träna lite han med. Så jag fick sällskap! Värt. Då behövde jag ju inte ens förhandla med kroppen om huruvida jag var trött eller inte. Har man sällskap biter man ihop - punkt! Så det var bra, jag tog i.
Dessutom är det så himla trevligt med träningssällskap, det vet ni ju att jag tycker.
Efterbild, svettig och simmig blick:
onsdag 25 november 2009
Skämskudde
Jag kom hem från skolan efter lunch, somnade, vaknade nyss till mörker och ösregn. Vägrar sälla mig till den sjuka skaran människor, så jag antar att jag inte kommer träna idag utan istället bara gå och köpa mjölk och gå och lägga mig igen.
Imorgon kommer jag därför förmodligen lyckligtvis vakna med energi för ett halvt kompani! Stackars er som måste träffa mig då. Eller lyllos. Svårt att avgöra.
tisdag 24 november 2009
Vår
Alltså.
Jag skojade.
Men vet ni?! Idag har jag hunnit med att hetscykla en timme utomhus i solen innan den gick ner! Kastade mig hem från föreläsningen för att komma ut i tid. Hur värt som helst! Dessutom är det ju i princip vårvärme så jag frös inte ens. Hoppas hela vintern kommer vara såhär, då skulle jag vara lycklig och tacksam och aldrig mer begära någonting.
Själva cyklandet gick mindre bra dock. Var uppe i tröskelpuls efter att bara ha slängt benet över ramen. I princip. Där låg den sedan kvar i femtio minuter och hånskrattade åt min svaghet. Det är sant, jag överdriver inte. Puls/hastighet/tid-diagrammet garmin gav mig är som ett skämt. Fast av den där dåliga sorten som man aldrig riktigt fattar poängen med.
Bara därför tänkte jag ägna kvällen åt tjejig aerobics för att förhindra surande. Ni vet, kombinationen tights, hästsvans, färgglada sporttoppar och EN-TVÅ-TRE-FYR osv osv osv gör det omöjligt att inte falla ner i klämkäckhetsträsket. Och där vill man ju vara! Faktiskt. Helt utan ironi.
Jag skojade.
Men vet ni?! Idag har jag hunnit med att hetscykla en timme utomhus i solen innan den gick ner! Kastade mig hem från föreläsningen för att komma ut i tid. Hur värt som helst! Dessutom är det ju i princip vårvärme så jag frös inte ens. Hoppas hela vintern kommer vara såhär, då skulle jag vara lycklig och tacksam och aldrig mer begära någonting.
Själva cyklandet gick mindre bra dock. Var uppe i tröskelpuls efter att bara ha slängt benet över ramen. I princip. Där låg den sedan kvar i femtio minuter och hånskrattade åt min svaghet. Det är sant, jag överdriver inte. Puls/hastighet/tid-diagrammet garmin gav mig är som ett skämt. Fast av den där dåliga sorten som man aldrig riktigt fattar poängen med.
Bara därför tänkte jag ägna kvällen åt tjejig aerobics för att förhindra surande. Ni vet, kombinationen tights, hästsvans, färgglada sporttoppar och EN-TVÅ-TRE-FYR osv osv osv gör det omöjligt att inte falla ner i klämkäckhetsträsket. Och där vill man ju vara! Faktiskt. Helt utan ironi.
måndag 23 november 2009
Mycket Khemiri och lite Cykel
Okej, när vi nu har konstaterat att Jonas Hassen Khemiri och jag borde leva lyckliga i alla våra dagar kanske vi ska gå vidare till att fundera ut hur det här ska gå till rent praktiskt. Jag har därför tänkt ut ett antal möjliga strategier.
Den första är gammal hederlig kändisstalking. På plussidan är detta ju relativt enkelt, det stora projektet är att ta reda på vart han bor, men sedan handlar det ju mest om att ha möjlighet att avsätta såpass mycket tid som det kommer krävas för att följa efter honom vart han än går, dag ut och dag in. Men jag är ju student, så jag har rätt mycket fritid. Dessutom har jag även ett oerhört kompakt boende, vilket lämpar sig ypperligt för förföljelsemaniskt av smygtagna foton tapetserande av väggar osv.
På minussidan är det svårt att, om jag ens lyckas undvika polisanmälan, vinna förtroende och faktiskt få honom att tycka att jag är trevlig.
Det andra är att försöka nästla mig in i hans bekantskapskrets på ett mer socialt accepterat sätt. Den här varianten är inte så långsökt som man kan tro, och alls inte ett jättelångt steg från mitt befintliga umgänge faktiskt. Min ex-pojkvän var tillexempel klasskamrat på Dramatiska Institutet med regissören till JHKs första pjäs. Ser ni?! Bara tre led! Överlag tror jag att jag har tillräckligt mycket lösa kontakter inom kultursverige för att på ett eller annat sätt kunna befinna mig i samma sociala sammanhang som denna min blivande make utan att slita alltför mycket för det.
Det negativa är naturligtvis att det här är ett vansinnigt tråkigt, fantasilöst och ospännande sätt. Orka jobba den vanliga vägen. Förmodligen är det även tidsödande. Plus att jag inte är så förtjust i kultursammankomster.
Det tredje, och hittills bästa, sättet är naturligtvis att skriva en roman om det hela! JHK's förkärlek för att skriva pseudoverklighetsbaserat är ju välkänt, och det skulle därför bara vara att sköta det hela enligt devisen "tala med bönder på bönders vis", eller i det här fallet då "tala med Jonas på Jonas vis".
Nu tänker ni att jag ju glömt att det om något faktiskt är helt vansinnigt tidsödande. Först ska det ju skrivas ett manus, och sedan ska det förhandlas med förlag, och sedan ska det tryckas, ges ut, säljas, drickas vin på utgivningsfesten, vaknas med bakfylla, väntas på rescensioner och så vidare. Men, förstår ni, det har jag redan tänkt på! JHK är ju naturligtvis en modern man, sin tjugotalsromantiska författarutstrålning till trots, och jag kan därför såklart göra en e-bok av det hela! Från och med nu ska jag alltså helt byta inriktning på den här gamla bloggen, ägna den helt åt att beskriva mitt och JHK's framtida liv, och byta namn på den till "Mycket Khemiri och lite cykel".
Det är ni väl okej med eller?
Den första är gammal hederlig kändisstalking. På plussidan är detta ju relativt enkelt, det stora projektet är att ta reda på vart han bor, men sedan handlar det ju mest om att ha möjlighet att avsätta såpass mycket tid som det kommer krävas för att följa efter honom vart han än går, dag ut och dag in. Men jag är ju student, så jag har rätt mycket fritid. Dessutom har jag även ett oerhört kompakt boende, vilket lämpar sig ypperligt för förföljelsemaniskt av smygtagna foton tapetserande av väggar osv.
På minussidan är det svårt att, om jag ens lyckas undvika polisanmälan, vinna förtroende och faktiskt få honom att tycka att jag är trevlig.
Det andra är att försöka nästla mig in i hans bekantskapskrets på ett mer socialt accepterat sätt. Den här varianten är inte så långsökt som man kan tro, och alls inte ett jättelångt steg från mitt befintliga umgänge faktiskt. Min ex-pojkvän var tillexempel klasskamrat på Dramatiska Institutet med regissören till JHKs första pjäs. Ser ni?! Bara tre led! Överlag tror jag att jag har tillräckligt mycket lösa kontakter inom kultursverige för att på ett eller annat sätt kunna befinna mig i samma sociala sammanhang som denna min blivande make utan att slita alltför mycket för det.
Det negativa är naturligtvis att det här är ett vansinnigt tråkigt, fantasilöst och ospännande sätt. Orka jobba den vanliga vägen. Förmodligen är det även tidsödande. Plus att jag inte är så förtjust i kultursammankomster.
Det tredje, och hittills bästa, sättet är naturligtvis att skriva en roman om det hela! JHK's förkärlek för att skriva pseudoverklighetsbaserat är ju välkänt, och det skulle därför bara vara att sköta det hela enligt devisen "tala med bönder på bönders vis", eller i det här fallet då "tala med Jonas på Jonas vis".
Nu tänker ni att jag ju glömt att det om något faktiskt är helt vansinnigt tidsödande. Först ska det ju skrivas ett manus, och sedan ska det förhandlas med förlag, och sedan ska det tryckas, ges ut, säljas, drickas vin på utgivningsfesten, vaknas med bakfylla, väntas på rescensioner och så vidare. Men, förstår ni, det har jag redan tänkt på! JHK är ju naturligtvis en modern man, sin tjugotalsromantiska författarutstrålning till trots, och jag kan därför såklart göra en e-bok av det hela! Från och med nu ska jag alltså helt byta inriktning på den här gamla bloggen, ägna den helt åt att beskriva mitt och JHK's framtida liv, och byta namn på den till "Mycket Khemiri och lite cykel".
Det är ni väl okej med eller?
Fem saker som inte har med varandra att göra
Jomen jag läser Montecore. Eller jag försöker, men det går riktigt dåligt.
Anledningar till att jag borde älska den:
1. hassen khemiri representerar allt jag älskar språkligt
2. hassen khemiri är mannen jag innerst inne vill gifta mig med
men ändå så blir jag TOKIG på texten och orkar verkligen inte med den och tycker bara att pretentionerna dödar det trots allt kreativa i det. Hur går det här ihop? Jag är så besviken.
En annan sak:
- behöver träffa någon eller läsa något eller nåt som kommer med någon ny infallsvinkel gällande; vad som helst. Det var ju inte precis igår.
En tredje sak:
-hade gudomlig argumentationsuppgift i skolan idag. HERREGUD, vad allt jag vill är att få debattera. Det är aldrig så roligt att vinna som när man får göra det med en verbal totalslakt.
En fjärde sak:
-såg två tjejer från min gamla gymnasieklass här på ÖUni idag. Maken till otippat får man ju vara med om. Jag tror inte de kände igen mig, jag har trots allt inte självlysande neonrosa plasthår nu för tiden.
En femte sak:
-satte hus i helvete i min studiegrupp när jag råkade yppa mina pro-kvotering-åsikter över morgonkaffet. HERRRRRRRE va, vad det är ett känsligt ämne hos folk. Jag har hittills aldrig mött någon som kunnat föra en sansad diskussion om det utan att de blir förbannade och sliter sitt hår och börjar gråta. Typ. Själv är jag naturligtvis lugnet själv, men så kommer jag ju från den goda sidan också så det kanske inte är så konstigt.
Anledningar till att jag borde älska den:
1. hassen khemiri representerar allt jag älskar språkligt
2. hassen khemiri är mannen jag innerst inne vill gifta mig med
men ändå så blir jag TOKIG på texten och orkar verkligen inte med den och tycker bara att pretentionerna dödar det trots allt kreativa i det. Hur går det här ihop? Jag är så besviken.
En annan sak:
- behöver träffa någon eller läsa något eller nåt som kommer med någon ny infallsvinkel gällande; vad som helst. Det var ju inte precis igår.
En tredje sak:
-hade gudomlig argumentationsuppgift i skolan idag. HERREGUD, vad allt jag vill är att få debattera. Det är aldrig så roligt att vinna som när man får göra det med en verbal totalslakt.
En fjärde sak:
-såg två tjejer från min gamla gymnasieklass här på ÖUni idag. Maken till otippat får man ju vara med om. Jag tror inte de kände igen mig, jag har trots allt inte självlysande neonrosa plasthår nu för tiden.
En femte sak:
-satte hus i helvete i min studiegrupp när jag råkade yppa mina pro-kvotering-åsikter över morgonkaffet. HERRRRRRRE va, vad det är ett känsligt ämne hos folk. Jag har hittills aldrig mött någon som kunnat föra en sansad diskussion om det utan att de blir förbannade och sliter sitt hår och börjar gråta. Typ. Själv är jag naturligtvis lugnet själv, men så kommer jag ju från den goda sidan också så det kanske inte är så konstigt.
söndag 22 november 2009
Lista nr 1:
De två populärkulturella fenomen som i mitt liv har påverkat mig mest:
1. skunk.nu
2. tidningen Darling
1. skunk.nu
2. tidningen Darling
Berggården
Ingen ny cykel...
Men Flippen i höstleran på de Hysingska ägorna!
& en löpande Falu-sightseeingrunda.
Sockerstinn på äppelpaj och choklad hade jag ben som skulle ha tagit mig till Borlänge och tillbaka utan att blinka om jag inte varit tvungen att passa ett tåg tillbaka hit till Örebro.
I gnällbältet nu. Lyssnar på P3dokumentär och när ett slumrande behov av engagemang. Jag har ju inte orkat bry mig så mycket på senaste eftersom det är så vansinnigt energikrävande att vara upprörd, och upprördheten är ju liksom en oundviklig bieffekt av engagemanget.
Men under den här tiden av sinnligt förslappande har jag åtminstone kommit till insikten att det trots allt inte är vägen att gå, och därigenom lyckats skala av mina framtidsmål och viljor till de två hemskt basala önskningarna att dels få utsättas för en konstant intellektuell utveckling och dels få utlopp för det här I-landsbehovet jag har av att rättfärdiga mitt eget varande genom att, passande såhär i juletider, gå teh good old messias-way och ni vet, göra något vettigt för den förtappade världen & sån skit. Det känns nödvändigt för att inte tappa hoppet.
Men Flippen i höstleran på de Hysingska ägorna!
& en löpande Falu-sightseeingrunda.
Sockerstinn på äppelpaj och choklad hade jag ben som skulle ha tagit mig till Borlänge och tillbaka utan att blinka om jag inte varit tvungen att passa ett tåg tillbaka hit till Örebro.
I gnällbältet nu. Lyssnar på P3dokumentär och när ett slumrande behov av engagemang. Jag har ju inte orkat bry mig så mycket på senaste eftersom det är så vansinnigt energikrävande att vara upprörd, och upprördheten är ju liksom en oundviklig bieffekt av engagemanget.
Men under den här tiden av sinnligt förslappande har jag åtminstone kommit till insikten att det trots allt inte är vägen att gå, och därigenom lyckats skala av mina framtidsmål och viljor till de två hemskt basala önskningarna att dels få utsättas för en konstant intellektuell utveckling och dels få utlopp för det här I-landsbehovet jag har av att rättfärdiga mitt eget varande genom att, passande såhär i juletider, gå teh good old messias-way och ni vet, göra något vettigt för den förtappade världen & sån skit. Det känns nödvändigt för att inte tappa hoppet.
fredag 20 november 2009
Dalarna
Jag är i Falun!
Stefan har fått hugg på en cross som enligt honom själv är "sjukt cool!", och trots att hans ethos fick sig en smärre törn idag när vi alla minsann såg användandet av bruksanvisningen vid monterandet av Karins cykeldator så litar jag ju helhjärtat på hans expertis, erfarenhet och goda smak. Väntar därför med spänning på mer info om mått osv.
Förövrigt kan jag delge er den kanske glädjande vetskapen att mina ben inte är sitt fräschaste jag idag, trots min ungdomliga fräschör. Hybrisen fick sig en törn, men å andra sidan har det varit rätt skönt att inte göra något annat på hela dagen än knalla runt i mossan med hundarna och kasta lite pinnar.
Plus att det är rätt trevligt att känna att man gjort något.
Nu ska jag äta borstj! Hörs!
Stefan har fått hugg på en cross som enligt honom själv är "sjukt cool!", och trots att hans ethos fick sig en smärre törn idag när vi alla minsann såg användandet av bruksanvisningen vid monterandet av Karins cykeldator så litar jag ju helhjärtat på hans expertis, erfarenhet och goda smak. Väntar därför med spänning på mer info om mått osv.
Förövrigt kan jag delge er den kanske glädjande vetskapen att mina ben inte är sitt fräschaste jag idag, trots min ungdomliga fräschör. Hybrisen fick sig en törn, men å andra sidan har det varit rätt skönt att inte göra något annat på hela dagen än knalla runt i mossan med hundarna och kasta lite pinnar.
Plus att det är rätt trevligt att känna att man gjort något.
Nu ska jag äta borstj! Hörs!
torsdag 19 november 2009
Watt, ponnyben och Falun
Jomen jag tänkte i eftermiddags att jag nog skulle ta och se till att bli lite trött idag. Jag kände mig redan rätt stel och matt sedan gårdagen, så det kändes som att det var rätt tillfälle att utnyttja för att bli lite spak. Jag lade alltså på 25W extra på likadana femminuters som jag körde på wattcykeln förra veckan, med förhoppningen om att det nog skulle göra susen.
Det gjorde det, det satt jävlart så fint! Jag fick till och med sota lite för mitt högmod och dra av 10 på de allra sista, så jag antar att målet var uppnått. Uppenbarligen blev jag trött i benen.
Fortfarande fantastiskt roligt i alla fall, fortfarande en vilja att fortsätta i timme efter timme efter timme. SÄRSKILT på watthoj. Alltså, att kunna se vad man gör i siffror?! Det är ju omöjligt att tycka att det är tråkigt då!
Piggheten är tillbaka nu igen förstås dock, trötthet är så flyktigt. I och för sig tror jag att jag befinner mig i lite av ett övervarv orsakat av för lite sömn de senaste veckorna. Det är lätt att bli speedad då.
En lantlig dalaweekend kanske vore lösningen? Hundmagar, rostat bröd och förmiddagstupplur på soffan?
Sånt här:
Det gjorde det, det satt jävlart så fint! Jag fick till och med sota lite för mitt högmod och dra av 10 på de allra sista, så jag antar att målet var uppnått. Uppenbarligen blev jag trött i benen.
Fortfarande fantastiskt roligt i alla fall, fortfarande en vilja att fortsätta i timme efter timme efter timme. SÄRSKILT på watthoj. Alltså, att kunna se vad man gör i siffror?! Det är ju omöjligt att tycka att det är tråkigt då!
Piggheten är tillbaka nu igen förstås dock, trötthet är så flyktigt. I och för sig tror jag att jag befinner mig i lite av ett övervarv orsakat av för lite sömn de senaste veckorna. Det är lätt att bli speedad då.
En lantlig dalaweekend kanske vore lösningen? Hundmagar, rostat bröd och förmiddagstupplur på soffan?
Sånt här:
onsdag 18 november 2009
You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve
Jag sprang lite intervaller i ösregnet tidigare på dagen idag. Det var värt, är det något man ska göra i regn så är det ju att springa.
Om jag skulle ha något verkligt intresse av att faktiskt bli bra på till exempel milen, borde jag nog egentligen ägna mig åt lite regelbundna tusingar och sånt. Men allt jag vill är ju att springa fortfortfort eftersom det är roligast, så det slutar alltid med att jag skjuter bort den där långintervallsidén med farthållningstvång till förmån för en inre diskussion där jag varje gång kommer överens med mig själv om att någonstans kring 200-400m ändå är Bäst(tm).
Idag också, alltså.
Men till er stora glädje kan jag ändå komma med den fantastiskt upplyftande nyheten att jag faktiskt var snabb igen! Snabbare än jag varit på hela hösten! ÄNTLIGEN börjar fötterna komma ihåg hur de ska göra för att vara snabba och lätta och snärtiga och kunna accelerera lite vettigt. Det var fint!
Har även mailat en kille om en focuscross, men han skulle höra av sig ikväll om den första spekulanten inte ville ha den och än så länge har jag inte hört något, så det verkar tråkigt nog som att det inte blev min tur att shoppa cykel i helgen.
Om jag skulle ha något verkligt intresse av att faktiskt bli bra på till exempel milen, borde jag nog egentligen ägna mig åt lite regelbundna tusingar och sånt. Men allt jag vill är ju att springa fortfortfort eftersom det är roligast, så det slutar alltid med att jag skjuter bort den där långintervallsidén med farthållningstvång till förmån för en inre diskussion där jag varje gång kommer överens med mig själv om att någonstans kring 200-400m ändå är Bäst(tm).
Idag också, alltså.
Men till er stora glädje kan jag ändå komma med den fantastiskt upplyftande nyheten att jag faktiskt var snabb igen! Snabbare än jag varit på hela hösten! ÄNTLIGEN börjar fötterna komma ihåg hur de ska göra för att vara snabba och lätta och snärtiga och kunna accelerera lite vettigt. Det var fint!
Har även mailat en kille om en focuscross, men han skulle höra av sig ikväll om den första spekulanten inte ville ha den och än så länge har jag inte hört något, så det verkar tråkigt nog som att det inte blev min tur att shoppa cykel i helgen.
tisdag 17 november 2009
Det bästa jag vet
AMEN ÅH, vad det var roligt att få trampa idag! De sprittiga ben jag vaknade med idag hade bytts ut lite mot trötta motsvarigheter lagom till att jag åkte från skolan, men det gjorde alls ingenting.
Jag cyklade tunga femminutersintervaller, men tycker fortfarande det är svårt att veta hur mycket jag orkar på cykel. Jag vet ju att jag i alla intervallformer, även när jag springer, så gärna lägger mig på max för att sedan stupa efter en minut och bli tvungen att dra av massa för att kompensera, så jag försöker aktivt att undvika det. Men då känns det alltid som att jag fusktränar och latar mig istället. Allt som inte är maxmaxmax är ju gärna ovärt i min värld, trots att jag ju inser det orimliga i det och att det ju faktiskt ligger i själva sakens natur, att det är ett tillstånd som ingen kan hålla en längre period, eftersom det ju då inte skulle vara just maxnivå.
Svårt det där. Att förstå på riktigt alltså, och inte bara intellektuellt sett. Svårt att vara nöjd ni vet. Man kan alltid ta i mer.
Fick hur som helst sällskap av hela fem män och lyckades också orsaka smärre uppståndelse bland deltagarna i någon form av möte i rummet intill när jag gick ut och de alla chockartat utbrast i ett "men HERREGUD, är det FLICKOR HÄR!?!".
Jag vet inte jag, men jag antar att det kanske inte hör till vanligheterna. Jag kopplade dock på charmen och servicerösten, konverserade och gav bort mitt telefonnummer. Inga konstigheter med andra ord. Gillar ju föreningsliv och sånt. Det är trevligt.
Men mest av allt såååå vansinnigt värt att få träna lite. Det finns ingenting jag älskar mer! Inte ens hundvalpar, sommarmorgnar och nytvättade lakan. Allt jag vill är att få svettas, bita ihop och helst också gärna må lite illa som grädde på moset och the cherry on top.
Det är grejer det.
PS.
Annat som är grejer är ju det här med livet i allmänhet n sånt. Så här har ni, förutom ett bra tal, lite vettiga tankar om just det. Lyssna på det här, det är värt en kvart (jag lovar!) :
Vill ni läsa texten finns den HÄR. Den är fin, läsvärd och tänkvärd!
Jag cyklade tunga femminutersintervaller, men tycker fortfarande det är svårt att veta hur mycket jag orkar på cykel. Jag vet ju att jag i alla intervallformer, även när jag springer, så gärna lägger mig på max för att sedan stupa efter en minut och bli tvungen att dra av massa för att kompensera, så jag försöker aktivt att undvika det. Men då känns det alltid som att jag fusktränar och latar mig istället. Allt som inte är maxmaxmax är ju gärna ovärt i min värld, trots att jag ju inser det orimliga i det och att det ju faktiskt ligger i själva sakens natur, att det är ett tillstånd som ingen kan hålla en längre period, eftersom det ju då inte skulle vara just maxnivå.
Svårt det där. Att förstå på riktigt alltså, och inte bara intellektuellt sett. Svårt att vara nöjd ni vet. Man kan alltid ta i mer.
Fick hur som helst sällskap av hela fem män och lyckades också orsaka smärre uppståndelse bland deltagarna i någon form av möte i rummet intill när jag gick ut och de alla chockartat utbrast i ett "men HERREGUD, är det FLICKOR HÄR!?!".
Jag vet inte jag, men jag antar att det kanske inte hör till vanligheterna. Jag kopplade dock på charmen och servicerösten, konverserade och gav bort mitt telefonnummer. Inga konstigheter med andra ord. Gillar ju föreningsliv och sånt. Det är trevligt.
Men mest av allt såååå vansinnigt värt att få träna lite. Det finns ingenting jag älskar mer! Inte ens hundvalpar, sommarmorgnar och nytvättade lakan. Allt jag vill är att få svettas, bita ihop och helst också gärna må lite illa som grädde på moset och the cherry on top.
Det är grejer det.
PS.
Annat som är grejer är ju det här med livet i allmänhet n sånt. Så här har ni, förutom ett bra tal, lite vettiga tankar om just det. Lyssna på det här, det är värt en kvart (jag lovar!) :
Vill ni läsa texten finns den HÄR. Den är fin, läsvärd och tänkvärd!
Grina brudjävel
Idag ska jag få träna! Har varit vansinnigt peppad hela dagen! Förmodligen eftersom jag spenderat varje vaken minut med antingen DÖDSTRÅKIG föreläsning om argumentationsanalys eller nästan lika tråkigt grupparbete om situationsdito, vilket ju får all annan aktivitet att framstå i ljuv och skimrande salighet och helighet. I jämförelse då.
VÄRT. Jag hoppas på svordomar och tandagnisslan. Jag behöver det.
VÄRT. Jag hoppas på svordomar och tandagnisslan. Jag behöver det.
måndag 16 november 2009
Fem små krav jag har på livet
Jamen jag har haft en förjävla dag alltså. Det har varit värsta sortens november, jag har inte hunnit träna och jag har suttit inomhus hela dagen och ägnat mig åt saker jag inte riktigt förstår vilket har fått mig att känna mig dum, och är det något jag hatar så är det ju just november, att inte få träna, att vara inomhus en hel dag och att känna mig dum.
Förutsättningarna har alltså varit sådär.
MEN, klockan sex var jag tvungen att ta mig ur min sura bubbla och gå och träffa min ändå rätt trevliga studiegrupp för att gå på föreläsning. Jag fick spendera den halvtimme vi väntade utanför salen med att prata om katastroffilmer, apropå den här 2012, och katastroffilm är ju min allra bästa sorts film och jag älskar 2012 redan utan att ha sett den så det gjorde mig såklart exalterad och uppe i varv. När jag fick gå in på det som Johanna kallar för "filmvärldens mest irrelevanta subplot", alltså det cancersjuka barnet i Day after tomorrow naturligtvis, var jag så uppe i varv att jag hetsigt vevade med både armar och ben och tappade min egen argumentation.
ÄLSKAR katastroffilm.
I alla fall, föreläsningen; Keith Ward som är professor i både filosofi och teologi vid Oxford föreläste på temat "is religion dangerous", baserat på hans bok i ämnet. Det var bra och sånt, men det jag mest vill säga är att OOMMGG, vill man inte studera på internationella elituniversitet innan man fått umgås med deras professorer (vilket "man" i och för sig naturligtvis vill, förutsatt att "man" här, precis som i de flesta sammanhang, är en ansvarsbefriande omskrivning för jaget) så vill man det garanterat efteråt (jag drar naturligtvis alla professorer och universitet över en kam här. Jag får det, för jag vet vad den korrekta argumentationsteoretiska termen för det kallas).
Ja herregud, vilken man! Vilken föreläsare!
Allt jag begär av livet, förutom då alltså att slippa november, få gå utomhus ibland, få träna på daglig basis och slippa känna mig ointelligent, är ju verkligen att få ägna mig åt lite vettig himla bildning! Inte mer än så.
Förutsättningarna har alltså varit sådär.
MEN, klockan sex var jag tvungen att ta mig ur min sura bubbla och gå och träffa min ändå rätt trevliga studiegrupp för att gå på föreläsning. Jag fick spendera den halvtimme vi väntade utanför salen med att prata om katastroffilmer, apropå den här 2012, och katastroffilm är ju min allra bästa sorts film och jag älskar 2012 redan utan att ha sett den så det gjorde mig såklart exalterad och uppe i varv. När jag fick gå in på det som Johanna kallar för "filmvärldens mest irrelevanta subplot", alltså det cancersjuka barnet i Day after tomorrow naturligtvis, var jag så uppe i varv att jag hetsigt vevade med både armar och ben och tappade min egen argumentation.
ÄLSKAR katastroffilm.
I alla fall, föreläsningen; Keith Ward som är professor i både filosofi och teologi vid Oxford föreläste på temat "is religion dangerous", baserat på hans bok i ämnet. Det var bra och sånt, men det jag mest vill säga är att OOMMGG, vill man inte studera på internationella elituniversitet innan man fått umgås med deras professorer (vilket "man" i och för sig naturligtvis vill, förutsatt att "man" här, precis som i de flesta sammanhang, är en ansvarsbefriande omskrivning för jaget) så vill man det garanterat efteråt (jag drar naturligtvis alla professorer och universitet över en kam här. Jag får det, för jag vet vad den korrekta argumentationsteoretiska termen för det kallas).
Ja herregud, vilken man! Vilken föreläsare!
Allt jag begär av livet, förutom då alltså att slippa november, få gå utomhus ibland, få träna på daglig basis och slippa känna mig ointelligent, är ju verkligen att få ägna mig åt lite vettig himla bildning! Inte mer än så.
Jobbigt humör
Hatar vinterhalvåret. Verkligen. Så innerligt. Själfullt/passionerat/obestridligt.
Vidrigt, är vad det är.
söndag 15 november 2009
Plötsligt händer det
Bevis på att undrens tid inte är förbi:
Jag sprang idag en helt vanlig vända, PÅ MORGONEN, och uppskattade det!
Jojo, what's next? Manna från himlen? En promenad på Svartån? Lite sporadiskt spontant återupplivande av döda? Det här?:
Nåt skumt är ju åtminstone helt klart i görningen när något sådant omvälvande och världsbildsförändrande inträffar en helt vanlig söndag i november.
Jag sprang idag en helt vanlig vända, PÅ MORGONEN, och uppskattade det!
Jojo, what's next? Manna från himlen? En promenad på Svartån? Lite sporadiskt spontant återupplivande av döda? Det här?:
Nåt skumt är ju åtminstone helt klart i görningen när något sådant omvälvande och världsbildsförändrande inträffar en helt vanlig söndag i november.
lördag 14 november 2009
Konsten att hålla fingrarna sysselsatta
Ni vet, den berömda cafésjukan?
När man inte bara kan sitta still och konversera längre tid än en kvart utan att börja pilla bort etiketter, riva sönder servetter, vika papperslappar och annat menlöst för att hålla fingrarna sysselsatta? Jag råkar ut för det jämt, klarar inte av det där med att bara sitta rakt upp och ner och stirra på ansiktet mitt emot utan att det börjar krypa i skinnet på mig.
Jag hade ikväll som tur var tillgång till det här:
Vilket resulterade i det här:
Jag ska ju som bekant alltid vara värst. Den har till och med styrlinda! Ont i fingrarna nu, stickigt med ståltråd.
När man inte bara kan sitta still och konversera längre tid än en kvart utan att börja pilla bort etiketter, riva sönder servetter, vika papperslappar och annat menlöst för att hålla fingrarna sysselsatta? Jag råkar ut för det jämt, klarar inte av det där med att bara sitta rakt upp och ner och stirra på ansiktet mitt emot utan att det börjar krypa i skinnet på mig.
Jag hade ikväll som tur var tillgång till det här:
Vilket resulterade i det här:
Jag ska ju som bekant alltid vara värst. Den har till och med styrlinda! Ont i fingrarna nu, stickigt med ståltråd.
Tjänster och gentjänster
...och när vi ändå pratar om cykel;
Det inlägg som skrapat ihop flest läsare här, med sådana marginaler att det inte ens är tal om någon konkurrens, är föga förvånande det med rubriken "sexigt med cykelkillar". Min begåvade slutsats är därför att det är en och annan självutnämnd "cykelkille" som läser här, och eftersom jag är vansinnigt eager to please efter alla år i servicebranschen (jag råkade outa min serviceröst häromdagen vilket resulterade i chock och förstummade blickar, den är vansinnigt tillmötesgående) så vill jag naturligtvis hålla er nöjda och glada. Det skulle såklart enklast göras genom mutor bestående av söta bakverk och vin, men eftersom det är lite svårt att genomföra rent praktiskt såhär över www och mest förunnat de i min verkliga närhet, så ska ni få ett presenttips såhär i julklappstider istället:
Kolla! En sko! Det ultimata paketet under granen till era flickvänner eller pojkvänner eller transbekanta eller vad ni nu har för relationer!
Dels eftersom det såklart kommer komma tillbaka till er egen fördel i förlängningen i form av tacksamhet, goodwill, gentjänster och en sjuhelvetes karma efter att ha gett bort designdojjor, vilket ju är den (visserligen vidriga, men ändå inte mindre närvarande) chickflick-skadade kvinnliga generationens mesta våta dröm.
Dels för att det dessutom i konsumtionsväg är som valfri cykelpryl.
