Cykelfika

Vi tränar inte här nere, vi byter bara om till tights för att se ut som att vi har ett giltigt skäl att fira kanelbullens dag.

Fast idag har jag ju nu sprungit trots alla om och men och neurotiska utspel innan! Jag tror grejen är lite den att jag generellt är så förbannat hälsosam och opti och aldrig har ont någonstans, så när jag väl känner av minsta lilla tror jag att jag ska dö och aldrig mer kunna träna (typ som en helt vanlig kille alltså).

Men det gick bra! Ola och hans jobbarkompis Mats vallade mig elva kilometer (vad är det med närkemän och den sträckan? Jag har än så länge här nere inte någonsin fått springa något som inte varit just elva, när jag haft sällskap) och första halvan kändes det lite märkligt och inte-riktigt-ont-men-ändå-inte-ok (som sagt...), men sista halvan inget alls! Hoppas det håller sig så även imorrn.
Ändå värt med löpning. Om cykel är den snygga kolfiberkillen från storstan liksom, så är ju löpning den där gamla bästisen från lågstadiet som alltid står trogen och stadig och väntar i bakgrunden och som man egentligen gillar jättemycket trots att det glöms bort mellan varven.

Har jag hört. Jag har naturligtvis inte någon bästis sedan lågstadiet, det är inte så jag jobbar.