Jag är ju lite neurotisk these days ni vet. Så jag tippade därför, när jag stod på stationen i Falun, på något slags sammanbrott på tåget någonstans i höjd med Borlänge följt av efterkommande drama osv. Det hade ju känts som en lämplig upptrappning liksom.
Men som tur var har de där två rara byrackorna klivit runt i mitt ansikte tillräckligt mycket de senaste nätterna för att ge mig såpass mycket sömnbrist att jag somnade halvliggandes och sova-på-dagen-dreglandes inne i ett fönster med cykeln i knät (bokstavligen) nästan innan vi passerat Källviken och vaknade inte till förrän i Ställdalen, och då var jag så postsömngroggy att jag inte orkade reflektera över var jag befann mig förrän i Frövi. Och Frövi är ju i princip hemma.
Så det hela gick otippat smidigt.
De stackars vaderna är dock fortfarande allt annat än smidiga. Helt bisarrt ju, jag har inte ens gjort något?! Är det här sånt som tvillingar brukar prata om att de erfar? Artighetsfrasen "I feel your pain" får ju åtminstone plötsligt helt nya proportioner!
Jag försökte ändå göra utfall på gymmet imorse. Den tanken var ju vad man skulle kunna kalla för ett Bra Skämt. Jisses.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar