Jag försökte träna, trampade två tramptag och pulsen sköt i höjden rakt upp som i en jäkla vansinnesfärd och vägrade att sjunka igen vid minsta lilla ansträngning för att efter trettio minuter lämna mig med hjärtklappning, spaghettiben och uppgiven frustration.
Antar att nåt inte riktigt stod rätt till. Antar att jag borde kunnat räkna ut det med tanke på den obefintliga motivation jag kände innan. Antar att jag lite mer borde "lyssna på kroppen" och annat sånt bull och hittepå som slöa individer hävdar att man ska.
Jag hävdar ju i och för sig själv att jag ändå rätt så ofta lyssnar på kroppen. Eller alltså, jag hör vad den säger, men den har tyvärr inte rätt. Det gör ju trots allt att det är min plikt att upplysa den om att den faktiskt bara snackar en himla massa skit och borde sluta käfta emot så förbannat för att istället börja göra vad jag säger åt den. Tyvärr verkar kroppfan ha blivit en obstinat tonåring nuförtiden, för den gör lite som den vill. Jag tycker inte riktigt det är okej, jag tycker den ska klippa sig och skaffa sig ett jobb och börja bete sig som folk. Innan man vet ordet av kommer den väl annars hamna i dåligt sällskap och plötsligt står den där med en sked heroin på plattan istället för att som planerat vara en heroine på platten!
Allra helst vill jag ju bara att den ska vara en träningens Mae West (ni vet; "When I'm good, I'm very good. But when I'm bad, I'm better"). Det är ju ändå inte så mycket begärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar