kris-lisa

Sov väl lite. Sansade mig väl lite. Så trött nu. Dessa humörsvängningar? Jag vet inte alltså. Att det alltid ska vara så svart eller vitt? Att jag inte bara kan få vara lite svennevardagsosäker och inte våga stå för mina åsikter när andra hör eller ta lite omotiverad skit på jobbet eller nåt och så kunde det vara bra så? Vore skönt.
Men nej, istället ska det vara så jäävla high on life - eller andnödd dödsångest. Älska hela världen och alla människor mer än ni nånsin fattar - eller inte veta hur jag ska kunna hålla ihop mig själv för att inte gå sönder av frustration och så mycket sammanpressade och upprivna känslor att det känns som att vara en skakad kolsyreflaska där utrymmet liksom inte någonsin är tillräckligt för expansionen.

Man (jag?) trodde nog någonstans när jag var kring tjugo att det där var något övergående och att den där grejen att plötsligt övermannas av maktlöshet inför sin egen jävla person liksom skulle bli mer hanterbar med tiden. Men det enda som hände var att topparna förvisso blev högre och dalarna lite mer utspridda och att jag väl någonstans längs vägen tillskansat mig såpass mycket av ett konsekvenstänkande att det ju inte faller mig in att greppa kniven, men annars? Samma förblindande skit. Jag antar väl att det helt enkelt är sådär in my blood?

Antar även att det i det långa loppet är något positivt? Topparna är ju åtminstone milk & honey för alla inblandade.