M just, jag har cyklat också som sagt var. Tog min inte sämsta väg - se ovan. Mådde dåligt över Enviksvägen som vanligt men det är så old news att det knappt är värt att ta upp, men sånt där har en tendens att förvärras när allt annat känns stressigt och inte under kontroll (livet, etc, buhu buhu osv osv stackars mig, jaja) så jag var förberedd och härdade ut. Jag är så van vid att ta fighten med mig själv att jag vet alla mina egna svaga punkter, så kan man bara kväva tankebanorna i sin linda så är det oftast lugnt och det här med att gråtandes behöva ringa efter hjälp (som att det finns nån?) är således sånt man slipper. Ah the joy of ålder, självbehärskning och erfarenhet!
Brände både armar och ben och är nu röd och fin som en liten kräfta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar