Det är en aning oklart om tisdagspassen egentligen är det bästa eller det värsta jag vet varje vecka?
Det jobbiga är ju att man oftast har tävlat under helgen, förmodligen sedan vilat på måndagen, och därför alltid har tisdagsfrigolitben som blir tvärstumma och gnissliga bara av att behöva resa sig från en stol. Några timmars fartpass med folk som är snabbare än en själv är väl kanske inte det som känns mest spexigt i ett sånt läge.
Dessutom är vi nästan alltid många närvarande = många jaktintervaller efter lagtempoditona = jobbigt att veta om i förväg.
Sedan är det förstås rätt kul när man väl är där, även om jag alltid måste förhandla med mig själv under den första timmen för att inte bli sur (över att behöva ta i! så himla bra anledning), packa ihop och åka hem (men pannbensträning är också träning!), och det fina är ju att det faktiskt efteråt känns som att man har tryckt in lite liv i kroppen igen. Är man (jag) inte med på tisdagarna kommer man (jag) aldrig ur den där lömska komfortzonen och då blir hela veckans träning halvdan istället.
Som bonus var det idag 32 graders tryckande regnvärme. Svettigt. Vi hann hem innan himlen öppnade sig, men det lär ju inte dröja många minuter nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar