Vinter-mtb!

Vädret är lite för opti för att ignorera, så jag smet lite tidigare från skolan, lämnade Garmin på hyllan och prestationsångesten hemma och stack ut i skogen för lite okynnescykel. Trivseltrampade på markastigarna och försökte lära mig att hitta i skogen utanför det som är utmarkerat. Det gick väl sådär, för mig framstår fortfarande det där området som helt ologiskt och omöjligt att få överblick över. Fast så jämför jag väl å andra sidan omedvetet med typ jungfruberget eller stångtjärnsskogarna där jag lärt mig hitta sedan barnsben, så det kanske inte är så konstigt.


Rosor på kind/solsken i blick/etc etc etc. Fint som snus i alla fall. Knastrigt och fruset nästan överallt, och bara lite, lite, halt på sina ställen.

Kolla fint! Krispiga löv! Frostig stig! Jag var ute så länge jag kunde innan fötterna blev till is, och ägnade mig till största delen åt lyxen att cykla om samma partier flera gånger. Oftast är jag ju lite för hetsig för sånt, har-liksom-inte-tid, för jag tror ju att allt är en tävling. Men nu cyklade jag samma stigar baklänges och framlänges och uppför och nerför och gud vet, eftersom jag ju VET att jag måste öva på sånt. Det tjänar ju ingenting till för mig som supern00b att stressa runt och ändå inte klara av något nytt, så jag bestämde mig för att jag inte fick gå vidare förrän jag klarat av att ta mig igenom föregående parti på det sätt eller det spår jag ville.
Det gick rätt bra ända tills jag hittade mig en lagom brant och meckig backe. Naturligtvis hördes för mitt inre öra de ständiga förmaningarna om att "BROMSA INTE NERFÖR!" som jag ju alltid gör (eftersom jag är feg), och jag tycker det är så svåååårt att låta bli. Men jag gjorde en liten slinga runt den och slet faktiskt upp och ner för den där backjävelen tills jag blev tillräckligt förbannad/trött/modig nog att helt enkelt släppa bromsarna. Det gick bra. Jag blev nöjd. Babysteps, babysteps.


Det var dock inte supertorrt överallt direkt, och isarna är inte direkt jättetjocka, även om jag likt en enfaldig hundvalp varje gång försökte chansa på att de skulle hålla.

Det gjorde de såklart inte...

Fånigt kul var det i alla fall, jag har inte cyklat i skogen sen mitten av oktober så jag blev lycklig och varm i stenen. Det, i kombination med min icketräning igår, fick mig naturligtvis att drabbas av en träningslust vars like inte skådats på den här sidan renässansen. Som tur är ska jag inomhusträna ikväll, det ska bli lika kul det! Jag ser redan fram emot det.
Humöret alltså, som en studsboll! Som kolsyra i hela blodomloppet, det bara SPRITTER!