Stiltje

Har nu läst varenda blogg från startdatum och framåt, i princip.
Har haft mer produktiva dagar i mitt liv.

Funbeat

Aktiverade mitt funbeatkonto som jag tydligen redan hade?! Ska det verkligen vara nåt det där? Hur hittar man folk? Jag vill spionera på andras träning ju, det är ju det enda roliga.

Annars våldsamt långtråkigt här på F&S idag. Jobba ensam=döden. Det enda jag gör är att vanka av och an som en olycklig cirkushäst. Kom hit och hälsa på mig! Allihop!!!
(Eller bli kompis med mig på funbeat så jag kan få roa mig med att se vad ni tränar!)

Vargavinter

Imorse när jag gick till jobbet var det -25. Det är vad man kan kalla för "friskt" ute. Nu har jag dubbla tröjor (i ull!) på kontoret och fryser ändå(!). Det är nästan så det känns som ett vettigt alternativ att flytta ner dator och allt i bastun och ha receptionen därifrån idag.

Nåja. Igår var det desto bättre, när vår internetleverantör väl hade tagit sig i den berömda kragen och styrt upp alla teknikaliteter och folk slutade ringa varje minut och tala om att hemsidan inte fungerade.
Jag hade arbetssällskap hela dagen, jag fick dessutom sällskap under mina intervaller efter jobbet (klarade en lång jäkla superman på boll också, Carlsson & Monika!), jag fick träffa Karin ett par timmar, och jag fick sedan avrunda kvällen med att gå på visit hos Stefan och bli bjuden på både middag, sällskap, kaffe och ett par glajjer. Såhär glad och nöjd blev jag:


Svårt att bli annat förstås, sämre kan man ju onekligen ha det.

Teknikens under

- Igår skulle jag försöka göra något så enkelt som att få en överskådlig sammanfattning av min träning sedan tre månader med hjälp av Garmin TC.
Det tog tre timmar, många svärord och till slut ett retirerande och byte till googles kalenderfunktion och printscreen-jpegar för att få till så lite som ett värdelöst resultat.

- Idag låg internet nere i flera timmar på morgonen här på Slaggatans TC. Det resulterade i att, förutom att mail och annat basic låg nere, varken inloggningsterminalerna, hemsidan, bokningssystemet eller ens sådant som musiken i gymmet fungerade.

- På sjukhuset funkar kanske internet, men där har tydligen istället telefonerna tackat för sig och gått hem.


Slutsats: Tekniken är verkligen på topp these days.

Pain is temporary

Min bror gav mig en träningströja i julklapp, specialtryckt för mig. Jag passade på att inviga den igår. Turligt nog är den försedd både med mitt eget namn och initialer, utifall jag skulle träna mig så groggy att jag glömmer bort vem jag är. Om jag mot all förmodan i framtiden skulle förvandlas till en av alla de där som gnäller över hur jobbigt det är att träna så har den dessutom ett fostrande stfu-tryck på ryggen. Fast nu tycker jag ju alltid att det är fröjdefullt att slita, så än så länge får den stå som motivationshöjare till den som ligger bakom.

Kvinnorna och barnen, dvs.

Prestationsbehov

Jag lämnade tillbaka mina skidor idag till dess rättmätiga ägare.
Han bara "men GUUD, du borde ju haft ett par andra, de här har fel spann för dig, var det inte JÄTTEbakhalt?!".
Det var naturligtvis fantastiskt, eftersom jag nu kan skylla på det. Han är skidtränare, så han har såklart rätt och hade det inte varit för MATERIALET hade jag naturligtvis stått med proffskontrakt redan i förrgår.

Skräck och skidor

Åkte skidor med min bror igår. Hade inget som helst fäste och ville mest lägga mig ner och grina. Tog bilen hem för att leta reda på något slags klistrigt att ha på istället, lyckades väl sådär. Blev frånåkt av två åttaåringar. Insåg att det här med skidor kanske inte är min paradgren ändå.

Kom hem och läste den här 'Hanteringen av odöda' istället. Pärm till pärm. Spännande. Precis som 'Blindheten' (ni vet? Saramago. Bra bok!) så håller den såklart inte ihop i slutet, det verkar vara omöjligt att skriva något på skräcktemat som gör det. (Om nu Saramago är skräck?) Obehaglig var den i alla fall.
'Hanteringen av' led av lite fler lösa trådar dock. Vad var grejen med det där elektriska fältet liksom? Värmen? Var det metaforiskt? Eller bara där för att skapa en jobbig stämning? Är det bara jag som inte fattar? Och varför den där tvåmånadersgränsen? Den känns ju också omotiverad? Har ingen av er läst den? Förklara!

Julskidor

Det verkar finnas andra aktiviteter klockan tre på julafton än skidor på Lugnet? Här behöver jag ju inte precis trängas i alla fall. Mötte dock en gammal skidräv till gubbe som applåderade mig.

"Riktiga idrottsmän tränar på julen" sa han. Jag höll naturligtvis med. Så gottade vi oss en stund i samförstånd över vår egen hurtfriskhet. Fint så.

Skidpremiär efter 15 års uppehåll!

Jo, alltså, jag skulle ju åka skidor idag. För att riktigt få lida hade jag grundat med att skaffa mig redig träningsvärk av bänk & chins igår, så att det här med stavar skulle bli jobbigt på riktigt. Det lyckades bra! Vaknade med en kropp som en 75-åring.

Men jag ska inte gnälla, för det här skidåkandet var kul! Stefan M gjorde mig sällskap uppe på Lugnet och lärde mig tålmodigt allt från grunden. Jag har alltså inte ens stått på ett par skidor sedan jag var i tioårsåldern, så man kan lugnt säga att jag fick börja från noll. Mot slutet gick det trots min orutin ändå rätt okej. Trött blev jag i alla fall, och det är ju det som räknas.

Efter strax över en timme var det inte direkt superspänstigt längre, och nu är jag så trött i höfterna och ljumskarna att jag inte ens kan lägga benen i kors!

Det kommer nog bli vad man skulle kunna kalla för spännande att vakna imorgon. Fast jag är ju vad Karin kallar för ett spänstighetsunder, så jag lär väl leva upp till det och studsa upp och göra om'et en gång till antar jag. Orka vara trött? Nä, exakt. Jobbar inte så. Ska nog försöka få med bror min så jag får lite sällskap då också.

4x4 och lite stångjonglerande

En film på en stöt och ett styrkeryck, som ni har längtat(?)! Mot slutet lade jag till och med på lite femkilos viktskivor, Hulken-stadiet är ju verkligen nära nu känner jag.

Stilstudie:

Avrundade med 4x4 på spincykel bredvid Karin, några timmars jobb i receptionen och inhandlandet av alla julklappar i sista minuten, precis som sig bör.

Imorgon ska jag åka skidor för första gången sedan tioårsåldern! Det ni, kommer nog bli en hit det.

Avatar

Jag har verkligen inte känt något som helst sug efter att se den här Avatar. Inte förrän jag idag fick DN's recension av den skickad till mig från Johanna.

Här finns den

Så-sjukt-roligt. Nu MÅSTE jag ju se den. "Jag kallar den för Peko Ral"! Aaaaaahaahaahaa. Jag dör. Så roligt. Jag måste nog skicka ett frieri till den där Mårten som skrivit det.

"Naturfolk ”kallar” alltid saker för något. Det är mot deras inför allting djupt kända respekt att säga att något ”heter” eller ”är”: ”I den gången finns det vi kallar strumpor”, skulle de säga om de stod på H & M."

(O)cykel

Försökte cykla. Det höll väl i sådär 20 minuter ungefär innan ögonen frös till is.

Fast varm om fötterna var jag. Och halt var det inte.
Nytt försök imorgon kanske.

Tyngdlyftning

Unga fröken Amby satte ju dock oss alla på plats idag genom att, även om hon inte låg längst, helt klart sopa iväg den snyggaste stålmannen av oss alla. Vadfan? På första försöket? Efter att i en hel vecka mörkat formen och bara pratat om sin dåliga balans!

Jag har å min sida ägnat dagen åt både tyngdlyftning och tunga cykelintervaller. Cyklandet var det inga konstigheter med, tyngdlyftningen var desto trixigare, men förmodligen det roligaste sen, ja, cyklingen?
Sofia, som varit landslagslyftare, visade ryck och stöt och lite kompletteringsövningar. Ni som har gott minne kommer ihåg att jag redan förra vintern pratade om att jag verkligen ville lära mig OL på riktigt, och mer riktigt än att ha en sådan lärare blir det ju knappast.
Sjukt kul! Alla borde testa!

Lisa rastar hundar

Jag tror ju att jag är ute på en helt vanlig hundpromenad i Åsbo. Inga konstigheter med den saken.
Vad Allan sysslar med kan man ju dock fundera över...

Balansboll!

Jag utlovade ju bildbevis på det där balansbollandet, här är mitt första försök till en superman idag.



Det gick ju..... sådär. Naturligtvis vill jag på vanligt hederligt myglarmanér tala om att det gick MYCKET BÄTTRE sen. Det är som alla vet ett uttryck som i nio fall av tio är lögn, i det här dock naturligtvis helt sant.

Sedan kom Carlsson och Magnus Darvell och skulle glänsa med sina skills. Den ena lyckades lite bättre än den andra av mina och Karins imponerade utrop att döma.



Vad hemligheten är, vad man alltså ska vara tung i, låter vi vara fortsatt osagt. Vad som är mer uppenbart är att träningen fortskrider. Raka armar och knäböj på bollfan innan nyår! Lovar!

Borlänge och Karin!

Det är -15 utomhus här, och ska tydligen så vara i alla fall resten av veckan. Jag har inga skoöverdrag med mig, så jag tog lillbilen och åkte till Borlänge (omg!) för att styra upp den saken.
Väl där ringde Carlsson och tyckte att jag skulle jobba mer och shoppa mindre, så att han kunde få åka hem och ta hand om sina sjuka barn. Det höll jag naturligtvis med om.


Så jag åkte till mitt gamla jobb på F&S för att hoppa in några timmar. Där var Karin! Kolla vad glad hon blev över att få jobba med mig! Hon ba: "HURRA!!" och tog på sig partyhatten.
Nästan. Inombords i alla fall, det vet jag nog.

Karin åt nyttig soppa, jag åt inte fullt lika tallriksmodellsoptimala pepparkakskolor. Vägde dock upp med en nöt. Det är nyttigt med nötter. Mineraler.

(Sist men inte minst också ett bevis på att jag faktiskt inte bara fikade, utan även gjorde lite skäl för min närvaro. En dator. Ett excelark. INGET är väl mer seriöst än excelark? Skulle inte tro det.)

Lite träning också

Jag måste tyvärr göra er besvikna och meddela att jag INTE slog Carlssons balansbollande. Inte ens i närheten. Dock ser jag det här som en testomgång, eftersom det var min första. På lördag däremot blir det andra bullar med storslagna tider, trick och bildbevis!

Slog efter det till på 2x30 strax över tröskel, för träna ska man ju göra. Det var trivsamt som vanligt. Skönt att bli andfådd och pigga & glada ben såklart, men så mycket mer var det väl inte med den saken.
Jag gillar verkligen det där långintervallsgnetandet i alla fall. Det är min favorit! Meditativt.

Vintrigt

I Falun är det riktig vinter, tusen minusgrader och snö! Hundarna gillar det, jag är mer skeptisk.

Nu ska jag träna! Tänkte passa på att slå Carlssons rekord när det gäller superman på balansboll, det kan väl inte vara så svårt eller? Man är väl tjejsportstjej, har odlat idlaflickegener under hela min uppväxt.

Tågblogg

Jag och cykeln åker tåg, igen! Ingen hejd på globetrottandet här inte. Fast det är inte så jättekul, så det blir bara en halv tumme upp.

På begäran

Eftersom bilder på skorna efterfrågas. Kolla vad fint och varmt!
Nu ska jag bara få dit klossarna från mina gamla skor. Johan på Forsbergs lovade i och för sig att ordna det åt mig om jag kom tillbaka och grät, men lite stolthet har jag ju. Så jag går naturligtvis till Stefan och gråter om jag skulle behöva hjälp.

Terapi, vinterskor och en sjuhelvetes produktivitet

Idag placerade jag mitt rara ass i terapisoffan igen. Eller fåtöljen är det väl mera, det är ju aldrig den där divanen som man ser på film liksom. Man får aldrig ligga chiffonginsvept, skör och blek och ömtålig med handen för pannan, tjusigt (men ändå aristokratiskt vemodigt!) draperad på någon artonhundratalsmöbel. Istället förväntas man sitta rakt upp och ner i en landstingsblå hård karmstol med furudetaljer och prata med någon folieslingad människa i stretchjeans och H&M-topp. Inte ett dugg romantiskt och Austenskt.
Det var säkert bra i alla fall, hon var trevlig och pedagogisk. Jag var verbal och skämtsam som en hel farsensemble.

Efter det åkte jag in till stan för att lösa den där ekvationen (cykel + fötter / vinter = X). Jag började med att hälsa på hos Magnus på Norra. Han hade haft både vinterskor och Snygg-Martin i butiken tidigare sa han, men båda hade hunnit bort innan jag kom. Som plåster på såren delade han med sig av ett gäng cykelrävsknep för hantering av kyla, bjöd med mig på cykeltur och gav mig ett par såna här fina engångssulor med värme i, så jag skulle klara mig i sommarskor idag i alla fall om jag skulle vilja ge mig ut. Så snällt! Jag blev glad och tacksam som vanligt.


Slirade därefter vidare genom snön för att sätta mitt hopp till Johan på nästa lokala cykelbutik. Det gjorde jag naturligtvis rätt i, för han inte bara konverserade mig utan lyckades dessutom plocka fram ett par passande vinterShimanos med en välsmakande rabatt, så nu behöver jag inte längre gråta blod och förfrysa tårna på pass längre än 1-2 timmar. Det ni! Lyckan!

Efter så mycket trevligheter och snälla serviceminded män blev jag så uppåt och positivt lagd att jag av bara farten tog vägen förbi biblioteket för att göra ärenden jag hade dit. När jag då ändå var där passade jag på att läsa igenom två böcker också. Om man ändå är där är det ju lika bra att göra något vettigt liksom, inget är ju så effektivt för ett uppspeedande av läs- & lärförmågan som bibliotek.
Det var bra, det hela. Jag blev alltså inte bara varm om fötterna, jag blev även klok n bildad. Herregud, så opti.

Hoppas jag kan hålla i den här studiemotivationen och ta mig igenom metodboken tills imorrn, det skulle förmodligen få min uppsatspartner att börja gråta av glädje, och det vill jag ju gärna bjuda på.

Tillbaka i Örebro

Jag är ju lite neurotisk these days ni vet. Så jag tippade därför, när jag stod på stationen i Falun, på något slags sammanbrott på tåget någonstans i höjd med Borlänge följt av efterkommande drama osv. Det hade ju känts som en lämplig upptrappning liksom.
Men som tur var har de där två rara byrackorna klivit runt i mitt ansikte tillräckligt mycket de senaste nätterna för att ge mig såpass mycket sömnbrist att jag somnade halvliggandes och sova-på-dagen-dreglandes inne i ett fönster med cykeln i knät (bokstavligen) nästan innan vi passerat Källviken och vaknade inte till förrän i Ställdalen, och då var jag så postsömngroggy att jag inte orkade reflektera över var jag befann mig förrän i Frövi. Och Frövi är ju i princip hemma.
Så det hela gick otippat smidigt.

De stackars vaderna är dock fortfarande allt annat än smidiga. Helt bisarrt ju, jag har inte ens gjort något?! Är det här sånt som tvillingar brukar prata om att de erfar? Artighetsfrasen "I feel your pain" får ju åtminstone plötsligt helt nya proportioner!
Jag försökte ändå göra utfall på gymmet imorse. Den tanken var ju vad man skulle kunna kalla för ett Bra Skämt. Jisses.

Guds straff

.... och ÅH, så ironiskt.

Jag hanterade det naturligtvis på det sätt som man bör, genom att ignorera. Det gjorde naturligtvis saken värre men jag kör på en stormen-före-lugnet-inställning och räknar därför med att vakna imorgon, som ny!

Är fortfarande i Falun förövrigt. Kommer hem imöra, så då kan ni sluta längta.

Lisa träningstipsar

Igår fick jag min bror att byta löpsteg. Det verkar ha varit effektivt.

Trångt!

Jag och världens mesta knähundar, Kurre & Allan, bloggar lite.

Faluträning - bildkavalkaden

Eftersom jag hade lite ont i halsen igår, och därför förnuftigt nog skippade intervallerna, var det naturligtvis dags att ta igen det idag. För idag var jag pigg!



"OMG! INTERVALLER! ÄNTLIGEN!" tänkte jag. Det ser man ju tydligt.

På vägen hittade jag Karin! Hon var, som ni ser, nästan lika sugen på att träna som jag var.

Efter min första 20-minutrare var jag fortfarande pigg och glad. Jag var stark och fin idag och kunde fortsatt in i evigheten.

Karin var lite mer andfådd, men så körde hon ju jobbiga fyror också till skillnad från min latmansträning.

40 minuter in, här packade Karin strax efteråt ihop och gick till banken. Jag hade en 20minutrare till kvar, så jag fick fortsätta själv.

FÄRDIG! 3x20, som en himla walk in the park. Förmodligen med tanke på min skrala träningsvolym tidigare under veckan, men jag kommer naturligtvis inte för den sakens skull erkänna att det där med vila ska vara bra för någonting. Ändå fantastiskt skönt med ett pass som dels kördes i sin helhet utan avbrott och dels dessutom kändes bra. Hej igen, toppformen! Gött att ha dig tillbaka!

Allan tyckte dock att jag inte hade någonting att skryta om, han tittade bara överseende och lite nedlåtande på mig. Men vad vet han, liksom?!

Imorrn siktar jag på att ta mig ut lite utomhus, det ni!

Sovsällskap

Jag sa ju att han älskade mig innerst inne! Sängvärmare av högsta klass! Det har minsann inte ni inte!

Tough love

Ska vi ta och prata lite om skolsystemet igen nu hörni?
Det är ju trots allt lite av mitt favoritämne och eftersom det ständigt lyckas visa på sin egen idioti är det ju liksom alltid aktuellt.
Idag tex, skulle jag fylla i min parallellansökan hos min studievägledare för att få höja min studietakt till 200% till våren. Det var lite sent, men hon hade pratat med antagningen och det skulle inte vara några problem. Trodde jag.
MEN SE, där kunde man minsann ändå hitta sätt att sätta käppar i hjulet! Tydligen får man vid ÖreUni inte läsa dubbel takt om man inte en termin innan här har läst 150%. Detta oavsett befintliga studieresultat, egna åsikter, tidigare studier på annan ort eller precis vilka argument som helst. Det bara är så. Punkt.

Ska vi diskutera precis hur dumt det här är, eller förstår ni det alldeles på egen hand? Ska vi behöva ta upp hela grejen (igen) med att om man istället har det lite svårt i skolan så får man så mycket stöd och hjälp och extratid och speciallösningar att man knappt behöver vara läskunnig för att få ut en examen. Men råkar man däremot vara lite snabbare i huvudet än random spånhjärna, då läggs istället löjligt mycket energi på att ovanifrån utforma regler och system och tankesätt som i så stor utsträckning som möjligt ska hålla tillbaka, trycka ner, lägga band på och i största möjliga mån a-b-s-o-l-u-t-i-n-t-e uppmuntra någon form av framsteg, extra ansträngning eller arbetsvilja.

ALL-TSÅ. Jag blir så jävla matt. Jag orkar knappt vara förbannad! Det är så dumt! Jag FÖRSTÅR inte?! HHHHUUUURR kan det här motiveras? Vem har kommit på det? Vad tänkte de med? Vad tänkte de på? Tänkte de över huvud taget?

I praktiken innebär det här alltså att jag under våren, utöver mitt program, måste ströläsa någon låtsaskurs om typ skräcklitteratur för att det är det enda som finns på halvtid, bara för att till hösten kunna gå upp och läsa det jag faktiskt är intresserad av. Känns välmotiverat, verkligen. För naturligtvis spelar inte heller tillgången på kurser inom ämnesområdet någon roll. Jaha, nähä, det fanns bara som heltidskurs, ja, det var ju tråkigt, bad luck, du får inte läsa!

Fy fan, jag blir så less. Ständiga jävla återupprepning. Det fattas ju bara att någon föreläsare ska komma och be mig hjälpa någon efterbliven kille med sina uppgifter eftersom "han har lite svårt att koncentrera sig".
Älskar studier, verkligen.
(Grejen är ju i och för sig att jag GÖR det, men de gör det så svårt för mig att hålla kvar den kärleken)

(ps. jag vill inte framstå som dryg eller von oben. jag ser inte mig själv som extremt begåvad på något sätt, det hela handlar mest om att jag läser snabbt och kommer ihåg saker lätt, vilket gör att studier inte blir så tidskrävande)

Änglahund

Övrigt; funderar på att åka till Falun. Vakta hund, cykla runt runn, klappa hund, klappa hund, klappa hund och klappa hund.

Saknar den här löjliga gubbiga semiterriern, trots att allt vårt umgänge ser ut precis såhär. Han surar, spelar svår, vänder ryggen till och trilskas och jag springer trånande och kärleksfullt efter och trugar och är inställsam:


Jag ba: "Ååååh, GULLEHUND!!! Sluta sura nu, du älskar mig ju egentligen, visst?! Lite? Visst gör du? Visst? Du & jag! Bästisar! 4life!! Erkänn! Liiiiite!"

Han ba: ".............(ta mig härifrån)....."

Julerimsgym!

Jag vägrar att ett nederlag acceptera
mitt psyke får ej min lekamen domdera!
För att undvika blockering och träningsovilja,
jag principlyfte vikter för att tanken justera.

Det gick bättre än väntat och förvånande lätt
det vände så snabbt, från avigt till rätt!
och jag försökte fruktlöst och stilla förstå,
varför med vikterna plötsligt det gick att jonglera?

Men kanske är orsak ett fall för ignorans?
Så länge det funkar och går som en dans,
görs bäst i att mest bara snabbt trampa på,
för att fortsatt få ägna mig åt att briljera!


(Det gick bra att träna idag alltså, det var en lättnad! Happy happy, joy joy!)

Andra människor

Jag har varit tvungen att beblanda mig med intelligensreserven på olika internetforum idag, det är alltid lika spännande.

Just nu läser jag lite om Disneys kommande film inför en analys jag ska skriva. Den har ju varit rätt omdiskuterad iom att det är den första afroamerikanska prinsessan (naturligtvis ändå en prinsessa, det får ju finnas någon måtta på hur wild & crazy de kan vara) och sådär, och faktumet att Disney har en ganska så osmickrande rasistisk ryggsäck att släpa på sedan tidigare som såklart gör att den kanske granskas lite extra trodde jag knappast var något som har kunnat undgå folk.

Men jag hade såklart fel.

"Herregud. Nu är folk på den stackars filmen, innan den knappt satts i produktion, och letar fel och sk rasism. Men fan, kan man inte låta Disney göra sina filmer hur de vill, det finns ingen smygrasism inblandad. Hur orkar folk vara så nitiska att de ska hitta fel jämt?"

"Jag tycker det är spännande med lite rasism i filmer. Som det där med tjänsteflicke-grejen. Jag menar, hallå, det var ju verkligheten innan.
Det är ju, som sagt, inte direkt MENINGEN att smyga in rasism. Jag tror bara det faller så naturligt. Om folk kunde sluta ta allt så allvarligt.."

"det finns saker med disney som inte e så roliga men just rasismen har jag svårt att tro på. "


Folk, alltså?!

Det mest provocerande jag vet: människor som tycker att "man behöver väl inte ta allt så himla allvarligt" när de ställs inför någon som helst problematik som eventuellt skulle kunna innebära att deras egna liv/gärningar/åsikter kan behöva ifrågasättas.

Dagens träningspass sammanfattat i en sonett

Sådär är resultaten, de vill gärna ge skäl för klagorop
För kroppen protesterar, den vill då inte alls
den lyssnar på huvudet, fast jag ropar "vafalls?"
På dagens pass, blott 40 minuter fick jag ihop

Jag tänker det är ok, allt kan inte alltid ge jubelrop
Fast "Det är bara psykiskt", jag vet, det är sant
Men vetskap hjälps inte, det känns likadant!
Dock förstår jag nog varför, det är en egengrävd grop

Så jag tänker det går över, jag försöker glömma bort
Trots allt så älskar jag ju cykel
Ett par veckors dålig träning, i längden är det kort!

På tisdag hoppas jag till problemen hitta nyckel
Tills dess förlåter jag mig själv, livet är inte alltid så lätt
Men då, när det är det slitigt, blir det trevligare som sonett!

Kungen!

Jag transkriberar lite kungliga tal:

"Bröllopet, för det är ju det det ska leda fram till, det blir i, på, på försommaren som, som brukligt är, eller hur? När det är vackert, förhoppningsvis, i Sverige. Men, ja, tjugohundra... vad har vi sagt? Tio, har vi sagt ja."

Spontana kommentarer är ju mest av typen "BRA SKÄMT!" osv. Jorå såatt, alla kan ju förstås inte vara välformulerade.
Men vissa kanske borde tänka på att jobba på det lite mer än andra.


Själv ska jag inte tänka på det alls, för jag ska iväg och träna. Hålla käft n trampa och så. Idag vill jag trampa tungt igen! Förutsatt då att jag först lyckas väcka mig själv lite grann ur den här semikoman jag befunnit mig i hela dagen.

Okul

Jag är beredd att hålla med Martin idag alltså. Det var så tråkigt och blött och jävligt att springa idag att jag faktiskt lade ner, och det ska ju mycket till innan DET händer. Går till F&S istället och gör någon armhävning eller två, jag känner pressen från Carlsson nu...

Till Markus

Kolla Mackan, vilken fin vän jag är! Eftersom du inte kommer få se det här annars, din downshiftare:

Skriva uppsats

Jjjjaaahaa, jag försöker hitta ett uppsatsämne. Det går inte precis som på räls kan jag tala om. Det finns lite för mycket valmöjligheter.....

Jag vill helst ta jullov. Baka pepparkakor och sånt. Åka skidor till och med, om jag hade haft några.

Hur det är

Ja, alltså, för att ta bladet från munnen etc. Jag har någon slags släng av något panikångestande som har en tendens att (främst) drabba mig när jag tränar ensam i skogen. Eller för den delen bara promenerar eller vad som helst. Det hela tar sig uttryck i en enorm uppstressning som medför otrevliga symptom som yrsel/andnöd/hjärtklappning vilket i sin tur ger darrande ben och händer och svårigheter att överhuvudtaget kontrollera kroppen eller fokusera. Det får mig såklart att bli ännu mer stressad och så är det en ond cirkel som är igång.

Det har liksom hållt sig på en hanterbar nivå de senaste åren men nu vettefan alltså. Det hindrar mig ju verkligen, det är skitjobbigt och tar enormt mycket energi och gör att jag inte kan träna ordentligt eller på det sätt jag vill, vilket ju faktiskt är det jag helst av allt vill göra. Ibland kan jag kontrollera det och ta ner mig själv på jorden igen men på senaste har det gått åt helt fel håll och jag inser ju att om det inte går över av sig självt snart så måste jag ju göra något aktivt åt det. Typ någon slags KBT kanske? Orkar inte med någon himla analyserande terapi eller sånt grävande, jag kan komma på tusen och en tänkbara anledningar och förklaringar alldeles på egen hand, men det är i mitt tycke helt ointressant och irrelevant. Jag skiter helt i varför, jag vill bara kunna hantera skiten och sedan slippa det.

Jaja, det går ingen nöd på mig, så ni behöver inte oroa er osv. Det är såhär det är bara, nu vet ni det.
Nu ska jag plugga lite, sen ska jag springa en vända så jag får någon vettig träning gjord idag i alla fall.
Hörs då.

Skitliv

Jag har försökt cykla men det var bara ångest och misär, och inte på det positiva träningssättet utan bara rakt av negativt och döden i vitögat etc. Måste styra upp det här, det är varken rationellt, hållbart eller okej.

Ni som slipper sån här skit borde vara så inåt helvete tacksamma.

En passande himla låt:




Nu ska jag lägga mig ner och sura på ett inte ett dugg konstruktivt sätt. Återkommer väl.

Lyfta skrot

Jag har faktiskt gymat.
För att ni ska slippa anstränga er med att tänka såhär på lördagförmiddagen har jag förberett lite fraser för er att nu brista ut i efter att ha delgetts den informationen:

- "Herregud!"
- "OMG!"
- "Kors i taket!"
eller för all del min personliga favorit: "Quick Bob, get the children into the minivan, the world is obviously coming to an end!!!"

Böj n häv osv. Bangade dock min specialpyramid vilket nog var lika bra eftersom ryggfan började gnälla om trötthet redan efter bara ett par set i böjen. Liksom what? EJ okej. Måste nog ta tag i det där.
Det var i och för sig rätt kul igen, så jag kan nog tänka mig att ägna någon timme då och då åt lite stänger och vikter. Jag håller mig ju till det området, det är bara det som är roligt. Maskinerna somnar man ju av vid blotta anblicken.

Mina favoritövningar: böj, mark, frivändning och den där specialkombon med frontböj-militärpress-bakböj-bakaxelpress i en enda rörelse. Skulle vilja lära mig ryck, det är nog en övning jag skulle uppskatta. Tyvärr är det lite för klent med OL-människor i min närhet.

Hur som helst, förutom den där enda gången i september så var det nästan ett halvår sen jag överhuvudtaget var där. Stelheten är kanske inte direkt en högoddsare?

Om ni vill ge mig presenter...

... så finns på happy just nu:

Saker man skulle kunna köpa

ROSA!!! FINT!!!

Om ni ändå skulle känna er tveksamma har jag enligt toulmin ställt upp ett argument för varför ni borde ge mig den, så varsågoda:

Jag behöver den (P), verkligen (S), för den är rosa (G), (och alla behöver en rosa mtb (Ga), särskilt jag som inte har en vintercykel (U)).

2.0

Jag försöker få tag i min studievägledare. Det går sådär. Ska man verkligen behöva GÅ DIT i egen hög fysisk person? År 2009? Va? Vad ska man då med internet till? Pah.

...& så lite inomhus

JOMEN SÅHÄR ÄR DET VA, mina vänner.

Jag begav mig till ljungstugan för att trampa lite inomhus. Ville sätta lite snurr på benen efter alla de här tunga intervallerna jag har kört på senaste, det där med variation ska ju tydligen förnöja säger dom som vet. Dessutom tycker jag det är jobbigare att ligga på hög kadens än låg, så det är säkert nyttigt för mig osv.
Jag ägnade mig åt en ologisk stege på en lagom bit över tröskel. Först stegvis upp till 10min och sedan halveringar neråt med en minut emellan. Mest (enbart) av anledningen att jag trots min pigghet var lite mentalt omotiverad och jag tycker att det är så himla avkopplande att ägna mig åt sådana där röriga uppdelningar ibland då eftersom det låter min hjärna vara sysselsatt så bra. Den största delen av tiden kan jag då ägna åt att fundera på tider, hålla koll på minutrar, räkna sammanlagd tid på olika pulsar, räkna bytestider, försöka räkna ut snitt i jämförelse med andra pass under samma tid, räkna om alltihopa igen med med en annan fiktiv vilotid och gud vet vad för annat sånt där som håller tankarna borta från att reflektera över huruvida det är jobbigt eller inte. Ju fler siffror desto bättre. Förmodligen skulle det mest optimala, rent mentalt, vara att även ha en random varierande vilotid, bara för att verkligen krångla till det så mycket som möjligt.

Skönt hur som helst. Blev trött i vaden. Annars var det väl inte så mycket mer med den saken. Drack en kopp kaffe efteråt vilket alltid är gudomligt efter träning, något som jag aldrig minns självmant men som slår mig varje gång jag bjuds på det. Nu är jag pigg igen. Orka vara trött?! Trötthet är för pöbeln, jag jobbar inte så.

Vinter-mtb!

Vädret är lite för opti för att ignorera, så jag smet lite tidigare från skolan, lämnade Garmin på hyllan och prestationsångesten hemma och stack ut i skogen för lite okynnescykel. Trivseltrampade på markastigarna och försökte lära mig att hitta i skogen utanför det som är utmarkerat. Det gick väl sådär, för mig framstår fortfarande det där området som helt ologiskt och omöjligt att få överblick över. Fast så jämför jag väl å andra sidan omedvetet med typ jungfruberget eller stångtjärnsskogarna där jag lärt mig hitta sedan barnsben, så det kanske inte är så konstigt.


Rosor på kind/solsken i blick/etc etc etc. Fint som snus i alla fall. Knastrigt och fruset nästan överallt, och bara lite, lite, halt på sina ställen.

Kolla fint! Krispiga löv! Frostig stig! Jag var ute så länge jag kunde innan fötterna blev till is, och ägnade mig till största delen åt lyxen att cykla om samma partier flera gånger. Oftast är jag ju lite för hetsig för sånt, har-liksom-inte-tid, för jag tror ju att allt är en tävling. Men nu cyklade jag samma stigar baklänges och framlänges och uppför och nerför och gud vet, eftersom jag ju VET att jag måste öva på sånt. Det tjänar ju ingenting till för mig som supern00b att stressa runt och ändå inte klara av något nytt, så jag bestämde mig för att jag inte fick gå vidare förrän jag klarat av att ta mig igenom föregående parti på det sätt eller det spår jag ville.
Det gick rätt bra ända tills jag hittade mig en lagom brant och meckig backe. Naturligtvis hördes för mitt inre öra de ständiga förmaningarna om att "BROMSA INTE NERFÖR!" som jag ju alltid gör (eftersom jag är feg), och jag tycker det är så svåååårt att låta bli. Men jag gjorde en liten slinga runt den och slet faktiskt upp och ner för den där backjävelen tills jag blev tillräckligt förbannad/trött/modig nog att helt enkelt släppa bromsarna. Det gick bra. Jag blev nöjd. Babysteps, babysteps.


Det var dock inte supertorrt överallt direkt, och isarna är inte direkt jättetjocka, även om jag likt en enfaldig hundvalp varje gång försökte chansa på att de skulle hålla.

Det gjorde de såklart inte...

Fånigt kul var det i alla fall, jag har inte cyklat i skogen sen mitten av oktober så jag blev lycklig och varm i stenen. Det, i kombination med min icketräning igår, fick mig naturligtvis att drabbas av en träningslust vars like inte skådats på den här sidan renässansen. Som tur är ska jag inomhusträna ikväll, det ska bli lika kul det! Jag ser redan fram emot det.
Humöret alltså, som en studsboll! Som kolsyra i hela blodomloppet, det bara SPRITTER!

Gnh!

Ångrar nu att jag inte sprang eller nåt tidigare, är pigg som en mört men ändå slö ni vet, på det där obehagliga sättet. Längtar efter att bli svettig n andfådd!! Men jag kan ju inte direkt ge mig ut nu, det får ju finnas någon måtta på fanatismen. Faktiskt.

Imorrn är det debatt!

Jag lär väl vara sånhär antar jag (den här är lite extra till dig Johan!):

Klättra på väggarna

Ha!
Jag har lyckats återuppväcka alla de vanliga snurrarna och handbytena med både höger och vänster hand och redan idag kommit vidare till double-wrist-roll! Jag har fan mad skills när det kommer till det här. Skulle vilja testa kasten och lite fotgrejer, men kan ju inte gärna göra det inomhus här hemma. Behöver några meter till i takhöjd.

Är annars mest upptagen med att:
1. inte träna (ja, det är något jag måste göra aktivt)
2. försöka komma på ett uppsatsämne som känns kul
3. inte skriva morgondagens inledning

De två översta går jättedåligt, trean däremot går hur bra som helst, jag har inte skrivit en rad på flera timmar. Lyssnar på Pet Shop Boys och gör fingertwirls. Ser fram emot underarmsträningsvärk och knäppande handleder imorgon.

The magic stick

Lite ringrostigt, men det här ska nog gå att väcka till liv.

Lisa tränar

Jomen just, jag har ju tränat också. Jag gissar att det är lika bra att ta upp det själv innan någon annan påpekar min dåliga rapportering kring det. Jag har ju förstått att det är det ni egentligen helst vill läsa om, och (av outgrundlig anledning) inte de här andra resultaten av den allmänna glappkäftheten och tangentbordstourettesen jag oftast ger er här.

Körde i alla fall fyra halvtunga tior med två minuter mellan. Var lite fnittrig och spak till en början, efter x antal nätter med <6h sömn och rätt många dagar med en herrans massa producerande av texter, vilket så småningom byttes ut mot istället lite sammanbiten och spak mot slutet.
Äääääändå värt. Nu är jag ju pigg och fnittrig igen!
Såhär i efterhand hade jag såklart kunnat bita ihop och lagt på lite till, men tydligen behöver man inte se stjärnor jämt(?!). Ola försökte till och med lura i mig att jag inte behövde köra intervaller om jag inte ville, men det var ju naturligtvis bara ett lömskt trick. Jag vet nog, jag har blivit förvarnad. Går ju inte på den lätta.

Funderar på att nästa gång gå på min gamla löpintervallfavorit; stegen! Det är ju fantastiskt vidrigt till fots, så det borde rimligtvis vara härligt helvetiskt även med trampor.

& apropå stegar och träning, så kanske jag rent utav ska ta och festa till det med min gamla CF-gymfavorit någon dag här nu. Det borde ni också göra om ni vill må dåligt! Den är kul! Särskilt om man är två och kan tävla lite.
Det hela går ut på en stege av 5-10-15-20-15-10-5 rep av knäböj/marklyft/armhävning. Inga pauser mellan varken övningar eller set utan snabbast möjligt utan att fuska.
Jag brukar köra med typ 2/3 av kroppsvikten i böjen & lite mer i marken, men är man stark och mer viktvan får man lägga på så det blir tillräckligt tungt. Känner man sig exeptionellt stark kan man ju byta ut armhävningarna mot chins.
Testa det nästa gång, det brukar ge andfåddhet och en trevlig stelhet.

Konsumtion

Jag har köpt en sån här. Ser ni vad det är?

Charmkurs

Den tidigare nämnda uttröttningsmetoden in action. Ser ni frustrationen? Hur många gånger tror ni jag använde mig av frasen "nej, du tycker fel" i diskussionen innan, och efter, det här? Tror ni han började dunka huvudet i skrivbordet? Gråta? Slita sitt hår?
Jag tror.

10 megggaaahiiitttttsszzzzzzzzzz. With love.

Det finns ju en väldigt stor vaghet och oklarhet kring det här med vad jag egentligen lyssnar på för musik (Monika beskrev det idag som "poppig musik med konstiga tjejröster" och det stämmer nog rätt bra). Jag diskuterar det ogärna eftersom jag dels inte längre känner att jag kan svara "Jesus & Mary Chain, BARA" utan att ljuga, och dels tycker att det är ett rätt så intetsägande samtalsämne. Generellt kan jag komma på tusen och en saker jag hellre diskuterar än vilken låt jag lyssnade på när jag cyklade till föreläsningarna i morse liksom. Ointressant. Plus att jag tror att jag umgåtts med för mycket killar som spelar i band genom åren, inget kan ju ta död på ett musikintresse så mycket som det. Dör verkligen tristessdöden bara av att så mycket som tänka på killar i band med indiebolag och barklubbsspelningar, men det är ju en helt annan historia som vi kan ta någon annan gång.

I alla fall, eftersom ni alla dör av nyfikenhet inför den stora frågan hur mitt superba snille och smak tar sig uttryck musikwise så har jag nu slagit ihop alla listor med mest-lyssnade/senast-lyssnade/osv jag hittade på alla olika musikspelare jag använder på datorn, och sedan gjort en spotifylista av de låtar jag spottyhittade på den sammanlagda topp-10:an (+ ett tal). Jag har ansträngt mig alltså! Det är fint. Här har ni den.

LISAS MYSTISKA MUSIKSMAK

Lyssnar ni inte på alla får ni inte uttala er.

Det som kallas kreativt kaos?

Ni vet hur folk brukar säga att de inte ser hur deras egna barn växer, eftersom de ser dom varje dag? Jag tror något liknande har hänt mig i förhållande till mitt skrivbord på datorn. Jag har liksom lagt lite skitsaker där då och då som jag bara ska använda en gång och sen tänkt slänga eller inte vet vart jag ska göra av än eller som jag ska komma ihåg av någon anledning eller whatever, men jag har hela tiden tyckt att det bara handlat om ett par ikoner liksom.

Men så idag insåg jag att det utvecklats till det här:


Tror det kanske kan vara dags för en rensning va....

Rustad

Om min motdebattör mot all förmodan skulle visa sig sitta på bättre argument än jag på torsdag, så innebär det naturligtvis inte att jag kommer stå handfallen för det, sådana petitesser är ju inte mycket att gråta blod över.

Jag pekar naturligtvis om så bara lite med hela handen och slänger in det här lättsamma och oemotsägliga lilla stycket i sammanfattningen, så är ju saken fixad:


This tongue is a devouring fire, a world of iniquity, an unruly evil, full of deadly poison. And behold what I would have applied to the tongue of this evil-speaker, had I undertaken to give you a just and natural idea of all the enormity of his vice: I would have said that the tongue of this slanderer is a devouring fire which tarnishes whatever it touches; which exercises its fury on the good grain, equally as on the chaff; on the profane, as on the sacred; which, wherever it passes, leaves only desolation and ruin; digs even into the bowels of the earth, and fixes itself on things the most hidden; turns into vile ashes what only a moment before had appeared to us so precious and brilliant; acts with more violence and danger than ever in the time when it was apparently smothered up and almost extinct; which blackens what it can not consume, and sometimes sparkles and delights before it destroys.

Lite fest, lite cykel, lite aliens

Min klena uppdatering här de senaste dagarna har, av förståeliga skäl, resulterat i upprörda telefonsamtal, rykten på stan om min eventuella bortgång, newsmill-artiklar, en hetsig folkhop komplett med högafflar och facklor utanför mitt fönster och ett utbrett och allmänt aftonbladet-rasande hos svenska folket.

JAG FÖRSTÅR ER. Jag har saknat er med.

Som tur är har jag fullt godtagbara ursäkter, som vanligt. Alla vet väl vid det här laget att jag alltid har en ursäkt på lut och således alltid går med ryggen och samvetet fritt.
I alla fall så spenderade jag fredagen med att hasa, väsa, flämta och kvida mig fram genom tillvaron. Jag var lite sjuk, dvs döende, och ingen kan ju kräva att man bloggar på sin dödsbädd. Åtminstone inte innan reklamintäkterna överstiger en halv mille per år, som ju tydligen är den magiska inkomstgränsen för att man ska bli lyckligare och leva bättre. Då kanske jag skulle överväga det. Fast då skulle jag ju vara så förbannat dumglad och kvittrande, så då skulle jag ju inte vara döende från första början så det skulle vara en icke-fråga.

Igår ägnade jag först halva dagen åt att slå in 24 små paket, researcha lite professorer och kolla min fysiska status med en löprunda innan jag begav mig till det Hellströmska/Backlundska residenset på inflyttningsfest. Drack bål, hade trevligt, pratade om cykel, gick ut, krockade nästan med en hel flock poliser på vägen hem. Fasade naturligtvis för att idag slå upp ögonen och stirra rakt in i det oförtjänta helvetet etc, som jag skrev om i det där inlägget om min bror för ett par veckor sedan, men lyckades mot alla odds vakna UTAN en episk bakfylla vilket ju var helt fantastiskt, otippat och på alla sätt gudomligt. Firade den härligheten med att cykla en vända med Ola och Niclas i dimman, och har spenderat resten av dagen i soffläge hemma hos de nyinflyttade tu med pastasallad, dubbla Transformersfilmer och kaffe.
Jag har haft en bra helg med andra ord, hållt mig lite upptagen.

Så ni förstår, jag har helt enkelt inte hunnit med att sitta och vara bloggfyndig. Som tur är blir jag förmodligen tvungen till mycket datatid den kommande veckan nu, så då blir det naturligtvis ändring på den saken. Tur för er, tur för mig.

Nåja, sista minuten-studier nu. Måste leta reda på lite soft spots hos mina motdebattörer inför torsdagen till debatt-PM:et jag ska lämna in imorgon. Jag kommer naturligtvis att vinna, jag är jättejobbig att diskutera med och rätt duktig på det där med att vrida och vända på andras argument tills de inte minns vad det var de sa från första början.
(Och skulle det visa sig inte fungera så behärskar jag i plan B-syfte en välutvecklad form av uttröttningsteknik jag övat upp på mina syskon under min uppväxt. Den går logiskt nog ut på att tjata till sig ett rätt. Det fungerar ju faktiskt alltid, det handlar bara om att vara tillräckligt uthållig. Jag är det nåt så inni.)

Jag tränar faktiskt också

För att ni inte ska tro att jag fullständigt har tappat greppet, slutat träna och helt bara hängett mig åt argumentationstekniker och den utbredda akademiska (kroppsliga) förslappningen har jag tagit den här bilden enkom för er kära bloggläsare. Titta, jag tränar! Bildbevis!

Jag förärades en nyckel och satt ensam i ljungstugan ett tag. Jag hade precis hunnit tända varenda lampa (mörkrädd, ni vet) och talat om för mig själv med myndig stämma att det i n t e var okej att lata sig bara för att ingen såg på (jag tror ibland att det är det, men det är såklart fel), när latheten började smyga sig på.
Men precis då dök dock Niklas upp! För att himla med ögonen åt mitt av Ola influerade musikval, byta skiva, och träna lite han med. Så jag fick sällskap! Värt. Då behövde jag ju inte ens förhandla med kroppen om huruvida jag var trött eller inte. Har man sällskap biter man ihop - punkt! Så det var bra, jag tog i.
Dessutom är det så himla trevligt med träningssällskap, det vet ni ju att jag tycker.

Efterbild, svettig och simmig blick:

Skämskudde

Jag kom hem från skolan efter lunch, somnade, vaknade nyss till mörker och ösregn. Vägrar sälla mig till den sjuka skaran människor, så jag antar att jag inte kommer träna idag utan istället bara gå och köpa mjölk och gå och lägga mig igen.

Imorgon kommer jag därför förmodligen lyckligtvis vakna med energi för ett halvt kompani! Stackars er som måste träffa mig då. Eller lyllos. Svårt att avgöra.

Vår

Alltså.
Jag skojade.

Men vet ni?! Idag har jag hunnit med att hetscykla en timme utomhus i solen innan den gick ner! Kastade mig hem från föreläsningen för att komma ut i tid. Hur värt som helst! Dessutom är det ju i princip vårvärme så jag frös inte ens. Hoppas hela vintern kommer vara såhär, då skulle jag vara lycklig och tacksam och aldrig mer begära någonting.

Själva cyklandet gick mindre bra dock. Var uppe i tröskelpuls efter att bara ha slängt benet över ramen. I princip. Där låg den sedan kvar i femtio minuter och hånskrattade åt min svaghet. Det är sant, jag överdriver inte. Puls/hastighet/tid-diagrammet garmin gav mig är som ett skämt. Fast av den där dåliga sorten som man aldrig riktigt fattar poängen med.
Bara därför tänkte jag ägna kvällen åt tjejig aerobics för att förhindra surande. Ni vet, kombinationen tights, hästsvans, färgglada sporttoppar och EN-TVÅ-TRE-FYR osv osv osv gör det omöjligt att inte falla ner i klämkäckhetsträsket. Och där vill man ju vara! Faktiskt. Helt utan ironi.

Mycket Khemiri och lite Cykel

Okej, när vi nu har konstaterat att Jonas Hassen Khemiri och jag borde leva lyckliga i alla våra dagar kanske vi ska gå vidare till att fundera ut hur det här ska gå till rent praktiskt. Jag har därför tänkt ut ett antal möjliga strategier.


Den första är gammal hederlig kändisstalking. På plussidan är detta ju relativt enkelt, det stora projektet är att ta reda på vart han bor, men sedan handlar det ju mest om att ha möjlighet att avsätta såpass mycket tid som det kommer krävas för att följa efter honom vart han än går, dag ut och dag in. Men jag är ju student, så jag har rätt mycket fritid. Dessutom har jag även ett oerhört kompakt boende, vilket lämpar sig ypperligt för förföljelsemaniskt av smygtagna foton tapetserande av väggar osv.
På minussidan är det svårt att, om jag ens lyckas undvika polisanmälan, vinna förtroende och faktiskt få honom att tycka att jag är trevlig.

Det andra är att försöka nästla mig in i hans bekantskapskrets på ett mer socialt accepterat sätt. Den här varianten är inte så långsökt som man kan tro, och alls inte ett jättelångt steg från mitt befintliga umgänge faktiskt. Min ex-pojkvän var tillexempel klasskamrat på Dramatiska Institutet med regissören till JHKs första pjäs. Ser ni?! Bara tre led! Överlag tror jag att jag har tillräckligt mycket lösa kontakter inom kultursverige för att på ett eller annat sätt kunna befinna mig i samma sociala sammanhang som denna min blivande make utan att slita alltför mycket för det.
Det negativa är naturligtvis att det här är ett vansinnigt tråkigt, fantasilöst och ospännande sätt. Orka jobba den vanliga vägen. Förmodligen är det även tidsödande. Plus att jag inte är så förtjust i kultursammankomster.

Det tredje, och hittills bästa, sättet är naturligtvis att skriva en roman om det hela! JHK's förkärlek för att skriva pseudoverklighetsbaserat är ju välkänt, och det skulle därför bara vara att sköta det hela enligt devisen "tala med bönder på bönders vis", eller i det här fallet då "tala med Jonas på Jonas vis".
Nu tänker ni att jag ju glömt att det om något faktiskt är helt vansinnigt tidsödande. Först ska det ju skrivas ett manus, och sedan ska det förhandlas med förlag, och sedan ska det tryckas, ges ut, säljas, drickas vin på utgivningsfesten, vaknas med bakfylla, väntas på rescensioner och så vidare. Men, förstår ni, det har jag redan tänkt på! JHK är ju naturligtvis en modern man, sin tjugotalsromantiska författarutstrålning till trots, och jag kan därför såklart göra en e-bok av det hela! Från och med nu ska jag alltså helt byta inriktning på den här gamla bloggen, ägna den helt åt att beskriva mitt och JHK's framtida liv, och byta namn på den till "Mycket Khemiri och lite cykel".

Det är ni väl okej med eller?

Fem saker som inte har med varandra att göra

Jomen jag läser Montecore. Eller jag försöker, men det går riktigt dåligt.

Anledningar till att jag borde älska den:

1. hassen khemiri representerar allt jag älskar språkligt
2. hassen khemiri är mannen jag innerst inne vill gifta mig med

men ändå så blir jag TOKIG på texten och orkar verkligen inte med den och tycker bara att pretentionerna dödar det trots allt kreativa i det. Hur går det här ihop? Jag är så besviken.

En annan sak:
- behöver träffa någon eller läsa något eller nåt som kommer med någon ny infallsvinkel gällande; vad som helst. Det var ju inte precis igår.


En tredje sak:
-hade gudomlig argumentationsuppgift i skolan idag. HERREGUD, vad allt jag vill är att få debattera. Det är aldrig så roligt att vinna som när man får göra det med en verbal totalslakt.

En fjärde sak:
-såg två tjejer från min gamla gymnasieklass här på ÖUni idag. Maken till otippat får man ju vara med om. Jag tror inte de kände igen mig, jag har trots allt inte självlysande neonrosa plasthår nu för tiden.

En femte sak:
-satte hus i helvete i min studiegrupp när jag råkade yppa mina pro-kvotering-åsikter över morgonkaffet. HERRRRRRRE va, vad det är ett känsligt ämne hos folk. Jag har hittills aldrig mött någon som kunnat föra en sansad diskussion om det utan att de blir förbannade och sliter sitt hår och börjar gråta. Typ. Själv är jag naturligtvis lugnet själv, men så kommer jag ju från den goda sidan också så det kanske inte är så konstigt.

James är ensam

Lista nr 1:

De två populärkulturella fenomen som i mitt liv har påverkat mig mest:

1. skunk.nu
2. tidningen Darling

Berggården

Ingen ny cykel...



Men Flippen i höstleran på de Hysingska ägorna!



& en löpande Falu-sightseeingrunda.
Sockerstinn på äppelpaj och choklad hade jag ben som skulle ha tagit mig till Borlänge och tillbaka utan att blinka om jag inte varit tvungen att passa ett tåg tillbaka hit till Örebro.

I gnällbältet nu. Lyssnar på P3dokumentär och när ett slumrande behov av engagemang. Jag har ju inte orkat bry mig så mycket på senaste eftersom det är så vansinnigt energikrävande att vara upprörd, och upprördheten är ju liksom en oundviklig bieffekt av engagemanget.
Men under den här tiden av sinnligt förslappande har jag åtminstone kommit till insikten att det trots allt inte är vägen att gå, och därigenom lyckats skala av mina framtidsmål och viljor till de två hemskt basala önskningarna att dels få utsättas för en konstant intellektuell utveckling och dels få utlopp för det här I-landsbehovet jag har av att rättfärdiga mitt eget varande genom att, passande såhär i juletider, gå teh good old messias-way och ni vet, göra något vettigt för den förtappade världen & sån skit. Det känns nödvändigt för att inte tappa hoppet.

Dalarna

Jag är i Falun!

Stefan har fått hugg på en cross som enligt honom själv är "sjukt cool!", och trots att hans ethos fick sig en smärre törn idag när vi alla minsann såg användandet av bruksanvisningen vid monterandet av Karins cykeldator så litar jag ju helhjärtat på hans expertis, erfarenhet och goda smak. Väntar därför med spänning på mer info om mått osv.

Förövrigt kan jag delge er den kanske glädjande vetskapen att mina ben inte är sitt fräschaste jag idag, trots min ungdomliga fräschör. Hybrisen fick sig en törn, men å andra sidan har det varit rätt skönt att inte göra något annat på hela dagen än knalla runt i mossan med hundarna och kasta lite pinnar.
Plus att det är rätt trevligt att känna att man gjort något.

Nu ska jag äta borstj! Hörs!

Watt, ponnyben och Falun

Jomen jag tänkte i eftermiddags att jag nog skulle ta och se till att bli lite trött idag. Jag kände mig redan rätt stel och matt sedan gårdagen, så det kändes som att det var rätt tillfälle att utnyttja för att bli lite spak. Jag lade alltså på 25W extra på likadana femminuters som jag körde på wattcykeln förra veckan, med förhoppningen om att det nog skulle göra susen.

Det gjorde det, det satt jävlart så fint! Jag fick till och med sota lite för mitt högmod och dra av 10 på de allra sista, så jag antar att målet var uppnått. Uppenbarligen blev jag trött i benen.
Fortfarande fantastiskt roligt i alla fall, fortfarande en vilja att fortsätta i timme efter timme efter timme. SÄRSKILT på watthoj. Alltså, att kunna se vad man gör i siffror?! Det är ju omöjligt att tycka att det är tråkigt då!

Piggheten är tillbaka nu igen förstås dock, trötthet är så flyktigt. I och för sig tror jag att jag befinner mig i lite av ett övervarv orsakat av för lite sömn de senaste veckorna. Det är lätt att bli speedad då.
En lantlig dalaweekend kanske vore lösningen? Hundmagar, rostat bröd och förmiddagstupplur på soffan?

Sånt här:

You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve

Jag sprang lite intervaller i ösregnet tidigare på dagen idag. Det var värt, är det något man ska göra i regn så är det ju att springa.

Om jag skulle ha något verkligt intresse av att faktiskt bli bra på till exempel milen, borde jag nog egentligen ägna mig åt lite regelbundna tusingar och sånt. Men allt jag vill är ju att springa fortfortfort eftersom det är roligast, så det slutar alltid med att jag skjuter bort den där långintervallsidén med farthållningstvång till förmån för en inre diskussion där jag varje gång kommer överens med mig själv om att någonstans kring 200-400m ändå är Bäst(tm).
Idag också, alltså.

Men till er stora glädje kan jag ändå komma med den fantastiskt upplyftande nyheten att jag faktiskt var snabb igen! Snabbare än jag varit på hela hösten! ÄNTLIGEN börjar fötterna komma ihåg hur de ska göra för att vara snabba och lätta och snärtiga och kunna accelerera lite vettigt. Det var fint!


Har även mailat en kille om en focuscross, men han skulle höra av sig ikväll om den första spekulanten inte ville ha den och än så länge har jag inte hört något, så det verkar tråkigt nog som att det inte blev min tur att shoppa cykel i helgen.

Försöker köpa cykel

Jamen jag var ju tvungen, det förstår ni väl?

Det bästa jag vet

AMEN ÅH, vad det var roligt att få trampa idag! De sprittiga ben jag vaknade med idag hade bytts ut lite mot trötta motsvarigheter lagom till att jag åkte från skolan, men det gjorde alls ingenting.

Jag cyklade tunga femminutersintervaller, men tycker fortfarande det är svårt att veta hur mycket jag orkar på cykel. Jag vet ju att jag i alla intervallformer, även när jag springer, så gärna lägger mig på max för att sedan stupa efter en minut och bli tvungen att dra av massa för att kompensera, så jag försöker aktivt att undvika det. Men då känns det alltid som att jag fusktränar och latar mig istället. Allt som inte är maxmaxmax är ju gärna ovärt i min värld, trots att jag ju inser det orimliga i det och att det ju faktiskt ligger i själva sakens natur, att det är ett tillstånd som ingen kan hålla en längre period, eftersom det ju då inte skulle vara just maxnivå.
Svårt det där. Att förstå på riktigt alltså, och inte bara intellektuellt sett. Svårt att vara nöjd ni vet. Man kan alltid ta i mer.

Fick hur som helst sällskap av hela fem män och lyckades också orsaka smärre uppståndelse bland deltagarna i någon form av möte i rummet intill när jag gick ut och de alla chockartat utbrast i ett "men HERREGUD, är det FLICKOR HÄR!?!".
Jag vet inte jag, men jag antar att det kanske inte hör till vanligheterna. Jag kopplade dock på charmen och servicerösten, konverserade och gav bort mitt telefonnummer. Inga konstigheter med andra ord. Gillar ju föreningsliv och sånt. Det är trevligt.

Men mest av allt såååå vansinnigt värt att få träna lite. Det finns ingenting jag älskar mer! Inte ens hundvalpar, sommarmorgnar och nytvättade lakan. Allt jag vill är att få svettas, bita ihop och helst också gärna må lite illa som grädde på moset och the cherry on top.
Det är grejer det.


PS.
Annat som är grejer är ju det här med livet i allmänhet n sånt. Så här har ni, förutom ett bra tal, lite vettiga tankar om just det. Lyssna på det här, det är värt en kvart (jag lovar!) :



Vill ni läsa texten finns den HÄR. Den är fin, läsvärd och tänkvärd!

Grina brudjävel

Idag ska jag få träna! Har varit vansinnigt peppad hela dagen! Förmodligen eftersom jag spenderat varje vaken minut med antingen DÖDSTRÅKIG föreläsning om argumentationsanalys eller nästan lika tråkigt grupparbete om situationsdito, vilket ju får all annan aktivitet att framstå i ljuv och skimrande salighet och helighet. I jämförelse då.

VÄRT. Jag hoppas på svordomar och tandagnisslan. Jag behöver det.

justin

JAG SKA TILL SKOLAN NU IGEN! 24/7! SEN SKA JAG FÅ TRÄNA! WOHo! PEPPEN! HUMÖRET!

Fem små krav jag har på livet

Jamen jag har haft en förjävla dag alltså. Det har varit värsta sortens november, jag har inte hunnit träna och jag har suttit inomhus hela dagen och ägnat mig åt saker jag inte riktigt förstår vilket har fått mig att känna mig dum, och är det något jag hatar så är det ju just november, att inte få träna, att vara inomhus en hel dag och att känna mig dum.

Förutsättningarna har alltså varit sådär.
MEN, klockan sex var jag tvungen att ta mig ur min sura bubbla och gå och träffa min ändå rätt trevliga studiegrupp för att gå på föreläsning. Jag fick spendera den halvtimme vi väntade utanför salen med att prata om katastroffilmer, apropå den här 2012, och katastroffilm är ju min allra bästa sorts film och jag älskar 2012 redan utan att ha sett den så det gjorde mig såklart exalterad och uppe i varv. När jag fick gå in på det som Johanna kallar för "filmvärldens mest irrelevanta subplot", alltså det cancersjuka barnet i Day after tomorrow naturligtvis, var jag så uppe i varv att jag hetsigt vevade med både armar och ben och tappade min egen argumentation.
ÄLSKAR katastroffilm.

I alla fall, föreläsningen; Keith Ward som är professor i både filosofi och teologi vid Oxford föreläste på temat "is religion dangerous", baserat på hans bok i ämnet. Det var bra och sånt, men det jag mest vill säga är att OOMMGG, vill man inte studera på internationella elituniversitet innan man fått umgås med deras professorer (vilket "man" i och för sig naturligtvis vill, förutsatt att "man" här, precis som i de flesta sammanhang, är en ansvarsbefriande omskrivning för jaget) så vill man det garanterat efteråt (jag drar naturligtvis alla professorer och universitet över en kam här. Jag får det, för jag vet vad den korrekta argumentationsteoretiska termen för det kallas).
Ja herregud, vilken man! Vilken föreläsare!

Allt jag begär av livet, förutom då alltså att slippa november, få gå utomhus ibland, få träna på daglig basis och slippa känna mig ointelligent, är ju verkligen att få ägna mig åt lite vettig himla bildning! Inte mer än så.

Jobbigt humör

Hatar vinterhalvåret. Verkligen. Så innerligt. Själfullt/passionerat/obestridligt.
Vidrigt, är vad det är.

Plötsligt händer det

Bevis på att undrens tid inte är förbi:

Jag sprang idag en helt vanlig vända, PÅ MORGONEN, och uppskattade det!

Jojo, what's next? Manna från himlen? En promenad på Svartån? Lite sporadiskt spontant återupplivande av döda? Det här?:


Nåt skumt är ju åtminstone helt klart i görningen när något sådant omvälvande och världsbildsförändrande inträffar en helt vanlig söndag i november.

Konsten att hålla fingrarna sysselsatta

Ni vet, den berömda cafésjukan?
När man inte bara kan sitta still och konversera längre tid än en kvart utan att börja pilla bort etiketter, riva sönder servetter, vika papperslappar och annat menlöst för att hålla fingrarna sysselsatta? Jag råkar ut för det jämt, klarar inte av det där med att bara sitta rakt upp och ner och stirra på ansiktet mitt emot utan att det börjar krypa i skinnet på mig.

Jag hade ikväll som tur var tillgång till det här:


Vilket resulterade i det här:


Jag ska ju som bekant alltid vara värst. Den har till och med styrlinda! Ont i fingrarna nu, stickigt med ståltråd.

Tjänster och gentjänster

...och när vi ändå pratar om cykel;

Det inlägg som skrapat ihop flest läsare här, med sådana marginaler att det inte ens är tal om någon konkurrens, är föga förvånande det med rubriken "sexigt med cykelkillar". Min begåvade slutsats är därför att det är en och annan självutnämnd "cykelkille" som läser här, och eftersom jag är vansinnigt eager to please efter alla år i servicebranschen (jag råkade outa min serviceröst häromdagen vilket resulterade i chock och förstummade blickar, den är vansinnigt tillmötesgående) så vill jag naturligtvis hålla er nöjda och glada. Det skulle såklart enklast göras genom mutor bestående av söta bakverk och vin, men eftersom det är lite svårt att genomföra rent praktiskt såhär över www och mest förunnat de i min verkliga närhet, så ska ni få ett presenttips såhär i julklappstider istället:


Kolla! En sko! Det ultimata paketet under granen till era flickvänner eller pojkvänner eller transbekanta eller vad ni nu har för relationer!
Dels eftersom det såklart kommer komma tillbaka till er egen fördel i förlängningen i form av tacksamhet, goodwill, gentjänster och en sjuhelvetes karma efter att ha gett bort designdojjor, vilket ju är den (visserligen vidriga, men ändå inte mindre närvarande) chickflick-skadade kvinnliga generationens mesta våta dröm.

Dels för att det dessutom i konsumtionsväg är som valfri cykelpryl.
I kolfiber, naturligtvis.
Och italienskt, naturligtvis.
Och vansinnigt limited och lättviktat, naturligtvis.
Vilket ju ger er möjlighet att få kombinera det helt oegoistiska presntköpandet med att lägga lite $ på sådant ni är vana vid och gillar mest.

Inte att förglömma så är det här också förmodligen det närmaste ni kommer komma en carbonoutfit på er bättre hälft.
Så go for it, jag vet ju att ni vill.