Dagens läxa

Jomen jag tog i. Klockade milen på 48, vilket väl ändå får vara acceptabelt med tanke på förberedelserna och icke-asfalten osv. Antar att min sluttid blev högre dock eftersom det som vanligt var en distans lite sådär på en höft och nästan en halv kilometer för långt.
Det var så uppenbart löpsteget och benen som inte orkade och inte hjärtat i alla fall, ser ni vad pulsen går ner där sista halvan? Så ska det ju inte se ut. Det var i och för sig lite skönt, för då är jag ju inte så otränad generellt, bara grenspecifikt.

Nåja. Ändå roligt! Så skönt att få hetsas lite! Det bekväma i slöträning got nothing on roligheten i stressen av omkringliggande människor. Jag tror jag ska bli en sån där som tar varje chans till motionslopp, det är nog nyttigt för mig på så många olika plan.

Kilsbersleden

Men tror ni jag kunde tacka nej eller? Såklart inte. Så jag räknar med att få ta i imorgon, det ska bli kul. Pulskurvan här är från blodomloppet, som ni ser så latade jag mig lite där vid fyra kilometer och gick under 90%-strecket. Jag tror det beror på att jag drack lite vatten där, men nu är det ju inte varmt så då behövs ju inte sånt så jag räknar med ett ännu stabilare över-90-streck imorgon.

Hoppas jag inte behöver vara dålig och ångra mig. Jag hatar att vara dålig.
Roligt är i alla fall att jag ju faktiskt får springa för Örebro AIK, jag blev ju medlem där tidigare, så det blir min klubbpremiär här!


Så länge:

Följderna av att umgås med andra

Jag träffade på den här lömske fan i skolan idag. Ni ser hur han verkligen anstränger sig för att se präktig och arbetsvillig ut, men jag går naturligtvis inte på den lätta. Man vet ju hur dom är, arbetarna.
Inte som oss akademiker.

Men dom är snälla ändå! Så jag konverserade naturligtvis artigt och belevat, frågade intresserat om plattläggningen, tittade på olika verktyg och passade på att tala om vilka åsikter han ska ha om olika saker och ting här i världen. Jag har ju som bekant alltid rätt, så det gäller ju att passa på att sprida den rätta läran när man har chansen.

Hur som helst, när jag minst anade det, så bara droppades frågan om jag imorgon skulle springa det där kilsbergsloppet jag pratade om i det HÄR inlägget. Jag hade helt förträngt den tanken och var ju nu mitt uppe i något vitt, brett och planlöst orerande om, förmodligen, min egen förträfflighet. Så jag sa naturligtvis nej, eftersom det är vad jag generellt gör när jag inte är förberedd. Det är reflexmässigt, som om jag varit med IN 'NAM MAN så kastar jag mig om runt min egen axel med ett "nej!!" innan jag ens hinner blinka.

Han ba: "men jooooo"
och jag kan ju inte ändra mig, herregud, man är väl en man med principer, så jag bara: "JAG SA NEJ STFU!!!!!!!" (fast jag sa det såklart på ett milt och tjejigt sätt, jag är ju en mild och tjejig tjej).

Men nu börjar jag ändra mig. Tycker trots allt ändå att det är kul att få tävla lite mot andra och sånt. Frågan är bara hur mycket förfall jag står ut med. Tyvärr är jag ju rätt så jäkla medveten om den abnorma värdelösheten i min löpform för tillfället, vilket förklaras rätt enkelt och självklart med ett snabbt ögonkast på min pulsklockesammanställning som visar på FEM (5!!) löprundor sedan augusti.
Kanske att alla vägar leder till Rom, men fysiken för att ta sig dit byggdes inte av fem träningstillfällen, kan jag ju bara tala om.
Så, jag skulle uppskatta det hela till att jag nog säkert kan masa mig runt på lameiga 50 minuter eller något annat mediokert, men jag vet fan inte om jag kommer vara okej med det själv. Jag vill ju att det ska vara lika lättsamt och lättfotat som det var här:



Jag ska nog överlägga lite med mig själv idag, kanske ta mig en runda för att känna på benen.
Peppa mig!!

An ounce of performance is worth pounds of promises.

Jag försökte träna, trampade två tramptag och pulsen sköt i höjden rakt upp som i en jäkla vansinnesfärd och vägrade att sjunka igen vid minsta lilla ansträngning för att efter trettio minuter lämna mig med hjärtklappning, spaghettiben och uppgiven frustration.
Antar att nåt inte riktigt stod rätt till. Antar att jag borde kunnat räkna ut det med tanke på den obefintliga motivation jag kände innan. Antar att jag lite mer borde "lyssna på kroppen" och annat sånt bull och hittepå som slöa individer hävdar att man ska.

Jag hävdar ju i och för sig själv att jag ändå rätt så ofta lyssnar på kroppen. Eller alltså, jag hör vad den säger, men den har tyvärr inte rätt. Det gör ju trots allt att det är min plikt att upplysa den om att den faktiskt bara snackar en himla massa skit och borde sluta käfta emot så förbannat för att istället börja göra vad jag säger åt den. Tyvärr verkar kroppfan ha blivit en obstinat tonåring nuförtiden, för den gör lite som den vill. Jag tycker inte riktigt det är okej, jag tycker den ska klippa sig och skaffa sig ett jobb och börja bete sig som folk. Innan man vet ordet av kommer den väl annars hamna i dåligt sällskap och plötsligt står den där med en sked heroin på plattan istället för att som planerat vara en heroine på platten!

Allra helst vill jag ju bara att den ska vara en träningens Mae West (ni vet; "When I'm good, I'm very good. But when I'm bad, I'm better"). Det är ju ändå inte så mycket begärt.

Varför Fredrik Lindström förmodligen skulle gett mig guldstjärna

Såhär var min skojiga slutkläm idag (jag skonar er från de långa föregående textmassornas harvande om hur språket bestämmer/benämner/blir vår omvärld blablabla) :

Vi måste därför, allihop, i demokratins tjänst genast börja särskriva!
För framtidens skull, lär dig stava fel!
Från och med nu, glöm versaler och dubbelkonsonanter! Det är dags att kasta allt du lärt dig om meningsuppbyggnad i papperskorgen. Glöm adverb! Förträng pluralformer! Ignorera kunskapen om korrekt användande av asterisker och hur man egentligen böjer ordet ananas.
Låt Svenska Akademins Ordlista försjunka in i ditt medvetandes allra mörkaste hörn.

För endast genom ett från grunden nyskapande av något så grundläggande som vårt språk kan vi rucka på något lika cementerat som de trånga mallar och förstelnade världsbilder som de som har befästs i generation efter generation av Ni-sägare och interpunktionsperfektionister. Det är dags att aktivt motarbeta den inskränkta språkvården med dess tillhörande konservativa syn på omvärlden för att äntligen kunna vara en del av något verkligt nytänkande.
Tiden är mogen för en vederläggning av vokabuläret och en bokstavlig revolution!



Det var dock naturligtvis bara spel för gallerierna. Jag är ett stort fan av SAOL och älskar ju rättstavning like a fat kid loves cake.

Jag är dock fortfarande så ocharmigt nöjd över det fyndiga i "en bokstavlig revolution", det är kul varje gång jag läser det.
Men lite roar väl små, som det heter.

Mer skola

Tröttheten är omänsklig efter att med huvudvärk ha lyssnat till och gett respons på trettioen tal i sju timmar, och dessutom hållit i mitt eget.
Min text fick precis som vanligt kritik för att vara lite strukturlös innehållsmässigt, men lyckas kompensera det med att istället vara sjukt fyndig, snygg och språkligt stilfull.

I'm a cheap trick kind of girl, som man säger. Det tar ju inte många år i livet innan man inser att det där med innehåll egentligen är rätt sekundärt i jämförelse med en välpolerad yta, så man får ju inte vara dum (eller det är ju det man får, så det jag menar är mer att det inte är särskilt förvånande). Trots allt är det väl ändå det retorik går ut på, att få snacka skit och använda tomma ord på en vetenskaplig grund?


Dessutom fick jag komplimang för min röst! En kille i min grupp bara "din röst är så bra, du skulle kunna sälja på mig precis vad som helst!". Alltssåååååå, åh! Jag blev så glad, att ha en fin röst är ju en topp-5-egenskap (de andra fyra: snygg, begåvad, smart och väluppfostrad) och jag må vara lättköpt men det är aldrig någon som sagt det till mig förut.

En av veckans mastodontuppgifter klara alltså, tre kvar innan nästa fredag. Förbered er på att stå ut med lite mer gnällande och ältande än vanligt i några dagar innan allt är avklarat. Efter det kanske vi kan börja prata lite om cykel!

Japp

Jag har ändrat mig och gillar mitt tal nu, det är ändå rätt fyndigt och oprententiöst i all sin distans till den givna uppgiften. Vill ni läsa det eller? Jag vet inte om jag bara är tjatig när jag pratar om mitt skrivande hela tiden...

Jag förväntar mig alltså hur som helst mer något sånt här i reaktionsväg än det jag trodde på igår:

Åtminstone om jag lyckas hålla humöret uppe genom de 30 andra talen jag måste lyssna på innan under dagen.

lite cykel, som sagt

Jag var lite sur här på eftermiddagen, eftersom folk generellt är dumma i huvudet etc och ibland måste jag umgås med sådana och jag är inte så bra på det och har följaktligen inte så mycket tålamod utan blir mest förbannad. I alla fall så gillar jag inte att behöva gå runt och vara sådär passivt aggressiv på grund av något himla spån heller, så jag samlade mig och tänkte att ett knippe halvtimmar på tiotalet slag över tröskeln nog skulle få mig att veta hut så småningom.
Det fick det. Den sista var inte jätteskojig. Men det är ju som jag alltid sagt skönt när det är obekvämt, så jag var glad och nöjd.

Skönt att få andas lite djupa andetag etc i alla fall, och skönt att slippa tänka. Det bästa med cykel är ju att få mala på sådär som i trans i all tid och evighet. Jag och min ardennermentalitet skulle kunna fortsätta i precis hur många timmar som helst, men solen försvann så jag fick åka hem.

Morgondagen:

Schulmans kompisar

Handels- & ekonomiavdelningen här har något slags karriärtemadag idag, ni vet sorten där företag kommer till skolorna för att låta civilekonomstudenter mingla sig till kontakter inför framtida spännande pappersarbeten. Ingenting att gå upp i brygga av entusiasm inför alltså, särskilt inte för mig som inte ens hör till den akademin överhuvudtaget och förmodligen aldrig heller kommer göra det. Mitt intresse för något inom det området sträckte sig till den där sommarkursen i marknadsföring där jag inte ens tog alla 15 poäng eftersom blotta åsynen av kotler/keller-tegelstenen till kursbok var tillräckligt för att man skulle börja fundera på om inte det där med icke-akademiskt löpande-band-arbete nog ändå vore ett bättre val.

Hur som helst, så ska man ju ändå passa på att nästla sig in där man kan oavsett om man har behörighet eller inte, så jag tog på mig mitt mest ekonomistudentaktiga colgateleende och gick på deras föreläsningar. Inte så mycket för att få bonda med kpmg-revisorer kanske, men mer för att efter en timme av det få lyssna på Schulmans föredrag om nätverkande.

Jag fäller verkligen upp alla mentala spärrar när någon ska resonera och teoretisera kring nätverk. Hela grejen är så tröttsam och utsliten att det ju är imponerande att han eller någon ens tackar ja till en sådan grej, trots att det förmodligen innebär en rätt sweet timpenning för att i 45 minuter berätta lite om vilka kompisar han umgås med på och utanför jobbet, hur han och hans tjej träffades och att han egentligen "aldrig ville vara en del av mediecirkusen" (jorå, såatt).

Summan blir ju alltid att man typ ska vara trevlig mot folk och ha lite social kompetens för det händer att man kan få användning för det i sin framtida karriär, men har man inte redan räknat ut det med hjälp av sitt sunda förnuft så är det ju ändå lite tveksamt huruvida man är den sortens människa som är kapabel till att skaffa sådär värst många bekanta oavsett alla föredrag om det i världen. Det hela känns alltså en aning meningslöst.


NÅ. VÄL.
Solen skiner ju som om det var '99/inte fanns någon morgondag, så jag måste passa på att trampa några timmar nu innan jag sedan ska rulla ihop mig i fosterställning på kaklet resten av dagen och gråta blod över det här förbannade övertygande talet som ska genomföras imorgon, inför vilket jag är helt omåttligt opeppad. Fy fan. Jag blir förbannad bara jag tänker på det och spår verkligen inte succé. Kanske borde jag gå ut och dricka ett par glas vin och ägna mig åt nätverkande istället, det är ju ändå ingen som bryr sig om faktiska studiemeriter när det väl kommer till kritan.

Du kan va!

Jag fick nyss tillfälle att använda mig av både ordet "interpunktionsperfektionister" och uttrycket "vokabulärets vederläggning" i mitt övertygande tal! Jag har väl sällan varit nöjdare!

Firar det med att festa till det med lite slentrianträning.

NOTE TO SELF

Röra

Jag har trasslat in mig i min egen tes, vet inte hur jag ska reda ut det.

jaja

Jag skriver mitt tal (till slut!) om språket som maktmedel. Tjoho, vad pretentiöst och insnöat det blir!

Jag kör stenhårt på metoden att övertyga medelst förvirring. Blir folk tillräckligt osäkra på vad sjutton jag håller på med kommer de förhoppningsvis köpa min tes rakt av i lättnad över att åtminstone NÅGOT är klart, tydligt, lättfattligt och greppbart.

Jag säger: vinnande koncept!
(eller åtminstone det enda koncept som är genomförbart när igångsättningen av arbetsprocessen sker exakt 36 timmar innan talfanskapet ska ligga inlämnat och klart)


Annars var jag ju i Falun i helgen. Kollade på cykelcrossen, tutade i blå plasttuta från kalas, gick på efterfesten och lovade en start till nästa år. Ägnade resten av tiden åt att hänga med hundarna och må dåligt över att jag inte skrev tal. Cyklade lite och sprang till och med en vända i dag. Låg 20 slag lägre i snittpuls än när jag springer med sällskap, trots samma tempo. Jag är alltså en hetskonversatör, uppenbarligen (som att det skulle vara någon nyhet).

-?

Jag måste lösa det här med fotbeklädnad. Vad cyklar man i för att inte dö av köldskador efter ett par timmar nu på hösten?
Jag har ju fram tills nu kört med tunna överdrag och enligt devisen att det som inte dödar - härdar och att det bara handlar om att bita ihop och sluta gnälla etc, men det börjar faktiskt vara ohållbart. Så hjälp!

(Förutom vinterskor då, det fattar ju jag med att det är varmare.)

steg ett

En nummerlapp!

Nu fattas det ju bara en ändamålsenlig cykel och lite snabbhet så är det ju klappat och klart. Till nästa år kanske jag lyckats med alla tre delarna, vem vet. Babysteps, osv.

Repris

Ehm? Missade skolan? Det har väl ändå i mitt tjugofemåriga liv ALDRIG hänt tidigare?!
Ofrivilligt alltså, gudarna ska ju veta att jag har missat både det ena och det andra med vilje i mina dagar, men nu är ju inte läget direkt detsamma.
Så snopet.

Åker till Falun istället då. Kollar på cx-en och sådär. Sist jag kollade på cykel uppe på lugnet var det ju såhär soligt och fint i den ökända mördarbacken:

Jag misstänker att det kommer vara mindre bränna och mera lera till helgen.

Annars ska jag väl göra det vanliga; våndas över talet, klappa hundarna och dessutom försöka hinna träffa Karin som jag ju missade nu senast. Har jag tur kanske jag får klappa lite hästar och till och med sitta en vända på den här maffiga saken:


Det blir fint det.

Pyrrhusseger?

Jag kom precis på ett roligt ämne till mitt tal, men jag tror det är för provocerande.

Typiskt.

Foggggggg

Bisarrt väder att cykla i idag hörni.

Jag var ju tvungen att testa idag, om jag var pigg eller inte.
Det var jag inte, men det kändes bara sådär segt som det gör dagen innan man blir helt fräsch igen och allt blir toppen, så jag räknar med att vara mitt gamla vanliga jag imorgon.
Det är ju ändå inga konstigheter att behöva återhämta sig i tre dagar efter att ha behövt gå några skogspromenader över en helg, visst?

Dimmig var det hur som helst, in absurdum. Sikten var väl skaplig tio meter framåt, men så mycket mer var det inte. Men det var varmt! Så det var mysigt ändå. Ni vet, "skönt att komma ut och röra lite på sig" och sånt där som folk säger.

lathet

Guud vad jag hatar att icketräna. Jag bli sur, tråkig och nipprigt instabil, som en darrande stackars stearinljuslåga i korsdrag.

Turligt nog blir jag smart när jag inte är för trött för att tänka, så det är väl kanske bra att något gott kommer ur det hela. Å andra sidan väger ju inte det upp, det är ju mer värt att vara glad än skarp, det vet ju alla.

Hoppas jag är pigg nog att cykla imorgon bitti, jag längtar efter andfåddhet.

ubermensch

Tror ni att Läckberg medvetet valt sådär konstig disponering av sin text, och särskilt har tänkt på att felanvända ordet "dem" istället för "de", för att verka sådär lite extra folklig i sitt kulturföraktande "debattinlägg"?

Det hade ju i så fall varit storartat.

Dessvärre får vi nog anta att så inte är fallet, och att vi då har att göra med en av Sveriges bäst säljande författare känns ju plötsligt inte sådär dödsfresh.


( Man kan ju naturligtvis diskutera själva innehållet också rätt länge om man skulle vilja, men jag blev så matt av att försöka ta mig igenom så mycket teslöst, rörigt och ostrukturerat nonsensbabblande som det var i den där texten att jag inte ens ids såga den, men kan ju ändå ogrundat säga att Camilla kanske ska fortsätta nöja sig med att skriva deckare och debattera lite mindre, för allas bästa.)

( Ps. Heja kultureliten! )

döden

Jag har nog nån slags skit i kroppen. Egentligen känner jag mig pigg, fysiskt liksom (i och för sig erkänner jag mig aldrig ofräsch fysiskt såvida jag inte har regelrätt ont, så det är kanske en åsikt man kan ta med en nypa salt), men jag sov ett helt dygn igår, vaknade imorse, hävde tre koppar kaffe för att hålla mig upprätt under dagens föreläsning på två timmar och var så utmattad efteråt att jag på fullaste allvar inte förstod hur jag skulle orka ta mig de femhundra metrarna tvärs igenom mataffären nyss.

Jag ska läsa ut en bok och besluta om jag tror att det är en matthet som bör accepteras och retireras inför eller om det är sorten som bäst hålls i schack genom att helt enkelt mota bort till egen reträtt genom gammalt hederligt tvång.



Jag såg förövrigt mellan mina komavändor igår ett program om cancer på kunskapskanalen. Livat och glatt, jag vet. Blev hur som helst sugen på att raka av mig håret. Tur för mig att jag inte längre äger en klippmaskin, annars hade jag väl förmodligen gjort det i något halvvaket tillstånd, och då hade jag varit tvungen att spendera dagen idag som basisten i Kent gör i banddokumentären när han vaknar bakfull med bara halva håret kvar. Det hade varit jobbigt.

MIA

Min frånvaro är helt och fullt orsakad av att jag till 50% är upptagen med att klappa på min nya och vansinnigt mjuka tröja i silke och utöver det ägnar den resterande halvan av min existens åt att våndas nåt så vansinnigt över att jag inte har något ämne till det avslutande och övertygande tal jag ska hålla nästa onsdag.

Tråkigt och olämpligt nog har jag nämligen helt befriats från åsikter verkar det som, vilket ju är ironiskt eftersom det inte är någon hemlighet att jag är rättså full av det i vanliga fall.
Inte ens mitt favoritdrag i nästan alla sammanhang, att tycka tvärtemot alla andra bara för sakens och diskussionens skull, funkar i den här situationen. Såvida jag inte väljer någon annans ämne och tar motsatsen själv då, men det känns på något sätt lite väl hårt. Till och med jag har ju faktiskt ett uns av medkänsla i kroppen.

Falun III

Eftersom mitt humör i nio fall av tio är direkt kopplat till mitt fysiska tillstånd hade jag tidigare idag, när jag var trött och följdaktligen också sur, planerat att skriva ett roidinlägg om en idiotisk kolumn jag läste i SvD igår av nån idiot till biologistgubbfan som hade någon obegåvad femtonhundratalstankegång om hur arbetslösheten plågade den manliga delen av befolkningen lite extra mycket eftersom de har en medfödd oregerlighet som behöver tuktas genom arbetsplatsförlagd fostran.

Ja, det var precis så ologiskt och helt utan rim och reson som det låter och ju mer jag funderade på det desto mer hann jag uppröras, och inte minst såklart över det ständigt lika förvånande faktumet att våra stora rikstidningar inte känner något som helst moraliskt ansvar kring det de publicerar.

MEN!

Sen cyklade jag över enviken-svärdsjö-toftbyn-sundborn osv, och utan någon större ansträngning var jag snabbare än jag var när jag i somras cyklade den vändan med min bror.
Det gjorde mig naturligtvis nöjd och belåten, så jag orkar inte skriva det där inlägget nu. Orka sura när man är stark och snabb och kan ligga på soffan och berömma sig själv istället?

(Hade jag haft en bild på min egen rygg på den här datorn hade jag lagt in den här, med en kommentar till bror min om att det är vad han kommer få titta på till våren osv. Tyvärr har jag inte det, men ni får väl försöka se det framför er.)


Edit då: Här Petter, har du en syn att vänja dig vid under de kommande månaderna:

dst

Jag är nog lite för otränad för det här med hundpromenader och sånt alltså, herregud. Tröttheten är inte av denna värld.
Igår var jag ju tvungen att korta av vändan jag planerat att cykla för att jag var så erbarmerligt svag och insåg att jag inte skulle hinna runt på under tre timmar. Både igår och idag har jag dessutom spenderat tre timmar på förmiddagen med att sova på soffan efter frukost.

Trots det (jag skrev "tröts det", bra freudiansk felskrivning) är jag fortfarande helt utmattad och vettefan hur jag ska släpa mig ända till svärdsjö och tillbaka nu.


Men det är naturligtvis bara psykiskt, så STFU n trampa osv.

Falun II

Fem saker:

1. Somnade på soffan, men bet ihop och cyklade en vända över Toftbyn.

2. Tog hundarna på promenad längs den här vägen:

3. Drack kaffe med Stefan Määttä, fick present:

4. Åt middag med min far. Pilgrimsmusslor, roquefort, chokladcréme.

5. Mötte Monika efter jobbet för att rasta även henne.

(& Carlsson kammade hem en tredjeplats i Norberg!)

Nu godnatt.

Falun I

Enligt lagen om alltings jävlighet invaderades naturligtvis tåget idag av en hel skock dagisbarn på utflykt. Där satt jag i godan ro med min fina VITA cykel, helt oförberedd på denna hord av små små människor med glassar och snoriga näsor och kladdiga barnhänder som helt utan skam i kroppen klängde och hängde på min stackars oskyldiga hoj.

Själv var jag i chock över hela situationen med alla dessa minivarelser som var högt och lågt och överallt så jag visste inte vad jag skulle göra och satt mest handfallen och stum. Försökte blänga surt på en liten brud som stod länge och väl och petade på min vita styrlinda, men ungar fattar ju inte sånt där med fina vinkar, så hon glodde bara tillbaka.

Kom hem i alla fall till slut. Firade det med ett varv runt Runn som kändes så sjukt bra att jag trodde jag var jättesnabb, men det var jag inte. Jag var precis så snabb eller långsam som jag alltid är. Men jag tänker nog skylla det på Hinsnorsvägen.

Brev hem

Mina föräldrar bara helt apropå igår: "Vi behöver inte ringa dig längre, för vi läser ju på bloggen så vi vet ändå vad du gör"

Jahapp.

Så hej mor och far, jag ska försöka vara lite effektiv och snabb i skolan och hinna ta tåget vid tolv, och är alltså hemma vid halv tre någon gång fast jag sa att jag inte skulle vara det. Men jag tänkte cykla runt runn då (ni falubor på cykel som läser är naturligtvis välkomna att följa med, förutsatt att jag inte behöver utstå skratt och fingerpekande i uppförsbackarna), så det är bra om hundarna kan tas ut innan i alla fall.

Hörs.

!

Idag har jag lärt mig ett nytt ord!

Ludologi!

Det ni, kunde minsann inte ni heller. Jag försöker naturligtvis as we speak(?) komma på ett vardagligt sammanhang där jag kan få slänga mig lite nonchalant med det.

blablabla

All time low här på bloggizzz idag. Är det för att jag börjar bli lite dryg och självgod?
Ni kan i så fall vara lugna, jag går humörmässigt som klockan eller tidvattnet eller solen jag, upp n ner med en punktlighet som väcker avund till och med hos atomuren, så snart blir det nog lite självhat här igen.

Jag fick mig hur som helst inget cyklande, trots min enorma produktivitet med artikeln, för jag kom liksom aldrig iväg. Hade vettigare grejer för mig antar jag, och nu hann det bli mörkt. Fast jag räknar med att få nöta rätt bra på dalavägarna i helgen (ni har väl inte snö där än?) så det är väl inte så viktigt.
Slår på stort och går på ett gammalt hederligt pass på friskis bara för det, skulle tro att det nog är nyttigt att tvingas göra någon armhävning eller två emellanåt (minns vinterns armhävningspeak! vad gjorde jag då? typ, 50? jag blir faktiskt imponerad av mig själv när jag tänker på det. synd bara att hela projektet fick mig att aldrig mer vilja göra en).

Imorrn Falun! Igen! Hurra!

Ägg

Men eftersom jag är ett snabbt och välformulerat mastermind har jag nu svängt ihop hela texten trots en underlagsartikel av nån himla centerpartist som var rena skämtet.

Det tog en timme.

Gött att vara brainiac!

oflyt

Jag är "upptagen" med att "skriva" en "debattartikel".


Har hittills tvättat, druckit kaffe, varit inne en vända i stan, ätit lunch, håglöst home:at på fejjan, kollat mailen femhundra gånger, druckit mer kaffe, vankat av och an, duschat, stirrat tomt in i wordfönstret och slitit mitt hår sen sextiden imorse. ÅÅÅHHHH vad jag är osugen på den här uppgiften. Om brist på inspiration var en tävling hade jag varvat er andra innan ni ens hunnit byta om.

Nu sitter jag som bäst och försöker få min oansvariga sida att hålla käft, eftersom den försöker påtala värdheten i vädret och att det nog ändå är bäst att passa på att cykla en vända när det är såhär. MEN DET SKA JAG INTE.

I alla fall inte förrän jag fått ihop ett ordentligt utkast.
Skrivna ord än så länge: 0.

Gnghhhaaah, helleeveettee, osv.

“My undertaking is not difficult, essentially, I should only have to be immortal to carry it out.”

The first method is relatively simple: know Spanish well, recover the Catholic faith, fight against the Moors or the Turk, forget the history of Europe between the years 1602 and 1918, be Miguel de Cervantes.

(Pierre Menard studied this procedure (I know he attained a fairly accurate command of seventeenth-century Spanish) but discarded it as too easy. Rather as impossible! my reader will say. Granted, but the undertaking was impossible from the very beginning and of all the impossible ways of carrying it out, this was the least interesting. To be, in the twentieth century, a popular novelist of the seventeenth seemed to him a diminution. To be, in some way, Cervantes and reach the Quixote seemed less arduous to him—and, consequently, less interesting—than to go on being Pierre Menard and reach the Quixote through the experiences of Pierre Menard.)

Åhå!

Om ni visste vilket drama det är här i mina hoods just nu! Det är som en blandning av Cluedo och Days of our lives, PÅ RIKTIGT!

Imorgon ska vi få blanda in myndigheter! Spännande!


Annars; Jag funderar ju på vad jag ska okynnesläsa till våren, utöver programkurserna. Sista anmälningsdagen är i övermorgon, och för att jag inte i panik ska randomklicka på vad som helst, typ "Världens vin och sprit III" (finns!) försöker jag ha lite framförhållning. Det hjälper tyvärr inte så värst. Jag vet inte ens om jag ska vara förnuftig eller bara välja för mitt eget höga nöjes skull.

Vad jag i alla fall vet att jag INTE ska läsa:

"De senaste årens utveckling har inneburit att innehållet på Internet i hög grad produceras av användarna själva. Med tjänster som Facebook, Wikipedia, Youtube och Blogger har enkelriktad informationsspriding ersatts av interaktivt och dynamiskt informationsutbyte Internetanvändare emellan. Efter avslutad kurs skall studenten ha kunskap om, och färdigheter i att använda tjänster och verktyg som förknippas med det som kommit att kallas Webb 2.0."

En kurs i hur man bloggar och använder facebook liksom, det känns fräscht och jävligt 2010?!

The cute in elocute

Om man ser till undersökningar gjorda för att ta reda på vad kvinnor respektive män eftersträvar när det gäller kommunikation, så är det inte längre särskilt konstigt att det alltid skär sig mellan mig och 90% av de tjejer jag kommer i kontakt med.
På sätt och vis är det ju bra, eftersom jag har vant mig vid den situationen och därför slipper ta ställning till om det är värt det. Jag har redan tagit beslut i den frågan.
(Naturigtvis inget mars-n-venus-bullshit nu här alltså, ni vet att jag är emot sånt.)

Men det är ju ett jäkla meckande det där med att vara tjej i något så löjligt mansdominerat som retorik (eller politik, eller chefspositioner, eller typ livet, eller whatever) eftersom det förutsätter ett balanserande mellan två roller som ju i princip är omöjligt att genomföra och kombinera. Ni vet, man måste uppfylla en viss grad av förväntad kvinnlighet för att inte väcka anstöt eller betraktas som opålitlig, samtidigt som det man gör måste göras med rätt nivå av manligt tillvägagångssätt eftersom det är det normativa och normen alltid är det som anses mest sant och rätt och som väger tyngst.
Le, men le inte för mycket. Sänk rösten till en manligare nivå, men förställ dig inte. Ta fysisk plats, men glöm inte att inte bli manhaftig. Ha väl underbyggda argument, men blidka ändå åhörarna genom att vara kvinnligt ursäktande.

Det fortsätter ju i all oändlighet det där, och det är alltid en no-win. Eller rättare sagt, det är alltid en andraplats, eftersom det för att kunna befinna sig på samma nivå som den outtalat manliga korrekta som finns i allas medvetande alltid kräver en kompensation på något annat plan, som därför aldrig tillåter en 100%ig vinst.

Ovärt, sa bull.

(Dessutom upptäcker jag alltid att jag befinner mig i en ständig situation där jag måste ta ställning till hur mycket ändamålen helgar medlen. Är det liksom ok för mig att frångå mina principer för att i slutändan lyckas med x? Alltid? Eller annars, när? Hur mycket kan jag tänja på ideologiska värderingar utan att det känns osant? Jag vettefan.)


Nu ska jag cykla, så kanske det blir lite sånt i den här bloggen också och inte bara snack.

Cxcupen

Ni glömmer väl inte bort att åka till Kumla i helgen? Själv är jag ju i Falun, så alla ni andra måste åka dit i mitt ställe för att ge Ola en massiv publik och för att heja fram Carlsson och alla Örebroförmågor.
Do it, ni vet att ni vill. Och om inte, så borde ni veta att jag alltid vet ert bästa. Dvs: ni vill, vare sig ni vet det nu eller inte.

Är ni trots det oklanderliga argumentet ÄNDÅ inte övertygade, så har Oscar gjort en rättså fantastisk liten film från en faluträningstävling, och blir ni inte sugna när ni ser den så vet ni så lite om ert eget bästa att ni definitivt borde följa mina råd istället för era egna.
KOLLA PÅ DEN HÄR

med aristokratiskt halvslutna ögon

Planen var att idag mata mig igenom den svenska retorikens historia (från Stockholms blodbad till Almedalen!), men sen kom jag över Gombrowicz's Bakakaj.
Min enda kontakt med Gombrowicz sen innan är ju den sjukt kritikerrosade uppsättningen av Ferdydurke på Turteatern som Markus (den enda som förstår mig när det gäller sånt här, bortsett från hans irriterande Dojjan-faiblesse) jobbade med och den var väl i och för sig bra, men att läsa det är ju något helt annat. Jag tror att mordhistorien ("en undersökningsdomare finner att allt pekar på att ett brott har begåtts, förutom den irriterande omständigheten att inget brott inträffat", bara en sån sak) kan vara det mest nöjesfyllda jag läst sen jag i somras läste Pierre Menard - author of the Quixote av Borges vilket ju var en underbar och absurd liten text på alla sätt och vis (man kan läsa den på engelska HÄR, om man orkar med det. Det är värt det).

Men för att återgå till Gombrowicz, alltså, vilken MÄSTARE när det kommer till ord och formuleringar?! Det är inte ens viktigt om handlingen är intressant eller inte för det är en sån fröjd att bara få frottera sig med sida upp och sida ner av så imponerande meningsuppbyggnader att man aldrig mer vill läsa någon modern litteratur överhuvudtaget.

Googlar man lite säger svenskan såhär om honom:

"Under allt en vilja till uppbrott, förnyelse, en vilt fäktande kamp med språket, formen och existensen, vår korta stund på jorden. Här duger det inte att flytta runt på väggdekorationerna; Gombrowicz river ut hela möblemanget"

... och bara det är ju i princip tillräckligt för att jag borde ha förstått att mitt lätt pretentiösa jag skulle tycka att det är fantastiskt på alla sätt. Jag är ju trots allt tjejen som på fullaste allvar listar Franz Kafka som min favoritförfattare, glöm inte det. Här finns det inga spärrar när det gäller sånt inte.

(Det bästa är ju att jag nästan kan motivera den här sortens nöjesläsande med att det förmodligen är av värde för min utbildning det med. Det dåliga samvetet lyser alltså med sin frånvaro.)

Löpform?

Det är ju kanske ett tecken på att jag borde springa lite mer, när enminutersintervallerna börjar ligga farligt nära vårens snittempo på milen.

Löpformen har ju varit... bättre.

HEJ VÄRLDEN!!!

Det bästa med att må sådär sjuuuuuukt dåligt, är att man (jag) när det går över (nu) blir som en liten nyförlöst kalv på sitt första grönbete i livet!!!

Såhär:

Medel

Eller okej, jag orkar inte framstå som helt osympatisk. Folk får naturligtvis hålla på med nedanstående grejer precis så mycket de vill, om de kan motivera det på ett vettigt sätt som är underbyggt och relevant.

(Problemet är att de inte kan det.)

Men jag gillar cyklister, gulliga djur, naturen, folk som ger svar på tal, imponerande arkitektur och kaffe, så jag är inte helt igenom en hater! Lovar! Dessutom är jag trevlig och fnittrig i verkliga livet nästan jämt.

Nåja.

Surtjej

Jaha, nähä, okej. Jag blev piggare? Fortfarande skit, men ändå inte längre i horisontalläge. Dvs precis lagom för att ägna sig åt lite planlöst roidande helt utan några konstruktiva tendenser.

Jag är ju en himla lover i allmänhet, det vet ni ju. Men det finns som bekant en del saker jag verkligen inte orkar med och eftersom det är lite synd om mig idag får jag sura, det är ursäktat.

För det första: 2000-talsNewAgeande. Nästa människa som på allvar pratar om nån jävla stenhealing eller handpåläggning eller mindfullness eller meditation eller paulo coehlo eller energiflöden eller whatnot kommer få ta emot en väldigt lång tids uppbyggd irritation från min sida. Jag tappar hoppet om mänskligheten lite grann varje gång jag utsätts för argument om andlighet och gudomlig kärlek och så fort någon sådan "inkännande" idiot till dilevaavkomma öppnar käften så dör jag en smula inombords. Snälla, bara skona mig.

För det andra: tjejer som har "tjejgäng" där de gör "tjejgrejer", typ badar bubbelpool och pratar om killarna i the bachelorette eller vad nu man pratar om när man gör sånt. Som innerst inne hoppas att de själva och deras tjejgäng av omvärlden uppfattas som en lokal variant av Sex and The City (de själva är alltid carrie) när de sitter på den lokala krogen och dricker någon blaskig explorer & drinkmixvariant av cosmopolitan, i klackar från Din Sko som nästan ser ut som blahniks om det är mörkt och motljus. Överhuvudtaget viljan att på något sätt vilja sammankopplas till något så urbota idiotiskt som Sex and The City är ju nackskottsmotivering, men det vet ni ju att jag tycker. Det här är dessutom alltid samma tjejer som har anammat någon slags ogenomtänkt girlpower-inställning till livet och omvärlden som i nio fall av tio går ut på att bete sig som en helt vanlig idiot men då och då ändå hävda att det är viktigt med "lika lön".

För det tredje: folk som hävdar att de tränar/jobbar/pluggar så himla hårt/mycket/bra/whatever men aldrig får några reslutat. NEWSFLASH: du har inte en omöjlig fysik eller hjärna, men du anstränger dig för lite. Okej att det låter lite väl mycket som en inställning obehagligt lik the american dream det här, men de allra flesta skulle kunna ta sig rätt bra jäkla långt om de var villiga att anstränga sig lite mer än genomsnittsmänniskan. Men eftersom det skulle kräva lite arbete (OMG!) är det naturligtvis lättare att hävda att man har det mindre förspänt än någon annan istället för att inse att du inte får nåt himla nobelpris av att slöläsa lite engelska på högskolan och du blir inte nån jäkla gebrselassie av att ta en powerwalk tre gånger i veckan.


Herre-gud.

been there, done that

Amen

Jag älskar ju generellt min awesome kropp osv, det är ju den som klarar av grejer, som är bättre än mångas på en hel massa saker och som igår aldrig ens blir i närheten av lite trött, och sånt är ju fantastiskt på alla sätt. Men ibland är det ju tröttsamt att det antingen måste vara 110% eller dödläge. Det vore ju kul att, som normala människor, kunna ha normala dagar. Varken on top eller knappt kontaktbar, utan neutral. Eller nåt. Jag tycker ju ändå att jag borde vara rättså tålig liksom, eftersom jag är rätt härdad. Men nä.

Så, fosterställning och kakel idag då.

Ring mig inte, vi hörs imorrn.

Bergslagsled

Såhär kul tyckte jag det var hela vägen! I alla sex timmar!

Vi säger så

Helgtur

Jag blev igår hastigt och lustigt övertalad till att idag cykla ett knippe timmar bergslagsled. Jag försöker därför lösa de praktiska problemen med hur varmt jag ska klä mig (det ständiga), hur jag ska få med mig alla mina grejer i ryggfickorna (det ständiga2), och hur jag ska fixa faktumet att det enda vattenbehållarmässiga jag äger i den här stan är en (1) 50cl vattenflaska.

Ovanstående i och för sig enbart problem förutsatt att jag först lyckas hitta hem till Johan för bilskjuts till startpunkten. Det här med att hitta rätt har ju visat sig inte vara min starkaste sida, så man kan aldrig vara säker.

Nobelt

Ja hörni, ska vi prata lite om det här med fredspriset kanske? Fredspriset, och kanske litteraturpriset (alltid är det ju någon som känner ett trängande behov att fälla kommenteren att det minsann är knasigt att inte "någon folk har läst och känner till" fick det, i år heller, men vad jag tycker om det lämnar vi utanför det här), är ju de enda man kan diskutera utan att behöva läsa på i ett halvår först, så vi håller oss till det.
(Vi lämnar också diskussionen om fredspriset som sådant tycker jag, och huruvida det ens går att ta det på allvar när de väljer att ge det till någon som vid tidpunkten för själva beslutsfattandet knappt ens hunnit trycka sina nya visitkort.)

Så, vad tycker ni om det?

Såhär sa jag på facebook precis:

Stefan Määttä: Hur kan man ge fredspriset till den högste befälhavaren i ett land som är i krig?

Lisa Ström: det är så intressant det där med obama-fanatismen. att alla missar att usa fortfarande i tusen fall är dumma i huvudet. bara för att det inte är riktigt lika tok-bananas som innan så är det ju inte okej och fantastiskt liksom.

... och det är ju så. Alltså klart alla gillar Obama liksom, det är såklart grymt att han kom in och ruskade om lite, och han är förmodligen en någorlunda fin kille. Men ibland verkar världen vara så vansinnigt lättad och tacksam över att han vann att själva politiken han driver glöms bort och hamnar i skuggan av hans trevliga röst och välartade barn och gulliga adopterade hund.
Ingen vill liksom se något dåligt i denna vår nya messiasgestalt för det skulle förstöra den fina bilden av att allt är gott innerst inne och även ett så otrevligt land som USA kan bli snällt och allt kommer bli bra och vi kommer få leva lyckliga i alla våra dagar nu snart för nu är den nya tiden minsann kommen.

Jag tror lite det här fredspriset kan spä på det där ytterligare. Någon som fått fredspris måste ju per definition vara god liksom, det kan ju knappast ifrågasättas, och att inte gemene man anser det relevant att ifrågasätta de med mest makt i världen är inte en så himla trevlig tanke. Faktiskt.


(Edit: Stefan svarade med den här fantastiska liknelsen:

"Ja världen beter sig som en misshandlad hemmafru som blir överlycklig när mannen kommer hem på fredagen med blommor och bara är lite full"

Jag önskar jag hade kommit på den! )

Konsten att väga upp

Sååå, vad gjorde ni på jobbet idag? Själv ägnade jag förmiddagen åt att i strålande solsken och fem plusgrader under en klarblå himmel rulla upp till Garphyttan och cykla lite i uppförsbacke. Det var fina grejer det!
Cykeln var snäll, jag var snabb, det var nästan vindstilla och hösten visade sig från sin allra allra bästa sida.
Om inte det här med att fota sig själv cyklandes krävde så vansinnigt stor koncentration av mig (men det går framåt, nu är åtminstone halva jag med! snart så!) skulle jag naturligtvis ha fånflinat som en hel skolklass nykära tonårsflickor. Nu får ni väl försöka se det för ert inre öga istället.

Det vägde ju upp gårdagsmisären med hästlängder! Tokvärt, med andra ord.

Kul

Kul cykelväder, verkligen.
Jag trodde jag skulle kunna hinna hem innan det allt annat än måttliga regnet som väntades skulle ha kommit hit.



Det kom istället några timmar tidigare än beräknat.

Fest.

2010

... och när vi ändå pratar om upplägg, så funderar jag lite på att kasta om kurserna i min utbildning och gå rakt på B-kursen till våren istället för att hålla på med en massa mångkulturellt bs bara för sakens skull. Problemet då är ju att jag automatiskt kickar ut mig själv från programmet.
Jag skulle ju även förstås kunna vara lite ambitiös och ta 200% studietakt och läsa B-kursen samtidigt som ledarskapsämnena till våren och på så sätt fortfarande vara inskriven som programstudent. Frågan är ju då bara hur opti det är att läsa flera kurser på samma ämne samtidigt?!

Självklart har jag börjat rota i det här NU, med en vecka kvar till sista anmälningsdag.



Nu ska jag till skolan och hålla mitt hetstal. Jag har krävt en talarstol! Det känns nödvändigt för pondus n auktoritet och pekande med hela handen. Tyvärr är jag helt vansinnigt oinspirerad, vilket är konstigt för jag gillar själva talet och brukar gilla torsdagsfilmningarna, så egentligen borde det vara precis tvärtom.

Sparv

Jag skulle vilja ha ett slags träningsupplägg. Så jag slapp tänka och bara skulle kunna ägna mig åt att slita. Jag tycker ju ändå inte att det är kul att ha roligt liksom. Det är kul att ha ont, det är skönt när det är obekvämt.

Kanske skulle ta tag i det.

gah

ALL-T-SÅ

1

Idag när jag var en Riktig Tjej(tm) och hade tights och håret i hästsvans och gick på yoga så hamnade jag mitt emot en annan människa med så uppenbart samma inställning till saker (livet?) som jag själv.

Hon smygtävlade!

Hela grejen med att smygtävla är ju att man inte uttalat gör det utan försöker dölja det i största möjliga mån, men är man en smygtävlare själv är det väldigt lätt att spotta andra likasinnade, även i sammanhang när ni vanliga dödliga och avslappnade individer inte skulle tänka på det (ni vet, övergångsställen, mataffären osv).
Så hon upptäckte naturligtvis mig också. Vilket naturligtvis inte gjorde mig mindre triggad att vara värst.

Yoga är inte den mest angenäma aktivitet man kan tävla i, kan jag upplysa er om.

Fysiker

När jag som bäst satt här och funderade på och sorterade in alla människor jag känner i olika fack, ni vet som man gör sådär charmigt, kom jag plötsligt på att jag inte känner en enda fysiker.
Inte en enda!

Det är inte okej alltså. Fysiker är ju den bästa sortens människor (kanske), och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna råda bot på den här bristen i mitt sociala liv. Här i stan utbildas ju inga civ-ing.-are (väl)? Men att skaffa en fysikerbekant i en annan stad är ju inget alternativ, jag vill ju ändå känna någon som finns i min direkta närhet liksom, som jag kan umgås med. För det finns faktiskt inget roligare än att umgås med fysiker.

En gång för en herrans massa år sen, på den tiden då jag fortfarande gick på konstskola, åkte fyran till Karlaplan och hade ett rykte om mig att vara ett riktigt VIP-igt premiärlejon, dejtade jag ju en litegrann. Förutom att han var en tönt och ful och tråkig osv så var det hur livat som helst. ALLT jag undrade kunde han svara på!

Jag kunde till exempel säga: "Men hur fungerar det egentligen med flygplan? Borde det inte låta en himla massa inne i dom om man tänker på hastigheten och materialet och så?", och han bara "JO! Men nu är det ju så att man genom att blablablablalba ljudvågor blablabla xyz blablabla våglängder blabla atomer och materialval blabla". Han kunde! Och förklarade! Ibland fick jag till och med se i en bok! Och hade jag ännu mer tur kunde han helt spontant berätta om hur helt otippade saker i vardagen egentligen fungerar och är uppbyggda.

Ni som känner mig vet ju att jag har väldigt många frågor av det slaget, det är alltså fruktansvärt optimalt för mig att känna någon som kan sånt. Måste därför lära känna någon igen (en tålmodig).


-
Nu ashtangayoga.

Snäll n rar

GUD vad ni längtar efter mig när jag inte uppdaterar! Har ni inga jobb att sköta?

Tråkigt nog för er har jag inte tid att vara fyndig och underhållande. Jag har cyklat i motvinden och nu ska jag gå och fika med andra välartade ungdomar. Har ni tur kanske jag berättar om det sen. Eller så berättar jag om hur jag hamnade i diket nyss. ELLER så berättar jag om vad jag gjorde i går kväll. Vi får se.

Berg och det

Nåt så jävulskt uppe i varv!

Foten är okej, varken mer eller mindre.

Livet är antingen skitbra eller bara skit, lite svårt att avgöra i all hets. Älskar hetsen dock, spär så gärna på den.

Fast längtar lite efter semester i bergen.
Tadzjikistan liksom.
Bhutan.
Alaska, som vanligt, eller bara någon hederlig gammal alptopp, det skulle duga det med.

Behöver åka hit.

Cykelfika

Vi tränar inte här nere, vi byter bara om till tights för att se ut som att vi har ett giltigt skäl att fira kanelbullens dag.

Fast idag har jag ju nu sprungit trots alla om och men och neurotiska utspel innan! Jag tror grejen är lite den att jag generellt är så förbannat hälsosam och opti och aldrig har ont någonstans, så när jag väl känner av minsta lilla tror jag att jag ska dö och aldrig mer kunna träna (typ som en helt vanlig kille alltså).

Men det gick bra! Ola och hans jobbarkompis Mats vallade mig elva kilometer (vad är det med närkemän och den sträckan? Jag har än så länge här nere inte någonsin fått springa något som inte varit just elva, när jag haft sällskap) och första halvan kändes det lite märkligt och inte-riktigt-ont-men-ändå-inte-ok (som sagt...), men sista halvan inget alls! Hoppas det håller sig så även imorrn.
Ändå värt med löpning. Om cykel är den snygga kolfiberkillen från storstan liksom, så är ju löpning den där gamla bästisen från lågstadiet som alltid står trogen och stadig och väntar i bakgrunden och som man egentligen gillar jättemycket trots att det glöms bort mellan varven.

Har jag hört. Jag har naturligtvis inte någon bästis sedan lågstadiet, det är inte så jag jobbar.

msn

Jag försöker diagnostisera min fot via min MSN och min bror doktorn. Det går sådär.

Han bara "ja, gör det inte ont kan du ju springa, får du ont får du väl sluta".
Helt logiskt och förnuftigt alltså, men ni vet, jag måste ju alltid ta en diskussion...




LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
men min fot...

P.S säger:
vad är det med din fot?

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
det gör ont i den

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
eller inte ONT precis

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
men det känns typ som att jag har stukat den lite, fast jag inte har det

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
ont på utsidan undersidan liksom

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
och det jag vill veta är om jag kan springa eller om det gör det värre

P.S säger:
ont hela tiden? ont när du rör på foten? ont när du belastar foten? är den svullen, gör det ont när du trycker på den?

P.S säger:
är den 1 punkt som gör ont eller är det diffust i hela foten

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
inte svullen. ont när jag går (det kom efter att jag gått i falun i helgen). inte ont om jag går på tårna, bara om jag sätter i hälen. inte ont, men känns om jag vinklar extremt pronerat

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
inte ont om jag trycker

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
i liksom mjukdelen mellan hälen och trampdynan fram. på utsidan, under fotknölen

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
eller nej, framför fotknölen, men under liksom

P.S säger:
inte helt lätt att säga utifrån en msn-beskrivning....

P.S säger:
men tips ett är ju : om det gör ont att springa, spring inte!

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
men jag tror inte det gör ont att springa iom att det inte känns om jag går på tå, och jag springer ju på framfötterna. men jag tänker att det kanske, även om det inte gör ont, belastar foten på ett dåligt sätt typ

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
men det kan ju ibland bli värre fast det inte gör ont under tiden. typ benhinneinflammation osv

(ett avbrott här för diskussion kring löpteknik, fotisättning, posetech och en dryg lmgtfy-länk från min sida)

P.S säger:
tillbaka till dinn fot, går ju inte säga hur du skalla göra, gör det inte ont att springa, kan du göra det, men då skall du lägga av om du får känning. sen märker du ju imorgon ifall det blev värre av att springa, och blir det så är det smart att vila ett taag

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
ja, jo.

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
det är väl så enkelt kanske

P.S säger:
ja det är ju inte så att foten kommer rammla av om du springer en gång extra, om det nu mot förmodan skulle vara något

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
nä, men det kan ju göra att jag får vila ännu längre sen om jag har otur

P.S säger:
jo lite längre ev, men ett pass hit eller dit är ju ingen fara, om det inte gör ont under själva passet

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
men om det inte gör ont men ändå känns då?

P.S säger:
det är ju en definitionsfråga, vad är känns? det är ju helt beroende på vad du har för smärttröskel, det skall inte kännas konstigt eller obehagligt då, om ont var fel ord

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
ja vad är känns? is there a spoon?

LLLLLLLLLLLIIIIIIIIIIISSSSSSSSAAAAAAAA säger:
nej men om det känns konstigt men inte blir värre, menade jag kanske

P.S säger:
om det känns konstigt att springa, så är det ju något som är fel, och då är det dumt att springa





Alltså, ibland är jag så himla glad att jag slipper umgås med mig själv. Herreeguuud. Jobbiga tjej, var tyst och gå ut och provspring liksom.

Skolan

Skrev nyss i min text till skolan: "..utan den disciplin och fostran vi bidrar med skulle dessa unga män, vår framtid, sluta som dagdrivare eller rent utav kriminella. Det krävs en fast hand och ett ordentligt regelverk [...] ett skarpt sinne och en stark kropp, redo att likt en klippa stå fast och vara förmögen ta strid för vad än som kan tänkas komma, intellektuellt eller fysiskt.."
(+ stolta traditioner/god moral/gedigen utbildning/vårt rikes hopp och förtröstan osv)

hahaha!

jooorå, såatt.

/krigshetsar'n



Funderar annars mest på:

1. hur mycket av mitt vitsande här i bloggen som egentligen går fram till någon annan än mig själv

2. om min fot som jag ju gjort nåt med i falun (gud vet vad) kommer bli bättre eller sämre av lite löpning

Felsökning1

Jag tror problemet kan ligga i motivationen. Lösningen på det är väl som vanligt lite disciplin. Från utomstående part då, naturligtvis, vilket i sig kan vara en del av problemet.

Nåja.

I senaste numret av språktidningen (jaja, låt mig nörda i fred) kan man läsa det här:

"..Talaren är den mest samhällsnyttiga av individer. Ingen annan verksamhet kräver sådan begåvning och fordrar sådana kunskaper på alla områden."

Men! Jag vet inte riktigt om jag kan relatera.

Det är en fantastisk tidning dock, alla borde läsa. I samma nummer kan man tex läsa en artikel om hur man med hjälp av en motiveringsmatris bestående av 36 ord baserade på de 10 senaste årens tal, kan skriva sin egen motivering till nobelpriset i litteratur. Jag tror jag ska skriva en till mig själv med grund i "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning".
De sa det. Inte jag.

För er andra, här är matrisen i utskriven form:

författaren/författarskapet/epikern/berättaren/verket/spanaren - utforskade/granskade/fann/blottade/framställde/hävdade/dömde/öppnade/tecknade/bröt - absurditeten/mänskligheten/erfarenheten/själen/avgrunden/klichéerna/utanförskapet/civilisationen/ansiktet/förklädnaden - sinnrikt/poetiskt/visionärt/musikaliskt/lyhört/omutligt/universellt/svart/sinnligt/muntert


Iväg och komponera med er nu så lovar jag att plugga lite så länge.

Jomen!

Hej cyklister, jag vet ju att ni läser.

När jag i våras hade blivit upplurad i cykelsadeln av Carlsson de där allra första gångerna, skrev jag DET HÄR inlägget på Stefan M:s blogg. Klicka där och läs det!

Jag undrar faktiskt fortfarande över det där, ingen har hittills kunnat bringa någon klarhet och det stör mitt googlegenerationshjärta något ofantligt.

Så; någon?

grinda brudjävel, osv

Jag borde ägna mig mer åt att stfu n trampa. Ska försöka komma på en bra plan för det, rent praktiskt.

(Något jag även borde komma på en bra plan för är ju hur jag ska lyckas både komma på, skriva ihop, och lära in utantill, den karaktäriseringsövning jag imorgon efter lunch förväntas kunna redovisa för studenterna som läser B-kursen. Än så länge verkar det inte bättre än att jag främst får sätta mina förhoppningar till lika delar tur, skicklighet, god vilja, våld och förmågan att ha ett sjujäkla tangentbordstempo, för idéer har jag då rakt inga. Hoppas det räcker)

jorå

Jag är tillbaka i stan. Försöker besluta om jag är bakis eller om jag ska träna. Eller om jag ska åka iväg och ha intentionen att träna för att sedan få upptäcka att jag egentligen inte var pigg nog. Eller om det i vanlig ordning bara är psykiskt och jag bara borde stfu lite mer.

Gissningsvis.

Falun7

Nej, nu får det vara nog med falurödfärg, leksandsknäcke, slaggsten, morakniv och folkdräkt. Nu åker jag neråt igen!

Falun6

Blev bjuden på tre glas vin, blev lite full, köpte trots det ingen fincross?! Hur gick det till?

Falun5

Määttä tyckte att jag behövde se vad Falun erbjuder i cxbaneväg också, och inte bara snöa in på Örebrovarianten. Det hade han naturligtvis helt rätt i. Det var ju så fröjdefullt och finfint så hälften kunde vara nog.

Det var slingrigt, slirigt (jag gjorde naturligtvis en praktvurpa, ni behöver inte låtsas förvånade) och kul! Ställningen nu är Falun - Örebro 1-0. Men så är ju det här tydligen i princip den bana som kommer tävlas på också, så det är väl kanske inte riktigt jämförbart.

Som bonus fick jag dessutom cykla lyxcross! Kolla vad fin den är! Kolla vad bra vi matchar! Määttä erbjöd mig att få ta hem den och få äga för en nätt summa pengar. Som jag inte har. Eller i alla fall inte kan lägga på cykel. FAST det nästan står "Lisa" på den. Jag funderar på att starta en fond för insamling av crossköpargåvor. Visst skulle ni väl bidra? Han lovade mig dessutom ett glas vin på köpet. Ändå värt med salongsberusning. Ju. (och den är vit!!)

Falun4

Jungfruberget 08.00 med hundarna och Monika!

Nollgradigt, frostigt och öde.

Falun3

Någon backe blev det ju inte förstås. Däremot två timmars nöjesåkning på stig i Stångtjärnsskogarna. Det var roligt att göra det igen eftersom jag cyklade där precis första veckan jag hade cykeln och då bara grinade och svor och var kass, och nu var allt liksom så himla enkelt och oproblematiskt och lättsamt och söndagsåkningstrevligt. Jag har blivit så sjukt mycket bättre! Fantastiskt!

(Men mest älskar jag mina nya däck! Mer än livet! Vill gifta mig med dom och föda deras barn! Oklart i och för sig om skillnaden satt mest i huvudet på mig eller i mönstren på dom, men helveterå, vad duktig jag var.)

Falun2

Jag må vara på hemmasemester, men alla vet att på rekreationsresor i Dalarna ligger man inte på latsidan. Dagen började således med uppstigning 05.30 för timslång hundpromenad. Vi har minusgrader här. Jag hade ytterplagg med dunfoder, mössa och vantar. Det känns ju inte riktigt okej i oktober faktiskt.
Vad som däremot är mer än okej är att få fredagsfrukost på jobbet, eller det som var jobbet, så det såg jag till att få ta del av! Alla var där, till och med min före detta hyresvärd. Jag slog alltså säkert tjugo flugor i en smäll och fick hälsa och konversera med alla jag gillar och saknar lite.




Nu har jag spenderat ett par timmar med att sitta på Karins skrivbord och prata om sånt där som tjejer pratar om (smink, killar, ponnys, världsalltet), men till slut insett att jag kanske inte kan sitta där och störa henne i arbetet HELA dagen. Så jag ska läsa ut en kursbok, byta slang på cykeln (som Carlsson oprofessionellt nog lyckades punktera igår, det trodde man väl inte va?), och efter att ha släpat runt de där två jyckarna ett par timmar i skogen tänkte jag nog att jag skulle få cykla lite. I backe! BACKE! Så exotiskt! Vi sysslar inte med sånt i Närke.

Falun

Jag är inte i Örebro och mörkercyklar. Däremot är jag i Falun och blir undervisad, som sig bör. Världens bästa Carlsson visar att gammal är äldst, fixar mina däck, gubbmuttrar OCH lär mig allt han kan, på en och samma gång!

Gött

Ni kan andas ut!
Jag har precis tokägt på min tenta! Var i sann Strömsk anda klar på en tredjedel av tiden, först ut - kunde allt, är inte orolig för fem öre.

VÄRRRRT, eller dicendi peritus, as we say in Öret. Drar till dalom nu, där ska det tydligen vara sol. Här bara regnar det så här kan man ju inte vara.

Präkto

Jag funderar på att, för att öka mina förutsättningar för att bli En Riktigt Jobbig Jävel(tm), pressa in en extra kurs i vår. I typ filosofi.