I kolfiber, naturligtvis.
Och italienskt, naturligtvis.
Och vansinnigt limited och lättviktat, naturligtvis.
Vilket ju ger er möjlighet att få kombinera det helt oegoistiska presntköpandet med att lägga lite $ på sådant ni är vana vid och gillar mest.
Inte att förglömma så är det här också förmodligen det närmaste ni kommer komma en carbonoutfit på er bättre hälft.
Så go for it, jag vet ju att ni vill.
Det inlägg som skrapat ihop flest läsare här, med sådana marginaler att det inte ens är tal om någon konkurrens, är föga förvånande det med rubriken "sexigt med cykelkillar". Min begåvade slutsats är därför att det är en och annan självutnämnd "cykelkille" som läser här, och eftersom jag är vansinnigt eager to please efter alla år i servicebranschen (jag råkade outa min serviceröst häromdagen vilket resulterade i chock och förstummade blickar, den är vansinnigt tillmötesgående) så vill jag naturligtvis hålla er nöjda och glada. Det skulle såklart enklast göras genom mutor bestående av söta bakverk och vin, men eftersom det är lite svårt att genomföra rent praktiskt såhär över www och mest förunnat de i min verkliga närhet, så ska ni få ett presenttips såhär i julklappstider istället:
Kolla! En sko! Det ultimata paketet under granen till era flickvänner eller pojkvänner eller transbekanta eller vad ni nu har för relationer!
Dels eftersom det såklart kommer komma tillbaka till er egen fördel i förlängningen i form av tacksamhet, goodwill, gentjänster och en sjuhelvetes karma efter att ha gett bort designdojjor, vilket ju är den (visserligen vidriga, men ändå inte mindre närvarande) chickflick-skadade kvinnliga generationens mesta våta dröm.
Dels för att det dessutom i konsumtionsväg är som valfri cykelpryl.
I kolfiber, naturligtvis.
Och italienskt, naturligtvis.
Och vansinnigt limited och lättviktat, naturligtvis.
Vilket ju ger er möjlighet att få kombinera det helt oegoistiska presntköpandet med att lägga lite $ på sådant ni är vana vid och gillar mest.
Inte att förglömma så är det här också förmodligen det närmaste ni kommer komma en carbonoutfit på er bättre hälft.
Så go for it, jag vet ju att ni vill.
Marka
Jag har idag för första gången i modern tid INTE vaknat i ottan, trots att jag till och med hade ställt klockan för säkerhets skull. Detta naturligtvis, helt enligt lagen om alltings jävlighet osv, enbart på grund av att jag faktiskt hade en tid att passa i förmiddags.
Stor ironi, med andra ord.
Chockväcktes av telefonen alltså, mycket traumatiskt. Men upp kom jag och ut kom jag och nu har det skyltats om, skyltats rätt och dragits nya delar i MTB-slingan uppe i marka.
Så ungdomar, upp och testkör med er nu!
Stor ironi, med andra ord.
Chockväcktes av telefonen alltså, mycket traumatiskt. Men upp kom jag och ut kom jag och nu har det skyltats om, skyltats rätt och dragits nya delar i MTB-slingan uppe i marka.
Så ungdomar, upp och testkör med er nu!
fredag 13 november 2009
klubba!
Letade igenom arkiven här på daran. Egentligen var jag ute efter något helt annat, men hamnade i mapparna med bilder från mitt (ute-)liv hemma i människobyn Stockholm. Drabbades såklart av ett våldsamt sug efter klubbliv, gin&tonic, livespelningar, svettiga dansgolv, indiehits och till och med sånt egentligen otrevligt som Debasers lördagskö på vintern, överspända medieprofiler i baren på SpyBar och jobbiga fulla killar som spelar i dåliga rockband de tror att andra är intresserade av. Till och med det!
Ååhh!
Men det är naturligtvis egentligen bara i teorin, för jag är ju medveten om att det är rätt kraftfullt och gör minnet rätt selektivt, det där med nostalgins skimmer osv
Vad gör ni?
Jag bygger argumentationer med hjälp av modeller bestående av påstående, grund, garant, styrkemarkör, villkor och understöd. Det är så spännande att jag för en timme sen somnade med huvudet i boken, vilket gjorde mig trött och oinspirerad, så nu funderar jag på att lägga ner skiten och gå och köpa mig själv lite kaffe n kaka istället. Det är jag väl ändå värd? Jag tycker nog det.
torsdag 12 november 2009
Mindre defekt och mera effekt!
Nu är ju den här trevliga spinbilden visserligen inte från idag, men eftersom jag är en Riktig Tjej(tm) så ser jag naturligtvis alltid såhär fräsch och söt ut när jag inomhustränar. Så alltså också idag uppe i Ljungstugan. Ni missade nåt.Jag förärades i alla fall ett pass på wattcykel under uppsikt av fûhrer Ola som satt på cykeln bredvid och med jämna mellanrum sade åt mig att lugna ner mig. Lugna ner mig tycker jag ju är så tråkigt. Men själva trampandet var naturligtvis helfestligt, jag älskar ju siffror och mätbara saker så jag tycker såklart det är det optigaste träningsredskapet. Dessutom hade jag uppmuntrande nog förmodligen höjt min tröskelwatt (eh, säger man så?) på ett väldigt märkbart sätt sen sist jag satt på något effektmätbart i augusti, även om man räknar med viss diff cyklar emellan osv. Roligt! Det är alltid roligt att bli bättre.
Jag antar att jag säkert just nu skördar frukterna av och får smaka på de där nybörjarframstegen man alltid gör när man börjar lägga lite tid på något nytt. Det är naturligtvis vansinnigt tacksamt och trevligt.
Sååå, jag hade det ju på känn igår, och jag tror nog banne mig att det faktiskt är dags nu för ett gammalt hederligt utbristande i: "ÄLSKAR cykel!!!!!!".
Det ni!
Defekten hos 2/3 av den Strömska syskonskaran
SMS från min bror doktorn:
"Syskonen Ström måste ha något genfel. 3 öl igår och i säng innan 12, och idag var det omöjligt att komma ur sängen innan 11."
Det är alltså inte jag som är sjåpig och vek när jag säger att jag ser döden i vitögat efter ett alkoholintag som ni andra inte ens skulle reflektera över, om ni nu trodde det, utan det ligger i släkten. Vi är såhär defekta båda två. Tolerans som influensasmittade sparvungar utan minsta tillstymmelse till lever i kroppen. Det hela är det mest mystiska fysiologiska jag varit med om, för ingen vet eller kan förstå varför eller vad det beror på. Det bara är. Otroligt märkligt.
onsdag 11 november 2009
the o-kul i F-oc(a)ul(t)
Äh, jag försökte vara lite vitsig här för att kompensera att jag varit lite oödmjuk på senaste. Det gick ju verkligen inte bra alls. Platt fall, epic fail, miss to the lyckande och the NO in .....agnostiker?!
Tog bort hela rasket. För roligheter får ni vända er någon annanstans, verkar det som.
Tog bort hela rasket. För roligheter får ni vända er någon annanstans, verkar det som.
Högt och lågt
Det här är min ångest. Eller min ångest över eventuell ångest. Eller vad man nu vill kalla det. En bra pulsskjuts över nittiostrecket, bara sådär apropå ingenting. Iiiinte okej, hörni.
Men jag samlade ihop mig och det gick över. Orkar inte dras med skiten och vara någon neurotisk idiot till tjej, så det handlar väl bara om att bita ihop osv även om det är obehagligt under tiden. Jag förstår ju trots allt det befängda i det. Tröstar mig med att även gamle Nietzsche ju åminstone insåg att graden av oro är en måttstock för intelligensen (bra skämt, etc).
Jag har alltså sprungit. Mötte Ola & Mats utanför deras jobb, slog följe med dom och fick ihop en dryg mil i lagom lugnt tempo. Det är verkligen så väldigt mycket trevligare att springa med sällskap (jag glömmer alltid bort det mellan varje gång, och återupptäcker det lika ofta)! Dels för att det är himla trivsamt att lyssna på någon annan som pratar istället för bara mina egna uttjatade tankar, och dels för att jag verkligen, verkligen gillar det här med att anpassa mig till någon annans tempo. Det är så vilsamt att slippa bry sig om och kunna släppa tankar på någon exakt takt och bara kunna följa någon annans. Förutsatt att det inte är någon slö och långsam människa då, men sådana umgås jag naturligtvis inte med, det förstår ni ju. Jag filtrerar alla mina nya bekantskaper genom ett enkelt; "A/S/L/V02max"?
Hur som helst, jag tror jag är i rätt bra form ändå nu, befinner mig allt som oftast i det där tillståndet när man aldrig egentligen blir särskilt trött och skulle kunna träna precis hur mycket och hur länge som helst. Hela dan, varje dag, som Bredängs finest skulle ha sagt det (här). Det gör det ju dessutom fantastiskt roligt, vilket såklart blir en positiv spiral. Så fortsätter det såhär ett tag till kommer jag snart vara tillbaka i mitt high-on-life-tillstånd och börja brista ut i sånt där som "jag ÄLSKAR cykel/löpning/cykel/cykel" igen. Det vore väl kul? Kanske redan imorrn?
Niotusen tecken, och lite cykel.
JOMENSÅATT, jag ville bara tala om att jag är klar med dagens propagandaanalys på niotusen tecken. Sju timmar före deadline.
SA JAG HUR PRODUKTIV JAG BLIR AV TIDSPRESS OCH SCHEMAN ELLER?
Herre-min-gud. Saker jag känner för att göra nu, förutom naturligtvis läsa all litteratur för resten av delkursen:
1. göra alla inlämningsbara uppgifter för resten av delkursen!
Såååå, jag kanske skulle ta och göra det då?
Jag är ju förövrigt fortfarande på jakt efter en bättre begagnad CX till vintern, det vet ni va? Så ni hör väl av er om ni har några tips?
lisastrom@kittymail.com
Billigt är bättre än bra, och jag är 177 cm över havet, så inte någon pytteliten eller jättestor. Som bonus och hittelön erbjuder jag i vanlig ordning min eviga kärlek, vänskap och tacksamhet!
Er andra bjuder jag på den här:
SA JAG HUR PRODUKTIV JAG BLIR AV TIDSPRESS OCH SCHEMAN ELLER?
Herre-min-gud. Saker jag känner för att göra nu, förutom naturligtvis läsa all litteratur för resten av delkursen:
1. göra alla inlämningsbara uppgifter för resten av delkursen!
Såååå, jag kanske skulle ta och göra det då?
Jag är ju förövrigt fortfarande på jakt efter en bättre begagnad CX till vintern, det vet ni va? Så ni hör väl av er om ni har några tips?
lisastrom@kittymail.com
Billigt är bättre än bra, och jag är 177 cm över havet, så inte någon pytteliten eller jättestor. Som bonus och hittelön erbjuder jag i vanlig ordning min eviga kärlek, vänskap och tacksamhet!
Er andra bjuder jag på den här:
tisdag 10 november 2009
Konsten att ha en åsikt
Det bästa med att gå den här utbildningen jag går är att det är så himla kul att få umgås med människor som har lite åsikter. Hur ofta får man den lyxen annars? Inte ofta. Generellt är ju folk antingen nåt så vansinnigt konflikträdda och/eller bara intellektuellt hämmade och åsiktsbefriade att diskussion blir en omöjlighet.
Men nu är vi ju samlade sextio personer där i alla fall majoriteten tycker att argumentation är en av livets höjdpunkter och som alltså kan se det roliga i att vara oense och inte tar det personligt, blir sura eller börjar gråta så fort någon annan hävdar motsatsen i en sakfråga. Det betyder att jag för en gångs skull får kvalitativa diskussioner på nästan daglig basis.
Det är helt fantastiskt, för det finns ju inget tråkigare än människor utan åsikter. Skitsamma VILKA åsikter, det spelar ingen roll, bara man har några och kan 1.motivera det, 2.stå för det, 3.förklara det.
Det umgänget gör mig också lite bortskämd, för nu orkar jag verkligen inte med några fler våpiga ja-sägare.
Eller det värsta: människor som använder sig av låtsasåsikter genom frasen "jag tycker blablabla, men jag kan inte riktigt förklara hur jag menar...." (faktiskt chockerande vanligt förekommande). Ba va?! Kan du inte förklara det, så kan du ju inte mena det överhuvudtaget, moron! Hela åsiktens existens är ju beroende av ett formulerande! Ett argument kan inte finnas till av sig självt i ett ordlöst tomrum, åsikten FINNS inte innan det formulerats. Alltså är "jag kan inte förklara vad jag menar" samma sak som att inte mena något alls, och då kan man ju lika gärna vara tyst.
Det tycker jag dock inte att ni ska vara, för jag älskar att bli emotsagd. Av ju fler desto bättre. Helst jämt.
Men nu är vi ju samlade sextio personer där i alla fall majoriteten tycker att argumentation är en av livets höjdpunkter och som alltså kan se det roliga i att vara oense och inte tar det personligt, blir sura eller börjar gråta så fort någon annan hävdar motsatsen i en sakfråga. Det betyder att jag för en gångs skull får kvalitativa diskussioner på nästan daglig basis.
Det är helt fantastiskt, för det finns ju inget tråkigare än människor utan åsikter. Skitsamma VILKA åsikter, det spelar ingen roll, bara man har några och kan 1.motivera det, 2.stå för det, 3.förklara det.
Det umgänget gör mig också lite bortskämd, för nu orkar jag verkligen inte med några fler våpiga ja-sägare.
Eller det värsta: människor som använder sig av låtsasåsikter genom frasen "jag tycker blablabla, men jag kan inte riktigt förklara hur jag menar...." (faktiskt chockerande vanligt förekommande). Ba va?! Kan du inte förklara det, så kan du ju inte mena det överhuvudtaget, moron! Hela åsiktens existens är ju beroende av ett formulerande! Ett argument kan inte finnas till av sig självt i ett ordlöst tomrum, åsikten FINNS inte innan det formulerats. Alltså är "jag kan inte förklara vad jag menar" samma sak som att inte mena något alls, och då kan man ju lika gärna vara tyst.
Det tycker jag dock inte att ni ska vara, för jag älskar att bli emotsagd. Av ju fler desto bättre. Helst jämt.
Ny klubb!
Jag mötte Ola och Sara vid ljungstugan för lite inomhusträning och kom därifrån med det här. Så kan det gå. Hann däremellan med att svettas i två tjugominutrar strax över tröskel. Skulle som vanligt ha kunnat sitta i timtal, har inte alls någon sån uttråkningsspärr. Nötande är ju som bekant verkligen min melodi.
Spenderade innan dess precis hela dagen i skolan. Vår nya delkurs är, förutom jätteintressant, så strukturerad och effektiv! Jag älskar det naturligtvis, det förstår ni ju. Allt jag vill ha är ju schemalagda aktiviteter och tidspress, det gör mig begåvad och lugn och ambitiös och fokuserad. Plus att det som bekant bara är då jag får tummen ur och presterar.
måndag 9 november 2009
We all assume that Oscar said it.
Den här kursens litteratur har visat sig bestå av en oväntat stor andel Kalle Anka och Mein Kampf.
Finjogg
Jag slöjoggade en vända i min ensamhet. Tvingade mig själv att dels inte bry mig om sträckan, och dels inte bry mig om tempot. Jag försöker verkligen att hålla det roligt och avslappnat nu så jag ska fortsätta tycka att det är kul med löpning även när jag är ensam. Jag gör ju det egentligen, så det borde vara rätt lätt att komma tillbaka till det.
Sprang därför genom stan (till skillnad mot alla andra i världen gillar jag ju asfaltslöpning) och bara precis så långt som det kändes kul och skönt och vände sedan. Naturligtvis visade det sig nu att jag hade i princip samma tempo jag brukar ha, så det visade ju bara på hur onödig och uppstressande min fartfixering är. Uppenbarligen gör det ju ingen större skillnad om jag har järnkoll på mitt realtidstempo eller ej, men jag har ändå så himla svårt att släppa den där grejen med att kolla på klockan var femte minut.
Jag lyckades dessutom hålla pulsen på en anständig nivå vilket kanske betyder att jag börjar få lite flyt i steget igen.
Hoppas!
I alla fall, kom hem med känslan av att jag skulle vilja ge mig ut igen, på en gång, och jag tror att det är en bra grej att hålla det så ett tag.
Det är en så förnuftig inställning att jag blir imponerad av mig själv!
Sprang därför genom stan (till skillnad mot alla andra i världen gillar jag ju asfaltslöpning) och bara precis så långt som det kändes kul och skönt och vände sedan. Naturligtvis visade det sig nu att jag hade i princip samma tempo jag brukar ha, så det visade ju bara på hur onödig och uppstressande min fartfixering är. Uppenbarligen gör det ju ingen större skillnad om jag har järnkoll på mitt realtidstempo eller ej, men jag har ändå så himla svårt att släppa den där grejen med att kolla på klockan var femte minut.
Jag lyckades dessutom hålla pulsen på en anständig nivå vilket kanske betyder att jag börjar få lite flyt i steget igen.
Hoppas!
I alla fall, kom hem med känslan av att jag skulle vilja ge mig ut igen, på en gång, och jag tror att det är en bra grej att hålla det så ett tag.
Det är en så förnuftig inställning att jag blir imponerad av mig själv!
Scheman och konspirationsteorier
Jag tas om hand serni, igår fick jag tex ett sms innehållande följande, fritt citerat ur minnet:
"Lite söndagsinformation: 1920 på kanal 4 går Kalla Fakta om Sanningsteorin. Tis & tors i klubbstugan. Ons löpning".
Både intellektuellt och fysiskt ses jag efter alltså, det är väl bra?
Hur som helst så var jag ju då naturligtvis tvungen att kolla på KF med ett halv öga, och efter det var jag såklart tvungen att kolla på "dokumentären" om det hela, Loose Change, och efter DET var jag såklart tvungen att gå igenom halva internets artikelsamlingar på temat, vilket jag alltså gjort nu på morgonen.
Och nu sitter jag här, nersjunken i djup skratta-eller-gråta-förundran. Kan vi diskutera det här eller? Är någon för? Hur kan så många vara för? Hur kan det vara en så socialt accepterad konspirationsteori? Är inte det märkligt och intressant? Jag tycker det är jättespännande! Är skräcken så stor för något okänt hot att det är tryggare att bli konspiratorisk? Typ som att det är behagligare att bli nerslagen av sin kompis än att bli klubbad i parken av en främling, för med någon man känner kan man säga att man såg tecknen sedan tidigare, kände det på sig, förstod att det var på gång, etc etc etc? Det känns ju onekligen som att det är grunden till det hela. Genom att skylla på Bush & co går det att se ett motiv, vilket förmodligen känns skönt och inte lika skräckinjagande som det okända mörka hotet från öst osv.
Folk, alltså?!
"Lite söndagsinformation: 1920 på kanal 4 går Kalla Fakta om Sanningsteorin. Tis & tors i klubbstugan. Ons löpning".
Både intellektuellt och fysiskt ses jag efter alltså, det är väl bra?
Hur som helst så var jag ju då naturligtvis tvungen att kolla på KF med ett halv öga, och efter det var jag såklart tvungen att kolla på "dokumentären" om det hela, Loose Change, och efter DET var jag såklart tvungen att gå igenom halva internets artikelsamlingar på temat, vilket jag alltså gjort nu på morgonen.
Och nu sitter jag här, nersjunken i djup skratta-eller-gråta-förundran. Kan vi diskutera det här eller? Är någon för? Hur kan så många vara för? Hur kan det vara en så socialt accepterad konspirationsteori? Är inte det märkligt och intressant? Jag tycker det är jättespännande! Är skräcken så stor för något okänt hot att det är tryggare att bli konspiratorisk? Typ som att det är behagligare att bli nerslagen av sin kompis än att bli klubbad i parken av en främling, för med någon man känner kan man säga att man såg tecknen sedan tidigare, kände det på sig, förstod att det var på gång, etc etc etc? Det känns ju onekligen som att det är grunden till det hela. Genom att skylla på Bush & co går det att se ett motiv, vilket förmodligen känns skönt och inte lika skräckinjagande som det okända mörka hotet från öst osv.
Folk, alltså?!
söndag 8 november 2009
Anna
Det är ju fars dag idag, men jag har ju inte min pappa här i stan så jag har inte träffat honom. Däremot var min lillsyrra här idag på vägen hem till Göteborg, så jag träffade henne istället. Det är ju i alla fall familj, så det är nästan samma sak.
Kolla gulli:
Vi hade dagen till ära råkat klä oss i jeans av samma modell, märke och slitning, identiska glasögon och samma sorts tröja.
Oddsen för det?
Kanske är det ett sjätte klädsinne som inarbetades under vår barndom när vi ständigt fick gå klädda i likadana klänningar.
Tur att vi har olika hårfärg åtminstone, annars hade det hela förmodligen blivit så förvirrat att vi i villervallan hade kunnat skicka fel person av oss på tåget, och det hade inte varit särskilt lyckat alls för gudarna ska veta att jag inte hade haft någon nytta av mitt litteraturförsprång på Chalmers.
Tog en promenad hem sen, lyssnade på p1 (radio i mobilen måste ju verkligen vara en av de mest underskattade funktionerna) och försökte bli av med min semibakfylla. Det är nog fan dags att X:a upp igen nu hörni. Sätta punkt för det här lättsamma levernet, för det är faktiskt inte okej att förlora en hel dag efter ett par glas vin. Det är inte värt det någonstans.
Jag tror min kropp mer är skapad för vatten & bröd, tidiga morgnar och kroppsarbete. Jag är född till straffånge! Mitt naturliga element hade förmodligen varit i nåt stenbrott, med kanonkula kedjad kring fotleden.
HERRE alltså, hade jag blomstrat då eller?
Men nu sitter jag istället här och förgås i ett överdåd av mousserande vin och dunbolster. Det är ett hårt liv, ska jag tala om.
Och ett extra meddelande till min far på fars dag:
Kolla gulli:
Vi hade dagen till ära råkat klä oss i jeans av samma modell, märke och slitning, identiska glasögon och samma sorts tröja.
Oddsen för det?
Kanske är det ett sjätte klädsinne som inarbetades under vår barndom när vi ständigt fick gå klädda i likadana klänningar.
Tur att vi har olika hårfärg åtminstone, annars hade det hela förmodligen blivit så förvirrat att vi i villervallan hade kunnat skicka fel person av oss på tåget, och det hade inte varit särskilt lyckat alls för gudarna ska veta att jag inte hade haft någon nytta av mitt litteraturförsprång på Chalmers.
Tog en promenad hem sen, lyssnade på p1 (radio i mobilen måste ju verkligen vara en av de mest underskattade funktionerna) och försökte bli av med min semibakfylla. Det är nog fan dags att X:a upp igen nu hörni. Sätta punkt för det här lättsamma levernet, för det är faktiskt inte okej att förlora en hel dag efter ett par glas vin. Det är inte värt det någonstans.
Jag tror min kropp mer är skapad för vatten & bröd, tidiga morgnar och kroppsarbete. Jag är född till straffånge! Mitt naturliga element hade förmodligen varit i nåt stenbrott, med kanonkula kedjad kring fotleden.
HERRE alltså, hade jag blomstrat då eller?
Men nu sitter jag istället här och förgås i ett överdåd av mousserande vin och dunbolster. Det är ett hårt liv, ska jag tala om.
Och ett extra meddelande till min far på fars dag:
Mobilblogg
På väg för att träffa min syster. Möts av det här utanför dörren. Kaninhoppningstävling! Är det ett tecken?
lördag 7 november 2009
-are ((†) superl. -igst BRASK Pufendorf Hist. 391 (1680; adv.)). adv. -T.
Jag vaknade pigg som en lärka 06 imorse, och satan hörni vad produktiv jag har varit sedan dess. Förutom att tvätta och cykla till systemet har jag hunnit läsa ALL kommande veckas kurslitteratur. Alltihop! Lättnaden i att ha det gjort redan nu alltså, vansinnigt värt.
Nu ska jag ut och kuta. Klockan är bara tolv!
(Som kompensation för all den här provocerande präktigheten ska jag som tur är ägna kvällen åt att dricka mousserande vin iklädd förmodligen onödigt höga klackar och för kort kjol. Det får ju trots allt finnas någon måtta på dygdigheten så jag tänker mig att det kommer väga upp.)
Nu ska jag ut och kuta. Klockan är bara tolv!
(Som kompensation för all den här provocerande präktigheten ska jag som tur är ägna kvällen åt att dricka mousserande vin iklädd förmodligen onödigt höga klackar och för kort kjol. Det får ju trots allt finnas någon måtta på dygdigheten så jag tänker mig att det kommer väga upp.)
fredag 6 november 2009
ÄNTLIGEN!!!
Tack och hej, delkurs 2!
Jag har skrivit både mitt PM och en debattreflektion nu och kan inte ens minnas när jag senast var såhär produktiv. Jag har ett jävla flyt idag alltså! Måste komma på hur jag bäst ska utnyttja det...
En återfunnen form
ÅH! Nu funkar allt som det ska igen!
Jag sprang en vända i dimman och regnet. Egentligen hade jag bara tänkt fuljogga, men det var lite för kallt för min klädsel så jag livade upp det hela med 10 stycken tvåhundringar för att komma igång lite, och döm om min förvåning när det inte var några problem med den saken över huvud taget. Trots att jag hade de dåliga, tunga och o-rejsiga skorna och sprang i någon blandning av lera och grus var jag tillbaka i min bästa snygga, lätta och snabba löpform! Pulsen som en väloljad skottspole, benen som trumpinnarna hos en marschorkester (eller ni vet, d-takt, om man mer känner att man vill relatera till freaksen än geeksen) och lättsamheten som hos en hel flock antiloper!
Det gjorde naturligtvis ont, men det var ändå fantastiskt. Så vansinnigt optimalt att återupptäcka det roliga med löpning såhär års, jag hade nästan gett upp hoppet om att glädjen i det skulle infinna sig igen, men nu har jag redan börjat se fram emot den kommande snölöpningen!
Jag sprang en vända i dimman och regnet. Egentligen hade jag bara tänkt fuljogga, men det var lite för kallt för min klädsel så jag livade upp det hela med 10 stycken tvåhundringar för att komma igång lite, och döm om min förvåning när det inte var några problem med den saken över huvud taget. Trots att jag hade de dåliga, tunga och o-rejsiga skorna och sprang i någon blandning av lera och grus var jag tillbaka i min bästa snygga, lätta och snabba löpform! Pulsen som en väloljad skottspole, benen som trumpinnarna hos en marschorkester (eller ni vet, d-takt, om man mer känner att man vill relatera till freaksen än geeksen) och lättsamheten som hos en hel flock antiloper!
Det gjorde naturligtvis ont, men det var ändå fantastiskt. Så vansinnigt optimalt att återupptäcka det roliga med löpning såhär års, jag hade nästan gett upp hoppet om att glädjen i det skulle infinna sig igen, men nu har jag redan börjat se fram emot den kommande snölöpningen!
1 av 2
LOVIN' THEM FOTNÖTTER VA.
Nä, men jag jag är klar med mitt PM nu.
Jooorå såatt. Välplacerade litteraturreferenser all over the place osv. Jag passade även på att försöka förklara varför min tes i mitt övertygande tal inte alls var otydlig utan är en helt fungerande syllogism.
Liksom va, ni håller väl med mig?
1 - För att ändra på något måste man omdefiniera det, 2 - Språket definierar vår omvärld -> ERGO = Att ändra på språket är en nödvändighet för att ändra på världen.
Va? Klockrent, visst?
Jag tycker ju det, men så är jag ju också ett stort fan av mina egna åsikter. Generellt liksom.
Nå-väl. Ska nog springa en vända. Om det inte regnar. Gör det? Jag sitter i min krypta, lyssnar på konstig folkjazz och dricker kaffe och har inte dragit upp persiennerna, så jag har ingen aning.
Nä, men jag jag är klar med mitt PM nu.
Jooorå såatt. Välplacerade litteraturreferenser all over the place osv. Jag passade även på att försöka förklara varför min tes i mitt övertygande tal inte alls var otydlig utan är en helt fungerande syllogism.
Liksom va, ni håller väl med mig?
1 - För att ändra på något måste man omdefiniera det, 2 - Språket definierar vår omvärld -> ERGO = Att ändra på språket är en nödvändighet för att ändra på världen.
Va? Klockrent, visst?
Jag tycker ju det, men så är jag ju också ett stort fan av mina egna åsikter. Generellt liksom.
Nå-väl. Ska nog springa en vända. Om det inte regnar. Gör det? Jag sitter i min krypta, lyssnar på konstig folkjazz och dricker kaffe och har inte dragit upp persiennerna, så jag har ingen aning.
torsdag 5 november 2009
Mycket svett, och lite cykel.
Idag bestämde jag mig för att det fick vara nog med den här dåliga formen och inställningen, så då var det så.
Jag spänstade iväg genom snön och bort till gymet för att sätta mig på en gammal övergiven spincykel och festa till det med ett knippe korta men naggande goda små intervaller. Det gick sådär. Nåt är det ju ändå som stretar. Min puls brukar alltid ha en reaktionshastighet upp och ner kvickt som en himla ninja oavsett vad jag gör, men det vill sig inte riktigt nu, har inte riktigt gjort den senaste tiden.
Jag är dock vid gott mod ändå, orka grina, det går väl över.
Hursomhelst lyckades jag i vanlig ordning sätta skräck i några bomullsbeklädda, bonaqua-sippande, "powerwalk"-ande solariebrudar med nonchalant rufsig hästsvans, som med fasa i blickarna stirrade på min svettindränkta uppenbarelse (har ni någonsin tränat med mig så förstår ni förmodligen varför, er andra kan jag delge informationen att jag svettas som en hel syndaflod så fort jag ens tittar på träningskläderna. Och då menar jag det bokstavligt, inte som alla andra som tycker att de är svettiga för att de är lite fuktiga i pannan, utan här pratar vi dränkt katt, urvridbara plagg och en smärre sjö, verkligen).
Jag tror att de förstår mig lika lite som jag förstår dom. I min värld är det ju helt oförståeligt hur man motiverar grejen att gå och ställa sig för att promenera trettio minuter i maklig takt på ett löpband. Liksom, varför?! De måste ju ändå på något sätt ha intentionen att vilja träna eftersom de är där, så varför i hela fridens namn gör de det i så fall inte ordentligt? Det här är något jag har funderat över ända sedan jag för första gången satte foten i en träningslokal för tusen år sedan vid tidernas begynnelse, när man fortfarande hade "jazzbyxor" (kommer ni ihåg?), och jag fattar fortfarande inte.
Å andra sidan är de förmodligen lika oförstående inför min desperata vilja att halvdö också, så det är väl i slutändan same same kanske.
Jag spenderar resten av dagen hemma med ett PM rörande min talutveckling, men är mest oinspirerad, trött på kursen och vansinnigt disträ. Är sugen på att ta en sista minuten vart som helst, snön gör mig så ledsen och får mig att känna mig som en ovärd sextonåring. Tänker att typ öknen skulle muntra upp.
Jag spänstade iväg genom snön och bort till gymet för att sätta mig på en gammal övergiven spincykel och festa till det med ett knippe korta men naggande goda små intervaller. Det gick sådär. Nåt är det ju ändå som stretar. Min puls brukar alltid ha en reaktionshastighet upp och ner kvickt som en himla ninja oavsett vad jag gör, men det vill sig inte riktigt nu, har inte riktigt gjort den senaste tiden.
Jag är dock vid gott mod ändå, orka grina, det går väl över.
Hursomhelst lyckades jag i vanlig ordning sätta skräck i några bomullsbeklädda, bonaqua-sippande, "powerwalk"-ande solariebrudar med nonchalant rufsig hästsvans, som med fasa i blickarna stirrade på min svettindränkta uppenbarelse (har ni någonsin tränat med mig så förstår ni förmodligen varför, er andra kan jag delge informationen att jag svettas som en hel syndaflod så fort jag ens tittar på träningskläderna. Och då menar jag det bokstavligt, inte som alla andra som tycker att de är svettiga för att de är lite fuktiga i pannan, utan här pratar vi dränkt katt, urvridbara plagg och en smärre sjö, verkligen).
Jag tror att de förstår mig lika lite som jag förstår dom. I min värld är det ju helt oförståeligt hur man motiverar grejen att gå och ställa sig för att promenera trettio minuter i maklig takt på ett löpband. Liksom, varför?! De måste ju ändå på något sätt ha intentionen att vilja träna eftersom de är där, så varför i hela fridens namn gör de det i så fall inte ordentligt? Det här är något jag har funderat över ända sedan jag för första gången satte foten i en träningslokal för tusen år sedan vid tidernas begynnelse, när man fortfarande hade "jazzbyxor" (kommer ni ihåg?), och jag fattar fortfarande inte.
Å andra sidan är de förmodligen lika oförstående inför min desperata vilja att halvdö också, så det är väl i slutändan same same kanske.
Jag spenderar resten av dagen hemma med ett PM rörande min talutveckling, men är mest oinspirerad, trött på kursen och vansinnigt disträ. Är sugen på att ta en sista minuten vart som helst, snön gör mig så ledsen och får mig att känna mig som en ovärd sextonåring. Tänker att typ öknen skulle muntra upp.
onsdag 4 november 2009
En MMS-konversation om vikten av en välbalanserad kost
Inga ämnen är för små för att uppmärksammas i bloggandets och självcentreringens tidevarv, glöm aldrig det.
Från Johanna: "Min mat!"
Från Johanna: "Min mat!"
Från Lisa: "Jag börjar på samma spår, funderar på om jag ska avrunda med gröt eller müsli"
Från Johanna: "Gröt! Varm mat är riktig mat!"
Från Lisa: "Sant. Men då kommer ju följdfrågan: vilken sort?"
Från Johanna: "Mannagrynsgröt är min bästa gröt"
Från Lisa: "Ska fundera under macka 2... Återkommer....
Från Johanna: "Du förstår väl att detta måste bloggas?"
Från Lisa: "Jag gick på kakorna istället... ska se om jag hittar datasladden"
Från Johanna: "Åh kakor, jag har snickerskakor"
Från Lisa: "Mms:a bild!"
Från Johanna:
Från Lisa: "Bra fransk page!"
Från Johanna: "Eller hur? Jag är vansinnigt intellektuell"
Från Lisa: "Ja det är ju uppenbart. Bloggar nu"
Från Johanna: "Bra! Glöm inte att nämna min intellektuella frisyr!"
Från Johanna: "Eller hur? Jag är vansinnigt intellektuell"
Från Lisa: "Ja det är ju uppenbart. Bloggar nu"
Från Johanna: "Bra! Glöm inte att nämna min intellektuella frisyr!"
Lugn och sansad
Hej på er crazy kids, hur mycket tror ni jag kan om retorikens historia?
Inte mycket, kan jag tala om.
Men jag har ju hela två timmar på mig att ändra på den saken nu eftersom jag precis behärskade min impuls att kompensera gårdagens träningsrelaterade totalfail med att ta i dubbelt så mycket nu på förmiddagen.
Det hela känns naturligtvis vansinnig moget, förnuftigt och sansat och man kan väl säga att jag självmedicinerade mig enligt de behandlingsmetoder wiki hävdar att man på 1800-talet använde för att bota hysterikor (jag har visserligen ett svagt minne av att jag fått lära mig att man brukade använda hypnos, men orka vara källkritisk), nämligen genom att "lugna ned sig", "ta sig i kragen" och "sluta upp med sina hysteriska fasoner."
Gud, läkekonsten alltså. Istället för motion på recept som man får nu, fick de alltså STFU-&-sluta-gnäll på recept. Vilka föregångare! All respekt! Jag ser fram emot när cirkeln kommer slutas och man kommer återinföra det på landets alla vårdcentraler. Besparingsmöjligheterna tycks plötsligt nästan oändliga!
(Också enligt wikipedia, denna obestridiga källa, behandlades de män som drabbades av hysterisympton på den tiden för utmattning, och de ordinerades till skillnad mot hysterikorna vila och miljöombyte. Det tycker jag att ni kan tänka lite på.)
Inte mycket, kan jag tala om.
Men jag har ju hela två timmar på mig att ändra på den saken nu eftersom jag precis behärskade min impuls att kompensera gårdagens träningsrelaterade totalfail med att ta i dubbelt så mycket nu på förmiddagen.
Det hela känns naturligtvis vansinnig moget, förnuftigt och sansat och man kan väl säga att jag självmedicinerade mig enligt de behandlingsmetoder wiki hävdar att man på 1800-talet använde för att bota hysterikor (jag har visserligen ett svagt minne av att jag fått lära mig att man brukade använda hypnos, men orka vara källkritisk), nämligen genom att "lugna ned sig", "ta sig i kragen" och "sluta upp med sina hysteriska fasoner."
Gud, läkekonsten alltså. Istället för motion på recept som man får nu, fick de alltså STFU-&-sluta-gnäll på recept. Vilka föregångare! All respekt! Jag ser fram emot när cirkeln kommer slutas och man kommer återinföra det på landets alla vårdcentraler. Besparingsmöjligheterna tycks plötsligt nästan oändliga!
(Också enligt wikipedia, denna obestridiga källa, behandlades de män som drabbades av hysterisympton på den tiden för utmattning, och de ordinerades till skillnad mot hysterikorna vila och miljöombyte. Det tycker jag att ni kan tänka lite på.)
tisdag 3 november 2009
Hard Candy
Men! Jag kollade på världens bästa hämndfilm, så jag blev glad igen!
Ni vet, den här:
YOUTUBE
Ska plugga lite nu, imorgon redovisas den här tråkiga delkursen, sedan får vi ägna oss åt argumentation! ARGUMENTATION! Det bästa jag vet!! Det kommer bli fantastiskt!
Ni vet, den här:
YOUTUBE
Ska plugga lite nu, imorgon redovisas den här tråkiga delkursen, sedan får vi ägna oss åt argumentation! ARGUMENTATION! Det bästa jag vet!! Det kommer bli fantastiskt!
Skitcykel
Mm hörni, jag skulle förstås kunna hålla uppe någon slags käck approach här, men jag ids inte låtsas som att jag alltid har sånt himla flyt, för det ska ju gudarna veta att jag inte har.
Så här var det:
Jag tackade nej till att följa med Ola till Ljungstugan för inomhusintervaller, eftersom jag slutade så tidigt och det var strålande sol och annat larvigt som fick mig att känna mig tvingad att "ta tillvara på dagen" och sån skit, jag hörde ju för mitt inre den klassiska kommentaren att vilken dag som helst kan ju vara den sista fina höstdagen nu så passa på nu och osv osv osv.
Så jag skulle cykla ute då.
Det började bra! Det var verkligen jättefint väder och gott humör och blablabla. Vägen mellan Karlslund och Latorp var så fantastisk att jag, om jag haft tex en iPhone, genast hade kastat mig in på wikipedia för att byta ut det här:
.... mot det här:
Det var vindstilla och knäpptyst och sol i ansiktet och långa skuggor och gyllene fält och pigga ben och snärtig cykel och sammetslen asfalt och gud vet allt vad för fantastiska superlativ.
Sen kom jag till Garphyttan. Där började det för det första bli såpass mörkt att jag insåg att jag var tvungen att vända och hetsa samma väg tillbaka eftersom jag orutinerat nog varken hade minsta reflex eller lampa, och för det andra hann jag börja ägna mig åt lite introvert fixering vid mig själv och började KÄNNA EFTER, och är det någonting jag med min historia av panikångest och sånt jävulskap absolut inte ska göra i samband med träning, så är det ju just det. Det slutar ju bara med att jag kommer fram till den irrationella insikten att jag inte kan andas och nog kommer falla död ner vilken sekund som helst, och det är ju inte precis höjden av konstruktivitet.
Men jag är ju van, så jag vet ju att jag inte kan göra något annat än att bita ihop, härda ut och ta mig hem. Vad är alternativet liksom? Så jag avvecklade den spirande idén att i ren frustration över min förbannade skalle och dess nycker och påhitt lägga mig ner på vägen och grina och vänta på första bästa lastbil. Släpade mig alltså istället de två milen hem med ben som var darrigt svaga av frustration och ilska och hann fler än en gång börja fundera på att sälja cykelhelvetena och börja med kaninhoppning eller heroin istället.
Naturligtvis är jag förbannad nu, för det finns ju inget som gör mig mer irriterad och arg än att känna mig dålig på grund av ett uselt träningspass. Det är så banalt liksom, det borde inte vara så jävla svårt. Om bara benen kunde göra vad jag säger åt dom att göra skulle vi ju inte ha några problem. Hade vi bott i USA hade jag skickat dom på nåt himla freakishly kristet bootcamp för lite tuktan, samvetskval och underkastelse. Nu får jag väl nöja mig med passiv agressivitet och klassisk kylslagen hämnd, som vanligt.
(Jag hatar naturligtvis varken cykel eller träning generellt, jag bara hatar mitt eget huvud ibland. Jag älskar mina cyklar och allt som hör till och det är allt jag vill ägna mig åt.)
Så här var det:
Jag tackade nej till att följa med Ola till Ljungstugan för inomhusintervaller, eftersom jag slutade så tidigt och det var strålande sol och annat larvigt som fick mig att känna mig tvingad att "ta tillvara på dagen" och sån skit, jag hörde ju för mitt inre den klassiska kommentaren att vilken dag som helst kan ju vara den sista fina höstdagen nu så passa på nu och osv osv osv.
Så jag skulle cykla ute då.
Det började bra! Det var verkligen jättefint väder och gott humör och blablabla. Vägen mellan Karlslund och Latorp var så fantastisk att jag, om jag haft tex en iPhone, genast hade kastat mig in på wikipedia för att byta ut det här:
.... mot det här:
Det var vindstilla och knäpptyst och sol i ansiktet och långa skuggor och gyllene fält och pigga ben och snärtig cykel och sammetslen asfalt och gud vet allt vad för fantastiska superlativ.
Sen kom jag till Garphyttan. Där började det för det första bli såpass mörkt att jag insåg att jag var tvungen att vända och hetsa samma väg tillbaka eftersom jag orutinerat nog varken hade minsta reflex eller lampa, och för det andra hann jag börja ägna mig åt lite introvert fixering vid mig själv och började KÄNNA EFTER, och är det någonting jag med min historia av panikångest och sånt jävulskap absolut inte ska göra i samband med träning, så är det ju just det. Det slutar ju bara med att jag kommer fram till den irrationella insikten att jag inte kan andas och nog kommer falla död ner vilken sekund som helst, och det är ju inte precis höjden av konstruktivitet.
Men jag är ju van, så jag vet ju att jag inte kan göra något annat än att bita ihop, härda ut och ta mig hem. Vad är alternativet liksom? Så jag avvecklade den spirande idén att i ren frustration över min förbannade skalle och dess nycker och påhitt lägga mig ner på vägen och grina och vänta på första bästa lastbil. Släpade mig alltså istället de två milen hem med ben som var darrigt svaga av frustration och ilska och hann fler än en gång börja fundera på att sälja cykelhelvetena och börja med kaninhoppning eller heroin istället.
Naturligtvis är jag förbannad nu, för det finns ju inget som gör mig mer irriterad och arg än att känna mig dålig på grund av ett uselt träningspass. Det är så banalt liksom, det borde inte vara så jävla svårt. Om bara benen kunde göra vad jag säger åt dom att göra skulle vi ju inte ha några problem. Hade vi bott i USA hade jag skickat dom på nåt himla freakishly kristet bootcamp för lite tuktan, samvetskval och underkastelse. Nu får jag väl nöja mig med passiv agressivitet och klassisk kylslagen hämnd, som vanligt.
(Jag hatar naturligtvis varken cykel eller träning generellt, jag bara hatar mitt eget huvud ibland. Jag älskar mina cyklar och allt som hör till och det är allt jag vill ägna mig åt.)
måndag 2 november 2009
Hyllningsbloggen
Jag har nyss fått prata med båda mina allra bästa bästisar, Markus och Johanna. Förutom att de naturligtvis är vansinnigt intelligenta, begåvade, bildade, tjusiga och fulla av talang, humor, goda hjärtan och alla andra positiva egenskaper ni kan tänka er, så är det de två som tillsammans har lärt mig allt jag vet om livet (nåja, nästan), vilket ju uppenbarligen är en hel del.
När jag ensam som späd liten sjuttonåring flyttade hemifrån och lämnade Dalarna för Stockholm hittade de mig, plockade upp mig, borstade av mig och tog med mig in i sina hem och vänskapskretsar, uppfostrade mig och lärde mig saker om livet. De har haft ett oändligt tålamod. De lät mig bete mig som ett barn fram tills jag var typ 23, har alltid skrattat åt mina skämt och förstår alltid vad jag menar. De har betalat min öl när jag varit pank, hållit mitt hår när jag kräkts, matat mig när jag varit hungrig och bäddat ner mig när jag sovit. De har kommit med vindruvor när jag har varit sjuk, tittat på tv med mig i tyst samförstånd, åkt på semester med mig, spenderat oräkneliga kvällar på Carmen med mig, tröstat mig när jag varit ledsen och firat mig när jag har lyckats med saker i livet. De har uppmuntrat mig och utmanat mig och sagt åt mig att skärpa mig när det har behövts. De har bildat mig och gjort mig till en godare, vettigare och bättre människa, och de har ALLTID, alltid, alltid tagit hand om mig.
Utan de här gamla rävarna hade jag inte varit en skugga av vad jag är idag. Jag är skyldig er halva kungariket och all min kärlek!
En låt till Mackan & Johanna:
Gräset osv...
Cyklar i all ära, det är ju en fantastisk sport, men jag saknar nog lite det här ändå.....
söndag 1 november 2009
Ja, det här med logiken...
Jag försökte nyss förklara för Stefan M hur jag får en serie intervaller att kännas överkomliga. Eftersom jag är en sån vansinnigt begåvad retoriker kom jag naturligtvis med en klockren och klar och tydlig beskrivning på hur man bäst hanterar en längre period av jobbigheter, så jag känner att ni också borde få ta del av detta pedagogiska mästerverk.
Så varsågoda, jag tänker faktiskt precis såhär varenda gång, helt utan undantag. Det är sant. Som en loop som sätts igång av sig självt.
"Jag brukar när jag springer, om jag inte har sällskap att smygtävla mot då, räkna ner enligt en egentligen helt ologisk metod som går ut på att de första tre (om jag kör tio) inte KAN vara jobbiga eftersom de är i början (här handlar det alltså om ren vägran att tycka att det är tungt), nummer 4-5-6 är jobbiga, men de är bara tre stycken så det är ändå överkomligt och hanterbart och tre intervaller är ju inget att grina över, och sen är 7-8-9 alla "i princip" den sista, vilket gör att jag lurar mig själv att tro att jag kört tio redan på den sjunde, vilket får mig att känna mig jättestark eftersom det inte känns så jobbigt som det borde (eftersom jag ju kört minus tre då, men det får jag inte tänka på) och då går de sista tre på ren hybris sen."
Jag glömde tala om för honom att man även i alla subdelar måste räkna baklänges inom gruppen, 1-2-3 blir alltså 3-2-1 och 4-5-6 också 3-2-1, och eftersom 4,5,6 då "försvinner", har jag mentalt bara sprungit tre när det är dags för nummer 7 (de tre som egentligen är 4,5,6 känns ju då också lättare, eftersom de ju har gjorts om till första, andra, tredje, och alla vet ju att i de första är man ju fräsch och pigg!). Eftersom sjuan sen då är nummer tio, i princip, blir alltså mina tio intervaller i mitt huvud i själva verket bara fyra, och FYRA intervaller, herregud, det är ju ingenting! Det klarar man lätt som en plätt!
(Rör det sig om längre intervaller än enminutare räknar man naturligtvis enligt stegmodellen ner minutrarna inom varje också, för att på så vis minska dom med hälften, en fyra blir ju då 1-2-2-1, alltså bara två mentala minutrar osv)
Sofisterna ligger mig inte helt otippat rätt varmt om hjärtat, Protagoras hade nog velat adoptera mig.
Så varsågoda, jag tänker faktiskt precis såhär varenda gång, helt utan undantag. Det är sant. Som en loop som sätts igång av sig självt.
"Jag brukar när jag springer, om jag inte har sällskap att smygtävla mot då, räkna ner enligt en egentligen helt ologisk metod som går ut på att de första tre (om jag kör tio) inte KAN vara jobbiga eftersom de är i början (här handlar det alltså om ren vägran att tycka att det är tungt), nummer 4-5-6 är jobbiga, men de är bara tre stycken så det är ändå överkomligt och hanterbart och tre intervaller är ju inget att grina över, och sen är 7-8-9 alla "i princip" den sista, vilket gör att jag lurar mig själv att tro att jag kört tio redan på den sjunde, vilket får mig att känna mig jättestark eftersom det inte känns så jobbigt som det borde (eftersom jag ju kört minus tre då, men det får jag inte tänka på) och då går de sista tre på ren hybris sen."
Jag glömde tala om för honom att man även i alla subdelar måste räkna baklänges inom gruppen, 1-2-3 blir alltså 3-2-1 och 4-5-6 också 3-2-1, och eftersom 4,5,6 då "försvinner", har jag mentalt bara sprungit tre när det är dags för nummer 7 (de tre som egentligen är 4,5,6 känns ju då också lättare, eftersom de ju har gjorts om till första, andra, tredje, och alla vet ju att i de första är man ju fräsch och pigg!). Eftersom sjuan sen då är nummer tio, i princip, blir alltså mina tio intervaller i mitt huvud i själva verket bara fyra, och FYRA intervaller, herregud, det är ju ingenting! Det klarar man lätt som en plätt!
(Rör det sig om längre intervaller än enminutare räknar man naturligtvis enligt stegmodellen ner minutrarna inom varje också, för att på så vis minska dom med hälften, en fyra blir ju då 1-2-2-1, alltså bara två mentala minutrar osv)
Sofisterna ligger mig inte helt otippat rätt varmt om hjärtat, Protagoras hade nog velat adoptera mig.
Sexigt med cykelkillar?
Idag har det två gånger hittats hit genom googlefrasen "sexigt med cykelkillar" (förmodligen är det väl samma person båda gångerna, men ändå).
Spännande.
Jag gissar att det antingen är en osäker stackars tonårscyklist som börjat tvivla på huruvida rakade ben och tights egentligen anses som så värst hett bland sjuttonåriga gina tricot-tjejer och om det kommer påverka hans eventuella framgång hos den snygga tjejen i 9B, eller en desperat medelålders gubbcyklist som med hjälp av denna genomtänkta sökfras hoppas kunna hitta och ta kontakt med frånskilda nätdamer som bara älskar lycraklädd gubbmage och tanken på tre hojar i sovrummet och en semester tillbringad inomhus framför TdF, varje år.
Vad tror ni?
Tråkigt nog fanns det nog inte så mycket att hämta här för någon av de alternativen.
Till den förstnämnda vill jag dock säga att det är lugnt så länge du är talangfull och bäst. Alla älskar en vinnare, till och med skideliten får ligga, och då är det ändå en idrott eoner ifrån cyklingen vad det gäller stil. Är du däremot halvrisig så är det nog inte fullt så gångbart. "Sexigt med cykelkillar" är alltså lite en definitionsfråga.
Till den senare har jag inte så mycket mer att komma med än den gamla klassikern "lycra är inte en rättighet, det är ett privilegium".
Själv tog jag mina gårdagsstela ben och trampade ett par timmar över Garphyttan och runt en sväng däromkring. Det gick inte fort, men det var trevligt. Mötte en hel massa motionerande människor, slår vad om att alla avundsjukt tänkte att det var våldsamt sexigt med cykeltjejer. Testa den frasen nästa gång du googlar istället! Då hamnar du här igen! Vilken lycka.
Edit: Eller är det Carlsson?
Spännande.
Jag gissar att det antingen är en osäker stackars tonårscyklist som börjat tvivla på huruvida rakade ben och tights egentligen anses som så värst hett bland sjuttonåriga gina tricot-tjejer och om det kommer påverka hans eventuella framgång hos den snygga tjejen i 9B, eller en desperat medelålders gubbcyklist som med hjälp av denna genomtänkta sökfras hoppas kunna hitta och ta kontakt med frånskilda nätdamer som bara älskar lycraklädd gubbmage och tanken på tre hojar i sovrummet och en semester tillbringad inomhus framför TdF, varje år.
Vad tror ni?
Tråkigt nog fanns det nog inte så mycket att hämta här för någon av de alternativen.
Till den förstnämnda vill jag dock säga att det är lugnt så länge du är talangfull och bäst. Alla älskar en vinnare, till och med skideliten får ligga, och då är det ändå en idrott eoner ifrån cyklingen vad det gäller stil. Är du däremot halvrisig så är det nog inte fullt så gångbart. "Sexigt med cykelkillar" är alltså lite en definitionsfråga.
Till den senare har jag inte så mycket mer att komma med än den gamla klassikern "lycra är inte en rättighet, det är ett privilegium".
Själv tog jag mina gårdagsstela ben och trampade ett par timmar över Garphyttan och runt en sväng däromkring. Det gick inte fort, men det var trevligt. Mötte en hel massa motionerande människor, slår vad om att alla avundsjukt tänkte att det var våldsamt sexigt med cykeltjejer. Testa den frasen nästa gång du googlar istället! Då hamnar du här igen! Vilken lycka.
Edit: Eller är det Carlsson?
Den hårfina skillnaden mellan genialitet och galenskap
Det här var vad jag hade tänkt länka till. Jag har aldrig varit ett stort Dizzee-fan, men det här är ju framförallt en fantastisk video (även om låten i sig växer en del den med).
MEN, så kom jag av en slump över den där kortfilmen Kanye West gjorde tillsammans med Spike Jonze. Originalet läckte ut och låg uppe online på West's blogg ett par dagar för någon vecka sedan innan Jonze tog bort det, så det är kopiorna som finns nu och följaktligen inte världens bästa kvalitet, men ändå. Bisarr skit.
Kanye är ledsen, kräks rosenblad, har djur i kroppen och dör till Månskenssonaten.
Här:
Om inte det här blir kultförklarat så vet jag inte vad som kommer bli det. Säga vad man vill om Kanye (jag älskar ju) men han är åtminstone på god väg att göra sig själv till Michael Jackson-material.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)