döden

Jag har nog nån slags skit i kroppen. Egentligen känner jag mig pigg, fysiskt liksom (i och för sig erkänner jag mig aldrig ofräsch fysiskt såvida jag inte har regelrätt ont, så det är kanske en åsikt man kan ta med en nypa salt), men jag sov ett helt dygn igår, vaknade imorse, hävde tre koppar kaffe för att hålla mig upprätt under dagens föreläsning på två timmar och var så utmattad efteråt att jag på fullaste allvar inte förstod hur jag skulle orka ta mig de femhundra metrarna tvärs igenom mataffären nyss.

Jag ska läsa ut en bok och besluta om jag tror att det är en matthet som bör accepteras och retireras inför eller om det är sorten som bäst hålls i schack genom att helt enkelt mota bort till egen reträtt genom gammalt hederligt tvång.



Jag såg förövrigt mellan mina komavändor igår ett program om cancer på kunskapskanalen. Livat och glatt, jag vet. Blev hur som helst sugen på att raka av mig håret. Tur för mig att jag inte längre äger en klippmaskin, annars hade jag väl förmodligen gjort det i något halvvaket tillstånd, och då hade jag varit tvungen att spendera dagen idag som basisten i Kent gör i banddokumentären när han vaknar bakfull med bara halva håret kvar. Det hade varit jobbigt.