Fysiker

När jag som bäst satt här och funderade på och sorterade in alla människor jag känner i olika fack, ni vet som man gör sådär charmigt, kom jag plötsligt på att jag inte känner en enda fysiker.
Inte en enda!

Det är inte okej alltså. Fysiker är ju den bästa sortens människor (kanske), och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna råda bot på den här bristen i mitt sociala liv. Här i stan utbildas ju inga civ-ing.-are (väl)? Men att skaffa en fysikerbekant i en annan stad är ju inget alternativ, jag vill ju ändå känna någon som finns i min direkta närhet liksom, som jag kan umgås med. För det finns faktiskt inget roligare än att umgås med fysiker.

En gång för en herrans massa år sen, på den tiden då jag fortfarande gick på konstskola, åkte fyran till Karlaplan och hade ett rykte om mig att vara ett riktigt VIP-igt premiärlejon, dejtade jag ju en litegrann. Förutom att han var en tönt och ful och tråkig osv så var det hur livat som helst. ALLT jag undrade kunde han svara på!

Jag kunde till exempel säga: "Men hur fungerar det egentligen med flygplan? Borde det inte låta en himla massa inne i dom om man tänker på hastigheten och materialet och så?", och han bara "JO! Men nu är det ju så att man genom att blablablablalba ljudvågor blablabla xyz blablabla våglängder blabla atomer och materialval blabla". Han kunde! Och förklarade! Ibland fick jag till och med se i en bok! Och hade jag ännu mer tur kunde han helt spontant berätta om hur helt otippade saker i vardagen egentligen fungerar och är uppbyggda.

Ni som känner mig vet ju att jag har väldigt många frågor av det slaget, det är alltså fruktansvärt optimalt för mig att känna någon som kan sånt. Måste därför lära känna någon igen (en tålmodig).


-
Nu ashtangayoga.