torsdag 30 juni 2011

Distans


M just, jag har cyklat också som sagt var. Tog min inte sämsta väg - se ovan. Mådde dåligt över Enviksvägen som vanligt men det är så old news att det knappt är värt att ta upp, men sånt där har en tendens att förvärras när allt annat känns stressigt och inte under kontroll (livet, etc, buhu buhu osv osv stackars mig, jaja) så jag var förberedd och härdade ut. Jag är så van vid att ta fighten med mig själv att jag vet alla mina egna svaga punkter, så kan man bara kväva tankebanorna i sin linda så är det oftast lugnt och det här med att gråtandes behöva ringa efter hjälp (som att det finns nån?) är således sånt man slipper. Ah the joy of ålder, självbehärskning och erfarenhet!

Brände både armar och ben och är nu röd och fin som en liten kräfta.

Jättestora kärleksfrågor

Bra grej: cykla ensamdistans och lyssna på P3

Bättre grej: cykla ensamdistans och lyssna på Jättestora frågor med Johanna Koljonen (förmodligen den bästa programidén någonsin) på P3

Bästa grejen: cykla ensamdistans och lyssna på Jättestora frågor med Johanna Koljonen (förmodligen den bästa programidén någonsin) med kärlekstema (förmodligen programmets bästa tema) på P3

Jag blev så engagerad att jag flera gånger var tvungen att stanna och arrangera om sladden så jag skulle få fortsätta ha mottagning i radioskuggehålorna kring svärdsjö/enviken. Det är ju så intressant det här med hur folk ser på sina relationer till sina partners och vänner och familjemedlemmar och allt vad det är. Dessutom ett outtömligt ämne. Oavsett hur många gånger det ältats så slutar det ju aldrig att vara roligt, även om de flesta har obegripliga och märkliga synsätt men det är väl knappast något chockartat.

Vad jag tänkte på 1: Hur jobbigt folk tycker det är med andra människor, och hur mycket de mår dåligt över sina relationer till sin omgivning.
Själv har jag väldigt sällan problem av den sorten. Jag vill verkligen inte låta förnumstig nu och det är inte för att jag på något sätt skulle vara en övermänsklig relationsguru (snarare tvärtom?) men förmodligen för att jag helt enkelt inte orkar beblanda mig med folk jag inte tycker är helt awesome på alla möjliga plan, vilket ju faktiskt gör att de människor jag har i mitt liv så gott som enbart har positiv inverkan. Dock verkar det ofta vara där det felar för folk, som ju å sina sidor verkar ha en förkärlek för att hänga med såna som får dom att må skit/bete sig som skit/lägga sin tid på skitsaker.
Jag har aldrig fattat det där. Att umgås med människor som inte förhöjer ens liv och ens person finns det ju verkligen ingen som helst mening med? Då är det ju 100 gånger av 100 bättre att hänga med sig själv, det vet man åtminstone är givande.

Vad jag tänkte på 2: Det här med hur vi särskiljer den sk romantiska kärleken från all annan form av kärlek (till våra djur och familjer och vänner och osv osv osv) och hur den a) begränsas & b) upphöjs, båda samtidigt till helt orimliga nivåer.

Vad jag tänkte på 3: Åsa Mobergs citat om att "bli våldtagen under vänliga former". Shiiiiiiit. Tankeväckande. Har inte tänkt klart än. Måste fundera.

Jovars


20 grader i skuggan redan klockan 07. Det kommer bli svettigt idag med. Jag tror jag ska cykla till Leksand och säga hej till Viktor innan jag beger mig med hundarna till Sundborn för att äta piggelin och kasta pinnar i Toftan.

& annars finns det så mycket jag vill diskutera, jag vet inte ens var vi ska börja?

onsdag 29 juni 2011

Långa Lugnet

Jag har cyklat lite mtb, kors i taket etc etc etc. Det var jag, Robban, den trettiogradiga dödsvärmen, Långa Lugnet-stigarna och den latenta skogspaniken.
Som väntat var jag ohämmat kass, men märkligt vore väl allt annat med tanke på min högst sporadiska terrängträning.

Robban tålmodig på förskollärarvis förstås. Pekar och visar och undervisar och tipsar och guidar och berättar och lär mig allt han kan, som vanligt.


Ledsen för det här torftiga. Men värmen? Energin som skulle kunna användas till tankearbete går oavkortat till att dricka olika kalla saker och flämta i skuggan. Vilket i och för sig väl är lika bra, för alla vet ju ändå att allt juicy och ältvärt till 99% inbegriper andra människor, och det får man ju ändå inte skriva om.
R: Why do you even ask me for advice? You never listen to me.
K: Because I keep hoping that one day you will tell me I should do what I already know I’m going to do.

tisdag 28 juni 2011

Skeva glasögon / Skeva öron


Åker till landet

Dags nu?

När saker börjar bli annat än bara teoretiska resonemang alltså: stressen.
Styr boende, styr extrajobb, börjar kunna räkna ner dagar antar jag? ÅH ÅNGESTEN. Vill bara bli omhändertagen istället. Skita i och skjuta upp, men det är väl inte så man jobbar när man blivit äldre än 14. Synd bara då att den mentala tonåringen inte fattat det.

måndag 27 juni 2011

XXX

Beviset på att jag är Wolverine. Ser ni hur stort det varit där? Ser ni hur snabbt det har läkt under ett dygn? Måtte jag aldrig få cancer alltså, det skulle ju ha spridit sig till hela kommunen innan någon ens hunnit diagnostisera.

Eftersom jag insåg att jag var tvungen att röra lite på mig för att slippa dö samma ickesömnsdöd som natten till idag spenderade jag ett par timmar enligt ovan. Stångtjärnsskogarna. Såg inga vildsvin. Tack gud. Badade djuren i tjärnen. Försökte plocka blommor men gick bet.

Mer roligt! Fick ett lass kläder från Rose imorse. Bland annat den här vansinnigt trevliga tröjan i optitunt material som möjliggör långärmat till och med i sommartemperaturer. Vilket är bra eftersom långärmat alltid är snyggast.
Testade den när jag lyckats krångla på mig ett par tights över alla blåmärken och skrapsår och var ute och rullade ett par timmar. Hade såklart inte ont nånstans när jag väl satt på cykeln, men det fattade man ju eftersom cykel är bäst. Hoppas nu att jag rastat mig själv tillräckligt för att få sova. Hatar att inte få sova. Blir som ett barn. Plus dum i huvudet.

Stockholm

Behöver som sagt en lägenhet i Stockholmsområdet. Allt av intresse. Tänker inte sluta tjata om det här förrän jag får napp, så försök stå ut!

Gör en behjärtansvärd insats och hjälp en älskvärd flicka i nöd.
Kommentera eller maila mig: lisastrom@kittymail.com

& skratta inte åt min mailadress.

Skrapsårsinsomnia

Värsta sortens kombination: skrapsår och myrkrypiga ben.

När man liksom hittat det enda sättet man kan ligga ner på utan att det gör ont, så kryper det i benen så man måste röra på dom, varpå allt uppskrapat i samma sekund gör en klarvaken och man får börja om processen att hitta den enda sovbara positionen, för att sedan börja om även med de rastlösa benen, och så runt, runt, runt sådär.

Det kommer bli en lång natt det här.... och en trött morgon.

söndag 26 juni 2011

Omen


Det slog mig just att jag gick i backen förra året på midsommar också, då fick jag se ut som ovan i en period efteråt. Det var extra festligt sådär i storhelgstider. Inte alls så att 90% av alla jag mötte trodde att jag var tillsammans med en kille som hade lite för nära till nävarna.
"Alltså jag är inte slagen! Har cyklat omkull!!"
"Mm..... visst har du det lilla vän.... kom här ska du få numret till kvinnojouren, de har tystnadsplikt."

Nu måste jag vänta ett helt år till för att se om jag kommer krascha för tredje gången, och om så i så fall sedan aldrig mer klicka i några pedaler under midsommarhelgen resten av livet.

Pysselstuga

Alltså, har väl kreerat lite kreativa kranshelveten såhär under midsommarhelgen (dalkulla osv, hemslöjdslovin' är tjockare än vatten) och shhhiiiiittt det satte igång nåt. Det är ju dödsstraff på att grina om kreativa behov och annat kulturtrams och uttryckswhine men det här att göra saker med händerna? Alltså typ... tillverka. Så himla underskattat. Det här med att få försjunka lite i fysiska processer istället för mentala? Så länge sen men så gött. Götttttttttt.

Problemet dock: prestationsångesten när ingenting är påbörjat. Tröskeln inför vita ark. Igångsättandet. ~*¤konztskoleelevsstressen¤*~. Artist's syndrome. Osv osv osv.

wo

Alltså, kom knappt ur sängen i morse. Är svullen size fotboll på vänster lår och knä och måste dessutom ha kört in någon cykeldel (antar jag) i höger knä också för det är minst sagt lite begränsat vid våghalsiga aktiviteter som att typ... resa sig upp.

Det här med fjorton mils grusvägslopp med herrklassen känns alltså inte så värst lockande, hur kul det än är att sladda på icke-asfalt, och hur få damer vi än var och hur garanterat det än även därför var med prispengar. Jag måste slicka mina sår så jag kan skrapa upp dom igen i Eksjö.

lördag 25 juni 2011

SM-linje


Jag står här och talar om för Annika att hon måste ringa innan hon åker hemifrån i fortsättningen så vi kan undvika såna här pinsamma situationer där vi kommer till tillställningar i exakt samma outfit. Hon fattade inte vad jag pratade om.

Loppet annars: tog hudvägen ner från Gesunda. Ni vet vänstersvängen efter utförskörningen ner för bergfanskapet. Himla onödigt det här kraschandet jag hela tiden envisas med att hålla på med?
Det gick väl bra så jag är mest skrapad, men att plocka ihop mig själv och cykel och flaskor tog ett tag så jag fick paceas upp och jaga ikapp i tvåhundra mil och var så trött när jag väl kommit ifatt klungan igen att jag tappade i tredje vändan upp för backen.

Eftersom jag som bekant är världens mesta humöråkare och har pannben av tjocklek som ett kopieringsA4 var jag förstås helt inställd på att bryta vid varvning. Surrullade ensam mot Mora ett tag innan Mirella & Åsa kom ikapp bakifrån. Mirella var mycket övertygande gällande att det faktiskt var god moral att ändå gå i mål, och jag hade inget hållbart argument mot det(!!) så jag lät mig övertalas. Tog ett lugnt sista varv med henne. Fick en bar att gnaga på eftersom jag försov mig imorse och fick kasta mig hemifrån utan att ens slå upp ögonen och således inte hade något i mina fickor. Pratade lite med vår följemotorcyklist och försökte minska misären så mycket det gick. Funkade väl skapligt. Kom i mål som 23 av 40-talet startande. Fest.

Imorgon ska det väl raceas grusväg då antar jag, om inte min svullna vänstersida är alltför osamarbetsvillig.

fredag 24 juni 2011

Vettig sysselsättning?



Raringarna Viktor och Daniel tyckte av outgrundlig anledning att det här med att se mig förlora episkt i världens sämsta sällskapsaktivitet minigolf var ett ypperligt sätt att fördriva en midsommaraftonsförmiddag(puh! ordet!). Mitt känsloläge = skadeglad, förbannad, uppgiven, hånleendes i en konstant mix.

På bilden ba, "Eh Daniel? Går bra det där eller? Siktar bra eller? Ska du verkligen skjuta UTANFÖR hålet? Vore det inte bättre om du siktade mot det? Hur tänkte du nu?" osv osv osv.
Charmig tjej. Men nästa gång får jag välja aktivitet!

Borde väl haft folkdräkt? Skärpning till nästa år. Nu midsommarmiddag och någon slags försök att peppa upp inför morgondagen. Är ungefär lika sugen på det som på... jag vet inte vad, men nåt annat som inte känns hilarious.
Men det som inte dödar härdar, frukt är också godis, vi kan ju vara vänner och det finns inget dåligt väder.

torsdag 23 juni 2011

97 lovers

Jag gillar ju er, ni gillar tydligen mig också? Fast på fel ställen?

Puss & kram

Ok gullizar, glad midsommar på er! Tack Daniel för cykeln, tack Peter för hjulen, tack familjen Löfström för hjälp och sällskap, tack LÅ för service, tack alla som hjälper och hejar och skriker på mig! Lycka till alla som kör i morgon och kom ihåg att komma och heja på mig på lördag. Jag räknar med att befinna mig ca ett halvt varv efter täten, så ni hinner fika lite emellan.

make an animation

Långsökt?

onsdag 22 juni 2011

Förresten:

Eller en grej har jag att säga! Eller fråga kanske.
Jag kom ikapp tjejen framför mig idag och skulle bli tvungen att passera, och hon hade en servicebil bakom sig, plus två andra bilar (?!) som inte gick åt sidan när jag kom ikapp bakifrån. Man får ju inte paceas, så jag kunde ju inte ligga där bakom någonting, och man får ju inte ligga i fel körbana (fick jag mycket nogsamt omtalat för mig innan start), så jag kunde ju inte köra om hela den där långa karavanen på utsidan heller? Vad fan är kosher att göra i en sån situation?! Jag kan ju inte BROMSA liksom?! Det vore ju sämst av allt?

För den som undrar så körde jag om i andra körfältet ändå, nåt var jag ju tvungen att göra. Men det var ju en aning osmidigt och resulterade väl kanske inte direkt i någon optimal linje, plus att MAN INTE FÅR och jag är om inte SM-vinnare i tempo så åtminstone SM-vinnare i viljan att bete mig korrekt så det resulterade även i en himla massa våndande. Men vad borde jag gjort? Borde inte bilarna gått åt sidan? Jag kan ingenting om temporegler?

15:e

15:e snabbaste dam i sverige. Gick väl bra kanske. Har inte så mycket att säga. Kunde väl tagit i lite mer antar jag. Ändå snabbare än många av de som brukar anses snabba, så jag får väl vara nöjd. Jämn med Annika som vanligt. Inget nytt under solen. När får man köra MTB?

Resultat här

tisdag 21 juni 2011

Dags för SM!

Men nu lär jag väl ändå bli snabb imorgon, när jag fått på snabbishjulen också? Ser ni så fint?! Och sådär ordentligt fotat (dagsljus! helbild!) har ni väl aldrig någonsin sett en cykel i den här gamla bloggen förr?! Undrens tid! Nu är det!

Men jag ("jag") var såklart tvungen att sistaminutenmeka (optimalt) lite nere hos min & Pumpens mesta favviskille fin-Johan. Jag smygfotade mellan reprimanderna, eftersom smygfotoblogg är bästa sortens blogg. Ser ni vad arg men glad han blev över det? Överlycklig förstås innerst inne, men det fattar man ju.

MEN...

... å andra (fjärde?) sidan kan jag ju känna rätt mycket såhär att HERREGUD GE MIG NÅGOT NYTT GE MIG NÅGOT INTRESSANT GE MIG NÅGOT ENGAGERANDE GE MIG LITE VARIATION GE MIG LITE UTMANING LITE NYA PERSPEKTIV LITE NYA INFALLSVINKLAR LITE TANKESTÄLLARE GE MIG NÅGOT NYTT NÅGOT NYTT NÅGOT NYTT osv osv osv, men det skulle förstås också kunna vara ett utfall av vanlig hederlig tristess och inte livs-diton. Man vet ju aldrig så noga. Eller sällan i alla fall.

Hej Kamratposten

Men kan vi inte grotta ner oss lite mer i det här med mina kval hörni? Det brukar ju göra en så mycket klokare. Inte. Men det är härligt att rota i öppna sår osv.
Jag har hur som helst två huvudspår vi skulle kunna rikta in oss på:

1. Det här är positivt och handlar om att det skulle kunna vara en bra grej att slutföra något, ta lite ansvar(?) för mitt liv, styra upp, vända rätt, osv osv osv, ni vet. Även: det är roligt med nytt och omväxling och ny(gaml-)a vyer och nya människor och det finns en viss... stagnationsrisk(?) när man bor såhär på landet. Vilket förstås inte egentligen hänger ihop med småstaden som sådan men det är lätt att hamna i någon slags miljö som inte är lika utmanande som den i typ... större och mer omväxlande sammanhang, antar jag? Och jag gillar ju inte det. Alltså jag kan känna att jag sedan jag flyttat tillbaka hit i viss mån blivit lite fördummad.
MEN, sen inser jag när jag tänker på det att det egentligen inte handlar om en fördumning i ordets rätta bemärkelse, utan mer en form av kulturell okoll kanske(?), som kan få en framstå som dum, samtidigt som jag ju flera gånger har pratat om att jag tycker att just det är så himla behagligt. Att slippa bry sig, eftersom det ändå inte är saker som är särskilt väsentliga för någon slags livskvalitet liksom.
MEN, samtidigt är väl intellektuell stimulans och sociala sammanhang som ger en det typ prio 1 för just livskvalitet. Så ja. Jag vet inte.

2. Å andra sidan har jag ju aldrig tidigare trivts så bra med livet som jag gjort de senaste åren när jag bott här, så något är det ju. Men frågan är förstås om det har med den rent geografiska placeringen att göra, eller mer den själsliga. Det finns ju en möjlighet att jag bara blivit gammal, klok och mindre neurotisk och att det slumpmässigt råkade sammanfalla med att jag bosatte mig här igen. Eller att jag behövde en period här med häst och hund och skog och småstadssamhörighet för att kunna slappna av och lugna den här nervösa själen lite, men att det inte nödvändigtvis betyder att jag behöver vara här 4ever.
Grejen är ju att jag har fan haft min beskärda del av miserabelt leverne och jag orkar inte med ännu en flytt, ännu en höst, ännu en period som inte kommer kännas bra. I haven't the will to be spent and sad, my heart's to be gay and true, som man hade kunnat säga det om man vore fin. Eller bara: har man smakat nöjdkakan vill man inte käka surkålen igen.

Alltså, jag har flyttat runt SÅ HIMLA MYCKET. Jag har inte haft ett ordentligt hem på tio år, jag har liksom aldrig känt att det är värt att packa upp mina flyttlådor för jag har hela tiden flyttat vidare och det börjar bli så tröttsamt.
Vilket leder oss in på bonuspunkten nr 3:

Är det här bara ännu ett infall för att slippa etablera mig någonstans? Ni vet, är det ännu en boxningsresa till thailand i annan kostym? Herregud, den som ändå visste. VI MÅSTE PRATA OM DET HÄR HÖRNI.

Men nu ska jag städa. Rent inne rent i sinne, eller vad är det man säger?

MVH
Lisa, troubled 16åring

Vet varken ut eller in

Alltså, stressen i att inte ha saker klart för sig. Dör.

måndag 20 juni 2011

Dagens tips

Jag var ute och testade att sitta lite på den här tempocykeln idag igen. Dels för att få se om knät protesterade (inte!) och dels för att försöka få någon slags känsla för den (inte, här med!). På vägen hem mötte jag Johan som i vanlig ordning levererade cykelvisdomar. Idag fick jag tipset att cykla snabbare - så jag kom i mål fortare. En klok man det där.

söndag 19 juni 2011

OBS VIKTIGT

Om det här med pendlande inte kommer fungera så behöver jag kanske boende i Uppsala eller Stockholm till hösten. Vem känner någon som har något att hyra ut till mig i så fall? Jag är helt löjligt skötsam och en sådan fantastisk hyresgäst att min nuvarande hyresvärd själv sökte upp mig och ringde och bad mig flytta tillbaka. Så ni fattar ju, värt! Allt är av intresse antar jag, men jag vill inte bo för långt ut och jag är ju student så jag vill inte ha orimligt dyr hyra.

Följdfrågor, om det nu blir så: vart ska jag träna? hur ska jag klara mig utan hundarna? vilket idrottsprojekt måste jag nästla mig in i för att få tillgång till testcyklar och skit? vem kommer hålla mig med bars och peppning på distanspassen? vem ska bo i min lägenhet i Falun? hur mycket prestationsångest kommer jag ha? var ska jag extrajobba? kommer jag längta ihjäl mig efter gamla leksandsvägen och torsång och lugnet?

Så mycket frågor! Så lite tid att bestämma sig på!

(i nödfall kan det här även gälla för Örebro, men jag har ju varit där och köpt den t-shirten redan så jag vill helst inte det igen om det går att undvika. No offense Örebroare!)

lördag 18 juni 2011

Äntligen film!

Ni ba "gud Lisa, det är verkligen aldrig filmer i din blogg, tror du att det är 1997 eller??"

Och då skulle jag vilja svara, NÄHÄ?! ÄR DET INTE??




Sjukt coolt och 2011-iphone-filmat och sjukt mäktigt och modernt redigerat i den jävla budgetversionen av WMM som inte ens tillåter sexig slowmotion. Enormt mäktigt. Ska söka till DI, scenskolan, konstfack och berghs redan imorgon dag!

Helt vanligt

Eftersom lite utav min favoritsysselsättning verkar vara att käckt och mer eller mindre framgångsrikt supporta olika Daniel:ar i deras idrottsliga utövanden begav vi oss ikväll till mördarbacken (känd skidåkarknäckare) för att se till så Danne yxade på lite i premiärupplagan av Mördarbacksloppet. Han blev väl så till sig av det faktumet att han sprätte till med stavarna och till vår tårögda stolthet direkt kvalade vidare till finalheatet. Åååhh, likt fotbollssupportrar pratade vi inte om annat än vår (inte hans) succé! Jag var förstås säker på att det var mitt övertygande "ÖÖKKKAAAA" som, ja, fick honom att inse att det var dags att börja ta i lite. Tydligen tror folk att han redan gjorde det, men jag lyssnar väl aldrig på vad folk tycker och tänker.

Ryktena sa att man blev lite stum, fast alla vet ju att skidåkare är stumma HELA TIDEN, så det är ju knappast något nytt.
Ser det här ut som en stum kille verkligen?:


Tyvärr vann han (inte vi) inte den fina prischecken, som vi redan börjat fundera över hur vi skulle spendera, utan det gjorde istället en annan Falun/Borlänge-åkare (såklart). Kanske den här killen:

Eller kanske någon annan. Precis som när det gäller Cykelcity är det inte så himla noga vem man postar en bild på eftersom alla ändå ser likadana ut på håll. Ni kan tänka er att det var den där killen. Ser ni vad snabb han är? 1.42 stressade han upp på! Herregud. Är idag dagen då alla hade bråttom eller? Både cyklister och skidåkare.

Tack och lov

Men gud så skönt att alla petat sig runt den där sjön nu! Ingen har, vad jag vet, kraschat och dött och jag slipper således lyssna på Kanye resten av sommaren. Skönt, även det.
Dessutom cyklades det ju nåt så inni helvetes fort att jag blev trött bara av att slöfölja det hela på internet, gud. Alla är så snabba och starka hela tiden, det är fan ingen hejd på eländet. Nu fikacyklar vi(ni!) väl resten av sommaren?

Själv har jag varit en sväng i Avesta, där var det förstås high life. Avrundar väl kvällen som sig bör norr om huvudstan - med skidtävling. Inga konstigheter med det vad jag kan se.

fredag 17 juni 2011

inga problem

För att vi inte ska behöva bry våra små huvuden allt för mycket: det är aaalllll gooood igen.

Såhär:

torsdag 16 juni 2011

kris-lisa

Sov väl lite. Sansade mig väl lite. Så trött nu. Dessa humörsvängningar? Jag vet inte alltså. Att det alltid ska vara så svart eller vitt? Att jag inte bara kan få vara lite svennevardagsosäker och inte våga stå för mina åsikter när andra hör eller ta lite omotiverad skit på jobbet eller nåt och så kunde det vara bra så? Vore skönt.
Men nej, istället ska det vara så jäävla high on life - eller andnödd dödsångest. Älska hela världen och alla människor mer än ni nånsin fattar - eller inte veta hur jag ska kunna hålla ihop mig själv för att inte gå sönder av frustration och så mycket sammanpressade och upprivna känslor att det känns som att vara en skakad kolsyreflaska där utrymmet liksom inte någonsin är tillräckligt för expansionen.

Man (jag?) trodde nog någonstans när jag var kring tjugo att det där var något övergående och att den där grejen att plötsligt övermannas av maktlöshet inför sin egen jävla person liksom skulle bli mer hanterbar med tiden. Men det enda som hände var att topparna förvisso blev högre och dalarna lite mer utspridda och att jag väl någonstans längs vägen tillskansat mig såpass mycket av ett konsekvenstänkande att det ju inte faller mig in att greppa kniven, men annars? Samma förblindande skit. Jag antar väl att det helt enkelt är sådär in my blood?

Antar även att det i det långa loppet är något positivt? Topparna är ju åtminstone milk & honey för alla inblandade.

Att lägga ner

Hade ju maken till emoinlägg här, men ändrade mig och orkar inte outa. Ni som varit med ett tag vet how I roll, och ni andra är ändå inte intresserade. Och själv fick jag det ju ändå formulerat.

Trött & ledsen, går väl kanske & lägger mig.

och för er som är i motala för att trivsla och/eller hetsa er runt den där sjön:

jag fattar ju inte det roliga, men man ska ju inte vara sån, så jag nöjer mig med att be alla jag känner där nere att SNÄLLA INTE KRASCHA! Åh jag blir nervös och stressad bara av att tänka på det.

Kneedy

Mitt ungdomliga läkkött spelade mig ett spratt, det låtsades ha fungerat som det skulle imorse, men efter 15km sollerötempoträning så visade det sitt verkliga fula anlete och lät mig veta hur det egentligen låg till. Fortsatt jävelont i jävelknät. Orkar ej. Har väl aldrig någonsin i hela mitt liv haft ont i nåt himla knä liksom? Vadfan? Ska lägga mig ner och grina alt. amputera bort skiten.

Annars en sjuk mängd grus uthällt på tempobanan, för er som är intresserade. Känns väl inte så optimalt det heller kanske? Annika punkterade tubdäck som om det vore nyårsafton.

onsdag 15 juni 2011

En redogörelse

Sa jag att det regnade här idag eller? Nej, jag gjorde nog inte det. Men det gjorde det. Innan jag kommit ens bortanför kvarteret var jag så blöt att det plaskade i skorna. Och då var det ändå skor som skulle tåla vatten (bor på landet etc). Helt sjukt. Sånt skyfall att hundarna duckade för att vattenmassorna som landade på ryggarna var så tunga. Jag hann fota den här kvalitetsbilden innan telefonen blev förstörd av allt vatten, den med:

Man ser inte ens djuret för allt regn? Sedan dess har mobilfan fått ligga på tork, och nu startar den åtminstone igen, men den verkar fungera lite tveksamt? Allt var nollställt och jag kan öppna ungefär vartannat sms jag får. Å andra sidan kanske det är skönt?

När det slutat vräka ner åkte jag och mötte Jeppe för kaffe i Sågmyra, eftersom det är the place to be. Jag var så stressad på vägen dit eftersom jag startade en halvtimme efter honom att jag stampade på pedalerna så mycket att knät av någon jävla anledning smällde till och nu gör ont satan. Obra? Tröstade mig med att åka förbi hemma hos honom och hämta lite gammalt CC-ärvt och hjuligt så jag kan testköra den här imorgon, eftersom jag förutsätter att mitt ungdomliga läkkött har gjort sitt under natten:

Jag förstår att ni cykelintresserade älskar den fantastiska bildkvaliteten som omöjliggör alla försök till att se vad det är för nånting egentligen, utom att det typ är svart. och har hjul. Jag bjuder på det.

Sollerön imorgon alltså, för mig & Annika & LÅ.

Elit 2022

Jag tog mitt ideella ansvar och var med som ledare på cykelskola med Falu CK idag. Blev väl redan under första timmen uppläxad av någon sjuåring angående hur det egentligen går till på cykeltävlingar. Han hade förstås fel, men som vanligt biter inga rationella argument på folk under 1,40 så jag fick ändå gå skamsen ur den striden.
Fick sedan av ett gäng andra kids en förnumstig föreläsning om kolfiber, vikten av vikt och sponsordealar.
Alltså? De var inte ens tillräckligt gamla för P11-12?!

tisdag 14 juni 2011

Ok förlåt

Ni får och:a och att:a allt ni vill, jag blev påmind om att jag ju trots allt en gång i tiden har hållit det här brandtalet. Läs det. Kommer ni ihåg det eller? Fy fan vad fint det var, hoppas jag har kvar hela texten någonstans. Måste leta.

Ser ni ett mönster?

Vänner, vi måste ta upp en grej. Jag brukar ju inte lägga mig så mycket i vad eller hur eller när ni skriver saker ni skriver, skiter jag i det så skiter ni i hur jag gör tänker jag, och hittills verkar ju det ha fungerat rätt bra? Jag vill kunna hitta på så mycket eget trams jag behagar och låter därför er härja fritt ni med. Dessutom: efter ett tag blir man avtrubbad, och tex den här de/dem-grejen orkar väl ingen ens ta i med tång längre? Plus att jag oftast har en ganska lindströmsk syn på det hela. Men. Ny favorit på provokationslistan ändå - det här med att ingen verkar kunna skilja på när man bör använda och eller att. "det var kul och ses". really?

OCH! ÅH! Det känns så fattigt och torftigt av mig att bry mig om det här och att liksom, känna ett behov av att ta upp det. Förlåt. Jag ska sluta. Eller om ni kan sluta göra det bara? Det kanske ändå är bäst? För alla.

På träningsfronten: uppslutningen till fartpasset idag = jag & jens w & ösregnet. Blev trött och blöt. Fast jag älskar ju misärpass så det var såklart värt. Ska man lida kan man gott göra det under vidriga omständigheter. Hoppas det regnar på midsommar.

Ursäkta svadan, jag tänker om

Jag försöker styra det kommande året och försöker sätta fingret på vad det är som skaver i och med alla de (än så länge icke-)besluten men jag får inte riktigt till det, kan inte tänka klart. Vet inte om det är flyttande eller avbrott eller spårbyte eller, gud förbjude, möjligheten att faktiskt slutföra något jag tycker är roligt och göra det ordentligt som tar emot.

Antal påbörjade linor jag hittills inte löpt ut: 4.

sm

Skönt det här med en vecka till SM annars. Jag är väl mer nervös för hur det ska gå för Tom än för mig själv, men så känner jag inte riktigt att jag har stoppat in varken jobbet eller timmarna som krävs för att det ska vara motiverat med nervositet heller.
Jag fick åtminstone med mig en tempocykel hem från Stockholm nu i helgen så får jag bara på ett par hjul på den så ska det väl bli kul med onsdagen i alla fall.
Att cykla upp för den där backen däremot är väl något man både skulle kunna ha och mista.

Hej dagboken

Ja apropå det där med att fundera på saker, jag gör ju det. Rätt mycket. Förmodligen kanske FÖR mycket, om man nu är av åsikten att det finns något som är för mycket av den varan (jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om det, och att klassificera sig själv som den sortens människa är väl knappt acceptabelt men jag skiter väl i, alla fattar ju att det är sant). Igår så hade jag en grej som upptog rätt mycket kapacitet, och eftersom jag har det här outsinliga kommunikationsbehovet ni förmodligen redan upptäckt ville jag såklart få ut skiten tex här, och så råkade jag shuffla fram en låt vars text formulerade exakt det jag ville säga. Det var helt sjukt, jag var så till mig! Jag kunde få slippa formulera mig själv och bara posta nån spotifylänk och ändå få fram det. Heaven!
Detta ända tills jag väl insåg att det inte berodde varken på högre makters inblandning eller min egen intelligenta och sofistikerade musiksmak utan helt enkelt på att även nästkommande ca 10 låtar också sa precis det jag ville säga, och att inte heller det berodde på ovan nämnda detaljer utan bara att det jag funderade på var så sjukt standardfråga 1A att alla i hela världen bara redan gjort det och kommit fram till nåt.

Därför, inget publicerat från den här fjortonåringen. Även om jag för all del inte har så värst höga tankar om min egen unikalitet (lol, jo) (fast är det ens ett ord? orkar inte googla) så kan jag ju ändå känna att jag gärna ser att min blogg får behålla något uns av den lilla värdighet den förhoppningsvis har kvar.

söndag 12 juni 2011

Lida Loop då

Ok, först och främst: FÖRLÅT till mannen från Gävle CA som jag skrek och svor åt i sista backen innan mål!! Det var inte meningen, jag har så dåligt samvete.


Annars har jag idag fått smaka på egen medicin.
Johan kom, som jag via sms på morgonen redan talat om för honom att han skulle, ikapp mig på andra loopen. Eftersom det är hans tävlingars alla mål att inte vara sämre än mig blev han förstås helt till sig i trasorna över det faktumet och hade som bäst levererat alla spydiga kommentarer han kunde få ihop på temat min långsamhet - när han punkterar!
Roligt, tyckte jag, och höll som bäst på att langa upp en radda lika spydiga comebacks och något om att inte ropa hej - när jag får sladd på en rot, sätter framhjulet rakt in i ett träd, voltar över styret och faceplantar rakt ner i stenbädden.

Så fick vi stå där som två fån i skogen och skämmas, lika snopna och ickeframgångsrika båda två. Ibland kommer onekligen det där guds omedelbara straff snabbt och hänsynslöst som ett linjalrapp över knogarna.

Kööööööörrrrrrrrrrrrrrrrrrr

Men nu jävlar är man väl ändå fräsch och fin och nåt så jävulskt peppad? FY FAN!!! will ride as fast as kenyans!!! Eller inte?

Har väl sovit fem timmar. Är väl så förstörd. Känner mig väl inte en centimeter skojigare kroppsligen än vad Adam Steen brukar ge sken av att göra. Och då har jag ändå fått ladda optimalt på den Rytzska omsjungna och mytomspunna takbalkongen med mat och allt möjligt i en miljard timmar, vilket väl, åtminstone tävlingsmässigt om än kanske inte socialt, nästan får ses som att kasta pärlor för svin om jag ska hålla på såhär.

HERREGUD. Skärpning unga fröken Ström. Kör bara. Eller väntar jag på ost till det här whinet?

lördag 11 juni 2011

I DON'T KNOW QUITE HOW TO PUT THIS DECENTLY BUT

Morgonmtb & depeche & 25 i skuggan & kosan styrd mot stockholm & den sociala bonanza som bara vägarna i närheten av stan medför & humöret from heaven & livet & livet & livet.

fredag 10 juni 2011

Twittlr

Förresten.

Jag skulle ju vilja hänvisa till mig själv, eftersom jag nog sa det bäst, när jag sa: "följer i dagsläget 0 twittrare, och ser gärna att det får fortsätta vara så¨. Ligg alltså inte sömnlösa och vänta på uppdateringar. Jag vill bara visa er mina fel och brister, har hört att det är bra för en.

Stilla dagar i Mixing Part


Jag svepte den här lättsmälta saken medan jag lagade och åt middag. För att bespara er besväret med att läsa den har jag kopierat de två roligaste styckena. Som helhet var det väl tråkigt nog inget man skriver hem från väst om så det räcker gott.


Måste vi höra på den här germanska musiken?
Måste och måste.
Jag tycker vi lyssnar på den varenda kväll.
Gillar du den inte?
Nja. Det är så mycket längtan i den. Det blir tjatigt efter ett tag.
Musik handlar över lag mycket om längtan.
All denna helvetes längtan.
Det kan man tycka.
Vad är det folk längtar så mycket efter?
De längtar väl efter helt vanliga saker som människor längtar efter.
Som vadå?
Tja, kärlek, vänner, familj.
Teater?
Nej, jag tror inte de längtar efter teater.
Men det tror jag.
Okej.
Jag tror att väldigt ofta när folk tror att de längtar efter andra saker, då längtar de egentligen efter teater.
Jaså?
Ja.
Du har på något sätt gjort dig en teori om att det människan egentligen längtar efter är teater?
Ja.
Okej.
De längtar efter att sitta i ett mörkt rum tillsammans med andra och få en historia berättad av levande människor som får dem att vilja se sig själva i ett nytt ljus.
Okej.
All den här musiken och yogan och joggningen... det är bara trams.
Ja.
Det är teater de behöver.
Okej.


How can I say this to you.?
My darling, where to start?
Please read this!
Please read this, Nigella, please!
I am not just another fan. Please continue reading!
Meet me outside Wembly Statium at five o'clock on august 1st. (Wembly? Så dumt, men vad ska han föreslå? Han kan inte London särskilt bra. Han borde ha åkt mycket mer till London, men Nina vill ju alltid bara till Nazi-Tyskland. Fan!)
I am a norwegian dramatist (big word, I know), a few years younger than yourself. A few years younger than your pretty self? Nej. Herregud! Men åldern är hans starkaste kort. Förutom teatern. Nigella behöver en yngre man. Hon tänker på det dag som natt. Men hon är fången. Hon kan inte säga det utan att såra Saatchis känslor.[...] Kanske vill hon ha fler barn också. I am fertile and can easily give you children. One child? Two? It's up to you. När är det kvinnor inte kan få barn längre? Tja.
Kanske mer rakt på sak: I can save you from Saatchi. Please continue to read!
I know that you hate your husband. That's ok. Don't be ashamed. Let the hatred embrace you (kan man säga så?). I am in love. Nej. Helvete.
Thank you for the music. Music? Hon fattar säkert att det är mat han menar. Musik som metafor för mat? Varför inte? Hon hungrar säkert efter metaforer efter att ha levt med torrbollen Saatchi.
Dearest Nigella. Thank you for the music. Det är en perfekt inledning. Please continue reading. I can save you. 4 ever.

Akademisk succé

Jag är hos mina föräldrar och mellanlandar. Äter yoghurt, väntar på hundarna, väntar ut värmen så temperaturen ska blir cykelbar och försöker i största möjliga mån undvika att behöva beblanda mig med alla studenterna.

Själv har jag inte ens tagit studenten, sug på den smaskiga infon ni. Men det blev ju folk av mig också till slut, trots detta i allmänhetens ögon enorma misslyckande. Förmodligen blev det faktiskt till och med mer och bättre folk av mig på grund av det än om det hade varit mer ordnat.

Har köpt en bok på vägen hit som jag tror jag kommer älska, fast ingen av de ni tipsade om. Så otacksam var jag.

närkontakt

Att döma av besöksstatistiken så är ni ju ungefär 50% stockholmare och 50% folk från landet, så för hälften av er kommer inte det här som några chockerande nyheter, men ni andra kan ju se det som lite kulturantropologisk allmänbildning. För det här med att bo på landet? Så sjukt.

När jag var tonårstrulig i dalom så kändes det ju sjukt litet och instängt, men under åren jag var utomsocknes och ni vet, fann mig själv, gick på rave (det fanns på den tiden), piercade mig, rökte hasch med punkarna och i största allmänhet ramlade den där gamla klyschiga dåliga gatan fram så hann ju successivt alla jag kände under barndomen här också flytta härifrån för att göra ungefär detsamma (fast senare, eftersom jag är så sjukt ahead of the race osv osv) så när jag kom tillbaka nu hundra år senare så kände jag ju INGEN längre. Slapp alltså alla de där märkliga konfrontationerna när ens kurator på ungdomsmottagningen visat sig vara ens pojkväns mamma och sånt absurdt och farsartat som tidigare var vardagsmat.

MEN! Så igår kväll, när jag var en sväng på banko med mina (och era!) favoritkillar finjeppe & finlandström (& staffas, som väl ska nämnas med den äran men som kanske inte riktigt är nära nog att få gå som favviskille än) vilket förstås gjorde mig helt till mig på så många sätt, även om det är en annan historia, så ba visar det sig att johans kompis som dyker upp är MIN gamla barndomskompis och killen jag och min bror delade sandlåda med de första fem-sex åren av våra liv. SJUKT. Han kände igen mig, jag hade aldrig på tusen år känt igen honom!

Det var väl inte så dramatiskt i sig, det är finns ju onekligen en hel handfull värre antika historier, men jag har så svårt för det här med folk som kan ens historia och det var mitt första oväntade småstadsbakhåll på så himla länge! Så oväntat! Är det dags att flytta härifrån nu? Jag vet inte? Det kanske var kul bara? Jag vet inte?? Åh?!

torsdag 9 juni 2011

Mina vänner!

Fjer-ilar

Tack för alla tips! Ni är så gulliga när det väl kommer till kritan!

Som utlovat ska jag alltså berätta hur jag känner inför Lida. Såhär: ".........."
Jag har så dåliga minnen från förra året så det är svårt att uppbringa någon större entusiasm, MEN å andra sidan innebär ju alltid långloppen en himla fest rent socialt och det är alltid fantastiskt och stockholm är gött så inför själva helgen känner jag ändå såhär: "!!!!!!".



Vad som däremot känns sjukt roligt även tävlingsmässigt är att den här anmälningen tydligen gjordes idag:

Kajaktiv har headhuntat mig till att tävla med superkajakar'n James och den väl inte direkt helt löpovane Magnus, och sämre förspänt kan man ju onekligen ha det. Plus att jag aldrig har varit i Åre innan, och det hör ju till allmänbildningen så det är väl verkligen på tiden.
(Som en bonus kommer vi få paddla/cykla/springa åttor runt Kajaktivs herrlag med Carlsson och Patrik Paddlarn, och bara det är ju värt hur mycket som helst)

onsdag 8 juni 2011

110608 21:31

Spenderar varmaste sommarkvällen till skogs, för att avhandla livets alla viktiga frågor och fincykla lite handbyggda stigar.

Så himla genomtänkt

Jag känner en hel drös människor som lyckas med konststycket att vara outhärdligt välformulerade utan att nästan någonsin öppna en bok. Det är naturligtvis en vansinnigt avundsvärd egenskap och jag kan inte förstå hur det egentligen går till, men helt uppenbart är att det inte är något som fungerar för mig. Så fort jag inte har tryckt en roman på länge så har jag ett vokabulär som en fjortonåring (I blame you, Internet!) och för någon som trots allt älskar meningsuppbyggnad och långsökta dubbelbottnade ordval MEST AV ALLT är det faktiskt inte okej.

Slutsats: måste läsa nåt skönlitterärt asap (fackböcker gör inte tricket, för det har jag ju hunnit plöja). Men vad? Med fördel surrealistiskt och lite kreativt. Och för all del gärna en klassiker (inte brott och straff, inte kerouac, inte bukowski). Någon av er måste väl ha läst något bra någon gång? Tipsa!
Trots allt kommer ni tjäna på det själva i slutändan när ni slipper ta del av min annars oundvikliga språkliga regression, vilket jag kan garantera att ni inte vill och det skulle ni varit outhärdligt medvetna om själva om ni varit vän med mig på skunk.nu på nittiotalet (jag försökte illustrera med ett citat, men tydligen så är det utlovade arkivet fortfarande inte uppe, försökte då leta reda på internetarkiveringar från min allra första och bästa blogg, men gick tomhänt även ur det projektet. Ni får försöka föreställa er.).

Men som sagt - bok!
Får jag nåt bra förslag så ska jag berätta för er hur jag känner inför helgens Lida Loop.

tisdag 7 juni 2011

Vad jag vill säga till mig själv:

Tisdagspass

Det är en aning oklart om tisdagspassen egentligen är det bästa eller det värsta jag vet varje vecka?
Det jobbiga är ju att man oftast har tävlat under helgen, förmodligen sedan vilat på måndagen, och därför alltid har tisdagsfrigolitben som blir tvärstumma och gnissliga bara av att behöva resa sig från en stol. Några timmars fartpass med folk som är snabbare än en själv är väl kanske inte det som känns mest spexigt i ett sånt läge.
Dessutom är vi nästan alltid många närvarande = många jaktintervaller efter lagtempoditona = jobbigt att veta om i förväg.

Sedan är det förstås rätt kul när man väl är där, även om jag alltid måste förhandla med mig själv under den första timmen för att inte bli sur (över att behöva ta i! så himla bra anledning), packa ihop och åka hem (men pannbensträning är också träning!), och det fina är ju att det faktiskt efteråt känns som att man har tryckt in lite liv i kroppen igen. Är man (jag) inte med på tisdagarna kommer man (jag) aldrig ur den där lömska komfortzonen och då blir hela veckans träning halvdan istället.

Som bonus var det idag 32 graders tryckande regnvärme. Svettigt. Vi hann hem innan himlen öppnade sig, men det lär ju inte dröja många minuter nu.

dilemma

Hade en tanke men kunde inte komma till någon slutsats. Mycket sånt nu för tiden. Tankebanorna har en hållbarhetstid på uppskattningsvis 5 sekunder. Vansinnigt frustrerande.

touch a touch a

Uppenbarligen är jag inte på Sollerön idag, som utlovat var. Istället hemma i Falun och sista-veckan-stressar och skriver sida efter sida - Banach-Tarski-style.
Gååår bra, såklart, för vem orkar vara dålig? Nä. Exakt.


Annat:
Under den senaste veckan har jag haft följande konversation, nästan ordagrant, med två helt olika och i förhållande till varandra helt oberoende personer:

- jaha, men när är det dags för dig att flytta till stockholm egentligen då?

- Men vadå, jag har ju redan bott här/där?

- VA?! HAR du?

- Eh ja? I sju år.

- i SJUUU ÅÅRR??!?!?!???

- eh.. jaa...?

- VA?! HAR du? HUR GAMMAL ÄR DU EGENTLIGEN??!?!?!

- Eh ja? 27 i år?

- TJUGOSJUUUUUU?!?!?!?!??!?!?!!!?!!!!!!!!!

- Eh... ja?

- HERREGUD!!!!

Jag vet inte riktigt hur det ska tolkas? Jag har ju ändå länge levt i förhoppningen och den barnsliga tron att jag trots allt inte ger sken av att vara en artonåring från landet utan någon som helst världsvana eller seende över gärdesgården, men nu vet jag inte riktigt längre? Men jag tror jag väljer att puckett-tolka det.

måndag 6 juni 2011

I respect your feelings as a woman and a human


Eftersom jag ju ändå inte har något vettigt att säga när nu huvudet är fyllt av kottar och det förstås är helt uppenbart att ni alla egentligen hellre kollar på svettiga och långbenta snabbtjejer än gamla tråkiga tightskillar som internet ändå svämmar över av, så föreslår jag att ni går in här och tittar på bilder från damklassens Luma. Den ovan är stulen därifrån, men det kan ju vara så (!!!??!!!) att ni är intresserade av att se annat än min grönvita tröja och Mattias Nilssons avlagda gamla shimanobrallor, och då finns det där också.

Och om inte det faller er i smaken så ber jag att få återkomma med putslustigheter, kopierade citat, intellektuella frivolter och illa dolt stulna tankebanor en annan dag, precis som vanligt och precis som ni vill ha mig.
Nu ska jag måla de bildliga naglarna och lyssna på brudiga låtar. Hörs.

som att vara 17

Åeh, jag sa ju att jag skulle säga så mycket idag, men det har jag ju inte gjort.

Spenderade dagen i Sundborn. Promenerade årbergsspåret, kollade på husbygget och badade hundarna och mina egna fötter. (Sol)Brända axlar och light at heart.

Parhäst på Arlanda

Den här bilden är så himla rolig och symptomatisk för min tävlingsinställning. Alla andra tittar mot startrepet som ska sänkas, är koncentrerade och sammanbitna och försöker fokusera på starten om 1 minut, trettio sekunder, eller vad det nu är, och jag är till mig och på tramsigt gott tävlingshumör och vill bara, som den peoplelover jag ju är, konversera och prata om väder och vind och livet och en grej jag tänkte på förut och hur dom mår och vad dom ska köra sen och hur banan är och fan och hans moster.
Responsen ungefär = "Mmm.....".
Men det hejdar förstås inte mig.


Kolla vad glad!
Jag ba: "Hörni tjejor!! Den här kurvan trampar vi väl igenom va?!?!!"
Dom ba: "Mm, eh, nej..."
Marginalen ca 1 cm.


Men annars var jag mest ute och cyklade i täten med Mirella under fredagen. Det tyckte uppenbarligen jag verkade kul. Och det var det ju. På varenda bild är jag i alla fall där och rotar. Bevis:

Mirella & Lisa 1

Mirella & Lisa 2

Lisa & Mirella 3

Lisa & Mirella 4

Lisa & Mirella 5

Och då har jag ändå sållat bland bilderna nu, antog på något sätt att det finns en gräns för när det slutar vara kul att glo på tjejer i Cykelcity- & Falutights.

Alla möjliga sorters struck


Här cyklar jag och är loss. Eller om jag jagar, senare? LÅ ser ju entusiastisk ut i grönt där på trottoaren i alla fall. Jag har fortfarande inte kommit över hur fel precis alla i min omgivning har beskrivit den där Luma-banan?! Slutsats: lyssna aldrig på andra.

Hemma nu, till slut. Cyklade lite olika fort i Nynäshamn idag också, blev trött i benen idag också. Har väl haft det så himla fint och har så mycket att säga men är så trött, så trött, så trött efter tre tävlingsdagar, för sena nätter och slutligen fyra junistimmar i buss (men eftersom mitt liv är en strid ström av opti så räckte naturligtvis mitt ipodbatteri exakt fram tills bussen rullade förbi norslund, så egentligen märkte jag inte så mycket av dom).

Hörs imorgon istället hörni, då ska jag berätta ska ni veta!

lördag 4 juni 2011

Alla tiders i sjöstan



Älskar Luma GP, har väl sällan haft så roligt på en landsvägscykel! Så vill jag att alla banor ska vara! Jag blev så till mig att jag cyklade lite ensam där framme. Tittar ni på filmen kan ni skarpögda se min soloutbrytning. Den var nästan lika spännande som när jag i nedförssvängarna över trottoarkanten upptäckte att min snabbkoppling på framhjulet var öppen. Riding on the edge, så att säga.

fredag 3 juni 2011

Hejdå dalarna

Försöker packa, men det går såklart inte så bra. Hittar ingenting och får väl vara nöjd om jag lyckas få med mig cykeln ens.
Ändå peppppppppppad. Så kul att få träffa stockholmare! Och andra stockholmare! Och andra stockholmare! Och kanske att få cykla lite också förstås, men det där vet man ju aldrig så noga innan.

torsdag 2 juni 2011

sista minuten

försöker skrapa av den värsta smutsen av cykeln samtidigt som jag tvättar tävlingskläder. har, som väl alla i min närhet vet vid det här laget, sparkat sönder klossen under ena skon så jag måste försöka hinna förbi c&f imorgon bitti innan vi åker för att få tag på nya så jag åtminstone kan sitta fast i pedalerna i helgen. jag har hört att det kan vara en het och bra grej. försöker få tag på markus. försöker hitta en väska. försöker ladda alla möjliga sladdkrävande saker som behöver laddas. försöker undvika att äta upp allt mitt nybakade bröd. försöker undvika att falla för frestelsen att gå helt lattefarsa och byta framtidsplan och bli bagare. försöker överlag vara sansad och lite mer förnuft, lite mindre känsla. försöker hålla nere peppen.

det går väl lite olika bra

STAY COOL I'LL SEE YOU THIS SUMMER

Kommer väl iväg till helgen i alla fall. Har väl styrt upp. Är väl en tjej som fixar saker. Är väl inte den som är den. Har väl inte tummen mitt i handen. Är väl karl för min hatt. Tar väl saker med en klackspark. Har väl huvudet upp och fötterna ner. Kan väl hantera de jämna plågorna. Har väl vänner mer bilar som går bra. Är väl så nöjd och belåten. Spinner väl som en liten katt. Ses väl snart då?

Somrig men tveksam tjej, inte representativt alltså.

onsdag 1 juni 2011

Sanning broder

Försökte versa upp om dagens cykling
men det är svårt att rimma på GP
och jag var ändå mest bara gammal och trött
och kroppen kändes helt cp

Arkimedes andra princip?

Finns det en svensk översättning och/eller motsvarighet av/till archimedean point? & vad är det i så fall? Mina googleskills sviker mig så jag behöver hjälp här.

Annars: ont i benet. Ovärt. Mitt i muskeln liksom? Vad är vitsen med det?