Men jag var väl inte mitt gulligaste jag här i eftermiddags? Och så orkar man såklart inte ha det? Att gråta blod är så jobbigt och det är ju föga förvånande roligare att ha kul(!), så jag insåg väl vad som behövde göras och tog min favoritväg tillbaka till det goda humöret - Jeppe77-vägen!Ni ser ju hur bra det blev, men det fattade man ju! Vi är på toppen av Dössberget. Cyklade backintervaller. Ser ni vad illa vi mår? Helt sjukt. Jesper var såklart snabb, men så hade han ju de nya snabbyxorna (1, 2) på sig också. Jag var stummare än hela släkten Steen tillsammans. Skönt ändå. Gött att bli trött i benen.
Kom hem som en kvittrande fågelunge såklart, och det var väl huvudsaken. Vinst varje gång.
2 kommentarer:
Hrmpf å där skulle man ha varit med ja.. // Paddlarn
men det hade du väl fått såklart!
Skicka en kommentar