Att döma av besöksstatistiken så är ni ju ungefär 50% stockholmare och 50% folk från landet, så för hälften av er kommer inte det här som några chockerande nyheter, men ni andra kan ju se det som lite kulturantropologisk allmänbildning. För det här med att bo på landet? Så sjukt.
När jag var tonårstrulig i dalom så kändes det ju sjukt litet och instängt, men under åren jag var utomsocknes och ni vet, fann mig själv, gick på rave (det fanns på den tiden), piercade mig, rökte hasch med punkarna och i största allmänhet ramlade den där gamla klyschiga dåliga gatan fram så hann ju successivt alla jag kände under barndomen här också flytta härifrån för att göra ungefär detsamma (fast senare, eftersom jag är så sjukt ahead of the race osv osv) så när jag kom tillbaka nu hundra år senare så kände jag ju INGEN längre. Slapp alltså alla de där märkliga konfrontationerna när ens kurator på ungdomsmottagningen visat sig vara ens pojkväns mamma och sånt absurdt och farsartat som tidigare var vardagsmat.
MEN! Så igår kväll, när jag var en sväng på banko med mina (och era!) favoritkillar finjeppe & finlandström (& staffas, som väl ska nämnas med den äran men som kanske inte riktigt är nära nog att få gå som favviskille än) vilket förstås gjorde mig helt till mig på så många sätt, även om det är en annan historia, så ba visar det sig att johans kompis som dyker upp är MIN gamla barndomskompis och killen jag och min bror delade sandlåda med de första fem-sex åren av våra liv. SJUKT. Han kände igen mig, jag hade aldrig på tusen år känt igen honom!
Det var väl inte så dramatiskt i sig, det är finns ju onekligen en hel handfull värre antika historier, men jag har så svårt för det här med folk som kan ens historia och det var mitt första oväntade småstadsbakhåll på så himla länge! Så oväntat! Är det dags att flytta härifrån nu? Jag vet inte? Det kanske var kul bara? Jag vet inte?? Åh?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar